av CHRISTINE ZYKA
Under pandemins lock sätts vår förståelse av tid på prov. Framtidsplaner har för många människor grusats eller häftigt bromsats in. För den moderna människan är avsaknaden av en framtidstro baserad på ständigt nya projekt en utmaning. Om människan i antropocen däremot, sägs det att framtiden utgör ett minne blott. Att vi hänvisas till den innevarande stunden har blivit ett faktum, en ofrånkomlig inåtvänd presentism.
Annorlunda var det för grekerna i det forna Athen. Där tolkades livets strålglans i ljuset av det förgångna, vilket titeln till Jerker Blomqvists bok Det gyllene Athen också vill antyda. Jerker Blomqvist (född 1938) forskar inom grekisk språk- och kulturhistoria. Han var professor i grekiska vid Lunds universitet 1987–2003, tidigare även vid Uppsala och Köpenhamns universitet. Blomqvist har författat en rad verk; framför allt läroböcker i klassisk grekiska.
Det var kyrkofadern Gregorios av Nazianzos (ca 330–390 e.Kr.) som under senantiken beskrev Athen med epitetet ”gyllene”. Enligt författaren vittnar denna eloge om, att den vedertagna benämningen ”det grekiska undret” (jfr kapitel II), inte endast gällde Greklands klassiska era. Tvärtom. Det är en missuppfattning att tro att den politiska historiens epokgränser också skulle gälla för kulturhistoriens epokgränser, menar Blomqvist.
De tre sista kapitlen i boken skildrar Athens med- och motgångar under hellenistisk tid. Genom att peka på avgörande arkitektoniska verk, texter från dåtida studenters skildringar av staden, samt på det grekiska språkets konservativa utveckling, belyser Blomqvist den grekiska kulturens livskraft och innovationsrikedom långt efter Athens första blomstringsperiod. Av särskilt intresse kan nämnas en historisk redogörelse för nyplatonismens två falanger och sofistikens olika strata. Athens goda bildningsrykte överlevde ända fram till senantiken. Detta medförde i sin tur att Athen kunde behålla sin kulturmetropolitiska status även framgent, hävdar Blomqvist.
De tre första kapitlen av Blomqvists bok är de mest givande för den kulturhistoriskt bevandrade i största allmänhet. Hur uppfann grekerna Athen? Är det gyllene Athen en fiktion eller verklighet? Dessa frågor utreds grundligt i bokens två första kapitel. Athenpanegyriken initierades under klassisk tid, men vilade delvis på ett existerande narrativ i form av mytologi och hjältesagor. Athens politiska oberoende, ordningens ideal, det grekiska alfabetets enkelhet, den plastiska konstens iögonfallande synvillor och en oegennyttig syn på människans bildning, bidrog också alla till samma lovtal. ”Att det tidvis gick rätt dåligt för Athen, vid vissa tillfällen riktigt illa, får man veta också naturligtvis, men den bild som skapats av den klassiska tidens retoriker, tragediförfattare, dityrambdiktare och andra går inte att plåna ut. Den finns där, denna uppfinning, som ett lika påtagligt faktum som det geografiska Athen.”
En väsentlig skillnad mellan den antika världen och vår samtid är synen på tid (chronos). För antikens greker, i motsats till dagens människor, överträffade alltid dåtiden framtiden. Den överordnade tidskategorin för tanke och handling – tillika för stundens rätta tid (kairos) – var för antikens greker det förflutna. Det skriver François Hartog (född 1946) i en lika nyutkommen bok, Chronos: L’Occident aux prises avec le Temps (Gallimard: 2020). Efterkonstruktionen av det gyllene Athen förstärktes alltså av grekerna själva, i takt med att det förflutna avlägsnade sig alltmer.
En dylik filosofisk reflektion om tidsuppfattningar i allmänhet och hos de antika grekerna i synnerhet, saknas helt i Blomqvists filologiska studie. Tonvikten ligger i stället på hur Athens gloriösa fiktion yttrade sig genom bevarade texter. Att grekerna skulle ha börjat från noll och endast ha byggt sin originalitet på egna insatser påstår Blomqvist emellertid vara en absurditet. Grekerna var medvetna om att deras egen storhet också berodde på vad tidigare kulturfolk i Medelhavsområdet och längre bort hade påbörjat. Men ”hur stort beroendet egentligen var vet vi inte, eftersom detta till stora delar fortfarande är ett obearbetat forskningsfält”. Att betrakta Grekland som kulturens enda vagga är ett misstag begånget av eftervärlden, anser Blomqvist.
Icke desto mindre är det grekiska undret också en verklighet för Blomqvist. Under klassisk tid är Athen verkligen en kulturell stormakt med filosofi- och retorskolor utan motstycke. Nu lyckas grekerna tradera en systematisk reflektion över sin egen kultur. Därför blev det rimligt att börja västvärldens kulturhistoria där. Mot genealogisk estetik, menar jag, är det dock intressant att ställa Hegels (1770–1831) tematiska ingång i ämnet, i vilken även samtida kulturer till den grekiska presenteras. Modernismens upplösning av tid, konformitet och form understryker en medvetenhet om historiens ständiga diskontinuitet. I estetikens självförståelse ingår en insikt om hur gångna tiders kulturuttryck förbinder samtida eller senare tiders brott mot dessa.
En poetisk bild är mer allmängiltig än historieskrivningen har vi lärt oss av Aristoteles. Men självrefererande bilder och lovtal kan också vara farliga, rent politiskt. Eftervärlden har i omgångar använt sig av det förgångnas guldålder för att skapa ideal och propaganda, som vi kan se under renässansen, 1600-talets klassicism och nationalromantiken. Det framgår av Blomqvists bok, att även under dessa epoker har Athen – på gott och ont – spelat en viss roll. I detta avseende saknas dock i boken flera samtida kritiska röster från antiken. Platons kritik i Staten riktar sig mot ett styrelseskick som inflammerats av pompös rikedom och överflöd, mot synvillor som förleder ögat och svulstig vältalighet. Men i det kapitel av boken som handlar mer specifikt om filosofi (nämligen kapitel III) är det Aristoteles’ vetenskapliga metod och dess vikt för eftervärlden, som står i centrum för analysen. Trots detta måste här tilläggas att valet av Aristoteles’ text ur Djurens fortplantning verkligen är en riktigt oväntad och rolig läsning. Dessutom av största intresse för dagens populära apikultur.
Till bokens riktigt stora förtjänster hör att författaren skriver så lättillgängligt och inspirerande att den torde nå ut till den breda, intellektuellt belästa publiken. Volymen rymmer textexempel från olikartad litteratur och innehåller ett stort antal illustrationer och färgfotografier. Blomqvists studie är mångfacetterad. Det finns något att hämta för alla, som vill förkovra sig i Athens långa och fortfarande levande kulturhistoria.
Christine Zyka är högskolelektor i filosofi vid Newmaninstitutet i Uppsala.
Ur Signum nr 4/2021, s. 59–61.