av PER HÖJEBERG
Att skriva en hel bok kring ett begrepp är en svår konst, som dock professor Kim Salomon lyckats väl med när han hanterar begreppet ”de intellektuella”. Det är ett långt historiskt perspektiv på begreppet som presenteras, från grottmålningar till vårt moderna informationssamhälle. Ett avgörande nedslag görs i det sena 1800-talet. Genom Dreyfusaffären kom företeelsen då att kopplas till ett distinkt uttryck. Salomon förklarar hur denna skandal så engagerade en skara välutbildade och politiskt engagerade tänkare att denna grupp fick ett namn: ”de intellektuella”.
Begreppet intellektuell har i vår nutida livsvärld fått olika betydelser, allt ifrån ett begrepp med starka negativa konnotationer, något elitistiskt, auktoritärt och antidemokratisk, till något positivt, den intellektuelle som en visselblåsare som avslöjar fördomar och skapar opinion för en bättre värld. Denna spänning är något genomgående i Salomons framställning av begreppet. Han benämner denna diskrepans som två ”arketypiska roller”, den intellektuelle som maktens medspelare och rådgivare, respektive motspelare och kritiker, en som litar på auktoriteter eller är en fritt skapande skeptiker. För Platon och många av antikens tänkare var elitism grunden för en sund statsmannakonst, vilket inte hindrade dem från att kritisera makten. För Erasmus och många av renässansens tänkare var begreppet förknippat med ett ideal för rationell och förnuftsmässig kritik av vidskepelse och maktmissbruk, medan andra tänkare under renässansen försvarade den rådande ordningen.
Under Romarrikets glansperiod blev den intellektuelle främst en retoriker, som genom sin tale- och skriftkonst både kunde stödja och kritisera makten. Vergilius ställde upp på maktens sida och Cicero var en maktens kritiker. Skriftspråket blev därmed den intellektuelles främste verktyg, som kunde användas för återgivande av auktoriteter eller till kritiskt fritänkande. Teknikens framsteg blev därmed en faktor att räkna med och Salomon identifierar ett antal till synes självklara paradigmskiften, tryckpressarna på 1400-talet och den digitala informationsteknologin i våra dagar. Han fogar alltså samman rollen som intellektuell med teknik, politik, kultur och religion till en dynamisk helhet. Låt vara att exemplen stundtals blir lite för många och skymmer den annars så intressanta tematiken, spänningen i det intellektuella uppdraget och hur de intellektuella både påverkat och påverkats av den kulturella, tekniska och politiska utvecklingen.
Salomon beskriver även hur de intellektuella spelade en viktig roll när det nationella projektet växte fram under det tidiga 1800-talet, som en sekulariserad ersättare för religion. Då föddes även nya begrepp som vetenskapsman och bildning. Universiteten blev en självklar mötesplats för de intellektuella, som tog på sig rollen som bärare av denna bildningstanke.
I takt med att censuren försvann och moderniteten slog igenom på 1900-talet öppnade sig nya arenor för de intellektuella, som nu till stor del blev journalister och opinionsbildare. De intellektuella fick en ny roll som mellanhand mellan makthavare och allmänheten. De kom i sitt tänkande och agiterande under detta århundrade att pendla mellan hänförelse och försvar å ena sidan och förfasande och kritik å den andra. Vad den ene såg som en utopi såg den andre som en dystopi. Positioneringarna följde nya mönster och hänförelsen för utopiska ideologier grep många gånger tag i de intellektuella med en fundamentalistisk kraft, men dessa var även föremål för den djupaste indignation. De intellektuella blev indragna i en maktkamp och ett propagandakrig. Dissonansen mellan ideal och verklighet blev djup. Många intellektuella bortsåg i förfärande många fall helt från politiska manipulationer och accepterade politiska skönmålningar. Det ligger enligt Salomon något obegripligt i denna ”den auktoritära världens attraktionskraft.”
Att 1900-talet har varit Salomons stora forskningsfält under många år märks i framställningen. När han beskriver detta händelserika och blodiga århundrade skärps analysen och nya frågor ställs till de intellektuella, om ansvar och skuld, naivitet och svek. Den digitala eran vidgar även problematiken. De intellektuella tenderar numera att inte längre vara en lika exklusiv och avgränsad grupp som tidigare. I de sociala mediernas värld vidgas de intellektuellas skara och därmed frågan om ansvar och delaktighet i byggandet av en bättre värld, (eller sämre). Verket är imponerande, trots sina ibland omständliga uppräkningar av personer och händelser. Det har trots allt en stringens och hjälper läsaren att navigera, i såväl det historiska landskapet, som nutidens djungel av sociala medier.
Per Höjeberg är fil. dr i historia, universitetslektor vid Institutionen för de humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnenas didaktik vid Stockholms universitet.
Ur Signum nr 4/2021, s. 61–62.