När det självklara går förlorat. En organisationsteoretisk studie av skolan

Det finns de som menar att det varken är filosofin eller naturvetenskapen som format det europeiska tänkandet utan litteraturen. Shakespeares dramer är inte odödliga därför att han ”förstod hur det var” utan därför att hans tolkning av världen kom att ligga till grund för vår samhälls- och människosyn. De klassiska retoriska mönstren kännetecknar berättandets olika former och samma mönster styr vårt tänkande än i dag. Det är med hjälp av de litterära verkens tankemodeller som vi förstår världen och våra villkor.

Se Sisyfos! Han står vid foten av berget. Stenen har just rullat ner och ligger framför honom. Han tar ett grepp och börjar det hårda arbetet igen. Stenen ska upp. Upp till toppen. Upp! Upp! Äntligen är den uppe, bara för att omedelbart rulla ner. Med tunga steg följer han efter.

Se Sisyfos. Han står vid foten av berget. Stenen har just rullat ner och ligger framför honom. Han tar ett grepp … om och om igen i evighet. Så har gudarnas dom format en människas öde.

Låt oss å andra sidan läsa om Bilbo, en ganska rigid och räddhågad hobbit med sinne för livets goda. Mot alla odds låter han sig städslas som tjuv av en grupp dvärgar som är på väg för att återerövra sin släktskatt från Smaug, världens sista drake. Bilbo känner sig hela tiden otillräcklig i de utmaningar han ställs inför under resans gång. Han väljer emellertid att anta dem. Han klarar av dem – även om det ibland är halvdant – och växer med varje äventyr. Vid resans slut har han inte bara blivit en hantverksskicklig tjuv utan även utvecklats till en god strateg och en modig förhandlare, som skapar fred mellan oförsonliga parter. Så har en individ format sitt eget öde.

Organisationsstudier i en poetisk referensram

Historien om Bilbo är ett exempel på den berättelseform som kallas romans. Den är inte nödvändigtvis romantisk. När litteraturvetare (t.ex. Frye 1973) använder termen syftar det på textens logiska struktur. Romansen kretsar kring en enskild hjältes verk och utvecklingsmöjligheter. Riddarsagan, där hjälten efter många äventyr finner sitt sanna jag, är typisk. Metaforen är det grundläggande tankemönstret: berättelsens delar och episoder representerar en meningsfull helhet.

Tragedin, som Sisyfosmyten är ett exempel på, har en helt annan struktur. Här sker ingen utveckling. Tvärtom är människan underkastad det obevekliga ödet. Ingenting förändras. Ett metonymt (mekanistiskt) tankemönster, där sambandet mellan händelser bygger på en mekanisk kausalitet eller ren slump, berövar världen all inre mening. Berättelsens intrig är oftast en kris som blottlägger tillvarons oföränderliga lagar. Här finns ingen hjälte. Tragedin avpersonaliserar individen och gör henne till objekt för ödet (slumpen, gudarna etc.).

Det är bland annat dessa två litterära mönster som (tillsammans med satiren och komedin) på senare tid börjat användas i olika vetenskaper som verktyg för observationer och som referensram för tolkning. Hayden White (1987) analyserar olika typer av historiska förklaringar och visar hur de anknyter till det klassiska berättandets olika former. På psykologins fält har Kenneth och Mary Gergen (1986) visat hur dessa mönster kan användas som förklaringsmodeller inom utvecklingspsykologin.

I Sverige har Kaj Sköldberg utvecklat sin poetiska organisationslogik där de fyra klassiska berättelseformerna får tjäna som tolkningsmönster för fyra olika inriktningar av organisationer och organisationsforskning. Här ska vi bara behandla två. Tragedin blir referensram för den tayloristiska organisationen med dess splittrade, hierarkiska och oföränderliga arbetsorganisation. Romansen, med sin betoning på helhet och samspel svarar mot Human relation-skolan. Organisationsformer-na är kopplade till olika tidsuppfattningar. Den linjära tiden som kan fragmenteras och kvantifieras svarar mot de isolerade episoderna i tragedins mekanistiska logik. Tragedins tid blir då en jämn ström av se-kunder och minuter utan sammanhang. Den konkretiseras i den tayloristiska arbetsorganisationens tidsstudier. Till metaforens tankestil med dess betoning av inre samband passar den cykliska tiden som utgör en helhet. Det blir då romansens tidsuppfattning med episoder som hänger samman i meningsfulla händelseförlopp med början och slut.

Med organisationsforskningen in i skolans värld

Låt oss titta på skolan genom den poetiska logikens filter.

Går vi till läroplaner och lärarutbildningens pedagogikböcker är det romansens mönster som dominerar. Enligt dessa texter är skolan ett slags hjältesaga där eleven genom självständigt och målmedvetet arbete kan förverkliga sig själv. Det är berättelsen om det outvecklade barnets väg till att bli en vuxen person med förmåga att hantera det ”verkliga” livet. Eleven är på väg mot framtiden. Om hon utnyttjar de möjligheter som skolan ger kan hon medvetet forma sin framtid. I romansens mönster handlar skolan om studiearbetet som växtmöjlighet och som spelplan för karriär och framåtanda. Romansens elever är engagerade i att forma sin egen framtid. Eleven är hjälten som självständigt producerar sin kunskap. Hon kan ta ansvar för sitt arbete, tolka uppgifter och lösa dem på ett kreativt sätt. Läraren handleder, ger adekvata arbetsuppgifter, visar på väsentliga fakta och hjälper eleverna att förstå sammanhang. När romansen får vara tolkningsmönster för skolan är tiden formad kring arbetsuppgifter som påbörjas och avslutas. Varje lektion och varje läxa är en del av en större helhet. Kunskapen växer hos eleverna eftersom de olika kunskapsbitar som tillförs vid varje uppgift kompletterar varandra och tillsammans bygger upp en förståelse av världen. Den offentliga debatten om skolan håller fram samma bild: att skolan är en arena där ungdomar kan mogna, forma en helhetssyn på världen och tillägna sig en omfattande och djupgående kunskap. Detta skulle ske, menar debattörerna, om skolan inte hämmades av resursbrist, ele-vernas slapphet, lärarnas inkompetens, beslutsfattarnas dåliga omdöme eller vad det nu är man vill kritisera.

Låt oss i stället ge oss in som gästelever i grundskolan. Att som vuxen dela skolelevernas vardag är en omtumlande upplevelse.

Det är inte läroplanernas hjältesaga som dominerar i skolelevernas vardag. I stället är det en ständig följd av dagar, lektioner och delar av lektioner. Schemats indelning upprepas vecka efter vecka i en återkomst som inte ifrågasätts. Det har ingenting att göra med att uppgifter ska fullbordas. Arbetspass och pauser följer ett styckningsschema för tiden som inte ifrågasätts eller förändras. Det är den tayloristiska arbetsindelningens linjära tid som möter oss. Styckningen av tiden svarar mot en fragmentering av kunskapen. Fakta presenteras, framför allt i läroböcker men även av lärarna, utan samband med varandra. (Som lärare trodde jag att mina framställningar var logiskt sammanhängande. Som gästelev upplevde jag hur fakta presenterades i en ständig följd utan att man såg någon röd tråd och insåg att så måste mina elever också ha upplevt det.) Allra mest markant blir det när ett pågående arbete abrupt avbryts därför att lektionen är slut. Strax därefter påbörjas ett nytt arbete i ett annat ämne. Själva kunskapssynen framstår alltså som fragmentarisk och stämmer bra med tragedins mekanistiska logik. Den ganska slumpartade fragmenteringen av fakta leder till att varje kunskapsbit separeras från de andra. När man klarat av en dyker det upp en annan. Något sammanhang ser man inte och inget slut. Arbetsfördelningen är rigid och arbetssättet är nästan detsamma i grundskolans avslutningsklass som i dess första årskurs, speciellt i de teoretiska ämnena. Läraren är huvudperson (men ingen romanshjälte) och visar fram fakta för eleverna som sedan ska kunna upprepa dessa fakta vid lämplig tidpunkt. Eleven är objekt för lärarens åtgärder i en oföränderlig biroll. Ofta får hon inte ens information i förväg om vad som ska göras utan ska på tillsägelse gå in i en ny aktivitet.

När man tittar in i skolans vardag är det Sisyfos man ser.

Det som blir synligt

Givetvis är skolan ingen tragedi. Det som är intressant däremot är att man kan använda den poetiska logiken som instrument för observation och tolkning. När man lägger tragedins logiska mönster som ett raster över skolverksamheten blir vissa fenomen synliga eller i alla fall tydligare. Det är som att färga bakteriekulturer. Först syns ingenting, men droppar man en viss färglösning i odlingen blir en bakteriepopulation synlig, droppar man en annan färglösning kan man i stället få syn på en helt annan bakteriemassa.

Det första som blir synligt är att läroplanernas och mediedebattens skola står mycket långt från den skola som eleverna arbetar i. Det är ingen nyhet för dem som har erfarenhet av skolan, men med hjälp av den poetiska logiken har man fått ett hjälpmedel för att beskriva och analysera skillnaderna. Den gör det framför allt möjligt att distansera sig och undersöka även det som verkar självklart.

När skolan jämförs med den tayloristiska löpandeband-produktionen ser man likheterna och många skolrutiner blir problematiska. Årskursuppdelningen till exempel: att alla trettonåringar på en skola arbetar med samma stoff enbart därför att de är tretton år. Nästa år flyttas de till en annan position på ”bandet” men arbetar fortfarande utifrån samma princip: den biologiska åldern bestämmer arbetsuppgifterna. Någon plats för individuell utveckling finns inte vilket också understryks av att arbetsformerna inte förändras från årskurs till årskurs.

Styckandet av tiden får samma innebörd. I april förra året bestämde en schemaläggare vad en viss elev ska syssla med klockan 10.15–11.00 den sjätte maj i år – oavsett alla händelser och all utveckling under året som gått. Via samma schemaläggning rycks eleven från det ena stoffet till det andra, ofta mitt i ett pågående arbete. Tidshanteringen i skolan omöjliggör en helhet i arbetet, eller gör det i alla fall mycket svårt för eleven att uppleva någon sådan. Hon fostras in i en digital tillvaro, en metonym värld av isolerade fenomen.

Läroplanen har en vision av elever som utvecklas till mogna individer med en meningsfull kunskap. I den mån skolan bidrar till att nå därhän är det i de flesta fall osynligt för eleverna. Ett slående exempel är att elever på naturvetenskapliga programmet efter elva års studier i sitt karaktärsämne matematik kan säga att ”det är bäst att läraren får lägga upp arbetet för han vet bäst”. De som säger det är myndiga elever som med sin röst har rätt att påverka landets politik!

En viktig del av tragedins logik är att ingenting i grund förändras. Existensens lagar är obönhörliga. Den poetiska logiken tillåter oss givetvis inte att säga att det är likadant i skolan. Däremot visar den på att det kan vara intressant att undersöka om det är så. Vi har redan sett att möjligheterna till individuell utveckling är begränsade. Det finns gott om andra exempel. Vi kan nämna att hemläxorna, vars inlärningseffekter aldrig utsatts för seriös forskning, är lika vanliga i dag som i början av nittonhundratalet. Möbleringen, i alla fall i grundskolans högre klasser, har haft samma biosalongskaraktär i kanske hundra år. Elevstolarnas placering lämnar inte utrymme för mycket annat än en passiv åskådarroll. Även lärarens aktionsmöjligheter är begränsade. Möbleringen förutsätter att hon står vid katedern och visar fram sina fakta. (Naturligtvis finns det lärare som arbetar på annat sätt men ”motarbetas” då av lektionssalens standardmöblering.)

Det starkaste tecknet på skolans oföränderlighet är ändå själva elevstolarna. Trots allt man numera vet om ryggskador vid stillasittande och trots att det finns riktlinjer för hur arbetsstolar bör vara konstruerade ser elevernas arbetsplatser likadana ut som de gjort i åtminstone sextio år. På vilken annan arbetsplats som helst skulle de ha dömts ut som hälsovådliga. Är skolan då en ond institution? Inte alls. Tvärtom finns det i författningar och i mycket hög grad hos skolpersonalen en uppriktig välvilja. Man vill sina elevers bästa. Ändå låter man dem år efter år utföra ett stillasittande arbete på hälsovådliga stolar. Det är svårt att hitta någon annan tolkning än att det finns något i själva skolverkligheten som står i vägen för förändring. Det verkar som om skolan helt enkelt inte erbjuder någon plattform varifrån förändring skulle kunna genomföras. Går vi tillbaka till de litterära analogierna ser vi hur detta stämmer väl med tragedins logik. Tillvarons lagar är orubbliga. Att förändra dem är som att lyfta sig själv i håret.

Några förklaringsförsök

Den litterära analogin kan underlätta förståelsen av skolans vardag, men den förklarar ingenting. Var kommer självklarheten ifrån? En möjlig förklaring kan vara att det är som mycket unga elever vi först möter skolan. Skolans rutiner framstår från början som självklara och blir bekräftade under de år vi vistas där. McLaren (1993) använder begreppet sanctification för att beskriva hur skolans ritualer uppfattas som en del av naturens ordning. Ju mer man deltar i dem, desto svårare blir de att ifrågasätta. När vi sedan kommer i kontakt med dem igen som föräldrar, lärare, politiker, journalister etc. finns självklarheten kvar. Den grundlades ju under vår mest mottagliga tid. Denna upplevelse av självklarhet är en av de saker som blockerar vägen för alternativa handlingssätt och förändring.

Hur kan det komma sig att skolan förmedlar en fragmentarisk kunskapssyn när lärarnas ambitioner och alla dokument syftar till helhet och sammanhang? Å ena sidan låter det sig ganska lätt förklaras när man ser på schemats konstruktion. Tidstyckningen ger inte plats för annat än splittring. Å andra sidan verkar det obegripligt att schemat kan tillåtas vara så splittrat som det är, när alla ansvariga vill motarbeta en så kallad snuttifiering.

En bakgrund till fragmenteringen är den mängd stoff som ska ”hinnas med” i skolarbetet. Nittonhundratalets kunskapsexplosion berör inte bara spetsforskningen utan är ett faktum även på mycket grundläggande nivå. Tydligast märker man det i grundskolans kursplaner för olika ämnen. Med varje skolreform blir kursmomenten fler och kryper allt längre ner i årskurserna (se t.ex. matematik och svenska) Allt ska in och inget ska bort. Den enskilde läraren har formellt frihet att sovra kraftigt men styrs av olika slag av centrala prov, läroböcker och omgivningens förväntningar. Följden blir en forcerad genomgång av separata faktabitar men ingen tid till att reflektera och skapa en helhet av fragmenten. Fysikämnet erbjuder ett tydligt exempel på hur bristen på sammanhängande kunskap skapar svårigheter för studerande inte bara i skolan utan långt upp på akademisk nivå.

Människan objektiveras

Tragedin avpersonaliserar människan och gör henne till objekt för yttre krafter. Den poetiska logiken föreslår därmed ännu en inriktning åt studiet av skolan. Kan avpersonaliseringen upptäckas som en aspekt av dess arbete? Tyvärr är det så. Man upptäcker den när man slutar att se skolans fenomen som självklara.

Redan när man börjar skolan identifieras man med sin ålder och det fortsätter genom hela grundskolan. Oavsett hur snabbt man lär sig ska man tillbringa nio år tillsammans med kamrater som man från början inte har något gemensamt med mer än att de är lika gamla. Oavsett intresse och begåvning ska man, på grund av sin ålder, läsa vissa kurser. Ett resultat av att man av omgivningen definieras som ”tioåring”, ”högstadieelev” etc. blir att man själv börjar definiera sig på samma sätt. (Undra på att de så kallade tonårsproblemen florerar.)

Skolans roll i åldersidentifieringen blir tydlig när man ser hur vissa elever kan frigöra sig från stämpeln när de lämnar skolan. Många femtonåringar beter sig som oansvariga barn på lektionerna medan de på sin fritid tar hand om småsyskon, sköter deltidsjobb eller fungerar som idrottsledare och tar ansvar för yngre kamraters träning.

Avpersonaliseringen finns också i betygens utformning. Efter ett eller flera års studier av ett ämne ska kunskaperna beskrivas i en siffra. I andra sammanhang skulle det ha betraktats som oförskämt. Den politiska debatten kring betygen är märklig. Där finns röster som propagerar för att betyg ska sättas i allt lägre årskurser för att föräldrarna ska få information (!). En siffra! Må vara att siffran kanske behövs för urval till högre studier. Men som information till föräldrar? Den förälder, som vet så lite om sina barns skolgång att en siffra ökar deras kunskap, kan förmodligen inte tolka siffran heller. Skolans avpersonalisering av människan är så kraftfull att de flesta föräldrar inte reagerar på skolans anonymisering av deras barn utan accepterar siffran som en beskrivning av deras prestationer.

En aktuell debatt om skolans kvalitet avslöjar tydligt hur elevrollen gör individen anonym. Där förkunnas, ibland på braskande löpsedlar, att dagens grundskoleelever kan mindre än sina föregångare för fem, tio år sedan. Det finns t.o.m. de som anser sig kunna visa hur mycket sämre de är. Alldeles bortsett från att påståendet är grovt vilseledande så kan man undra hur andra grupper skulle ha reagerat. ”Landets fyrtioåriga läkare är tio procent sämre än de femtioåriga” eller ”fyrtiofemåriga lärare undervisar sämre än sina tio år yngre kolleger”. Vi kan bara påminna oss det ramaskri som följde på Ringholms kritik av poliserna. Hur kan det komma sig att man kan säga så om elever? Den mest sannolika förklaringen är att eleverna i sin anonymitet kan betraktas som en annan sorts människor än de vuxna. Den som då dömer ut elevernas prestationer anser sig troligen inte ha kritiserat en åldersgrupp elever utan skolan därför att eleverna bara uppfattas som objekt för skolverksamheten.

Världsbilder i konfrontation

Socialt är skolan för många elever en lugn och trygg plats där människor bryr sig om dem. Det finns ofta en känslomässig värme i umgänget mellan lärare och elever. Skolatmosfären kan ibland även ur ett kristet perspektiv beskrivas som god.

Med skolans struktur och verksamhet förhåller det sig helt annorlunda. Sedd ur den poetiska logikens perspektiv, står den i skarp kontrast till en kristen föreställning om världen.

Mot den splittrade kunskapens världsbild där tillvarons detaljer bara har ett mekaniskt eller slumpmässigt samband med varandra står tron på en skapelse som binds samman i en meningsfull helhet som Gud har funnit god. Vi ser den som i en spegel, kanske en trasig spegel därav den fragmentariska kunskapen, men i den kristna reflektionen kan dessa fragment ändå inte separeras från helheten.

Mot den avpersonaliserade människan, objektet för utomstående krafter, står människan som subjekt, Guds avbild. Mot den åldersklassificerade människan, som visserligen blir äldre men aldrig förändras eller mognar, står den gudssökande människan som är kallad till helighet.

Mot det obevekliga ödet, skolans självklara rutin, står Guds vilja och den ständigt pågående skapelsen.

Vi visste att skolans undervisning ibland står i motsättning till katolsk etik och världsbild. Nu har vi också sett att den arbetsorganisation och arbetsmiljö, där våra barn och ungdomar vistas, i sina grunddrag avspeglar en värdegrund som står mycket långt från en kristen syn på tillvaron.

En brasklapp

Ovanstående beskrivning av skolan är naturligtvis inte sanningen med stort S. Den visar en sida av skolans verklighet. Det finns andra. Romansens skola där eleverna mognar och växer går också att få syn på om man lägger det mönstret över sina analyser. Den för emellertid en tynande tillvaro och den är ofta inte synlig från elevstolen.

Artikelförfattaren är fil.dr i pedagogik.