Är religion bra för moralen?

Religion kan locka fram det värsta i människan – precis som idrott, klädstil, kärlek, sexuell läggning, språk, dialekt, politisk åskådning, utseende och hudfärg. Före och under våra spontana reaktioner av behag eller obehag inför medmänniskorna ligger den djupa driften till samhörighet. Vi vill identifiera oss med en gemenskap och dess historia, med en samhällsgrupp, en minoritet, ett arv, ett folk, en kultur, ett fotbollslag, en sorts musik. När terrorattacken i september 2001 slog till mot våra föreställningar om den västliga civilisationen, då högg det till också i oss som inte beundrar allt amerikanskt, och man kände instinktivt och intensivt behovet att fylkas kring något slags ”västerländskt” värde: det öppna samhället, demokratin, trosfriheten, de mänskliga rättigheterna. Identiteten stärks när den hotas.

Och alla med minsta historiska kunskap vet att religion är en av de starkaste drivkrafterna, väl jämförbar med hunger, törst och sexualitet. Sexualiteten kan lyfta människan till de högsta höjder, där hon anar det gudomliga. Den kan störta människan ned i det djupaste mörker, till våldtäkt, förnedring och lustmord. Man kan inte avskaffa sexualiteten för att komma till rätta med avarterna. Man kan inte förbjuda tändstickor för att förhindra mordbrand. Man kan inte förbjuda gudstro för att befria människan från aggression och fanatism. Det räcker att se på de ateistiska experimenten i Tyskland, Sovjet, Albanien, Kina och Kambodja, där människor förvandlades till nummer i statistiken och utplånades. Paradiset på jorden inträder inte bara för att man slutar att längta efter himlen. Slutar man att proklamera att människan är skapad till Guds avbild, då skapar människan i stället många grymma avgudar till sin egen avbild.

Om världen blir lyckligare utan religion, det är ytterst en sanningsfråga. Det vill säga: om religionen motsvarar en sanning, då kan rimligtvis inte världen bli lyckligare av att inte erkänna sanningen. Finns Gud, och vill Gud något i förhållande till människan, då blir det bäst om människan vet om detta. Men är gudsidén ett kollektivt hjärnspöke, då bör denne gud, som en debattör formulerat saken, pensioneras.

Religionskritikens historia

Det var inte upplysningstiden som först ifrågasatte religionen. Västerlandet uppstod när det rationella förnuftet ifrågasatte myterna i det gamla Grekland. Spänningen mellan myt och rationalitet, mellan mytberusning och mytkritik, mellan höger hjärnhalva och vänster är vår västerländska livsluft.

De grekiska filosoferna såg i gudasagorna ett naivt försök att sätta namn och ansikte på naturkrafterna. Självaste Platon kallade guda-sagorna lögnaktiga och barnsliga och krävde i sin idealstat ett förbud mot all diktning. Filosofen Euhemeros trodde att myterna hade spunnits kring verkliga kungar, hjältar och visa män, som med tiden upphöjts till gudar. Xenofanes från Kolofon menade att gudar i människogestalt är projektioner. ”Etiopierna påstår att gudar är trubbnästa och svarta, trakerna att de är blåögda och rödhåriga.” Han tillade att skalder-na har påstått saker om gudarna som vore ärekränkande om de gällde människor: stöld, äktenskapsbrott och bedrägerier.

Den romerske skalden Lucretius Carus, död på femtiotalet före Kristus, har i början av sin långa dikt ”Om tingens naturer” formulerat ett bevingat ord: Tantum religio potuit suadere malorum! ”Vilka skändligheter har inte religionen inspirerat till!” Han anför som exempel de människooffer som man enligt den grekiska myten anställde för att blidka gudarna. Han lanserar också en religionsteori: gudstron har uppstått ur skräck för naturfenomenen. När människorna hörde åskan gå och absolut inget kunde göra åt denna skrämmande kraft, då vände man sig till de okända och ansiktslösa makterna någonstans där uppe, där ute. Skräcken är religionens moder. Vi svenskar kunde spä på med skildringen från Gamla Uppsala för tusen år sedan: där, i det stora trädet utanför templet, hängdes vart nionde år 72 kroppar av människor och djur, allt för att blidka gudarna och muta dem att ge fruktbarhet och god skörd. Här har vi en av vår nations rötter. För att inte tala om den vettlösa skräck för helvetets eviga eld som hindrat månget barn att somna. Deras föräldrar och fostrare tillgrep detta tarvliga knep när de inte kunde genomdriva sin vilja på enklare sätt.

Ordet religionskritik härstammar från Kant, han som sade: Sapere aude, våga tänka på egen hand! d’Holbach, upplysningstidens mest radikale religionskritiker, sade: ”Religion är konsten att berusa männi-skorna med svärmeri för att hindra dem att ta itu med den ondska deras härskare här på jorden plågar dem med.” Politiskt ödesdiger blev reli-gionskritiken hos Marx. Han ville befria människan från allt som gör henne till slav, till en lägre stående, förtappad och i egna ögon föraktlig varelse. Emancipationen, befrielsen från religionen och andra försla-vande makter, blev en huvudangelägenhet för de revolutioner som åberopat sig på Marx. Nietzsche betraktade redan religionen som förintad: ”Religion hör helt och hållet till villfarelsens psykologi.” För Freud var religionen och dess ceremonier en universell tvångsneuros, en illusion med sin drivkraft i önsketänkandet. Han misstänkte att dess ursprung låg i ett kollektivt fadermord i historiens gryning, ett brott som tynger människosläktet, ett arv av skräck och vanmakt som måste sonas och blidkas genom offerritualer och kryperi i stoftet.

Den religiösa religionskritiken

Men religionskritik bedrivs också inifrån. I det judisk-kristna arvet finns något som heter profetism, som kan översättas internkritik av gudstron utifrån dess egna förutsättningar. Gamla testamentet, som innehåller så många detaljerade föreskrifter för den yttre offerkulten i Jerusalems tempel, har inga illusioner om fromhetens moraliska effekter. Den främste av profeterna, Jesaja, som levde på 700-talet före Kristus, ungefär samtidigt som Homeros, börjar sin bok med den mäktigaste rättegången mot religiöst hyckleri som kan tänkas. Det är Gud själv som talar: ”Jag är mätt på brännofferbaggar och gödkalvars fett, jag vill inte ha blodet från tjurar och lamm och bockar … Kom inte med era meningslösa gåvor, jag avskyr offerröken. … Jag hatar era högtider och nymånadsfester, de har blivit en börda för mig, som jag inte orkar bära. När ni lyfter era händer i bön vänder jag bort blicken … Ni har blod på händerna. Tvätta er, rena er! Låt mig slippa se era illdåd … Sträva efter rättvisa, stöd den förtryckte. För den faderlöses talan, skaffa änkan rätt” (Jes 1:11b–17). Det är vibratot i anklagelser som dessa som under århundraden har inspirerat religiösa socialreformatorer. Gudstjänst i förening med våld och övergrepp är något vämjeligt. Bara i förening med rättspatos blir bön något annat än magi.

Jesus, kristendomens grundare och innehåll, fullföljde den profetis-ka linjen. Hela kapitel 23 i Matteusevangeliet är en våldsam uppgörelse med de grupper som kallas de skriftlärda och fariséerna, religionens professionella elit. Genom sitt ämbete har de visserligen rätt att uppträda som religiösa auktoriteter; Jesus förnekar inte detta. Han påstår inte heller att yttre beteende är betydelselöst. Han iakttog själv judendomens föreskrifter om bön. Men han skiljer i hög grad på sak och person och är skoningslös när han brännmärker de yrkesfromma: ”Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare som far över land och hav för att vinna en enda proselyt, och när någon har blivit det gör ni honom till ett helvetets barn, dubbelt värre än ni själva … Ve er … som ger tionde av mynta och dill och kummin men försummar det viktigaste i lagen: rättvisa, barmhärtighet, trohet. Det gäller att göra det ena utan att försumma det and-ra. Ni blinda ledare, som silar mygg och sväljer kameler! … [N]i hycklare … är som vitkalkade gravar. Utanpå ser de prydliga ut, men inuti är de fulla av de dödas ben och annat orent. På samma sätt visar ni upp ett rättfärdigt yttre för människorna, medan ert inre är fullt av hyckleri och orättfärdighet … Jag skall sända er profeter, visa män och skriftlärde. Somliga av dem kommer ni att döda och korsfästa och andra kommer ni att piska i era synagogor och jaga från stad till stad. … Ormar, huggormsyngel, hur skall ni kunna undgå att dömas till helvetet?” (Matt 23:15–33).

Jesus framställs ofta som en milt blickande liberal, en aggressionshämmad överstepräst för oändligt överseende med allt och alla. Här har vi Jesus som satiriker, en obarmhärtig kritiker av religionens avarter. Genom texter som dessa blir självkritiken inbyggd i den judisk-kristna religionen.

Religion är förvisso inget harmlöst. Den faller lätt offer för de lägsta instinkter: makthunger, manipulation, girighet, aggression.

Poeterna som profeter

När man befriar sig från skräck för ödet och andra makter, då kan man leva som en fri och upprättad människa, en varelse som med värdighet och lugn möter det okända, oförutsägbara och opåverkbara. Den antika populärfilosofin predikade sådan oberördhet inför ödets växlingar. Fröding låter det vara grekernas adelsmärke att de, i motsats till de omgivande folken, mitt i lidande och katastrofer kunde glädja sig och höja sig

”till mera ädla ting än sorgen över nöden

och icke som barbarer böja sig

i skräck och vanmakt under hårda öden.”

Denna hedniska värdighet har tilltalat många av nittonhundratalets skalder, inte minst i Sverige. Gunnar Ekelöf (d. 1968) kallade en diktsamling Non serviam, ”Jag gör inte slavtjänst!” Han var en djupt allvarlig hovnarr som dansade framför de religiösa processionerna och sjöng vanvördiga refränger mellan verserna i de pompösa psalmerna:

”’Jag fattig syndig krympling’, tjuter ni,

ty ingen vill så gärna leva som en krympling

och ingen är så rädd att råka ut för något

som gör honom till mindre än en krympling.

Jag frälste mig, så gott jag kunde, själv,

en spetälsk, gärna det, men ingen krympling.”

Samtidigt inser Ekelöf att människan inte mår bra av att Gud inte finns:

”På ingenting kan jag tro

utom på Gud

– hur kan jag då tro!

Blott att han finns

så som han fattas mig.”

Som om religionerna hade prostituerat vår legitima och heliga gudslängtan och sminkat henne i patetiskt tjocka lager av illusioner. I visshet om att människan måste ha något att ty sig till och värma sig hos i sin hjälplösa ensamhet tar de betalt för henne som för en vara.

Tomas Tranströmer mediterar över hur svårt det är för människan att komma till rätta med sina förbindelser med Gud:

”Det gudomliga snuddar vid en människa och tänder en låga men viker sedan tillbaka.

Varför?

Lågan drar till sig skuggorna, de flyger knastrande in och förenas med lågan som stiger och svartnar. Och röken breder ut sig svart och strypande.

Till sist bara den svarta röken, till sist bara den fromma bödeln.”

Den mångtydiga religionen

Själva ordet och begreppet religion är mångtydigt. Det latinska ordet religio betyder enligt skolordboken ’betänklighet, skrupler, samvetsgrannhet, övertro, skuggrädsla, fromleri, kultväsen, helgd, helig förpliktelse, skuld, förbannelse’. Knappast något man dras till.

Törsten efter det gudomliga är besläktad med den erotiska. Den fromme kan vara besatt av sin passion, han vill till varje pris få sin vilja igenom. Människans längtan efter Gud och det absoluta kan bli en besatthet som liknar erotiken. Lära känna, gå upp i, tränga in i, utplåna sitt jag i, binda sig till (religare), meditera över, beundra och beskriva lyriskt, försvära sig till, tjäna, dyrka, tillbe – observera att kärlekslyriken söker religiösa uttryck när den letar efter sitt språk, och psalmdiktarna tar till erotikens.

Fromhet, detta djupt individuella, har också en kollektiv sida som vetter mot musiken. Musik skapar samhörighet. Spelar och sjunger man tillsammans med andra, då måste man i extrem grad uppmärksamma de andra. En symfoniorkester kräver lika mycket samarbete och uppmärksamhet som en månlandning. Ingen som har sett en rockgala betvivlar att publiken söker sig dit för att uppleva kollektiv berusning, samhörighet med något större, som gungar som sjögräs fram och tillbaka i takt med musikens puls. Där kan man på legitimt sätt gå upp i massan, jämförbart med religionens bönemöten och frälsningsrallyn.

Men all kollektiv gemenskap är något tvetydigt. Gemenskapen kan vara gemytlig eller gemen. I cyniska termer kan man beteckna musik, retorik och religion som en form av maktutövning över massan. Musikartisten, folktalaren och väckelsepredikanten spelar alla på kollektivets frivilliga öppenhet för impulser. De skickligaste utövarna av konsten får största makten, förmågan att åstadkomma elektriska spänningar och magnetfält i publiken. Faran för maktmissbruk är uppenbar. Vi har ymniga exempel på den saken. Det finns en vetenskapsgren som heter sexualpatologi. Det finns psykologisk patologi, och det finns också reli-gions-patologi.

Men detta är avigsidan. Den gemenskap som skapas av musik, retorik, symbolik och religion är samtidigt något nödvändigt, en välsignelse när den brukas rätt. Skulle den inte finnas, skulle ett maktvakuum uppstå. Någon kraft skulle alltid hålla sig framme och gripa den makten. Då är det bättre att känna till maktens mekanismer och människans mottaglighet och hålla allt inom förnuftiga ramar.

Gemenskap och rit

Varje gemenskap kräver riter, ett gemensamt språk, liturgi och dogmer, lagar, domstolar och tvång, möjligheten för gemenskapen att ta avstånd från vissa beteenden. Konkret uttryckt: den gemenskap som genom krig och tillfälligheter, ideologiska och kulturella impulser idag kallas konungariket Sverige, styrs av ritualer som åtminstone för de tongivande kretsarna ger mening åt gemenskapen: en gemensam kalender, demokratiska processer med riksdagsval vart fjärde år, möjlighet att uttrycka sin mening i medierna, ett etablerat skriftspråk, tron på demokratin och de mänskliga rättigheterna, lagar och fängelser, samt ett antal överenskomna syndabockar och förkastliga åsikter och beteenden. Ett samhälle måste ha en fiende. Annars fungerar det inte. Vi klarar oss inte om vi inte kan fördöma något, och varje samhälle söker sina syndabockar.

Allt detta finns i alla samhällen, fast formerna har växlat. Det finns alltid öppna och dolda hierarkier av värden och makthavare. Bara en drömmare förnekar det, och förnekar det i handling så snart han ringer polisen och vädjar om samhällsmakternas ingripande.

De som utövar den högsta makten har också makten över språket. Den svåra konsten att leva tillsammans i ett samhälle består i att finna formerna för jämvikt mellan motsatta poler, intressen och behov. Därför har också aggressionen sin givna plats i varje gemenskap. I ett demokratiskt samhälle utövas våldet legitimt endast av samhällets instanser; polisen, försvarsmakten, domstolarna.

Idag samlas vi kring demokratin, de mänskliga rättigheterna, vissa överenskomna föremål för vår avsky och vårt fördömande. Dessa överenskommelser håller gemenskapen samman. Tidigare var en gemensam religion i hög grad det sammanhållande kittet i gemenskapen. Sverige är ett praktexempel på detta. Den svenska nationen uppstod genom Gustav Vasa, som systematiskt förstod att använda religionen för att skapa ett enhetligt samhälle. Utvecklingen nådde sin kulmen på 1600-talet, då hela prästerskapet organiserades som folkbokföringsmyndighet för att skaffa centralmakten aktuella uppgifter om unga vapenföra män. Predikstolen var platsen där kungliga resolutioner lästes upp. Eftersom denna form av kyrkligt liv var så ändamålsenlig låg det i kungamaktens intresse att se till att inga parallella religionsformer uppstod.

Gudstrons verkliga syfte

De värden som vi i vårt samhälle tillskriver oss som erövringar, respekten för människovärdet främst bland dem, hade inte kunnat formuleras utan kristen påverkan (vilket inte automatisk skyddar människovärdet i så kallat kristna länder).

Vi bygger på den hebreiska, grekiska och romerska kulturen, förvaltad och filtrerad av den kristna kyrkan och så småningom myndig i förhållande till den. Respekten för oliktänkande, tron på ett mångkulturellt samhälles fördelar, övertygelsen att tolerans mot de annorlunda (ja till och med mot de obehagligaste åsikter) är nödvändig: allt detta är frukter av sekellånga och smärtsamma erfarenheter. De kristna kan inte ensamma ta åt sig äran. Visserligen har kyrkan inspirerat till slaveriets avskaffande. Kristen tro har uppvärderat kvinnor, ofödda, barn, ogifta, handikappade och improduktiva. Välfärdens rötter var kyrkans fattigvård. Klostren räddade över den antika kulturen till senare tider. Me-deltidskyrkan revolutionerade jordbruket, bröt ättesamhällets kollektiva tvång, lyckades stävja blodshämnden och befrämja individens självbestämmande. Kristna idealister skapade Röda korset, kämpade för fredliga lösningar och bidrog aktivt till diktaturernas fall kring 1989. Samtidigt har kristendomen inspirerat till korståg, krig, inkvisition och bokbål. Bilden är ingalunda entydig.

Vilket leder till en viktig insikt. Religionen finns inte i första hand för moralens skull. Kyrkan är inte, med Tegnérs ord, ”ett supplementum till policen”. Man behöver inte vara troende för att vara moralisk, och man kan vara djupt omoralisk och samtidigt mycket from. Religion finns för att skapa mening och samhörighet, för att skänka frälsning från ondska, död och tomhet, och tron kan därför inte frikopplas från sanningsfrågan. Tron är räddningen inför dödens intighet. Religionen bär upp moralen och inspirerar som ingen annan kraft till förmågan att upprätthålla moralen ända intill heroism i svåra konflikter, vilket de kristna martyrerna och helgonen visar.

Men till slut är det fråga om sanning. Finns Gud? Vill han oss något? Finner vi oss själva först om vi finner honom?

Sanningen behöver inte våldet som sin högra hand. Den övertygar lugnt, lågmält och effektivt genom ett konsekvent vittnesbörd. Kanske inte genast. Kanske till priset av martyriet. Men till slut prövar tiden allt, och sanningen kommer fram.

Religionskritik och förnuftskritik

Vetenskapen kan inte föreskriva någon moral. Vetenskapen förutsätter en moral, om den inte ska bli mänsklighetens fiende. Denna moral måste hämtas från något annat håll än från laboratorierna, för att vetenskapen ska kunna utöva sitt ansvar mot människan. Det är politikens uppgift att ställa makten, också den vetenskapliga makten, under rättens domvärjo. Det är inte den starkares rätt som ska gälla, utan rättens styrka som motpol till våldet. Hur uppstår rätten, och hur behöver den se ut för att bli instrument för rättvisan och inte ett privilegium för de makthavande? Efter andra världskriget formulerades de oförytterliga mänskliga rättigheterna för att om möjligt garantera att dessa skulle respekteras, oavsett vilket politiskt system som gäller. De får inte ens vara möjliga att avskaffa genom majoritetsbeslut. Detta förutsätter en dogmatisk övertygelse, som inte går att bevisa vetenskapligt, om att alla människor har sådana rättigheter enbart genom att höra till människosläktet.

När terrorismen får sin näring i religionen, kan man då säga att religion är en positiv och helande kraft och inte snarare en arkaisk och farlig makt som bygger på falska påståenden med anspråk på att vara allmängiltiga och därför leder till terror och intolerans? Måste man inte ställa religionen under förnuftets förmyndarskap? (Frågan är bara: vem kan göra något sådant?) Är religionens avskaffande en förutsättning för mänsklighetens framsteg och befrielse?

Å andra sidan: människan är numera i stånd att i verklig mening göra människor, så att säga i provröret. Därmed förändras mänsklighetens villkor totalt. Vi är inte längre en naturens eller Skaparens gåva. Vi är produkter. Människan kan på allvar spela Gud. Frestelsen att äntligen konstruera en lyckad människosort, att experimentera med människan och betrakta henne som råmaterial, är inte längre en frankensteinsk fantasi.

När man alltså säger att religionen måste placeras under förnuftets kontroll, så måste man samtidigt i rättvisans namn anföra tvivel på förnuftets tillförlitlighet. Också atombomber, koncentrationsläger, giftgas och terrorbomber är produkter av förnuftet, av tiotusentals rationella beräkningar. Rasbiologin och drömmen om ett släkte utan sjukdomar och avvikelser var ett i högsta grad förnuftsstyrt projekt, på sin tid betraktat som högst förnuftigt. Drömmen om rena raser och rena klasser kunde hämta näring ur vetenskapen på den tiden.

Måste man inte också ställa förnuftet under strikt övervakning?

Det finns patologiska tillstånd i religionens värld, som gör det nödvändigt att appellera till förnuftet. Men det finns också en förnuftets patologi, en förnuftets hybris, som är ännu farligare med tanke på sina potentiella följder för människosläktet. Därför måste också förnuftet påminnas om sina gränser och uppmanas att lyssna till den kollektiva erfarenhet som förvaltas av religionerna. Det var upplysningens illusion att tron inte längre har något att säga människan, eftersom man nu har tillgång till de humanistiska grundsatserna om rationalitet, upplysning och frihet. Men humanismen är en mycket tunn fernissa som lätt flagnar i konfliktsituationer och krig.

Snarare behövs ett samspel mellan förnuft och tro, till ömsesidig balans, kritisk bedömning, rening. Fortfarande är de två stora aktörerna i det västerländska samhället den kristna traditionen och den sekulära rationaliteten.

De har mycket att lära av varandra och måste kunna leva tillsammans.

Det sista avsnittet har inspirerats av Joseph Ratzinger, ”Vorpolitische moralische Grundlagen eines freiheitlichen Staates. Stellungnahme” i Zur Debatte. Themen der Katholischen Akademien in Bayern, 34/1/2004.
>