Gemensamt arv förpliktar

Förmågan att föra en konstruktiv ekumenisk dialog sätts i dag på svåra prov. Ofta handlar det om brytningar mellan kyrkornas traditionella uppfattningar och det nutida samhällets levnadsformer. Det mest flagranta exemplet är den kris som nu skakar den anglikanska kyrkogemenskapen och hotar att upplösa den. Dessa tendenser manar till försiktighet och eftertänksamhet både ifråga om inomkyrkliga och mellankyrkliga relationer. Samråd bör prioriteras framför spektakulära positioneringar.

Sverige är härvidlag inget undantag. Jonas Jonson, den just avgångne biskopen i Strängnäs, har i Kyrkans tidning nr 47/2005 uttalat sig om detta med en frispråkighet som inte är vanlig i dessa sammanhang. Följande passus är värd en närmare reflektion:

”Det finns en provinsialism och självtillräcklighet i Svenska kyrkan. Vi värderar vårt eget så högt att vi inte riktigt vill lyssna på de andra. Att tro att det med tiden väl blir i resten av världen som i Sverige är enastående enfaldigt. Andra kyrkor har inte vetorätt över Svenska kyrkan, men vi står i en förpliktande gemenskap. Om en stor mängd kyrkor i världen säger ’stopp och belägg, nu går ni vilse’, måste vi ta det på allvar.”

Det är inte svårt att förstå vad biskop Jonson syftar på. Närmast till hands – men inte enbart – ligger kyrkomötets beslut om en välsignelseakt för homosexuella par. Beslutet har mött skarp kritik, inte minst från den finska lutherska kyrkan. Man har påpekat att det i den så kallade Borgåöverens-kom-me-lsen mellan de nordiska folkkyrkorna ingår en klausul om att de enskilda kyrkorna inte skall fatta avgörande beslut annat än i samråd med de övriga. Från finsk sida anser man att Svenska kyrkan här inte gjort tillräckligt utan självsvåldigt gått sin egen väg.

De senaste årens utveckling har tyvärr förstärkt intrycket av att Svenska kyrkan tenderar att ställa sig vid sidan av den vidare ekumeniska gemenskapen. Till stor del beror detta på dess politiserade strukturer och på kyrkomötesledamöternas bundenhet vid politiska partier. Det är naturligt att kyrkopolitiker tänker i inrikespolitiska termer istället för att se sig som en del av en världsomspännande kristen gemenskap. Det skulle behövas vitala inomkyrkliga krafter som kompenserar för denna brist.

Det finns en stolt ekumenisk tradition från Nathan Söderblom och Yngve Brilioth, från en tid då Svenska kyrkan sökte vara en viktig samtalspartner i den internationella ekumeniska rörelsen. Svenska kyrkan kom att betraktas som en ”brokyrka” med förmåga att föra skilda kristna traditioner närmare varandra. Det är en angelägen uppgift att se till att detta arv nu inte slås i spillror.

Svenska kyrkans ekumeniska kontakter har på senare år understundom fått en märklig slagsida. Bland de utländska kyrkoledare som blivit föremål för särskild uppmärksamhet är de ytterst kontroversiella biskoparna John Shelby Spong och Gene Robinson, som båda är starkt ifrågasatta inom sitt eget samfund, den protestantiska episkopalkyrkan i USA. Men den amerikanska liberalismens inflytande är omisskännligt också i andra avseenden. Dit hör ansträngningarna att införa ett inklusivt språk i gudstjänsten genom att minimera bruket av kristna grundord som ”fader” och ”herre” – att helt utesluta dem är ju knappast möjligt så länge bibeln används i gudstjänsten. Det är ett av flera exempel på hur den politiska korrektheten fått överhanden över den teologiska tankeverksamheten. Till följd av detta känner en betydande del av kyrkfolket ett allt större främlingskap inför sin egen kyrka, och det finns hos många en känsla av frustration inför den politiskt tillsatta kyrkoledningens hållning. Avvikande grupper inom Svenska kyrkan drabbas av censur och förbud. Ett politiskt betraktelsesätt tar därmed överhand över ett religiöst.

Om Svenska kyrkan vill isolera sig kan tyckas vara dess ensak. Men i själva verket är detta något som berör alla kristna i landet. Genom sin numerära övervikt dominerar Svenska kyrkan allmänhetens bild av vad kristen tro är. Bristen på ett förtroendefullt förhållande till andra kristna samfund skapar problem för den katolska kyrkan i Sverige liksom för frikyrkligheten, för att inte tala om de österländska och orientaliska kyrkorna. På lägre nivå kan relationerna vara nog så hjärtliga. Inte minst kan man tänka på Svenska kyrkans stora generositet med att upplåta sina kyrkorum åt andra samfund. Men ju högre upp man kommer i den kyrkopolitiska hierarkin, desto mer upplever man distansen.

I många länder uppfattas kristendomen som en positiv tillgång, också när den är samfundsmässigt splittrad. Politikerna är medvetna om kyrkornas sociala insatser och lyssnar till dem med respekt. Ekumeniken är ingen lyx utan en förutsättning för att de kristna skall kunna tala med en gemensam röst i grundläggande moraliska frågor – om krig och våld, om dödsstraff, om enskilda människors integritet, om personligt ansvar både i samhällslivet och i privata relationer.

I dagens Sverige hörs den kristna rösten sällan i samhällsdebatten. Den kan inte åter vinna större gehör utan en saklig dialog kristna emellan, en dialog utan inslag av onödiga provokationer. Det är dock fortfarande möjligt att skapa en sådan dialog. Det ständigt pågående samtalet inom Sveriges Kristna Råd är ett hälsotecken, även om det skulle behöva få större genomslag i offentligheten. Det omtalade påskuppropet (se Signum nr 6 och 9/2005) visar att kristen samverkan på en gemensam moralisk grund är genomförbar också i dag. Ett annat gott exempel är samarbetet inför den hearing som anordnades den 14 december med anledning av den statliga enmansutredningen om en förändrad äktenskapsbalk. Ärkebiskop K G Hammar och de övriga kyrkoledarna i SKR:s presidium kom då överens om att gemensamt kräva att termen ”äktenskap” skall användas enbart för samlevnad mellan en man och en kvinna. Man får hoppas att dessa exempel på gemensamt handlade är ett tecken i tiden. Skall sådana former av kristen samverkan få större betydelse är det dock ofrånkomligt att den levande kristna trostraditionen ges större vikt än tillfälliga nationella och politiska stämningar. Biskop Jonas Jonsons maning är därför värd att tas på stort allvar.