Kyrkans uppdrag idag – en dokumentation

Rakt genom de kristna kyrkorna i nutiden – den ekumeniska rörelsen inte undantagen – går en problematisk spänning av principiellt slag: Hur förhåller sig kyrkans grundläggande uppdrag, nämligen att förkunna frälsningen i Kristus, alltså tron på en transcendent frälsning, till uppgiften att här på jorden verka för sann medmänsklighet och rättvisa?

Kristi kyrka har sedan sin tillkomst varit medveten om, att dess tro i sitt själva väsen hade något att göra med ”frid/fred på jorden”. Därför kunde ”Diognetus-brevet” på 200-talet skriva sina stolta ord: ”Vad själen är för kroppen, det är de kristna för världen”, en formulering som blivit klassisk och som återger något av den kristna trons innersta kärna.

Frågan hur detta universella uppdrag skulle förverkligas har under århundradenas lopp naturligtvis fått olika svar – och det måste vara så, ty i Kristusskeendet bryter den absolute Guden in i världens tidsbundna historia. Resultatet har också efterhand blivit mycket problematiska lösningar som idag ger upphov till nya frågor som ställs och måste ställas med eftertryck, eftersom vi befinner oss i skarven mellan två epoker. En emanciperad och ”hominiserad” värld, men framför allt en värld präglad av en splittring och en orättfärdighet, som inte utgår från enskilda personer utan uttrycker sig i socio-ekonomiska och politiska institutioner och strukturer och som bestämmer nationernas och den internationella gemenskapens liv, ställer frågan på sin spets.

Det är intressant och signifikativt att mitt i en tid, då de olika åsikterna och valen av praktiska handlingsmodeller hos olika kristna går stick i stäv har i all sin stillhet skrivits ett dokument som för framtiden kan tjäna som riktningsangivare, kanske också utanför den katolska kyrkan.

Helt oväntat också för de egna ordensmedlemmarna kommer denna text från jesuitordens trettioandra generalkongregation, som avslutades i mars detta år. Dokumentet, som publicerades i maj, bär överskriften ”Vårt uppdrag idag” och kan väl anses som generalkongregationens tyngst vägande resultat. Det som biskopssynoden i Rom hösten 1974 inte lyckades med, nämligen att existentiellt formulera kyrkans uppdrag i världen av idag, tycks nu ordens generalförsamling efter segdraget arbete och med stora svårigheter ha gått iland med, åtminstone om man betraktar resultatet som ett första utkast.

Innan vi presenterar texten närmare är det nödvändigt att med några ord sätta in det i dess sammanhang.

Kristna väljer olika vägar

Utan att göra anspråk på fullständighet kan man här ge några smakprov på det spektrum av motstridiga handlingsvägar som föreslagits av olika kristna grupper. Låt oss nöja oss med några symptomatiska exempel.

Redan i slutet av 1971 skrev professor Schlink i en rapport om Faith and Order-konferensen samma år i Louvain om orsakerna till krisen i den ekumeniska rörelsen följande: ”Vilket är målet? Är det att ena de åtskilda kyrkorna i tron och i kyrkoförfattningen för att de gemensamt skall kunna avlägga vittnesbördet om Kristus inför världen? Eller är det att göra en insats för en rättvisare och fredligare ordning i världen?… Båda dessa mål var från början förenade med varandra… Men det är något nytt för dagen, att det senare alternativet ensidigt betonas på det förras bekostnad”.

Tydligast blev denna slagsida kanske i den latinamerikanska befrielseteologin, vars svallvågor idag har trängt långt utanför det ursprungliga sammanhanget (jfr Yves Congar, Liberation et salut, i Revue des Sciences Philosophiques et Theologiques 4, 1974, sid. 657 ff.).

Man får inte glömma att denna befrielseteologi i Latinamerika och annorstädes uppvisar ett mångskiftande ansikte och framstår snarare som en teologisk (och ekumenisk) rörelse än som en teologisk skola. Den artikulerar sin erfarenhet av befrielsekampen mot orättfärdiga strukturer och för en sannare mänsklighet i trons ljus. Den känner sig närmast hemmastadd i en ”motkultur” som vill verka för realiserandet av människans sanna möjligheter.

Men därför får man inte rätt och slätt klistra etiketten ”social gospel” på den. Den vill ta på allvar människans kallelse till enhet och till frälsning i Kristus, en frälsning som omfattar alla element i hennes existens som historisk varelse. Gustavo Gutierrez, en av de mest kända företrädarna för den sydamerikanska befrielseteologin, har formulerat rättvisefrågans kristna dimension på följande sätt: ”Den som arbetar och förändrar denna världen, han blir mer och mer människa, bidrar till utformningen av ett mänskligt samhälle och – blir en frälsare. Den som kämpar mot en situation av misär och utsugning och bygger upp ett rättfärdigt samhälle, han har likaså del i denna rörelse mot frälsning, som naturligtvis bara befinner sig på vägen mot fullkomningen. Konkret innebär allt detta, att uppbyggnaden av den timliga staden inte bara är en etapp på vägen mot förmänskligande eller en nödvändig förberedelse för evangelisationen, som teologin sagt oss tills för några år sedan. Nej, den är en del av frälsningsskeendet, som omfattar varje människa och hela den mänskliga historien” (Teologia de la liberacion, i tysk översättning München 1972). Denna humaniseringsprocess uppfattad som frälsningsprocess visar sig också som en av Kristus auktoriserad kamp mot synden: ”Synden är påtaglig och gripbar i förtryckande strukturer, i människans utsugning av människan, i bekrigandet och förslavandet av folk, raser och sociala klasser”. Gudsrikets tillväxt förverkligas alltså i befrielsekampen mot den strukturella synden. Befrielseprocessen är i sig själv ett frälsningsskede: befrielseskeendet är ”varken Gudsrikets kommande eller hela frälsningen. Men i detta skeende förverkligas på det historiska planet Guds rike, och eftersom det förhåller sig så är det samtidigt ett förkunnande av fullkomningen… Skall frälsningsprocessen vara radikal och total krävs det att befrielse och frälsning går in i varandra”.

En grundtendens i denna teologi avspeglas på världsplanet utan tvekan på den åttonde världsmissionskonferensen i Bangkok 1973 med dess tema ”Frälsning idag”. Det viktigaste dokumentet från denna konferens är förordet till sektion II, där det talas om ”frälsningen i fyra dimensioner”: ”Inom ramen för en omfattande förståelse av frälsningen ser vi återlösningsverket i fyra dimensioner: 1. Frälsningen visar sig i kampen för ekonomisk rättvisa gentemot människans utsugning av människan. 2. Frälsningen visar sig i kampen för mänsklig värdighet gentemot människans förtryckande av sin medmänniska. 3. Frälsningen visar sig i kampen för solidaritet gentemot främlingskapet mellan människa och människa. 4. Frälsningen visar sig i hoppets kamp mot förtvivlan i den enskildes liv”.

Och slutsatsen av detta lyder: ”Vi strävar efter en kyrka, som inleder befrielseaktioner och som understöder andra befrielsegrupper utan egen beräkning. Vi strävar efter en kyrka som är en katalysator för Guds frälsningsverk i världen: inte en tillflyktsort för de frälsta, utan en gemenskap, som tjänar världen i Kristi kärlek…”

Det kunde naturligtvis inte hjälpas att de bibliska och teologiska grundvalarna för denna text blev ifrågasatta. Det må vara tillräckligt att påminna om den delvis häftiga reaktionen från evangelikalt håll. Från katolsk sida uttrycktes försiktiga men otvetydiga förbehåll i Osservatore Romano (utan tvivel inspirerade av enhetssekretariatet):

”Inte så få deltagare (dvs i konferensen), däribland den katolske observatören, måste konstatera, att förhållandet mellan frälsningens inomvärldsliga och eviga aspekter inte fått någon tillfredsställande behandling, varken beträffande den eskatologiska dimensionen eller den personliga betydelsen här och nu. Åtskilliga gånger gav man intrycket, att det mer skulle röra sig om evangeliets verkningar än om evangeliet självt. Inte heller fick reflexionen om missionens grundvalar tillräcklig plats…” (epd dokumentation 1973-03-26). Uppenbarligen rör det sig om principiellt olikartade synsätt och inte bara om att sätta accenter. Här har mycket känsliga punkter berörts.

Som ett sista exempel kan tjäna Kyrkornas världsråds program för bekämpandet av rasismen, vilket som bekant utsatts för en häftig kritik och från några håll helt förkastats. Det exekutiva utskottet bifogade en motivering, som i sig rymmer en implicit teologi, vars övervägande sociala och politiska tyngdpunkt är påtaglig:

”Programmet för bekämpande av rasismen har framför allt klargjort för de kristna, att insatsen mot rasism och för befrielse i sig själv är ett vittnesbörd för Kristus såsom Herre över oss alla och utgör förkunnelsen av ett evangelium, som är ett glädjebud för de fattiga och som vill skänka frihet åt de förtryckta, göra de blinda seende och som ständigt på nytt ropar ut alla folks befrielse genom Gud” (epd dokumentation 1974:33).

Läget i den katolska kyrkan

Som man kunde vänta sig har polariseringen i katolikernas förståelse av kyrkans sändning lett till en kris också på denna punkt. Situationen är emellertid mångtydig och går ännu inte att överblicka, varför vi här inte skall ge oss in på någon närmare lägesbeskrivning.

Men också här gäller det i sista hand frågan hur evangelisationen, dvs förkunnelsen av tron, förhåller sig till världens humanisering och till skapandet av rättvisare strukturer och fördelning av tillgångarna. Vilken innebörd har ordet ”mission” för kyrkan idag? Vad avser man ytterst, när man talar om världens och människornas ”frälsning”, och i vilket perspektiv skall begreppet förstås teologiskt och förverkligas praktiskt? Med andra ord: i sista hand gäller det frågan inte bara vilket uppdrag Herren Kristus har givit sin kyrka, utan också hur man överhuvud skall fatta begreppen ”återlösning” och ”frälsning” i evangeliets autentiska anda och insatta i nuets kontext.

En av de centrala frågorna på den romerska biskopssynoden 1971 var ”rättvisan i världen”. Det dokument som synoden utarbetade är inte helt entydigt. Kyrkans insats för en rättvisare värld framstår som en väsentlig del av kyrkans ena uppdrag att förkunna evangeliet. Men i nästa andetag talar dokumentet om kyrkans ”mission”, som ses som en dubbel uppgift: att frälsa mänskligheten och att befria de förtryckta. Det är tydligt att synoden inte lyckades med att utifrån en fördjupad frälsningsteologi åstadkomma en enhet mellan två olika saker. Ty frälsning från synden har med människans förhållande till Gud att göra, medan befrielsen från förtryck handlar om människors förhållande till varandra. Denna oklarhet är förvirrande. Det första ledet och det däri invävda transcendensmedvetandet är något som hotar att gå förlorat i vår tid.

Inte för inte har Paulus VI därför insisterat på en tydlig korrektur: kyrkans uppdrag består, trots all hennes insats för en äkta humanisering av världen, främst och väsentligen däri, att hon skall lägga grunden för Guds rike på jorden. Det var utan tvivel menat som en tankeställare, att påven för den därpå följande synoden hösten 1974 fastställde temat till ”Evangelisation av världen idag”.

Temat var så omfattande och frågorna så mångskiktade att synoden inte hann sammanfatta sitt arbete i ett riktgivande dokument. Men en principiell insikt – av stor vikt vill det synas – tog slutligen form:

Det går inte att förkunna budskapet om Kristus bara med inriktning på att förena den enskilde med Gud, källan och upphovet till allt liv, och att försöka inlemma den enskilde i kyrkans gemenskap. Den enskilde existerar aldrig ensam, han är alltid insatt i ett visst bestämt sammanhang med dess högst specifika historia. Det är där han lever och får sitt ansikte. Han kan bara uttrycka sig på det egna områdets språk. Och detta område är ingenting fastlåst utan förändras med tiden, får sin historia, som egentligen är många ”historier”. Det är först detta som konstituerar hela människan. Vill man alltså konfrontera människan med Gud och med evangeliet, då måste man gå in i hela väven av kultur och historia och socio-politiska förhållanden och tilltala henne från samma utgångspunkt som givit upphov till hennes eget liv och dess brokiga gestalt.

I denna kontext och utifrån dess fördjupade perspektiv – och här anser jag att det egentligt betydelsefulla ligger – kan man nu ställa frågorna om befrielse från förtryck, kampen för rättvisa och ”inkulturation”, social och politisk insats, etc.

Allt detta var i och för sig föga originellt. Men perspektivens fördjupning var dock betydande och tydde på en ny stämning i medvetandet inom kyrkan, även om det inte lyckades att formulera alla konkreta implikationer av denna insikt.

Också här underströk Paulus VI vid sitt slutanförande ännu en gång den mer omfattande uppgift som förelagts kyrkan: han berömde strävandena att nå fram till en befrielse av hela människan som uttryck för kristen kärlek. Men han underströk, att man inte får förväxla frälsningens totalitet med en ensidig, inomvärldslig befrielse av människor och folk.

Det av en rad prominenta teologer nyligen publicerade Hartforduppropet har egentligen endast understrukit be hovet av en besinning på de djupare kristna perspektiven och gett dem ökad relief.

Ett dokument med nya perspektiv

Knappt hade den fjärde biskopssynoden avslutat sitt arbete i november förrän jesuitorden trettioandra generalkongregation tog sin början (en generalkongregation är ordens legislativa organ med delegater valda av ordensprovinserna i hela världen).

Liksom fallet är med alla övriga krisdrabbade religiösa ordnar i kyrkan stod också här fördjupandet av ordens identitetskänsla och kallelsemedvetande i centrum för diskussionerna. Därmed förbunden är frågan hur ordens egenart kan uttryckas i våra dagar och hur dess inriktning skall anges i den s.k. formula instituti (ung. ordensregel) i konfrontationen med en helt ny tidsålder och dess krav, så annorlunda jämfört med situationen på 1500-talet. I trohet mot de ursprungliga karismerna gällde det alltså att ”skriva vidare” på en formula instituti för vår tid.

Massmedierna har ridit högt på en viss spänning mellan Vatikanen och orden, som visst inte kan förnekas, sedan påven satt gränserna för förändrings- och anpassningsmöjligheterna snävare än vad de flesta av de delegerade hade önskat och hoppats. Den fråga som aktualiserades av denna ”gränstvist” var inte livsviktig. Den gällde möjligheten att utsträcka det speciella fjärde löftet om trohet mot påven till samtliga ordensmedlemmar, lekbröderna inräknade. Därmed skulle de sista ”ståndsskrankorna” falla. Påven fruktade, att ordens särkaraktär av prästorden därmed skulle bli oklarare. Viktigare var, att påven förbehöll sig rätten att själv godkänna de av kongregationen avfattade dokumenten – en approbation som också meddelades – något som såvitt jag vet är ett unikum i ordens över 400åriga historia.

Å andra sidan blev kongregationen genom denna händelse till sin egen överraskning klar över vilken betydelse påven tillmäter orden i kyrkans aktuella situation och i sammanhang med ordenslivets förnyelse överhuvud, en betydelse som naturligtvis endast historien en gång kan göra en definitiv bedömning av, när en gång dammet har lagt sig.

Som redan antytts intar ett dokument en nyckelställning bland de texter kongregationen enades om. Det bär rubriken ”Vår sändning idag”. Resonemanget har betydelse långt utanför ordens gränser och berör just den problematik vi ovan beskrivit, och därutöver något som eventuellt kan få en vägvisande funktion i den närmaste framtiden.

Det är, om man vill uttrycka sig så, ingen ”karismatisk” text. Den bär nämligen alltför många spår av hårt arbete och brottning med frågor som är svåra att besvara på ett avvägt sätt. Men den präglas av en inspirerande ny stil och anda fjärran från all juridicism och vittnar om kyrkans och ordens kamp med nutidens frågor.

Med utgångspunkt i ordens ursprungliga särprägel och från den ”apostoliska uppgiften att öppna sig för Gud och att leva i enlighet med evangeliets alla dimensioner och krav” formulerar kongregationen vår tids utmaning på detta sätt:

Från alla delar av världen, där jesuiter arbetar, har påfallande likartade och enträgna motioner kommit, med innebörden, att orden genom ett klart ställningstagande från generalkongregationen med eftertryck borde engagera sig för en insats i rättvisans tjänst. Detta ställningstagande nödvändiggörs idag med särskilt eftertryck utifrån vårt apostoliska uppdrag. I centrum för det kristna budskapet står i verkligheten Gud, som uppenbarar sig i Kristus som en Fader för alla människor och genom Anden kallar dem till omvändelse, en omvändelse som omfattar sonens hållning gentemot Gud och därmed oskiljaktligt broderns hållning gentemot nästan. Det finns ingen äkta omvändelse till Gud som inte också är en omvändelse till nästan och därmed också till rättvisans krav. Troheten mot vår egen apostoliska uppgift kräver alltså av oss, att vi leder människor fram till frälsningen i Kristus i dess hela innebörd, dvs i första hand till att älska Fadern, och därmed oskiljaktligt till att älska nästan och att verka för rättvisa. Evangelisering är förkunnelse av tron, en tro som är verksam i kärleken till människa (Gal. 5:6; Ef. 4:15): tron kan inte bli verklig och äkta utan insatsen för rättvisan.

Och kongregationen förtydligar vad den menar med en sådan insats:

Medan många idag försöker att inrätta en värld utan Gud och beslutsamt arbetar för detta mål, måste vi sträva efter att klart och tydligt framställa, att det kristna hoppet inte är något opium utan istället tvingar oss till ett starkt och realistiskt engagemang att förändra vår värld och därigenom göra den till ett tecken för den andra världen, ett tecken på och ett löfte om den ”nya himlen och den nya jorden” (Upp. 21:1). Det är detta som den senaste synoden har påmint oss om med eftertryck: ”Det evangelium som anförtrotts oss är för människan och för varje samhällsform det glada budskapet om frälsning, en frälsning som redan börjat och som måste bli synbar på jorden”, även om ”den fullkomliga befrielsen kommer att nå sin fullkomning först bortom gränsen för det nuvarande livet”. Insatsen för rättvisan är en oersättlig del av evangelisationsarbetet.

Från denna utgångspunkt uttalar man sig för en mer beslutsam avgörelse för solidaritet med de fattiga och ökat socialt engagemang. Men samtidigt förtydligar man den yttersta konsekvensen av den kristna innebörden i ett sådant engagemang för mänsklighet och rättvisa:

Men därmed kan vi inte slå oss till ro efter att ha rannsakat vår insats för rättvisan, en insats som måste pågå hela vårt liv; vi måste också granska våra förutsättningar att dela med oss av den sanning, som skänker mening åt vår insats, och att leda människor fram till att finna Kristus i centrum av sina liv i enlighet med evangeliet. Likaså måste vi kritiskt granska våra ansträngningar å ena sidan att stärka tron hos de kristna som måste kämpa med svårigheter i sitt trosliv, och å andra sidan att verkligen gå de människor till mötes, som inte tror.

Otvivelaktigt kan man här få grepp om en fördjupad kristen frälsningsteologi, som man försöksvis skulle kunna sammanfatta i tesform på följande sätt:

1. Ordens och kyrkans sändning är i evangeliets anda inte bara ”själa-vård”. Den är alltid omsorg om hela människan och om hela världen i deras innersta dimensioner: deras ursprung i Gud och deras inriktning mot Gud. Kyrkans uppdrag utgår alltså inte från världen, men skall förverkligas mitt i denna världen och i dess konkreta historia i riktning mot fullkomnandet av Guds herravälde i mänskligheten, mot förverkligandet av rättvisan och freden i dessa termers innersta transcendentala dimensioner. I den meningen är kyrkan tecknet på och sakramentet för denna världens enhet (jfr pastoralkonstitutionen Kyrkan i världen av idag, nr 42).

2. Därmed har (orden och) kyrkan ett uppdrag av specifik art. Kyrkan tjänar Guds fred/frid i världen och dess förverkligande bland människorna. Denna fred/frid står naturligtvis vare sig bredvid eller saknar varje anknytning till mänskligt görande och låtande. Guds fridsstiftande handlande i Kristus befriar först människan och återger henne handlingsfriheten och ger henne möjlighet att verka för rättvisa, fred och sann mänsklighet. Kyrkans tjänande av freden/friden är en hjälp för människornas tjänande av freden/friden.

Härvid hotar idag en frestelse i form av ett slags kyrklig liberalism som förväxlar världsliga framsteg med Guds rikes kommande eller praktiskt taget indentifierar dem, i farlig närhet till en total politisering av kyrkan. (Man kan jämföra teserna 10 och 12 i Hartford-”heresierna”: ”Världen måste skriva kyrkans dagordning. Sociala, politiska och ekonomiska program för att förbättra livskvaliteten är den yttersta normen för kyrkans sändning i världen.” – ”Kampen för en bättre mänsklighet kommer att åvägabringa Guds rike”…)

Guds rike i denna världen och i dess historia är däremot en transcendent verklighet, Guds självmeddelelse i Kristus i denna världens historia. Bara i tro och i Kristi efterföljelse kan denna tjänst åt världen och den fullkomliga hängivelsen till den förverkligas med radikalt allvar.

3. Kyrkans och ordens sändning skiljer sig slutligen också beträffande sitt mål från det rent inomvärldsliga engagemanget.

Rent inomvärldsligt kommer det aldrig att bli någon slutlig fullkomning av fred/frid, rättvisa och mänsklighet. Om man försöker förverkliga en sådan utopi kommer försöket förr eller senare att urarta i en totalitär våldsstat. Endast i fulländningen av Guds rike, som Kristus redan upprättat i djupet av denna värld, kommer Gud att skänka oss ”den nya jorden” i dess slutliga form.

Det är med denna utgångspunkt som mänskliga framsteg, insatser för vetenskap, kultur, sociala landvinningar, men också allt lidande, tragik och olycka och inte minst bön, meditation och kontemplation får sin yttersta mening och relevans: inte som en historia om nederlag och besvikelser trots all framgång och alla framsteg, inte heller en historia som sist och slutligen mynnar ut i intighetens och förtvivlans avgrund, utan som en inre mognadsprocess i vilken mänskligheten går mot fulländningen genom Gud.

Det är uppenbart, att detta dokument inte syftar till att framställa ”recept” och än mindre ”lösningar” beträffande kyrkans och ordens sändning idag utan endast vill antyda en principiell kristen inriktning i ett virrvarr av valmöjligheter.

Vid en tillbakablick på situationen i kyrkan och i orden i nutiden tycks det mig som om detta dokument utgör ett steg i riktning mot större klarhet och tydlighet i en livsviktig fråga.