Informationer

Indokina

Den katolska kyrkan i Kambodja och Vietnam har nu upplevat de första månaderna under de nya regimerna. Alltsedan Phnom Penhs fall 17 april och Saigons kapitulation 30 april har upplysningarna om kyrkans situation i Kambodja och Sydvietnam varit ytterst sparsamma. Det har dock redan visat sig att den katolska kyrkans starka beroende av utländsk arbetsinsats i Kambodja var livsfarligt för den, samtidigt som det står klart att den stora övervikten av inhemska präster och ordenssystrar i Sydvietnam just i detta läge har varit särskilt värdefull. Liksom den politiska situationen är olika i Kambodja och Sydvietnam kan man utan tvekan fastslå att katolikerna i de båda länderna lever under helt olika betingelser.

I Kambodja utvisades alla utländska missionärer omedelbart efter Phnom Penhs fall. De lämnade landet via Thailand, och de rapporter de lämnat har alla varit enhetliga på en punkt: ”i Kambodja råder kaos” (franskfödde domprosten i Phnom Penh, fader Bernard Berger, 14 maj i Paris). Tre dagar före huvudstadens fall vigdes den av Paulus VI tidigare utnämnde koadjutorn av Phnom Penh, den 37-årige khmerprästen J. Chhmar Salas, till biskop i närvaro av präster, ordenssystrar och omkring 250 troende. Omedelbart efter vigningen tog de utländska och inhemska prästerna farväl av varandra och skildes åt för att inte äventyra de kambodjanska katolikernas belägenhet. Missionärerna samlades i biskopsgården varifrån de senare fördes ut ur landet, biskop Salas och två khmerpräster installerade sig i församlingen Preah Meada, som har 2 500 medlemmar. Dock tvingades redan på morgonen 18 april alla inhemska katoliker med biskop Salas i spetsen, fyra präster, två benediktinbröder och 22 systrar att lämna huvudstaden och bege sig ut på landet mot okänt mål. Några ytterligare meddelanden om deras öde har i skrivande stund (4 aug) ej gått att få.

Till den katolska kyrkans svåra handikapp i Kambodja hör det stora inslaget av utländska medlemmar, i första hand inflyttade vietnameser och kineser. Trots att deras antal på sistone har decimerats betydligt, uppgick de vid tiden för regimen Lon Nols fall ännu till en tydlig majoritet: av de c:a 20 000 katolikerna i landet var endast 4 000 kambodjaner. Det säger sig självt att en kyrka med denna etniska sammansättning inte har varit i stånd att tillräckligt anpassa sig till landets kultur. De katolska församlingarna har ofta levat under ghettoliknande förhållanden.

A andra sidan har den katolska kyrkan i Kambodja vid den politiska omvälvningen den uppenbara fördelen att aldrig ha fraterniserat med den gamla regimen. Tvärtom, den har flera gånger varit utsatt för förföljelser från regeringens sida. Dessutom har den haft en visserligen liten men otvivelaktigt effektivt fungerande Caritas, vilket gett den gott renommé i folkets ögon. Man vill gärna hoppas att den religionsfrihet som prins Sihanouk i en intervju för en tid sedan utlovade åt alla ”av staten erkända religioner”, d v s buddhismen, islam, de katolska och protestantiska kyrkorna, skall visa sig vara värd något i praktiken.

I Sydvietnam är läget också utomordentligt ovisst, men nyhetscensuren inte lika 100-procentigt genomförd som i grannlandet. Det tvångsmässiga deltagandet i politiska omskolningskurser som utlysts av de nya makthavarna har hittills inte utsträckts till den kyrkliga personalen eller till katolikerna i egenskap av samfundsmedlemmar. Det verkar som om man förhåller sig avvaktande gentemot den katolska minoriteten, som ändå uppgår till 10 % av folkmängden. Möjligt är att den organiserade oppositionen bland katolikerna mot president Van Thieu – en opposition som inte saknade betydelse för utgången av kommunisternas storoffensiv i våras – här kan ge någon utdelning.

Det upprop om samarbete och nationell försoning som ärkebiskoparna Dien av Hue och Binh av Saigon utfärdade efter kapitulationen väckte stor uppmärksamhet i våras men förefaller inte ha lett till några nämnvärda konkreta resultat eller kontakter mellan kyrkans ledning och de nya makthavarna. Snarare synes (enligt Herder Korrespondenz) majoriteten av katolikerna i motsats till biskoparna har resignerat och inställt sig på en kyrka präglad av tystnad och martyrium.

En uppmärksammad händelse på det kyrkopolitiska planet inträffade 5 juni då myndigheterna i Saigon utvisade den apostoliske delegaten för Vietnam och Kambodja, den belgiskfödde ärkebiskopen Henri Lemaitre. Utvisningen hade föregåtts av demonstrationer utanför delegatens bostad då ett 30-tal studenter och ”vänsterkatoliker” beskyllde honom för att hav varit ”lakej åt Thieu” och ”hantlangare åt de amerikanska imperialisterna” – en högst orättvis beskyllning, eftersom den Heliga Stolen i just detta fall verkligen bemödat sig om att undvika varje politisk ensidighet. Vad som kom den kommunistiska bägaren att rinna över var utan tvivel den utnämning som påven Paulus VI endast en vecka efter kapitulationen gjorde då han utsåg Nguyen Van Thuan till hjälpbiskop av Saigon med rätt att efterträda den nuvarande ärkebiskopen. Utnämningen kom att av de kommunistiska ledarna betraktas som en provokation eller åtminstone ett allvarligt olycksfall i arbetet, eftersom Thuan råkar vara brorson till den tidigare presidenten Diem och känd för sin uttalat antikommunistiska inställning. Man gjorde den påvlige representanten ansvarig för personvalet. Under en tid före utvisningen har denne hindrats från att ta kontakt med Rom, liksom att använda diplomatisk kurirpost och teleprinter. Myndigheterna hänvisar till att Sydvietnam liksom Kambodja saknar diplomatiska förbindelser med den Heliga Stolen. Lemaitre tillhörde alltså ej den diplomatiska kåren. Såsom apostolisk delegat – och inte nuntie – företrädde han den Heliga Stolen hos kyrkan i landet, ej hos regeringen.

I en intervju för Le Monde 7 juni sade ärkebiskop Binh av Saigon att man inte kan veta hur framtiden kommer att gestalta sig, men att det för ögonblicket inte finns någon anledning till oro: ”Religionsfriheten respekteras fullständigt. Det kommer tom soldater från norr till mässan. Några går till bikt. På gatorna har jag sett soldater med ett litet kors på bröstet under uniformen.” Dock kunde ärkebiskopen inte dölja sin besvikelse över att han efter truppernas inmarsch inte gavs någon möjlighet att träffa någon av de ansvariga ledarna. Senare har det emellertid efter samtal med medlemmar av militärkommitténs utbildningssektion stått klart för honom att det exempelvis inte längre ges någon möjlighet att driva katolska skolor. Religionsundervisning kommer dock att kunna meddelas i kyrkorna. Enligt ärkebiskopens uppfattning är katolikernas situation i de olika stiften mycket varierande. I Mekongdeltat verkar det inte vara några problem. Den ständiga hänvisningen till att all makt utgår från folket ger anledning till en viss oro: ”Här finns det risk för överdrifter.”, Ärkebiskopen syftade på den handfull ”progressiva katoliker” som omedelbart efter Saigons fall försökte ta ledningen; de delade ut flygblad och tog kontakt med journalister. En av deras programpunkter gick ut på att skapa ”en autonom kyrka” i Vietnam. Det skulle, sade ärkebiskopen, helt enkelt vara liktydigt med en schism.

Med Nordvietnam finns det på en punkt livliga förbindelser: inom det katolska hjälparbetet. Här har särskilt de västtyska stiften och Caritas gjort en beaktansvärd insats. Grunden till detta arbete lades redan 1967, då ordföranden i Caritas för Förbundsrepubliken, dr Hussler, besökte Hanoi och sammanträffade med ledaren Ho-Chi-Minh. Här gjorde man överenskommelser om hjälpsändningar. Senast 13 juli i år gjorde nordvietnamesiska representanter förnyad framställning om hjälp från Caritas. Sjövägen från Europa via den sydvietnamesiska hamnstaden Da-nang går nu en jämn ström av medicin, sjukhusutrustningar, sojaprodukter, mjölkpulver, senast för drygt 3 miljoner kr. En rikskollekt som nyligen upptogs i de västtyska stiftens alla kyrkor för detta ändamål inbringade inte mindre än 25 miljoner kr. Även Sydvietnam får del av dessa sändningar.

Först om några månader, kanske inte förrän om något år, torde man kunna bilda sig en uppfattning om hur läget verkligen är för katolikerna i de båda Vietnam. Till dess får man vänta och se hur mycket rörelsefrihet som ges kyrkan, exempelvis hur de 977 vietnamesiska teologie studerandena behandlas. Det är ju på deras insats som den katolska kyrkans framtid i dessa trakter till stor del beror.

Lokalekumenik

Ett dokument om ”det ekumeniska samarbetet på regional, nationell och lokal nivå” utfärdades 7 juli av det romerska sekretariatet för främjande av kristen enhet. Det omfattar 41 sidor och utför en vidareutveckling av det ekumeniska direktorium som publicerades för några år sedan – båda utgår från det av Andra Vatikankonciliet utfärdade dekretet om ekumeniken. Det nya dokumentet understryker att det ekumeniska arbetet är av högsta vikt för den katolska kyrkans liv. Officiellt erkänns här för första gången ”formernas och strukturernas mångfald”, vilket innebär en viss frihet för lokalkyrkan vid valet av ekumeniska arbetsformer. Samtidigt påpekas att vidareutvecklingen av de ekumeniska förbindelsernas mångfald bör ske inom den kyrkliga gemenskapens och solidaritetens gränser.

Dokumentet framhåller att den katolska kyrkans medverkan i de ekumeniska strävandena bygger på den uppfattning om kyrkans natur som framlagts i det senaste konciliets olika dekret. Enligt denna uppfattning är det biskoparna som står som garanter för lokalkyrkans enhet och är dess åskådliga princip. De står å sin sida i gemenskap med Roms biskop, Petri efterföljare, som i sin tur är grundvalen för den universella kyrkans enhet.

De olika arbetsformerna och verksamhetsområdena inom den lokala ekumeniken beskrivs i dokumentet: deltagande i bön och gudstjänst, gemensamt bibelstudium, gemensamma initiativ på själavårdens område, samarbete inom det sociala och pedagogiska fältet, officiell teologisk dialog mellan den katolska kyrkan och andra samfund.

En särskilt betydelse tillmäts de ekumeniska nämnder och råd som har inrättats i många länder. I 19 fall är den katolska kyrkan ansluten (i Sverige är den katolska kyrkan sedan 1972 medlem av Svenska ekumeniska nämnden). Dokumentet tar upp problem som kan uppstå i dessa sammanhang, exempelvis när det gäller gemensamma offentliga uttalanden och sociala aktioner. Biskoparna erinras om att de bör ta kontakt med Vatikanan när det gäller bilaterala samtal om trosläran på regional, nationell eller lokal nivå.

Avslutningsvis behandlas de ”informella grupper” som verkar inom det ekumeniska intresseområdet. De kan ge nya impulser för den ekumeniska rörelsens vidareutveckling – såvida de bevarar den katolska lärans renhet och verkar i fullt samförstånd med den kyrkliga ledningen.

Den onda makten

En studie över det ondas problem utgavs 25 juni av den romerska kongregationen för trosläran. Under rubriken Den kristna tron och demonläran har Vatikanen här publicerat en enmansutredning – författarens namn ej angivet – präglad av både grundlighet och återhållsamhet inför det känsliga ämnet. Som ett uttryck för det sistnämnda har man gett dokumentet beteckningen ”studie”. Den har troligen inget direkt samband med de senaste årens vitt utbredda intresse för besatthet, besvärjelser och djävulskap i största allmänhet. Man vill ändå hoppas att de många som såg filmen ”Exorcisten” och funderade över det ondas problem i anknytning därtill skall nås av några av de tankar som framförs i det föreliggande dokumentet.

Utgångspunkten är en tanke som framfördes för tre år sedan av påven Paulus VI i ett tal vid en allmän mottagning: ”Tron … lär oss att det ondas verklighet är ‘ett levande, andligt, vilselett och vilseledande väsen”‘. Utöver denna fenomenologiska beskrivning går ej studien på något enda ställe. Det är ett drag av nykterhet och återhållsamhet som är värt att framhålla. Det dogmatiska minimum man nöjer sig med är konstaterandet att djävulen är en realitet av följande innebörd: ursprungligen skapad god men genom eget förvållande ond. Här framlägger dokumentet ett omfattande textmaterial ur Nya testamentet, där djävulens agerande bereds en icke obetydlig plats. Stor vikt läggs vid Fjärde Laterankonciliets (1215) behandling av ämnet. Det var här man tog upp tanken på djävulen i samband med skapelseberättelsen: ”Djävulen och de övriga onda andarna skapades till sin natur goda av Gud, men av sig själva blev de onda. Människan syndade på djävulens ingivelse”. Författaren till studien Den kristna tron och demonläran försummar inte att påpeka att denna sats formulerades av konciliefäderna vid 1200-talets början under trycket av katharernas spekulationer, enligt vilka det ondas princip existerat i evighet. Men oberoende av denna aktuella fråga finner dokumentets författare att tanken på det ondas tillkomst kan formuleras ungefär som Fjärde Laterankonciliet gjort.

Talrika hänvisningar görs till behandlingen av det ondas problem i fornkyrkan. Såväl enskilda fäder som synoder åberopas: existensen av en ”vedersakare” betvivlas aldrig, men frågan om hans natur och uppkomst debatteras livligt. Den röda tråden i denna tradition innehåller sakligt sett detsamma som Fjärde Laterankonciliet formulerade som kyrkolära.

Efter denna undersökning följer en avdelning om de oreflekterade nedslag som denna uppfattning åstadkommit i lärodokument, liturgi och praxis. Med stor försiktighet och återhållsamhet granskar författaren det omfattande materialet, som tycks kunna destilleras till satsen att ingen i kyrkan någonsin har betvivlat djävulens existens.

Med traditionen håller utredningen fast vid ”vedersakarens” subjektivitet men understryker att det verkligt intressanta inte är frågan om det onda som person utan som konkret makt i tillvaron.

Chile

Spänningen mellan stat och kyrka i Chile har under de senaste veckorna i hög grad ökat. Orsaken är de övergrepp som den hemliga polisen gjort sig skyldig till dels mot den ekumeniska fredskommittén i Santiago, dels mot präster och andra medlemmar av den katolska kyrkan.

Konflikten började med att den hemliga polisen sökte tränga in i den ekumeniska fredskommitténs lokaler, som utgör central för det hjälparbete som kommittén sedan Allendes fall bedriver bland förföljda och fängslade samt deras familjer. I fredskommitténs lokaler hade den som socialist stämplade Sergio Zamora Torres sökt asyl, och det var honom som hemliga polisen ville åt. Den katolske hjälpbiskopen Enrique Alvear och den lutherske biskopen Helmut Frenz kom till platsen och lyckades till slut förmå polisen att dra sig tillbaka. De ordnade så att den sjuke Torres undersöktes av kardinal Silvas läkare. Denne fann att Torres var svårt skadad av misshandel, bl a genom elchocker och slag som han utsatts för i samband med tidigare polisförhör. Genom kardinalens förmedling överlämnades läkarrapporten till president Pinochet, som utlovade fri lejd för Torres på villkor att han lämnade landet.

Under den senaste tiden har polisen ökat sin aktivitet bland de motståndare till militärjuntan som finns i kyrkliga kretsar. Fyra präster, däribland kardinal Silvas sekreterare, fader L. Alberto Diaz, har häktats, förhörts och åter frisläppts. Ytterligare två präster, Ronald Munoz och Manuel Donoso, greps vid ett tillfälle tillsammans med 30 katolska arbetare och studenter och underkastades timslånga förhör. I Talca grep polisen 31 katoliker och förhörde dem om deras kyrkliga verksamhet.

Inom det område som kan betecknas som Santiagos ”Öfre Östermalm” ligger församlingen Santo Torribo, där prästerskapet nyligen inbjöd arbetarprästen Mariano Puga att predika vid en gudstjänst. Efter gudstjänstens slut greps fader Puga av en grupp civila som uppgav sig stå armen nära. Han bortfördes i bil och kvarhölls ett dygn. Puga är verksam i Santiagos slumkvarter och förtjänar sitt uppehälle som byggnads- och transportarbetare. Efter dessa händelser avreste det chilenska biskopsmötets ordförande kardinal Raul Silva Henriques till Rom för att hos påven Paulus VI personligen framlägga rapport om läget.

”Hymn till glädjen”

I form av en ”apostolisk förmaning” har Paulus VI skrivit en ”hymn till glädjen” vari han ger uttryck för tanken att kyrkan själv måste bli mer ”värd att älska” för att människorna skall kunna känna sig älskade av kyrkan. Temat ungdomen och glädjen behandlas omsorgsfullt.

Påven utgår från apostelns maning till glädje i Filipperbrevets fjärde kapitel och fastslår att glädjen är en gåva av den helige Ande. Det pågående heliga året har med sitt tema ”Försoning och förnyelse” inneburit en ökad tillgång till glädje för de troende över hela världen. Alla människor längtar efter glädje och lycka. Men vi tycks på ett paradoxalt sätt vara oförmögna till glädje, vilket är anledningen till detta påvebudskap. Den moderna teknologin har gett oss pengar, komfort, hygien och materiell trygghet, och ändå präglas många människors inställning av tristes och misshumör. Dessutom finns en massa elände och lidande i världen, kanske inte värre än förr, men av ”planetariska dimensioner” och uppenbart för alla genom massmedia. Mitt i denna nöd är det vi behöver glädje. Det gäller att söka den med de rätta medlen. Dessa förefaller att vara tre: människorna måste på ett solidariskt sätt förena sina ansträngningar att komma fram till ett minimum av rättvisa, välstånd och trygghet för de folk som ännu väntar därpå; redan detta är en ”gudstjänst” som motsvarar Kristi budskap. Vidare: vi måste ge oss tid att söka efter den naturliga glädjen över livet och tillvaron, över den osjälviska kärleken; den kristne kan rena och fördjupa denna mänskliga glädje, som han aldrig bör underskatta. Slutligen: människan förmår inte komma till klarhet om det lidande och de prövningar som omger henne, därför att hon har brutit förbindelsen med Gud; ju mer hon närmar sig Gud och tar avstånd från synden, desto mer blir hon i stånd att känna Andens glädje. ”Kött och blod” förmår inte detta, men den gudomliga uppenbarelsen visar vägen.

Enligt Guds frälsningsplan ger redan det Gamla testamentet profetiska föraningar om glädjen i Kristus. Sådana föraningar möter oss i berättelsen om Abraham som var nära att offra sin son Isak, i det mosaiska påskfirandet och i Psaltarens sånger.

Den första i det Nya Testamentet som mötte uppfyllelsen av löftet om glädje var Maria då ängeln överbringade sitt budskap, och hennes Magnificat är alla ödmjuka människors glädjesång. Jesus kommer, och han känner den naturliga glädjen: över himmelens fåglar och markens liljor, över barnen som omger honom och vännerna som tar emot honom. Men framför allt gläder han sig när en syndare omvänder sig, när en fattig änka är givmild mitt i sitt armod. Man finner hos Jesus – särskilt i Johannesevangeliets framställning – en outgrundlig glädje, som är honom egen. Den går tillbaka på att han är ett med Fadern. Han vet sig vara älskad av Fadern före världens tillblivelse. Här står vi inför Treenighetens glädjerika mysterium. Alla som tror på Jesus och är redo att liksom han gå självförsakelsens väg får del i denna glädje. Den har fått sitt uttryck bl a i Bergspredikans saligprisningar. Och den fulländas i påskens händelser, då Jesus efter sitt lidande uppstår från de döda och går till Fadern. Efter detta är lärjungarnas glädje nära förbunden med eukaristin, som är deras sätt att under jordelivet fira Herrens död och uppståndelse. Här står vi inför den kristna existensens paradox: genom Jesu försoningsverk ges oss glädje mitt i det mänskliga livets bedrövelser. Genom pingstens Ande, som är outsläcklig, lever denna glädje vidare i kyrkan ännu efter 20 århundraden.

Framförallt är denna hoppfulla glädje levande i de heligas liv. Främst i raden kommer Maria, därefter martyrerna. Inte alla heliga lider ett blodigt martyrium, men de har alla varit redo att genomgå lidandet för kärlekens skull. Tre gestalter skall nämnas som genom sitt vittnesbörd har stor betydelse för människorna än idag: Franciskus av Assisi, i vilkens spår många pilgrimer går under det heliga året; Teresa av Lisieux, som modigt och under stark känsla av gudsövergivenhet gick självuppoffringens väg; Maximilian Kolbe, som i vår egen tid spontant offrade sig för att rädda en obekant medfånge.

Genom att nämna de heliga har vi ingalunda velat förbise vår egen tids vanliga människor. Evangeliet riktar sig ju framförallt till de fattiga, de små. Inbjudan till Lammets bröllopshögtid riktar sig till alla människor. I första hand tänker vi på barnen, men också på dem som har ansvar för familj, yrkesarbete och samhälle, och på de lidande och döende. Vidare vänder vi våra tankar till dem som står utanför det skönjbara Gudsfolket. När de gestaltar sina liv efter samvetet, vari Guds tilltal gör sig märkbart, är också de stadda på glädjens väg.

Med särskild hoppfullhet riktar vi oss till de unga, utan att därmed hemfalla åt en sentimental ungdomskult. Ser man endast till åren, är ju ungdomstiden något i hög grad övergående. Men det blir något annat när man betraktar en autentiskt upplevd ungdomstid som en nådens tid. När en människa under några avgörande och av öppenhet präglade ungdomsår möter kyrkan, som andligen sett alltid är i sin ”ungdom”, blir resultatet för bägge parter en fruktbärande glädje. Den nuvarande världskrisen, som kommer många unga att känna otrygghet, präglas på sätt och vis av förgubbning och anakronism eftersom en merkantil, hedonistisk och materialistisk civilisation ständigt söker att framställa sig själv som bäraren av framtiden. Den spontana reaktion som många unga människor visat gentemot denna illusion är av stor bestydelse – också där den varit vildvuxen. Denna generation väntar på något nytt. Berövad traditionens skydd och därefter djupt besviken på de nya påfundens bedräglighet är de unga kanske på väg att upptäcka Guds obrottsliga, ständigt nya uppenbarelsehemlighet i Jesus Kristus. Detta gör att vi uttryckligen tillägnar vår tids unga kristna, som utgör hoppet för morgondagens kyrka, detta budskap om den andliga glädjen.

Uganda

Den katolska kyrkan i Uganda är föremål för en ytterst nyckfull behandling, vilken – till följd av president Idi Amins ombytliga temperament – ena stunden består av hårda slag på gränsen till förföljelse, andra stunden yttrar sig i översvallande tillmötesgående och generositet.

I samband med affären Dennis Hills, då den anklagades dödsdom slutligen förbyttes i frigivning och utvisning, ökades regeringens misstänksamhet mot den brittiska befolkningsgruppen kraftigt. Flera missionärer och utvecklingsarbetare beskylldes för spionage. Utlänningar av annan nationalitet gick i allmänhet fria från myndigheternas misstro. Det förvånade då många när president Amin plötsligt beslöt att utvisa 16 katolska missionärer, s k Veronafäder av italiensk härkomst. Han uppgav inget skäl, och biskop C. Kihangire av Gulu, som vid tillfället befann sig på vallfärd till Rom i anledning av det heliga året, avbröt förgäves sin Romresa för att i Kampala söka intervenera i ärendet: utvisningsbeslutet var definitivt. De 16 prästerna har nu lämnat Uganda och befinner sig i Rom i väntan på nya arbetsuppgifter. En teori, framförd av ”Corriere della Sena” går ut på att Amin genom utvisningen velat understryka sina islamiska sympatier. Antalet muslimer i Uganda är sex gånger större än antalet kristna. – Aktionen mot de 16 Veronafäderna synes vara speciellt riktad mot Gulu stift, där flera av dem hade ledande uppgifter: en generalvikarie, en annan rektor för ett ubildningscentrum, andra ungdomsledare. Man hoppas att det rör sig om en punktåtgärd, eftersom sammanlagt 250 missionärer av samma kongregation fortfarande arbetar i landet.

Samtidigt som denna händelse inträffade, kunde det ugandiska biskopsmötets ordförande, ärkebiskop Emmanuel Nsubuga av Kampala, inbjuda till en stor katolsk manifestation. Efter sex års byggtid var 3 juni Ugandas nationalhelgedom i Namugonga utanför Kampala färdig och kunde invigas. Grundstenen hade lagts och altaret invigts i det fria redan 1969 av påven Paulus VI i samband med hans besök i Afrika.