Ekumenik – på stället marsch?

Den ekumeniska rörelsen inom och utom den katolska kyrkan erbjuder idag en så komplex och motsägelsefull bild att det kan ta andan ur en aldrig så energisk analytiker av situationen. Nu gäller det inte längre teologiska detaljfrågor i samtalen mellan kyrkorna. Ju mer den ekumeniska rörelsens arbetsfält och kraftinsatser växte, desto mer snärjde den in sig i problemen med de enskilda kyrkorna, samhälleliga system och politiska maktkoncentrationer. Försöket att anställa en ekumenisk samvetsrannsakan blir alltmer en angelägen uppgift efterhand som polariseringen och spänningarna tilltar. I fullt medvetande om de ofrånkomliga luckorna och de subjektiva faktorerna i en sådan lägesbestämning vill jag uppställa tre frågor och, så långt möjligt är, söka besvara dem.

I. Vad har skett?

Uttryckt i slagord kan man beskriva den mångenstädes förhärskande ekumeniska ”stämningen” på följande sätt: Tio år efter det andra Vatikankonsiliets dekret om ekumeniken har de flesta en känsla av att den ekumeniska våren är slut. Man kan inte längre spåra någon rörelse framåt, snarare utbreder sig regressiva tendenser. Jämsides med stagnationen skruvas förväntningarna ned. Trötthet och självbelåtenhet gör sig gällande. Vanliga kortformler för situationen är: ”Ekumenikens ljussignaler har slagit om till gult”, eller: ”Ekumenik är inte roligt längre”. Andra tycker sig i detta stillestånd lägga märke till en första inomkyrklig besinning. De anser att den ekumeniska öppningen efter konciliet är orsak till den aktuella krisen i kyrkan, till den ökade likgiltigheten och den allmänna uppkomsten av en ”tredje konfession” av kristna utan konkret kyrka. Slutligen skall ”katolska kyrkans protestantisering” ha satt en käpp i hjulet, och viktigare än den ekumeniska har den inomkyrkliga dialogen mellan på detta sätt skilda bröder blivit.

För många kristna, tvärs igenom alla kyrkor och konfessioner, är det uppkomna läget en bekräftelse på att de etablerade och institutionaliserade kyrkorna inte kan uppge sitt eviga roterande kring den egna axeln och den ständiga självbevarelsedriften för att verkligen öppna sig för varandra och vända sig mot världen. Det lär till och med finnas ekumener som i grunden ser stärkandet av ekumeniken inom de bestående kyrkorna som något icke önskvärt, eftersom det bara betyder att konservativa element uppmuntras. Av den anledningen vill en hel del dra sig tillbaka i levande spontangrupper och starta punktuella ekumeniska aktioner från ”basen”. På samma linje har olikartade karismatiska förnyelserörelser slagit in, fastän de trots allt genom att väcka spontan tro till liv också tillfört de stelnade kyrkliga formationerna nya och oförbrukade krafter.

Är det verkligen så? Alla kan peka på vissa personliga upplevelser som tycks bekräfta hans egen analys och ställningstagande. Besvikelser och bakdanteri kan man förvisso inte förneka. Trots det vore det ödesdigert om denna resignerade stämning skulle föranleda någon att släcka den ännu brinnande ekumeniska elden. Trots allt är den dynamiska insikten, att det är mer som förenar än som skiljer oss, alltjämt verksam. Arvet från den ekumeniska rörelsen och från andra Vatikankonsiliet tränger alltmer ned – också på församlingsplanet – och förlorar inte kraften så fort som vissa enskilda fenomen kan föranleda oss att tro. Det är förvisso ofta bara små steg framåt. Men rör det sig ändå inte om mål som för några år sedan verkade ouppnåeliga? Det räcker med några exempel: den s.k. ”blandäktenskap”-förordningen, möjligheten till en gemensam kyrklig vigsel, grundandet av arbetsgemenskaper mellan kristna kyrkor på olika plan, den gemensamma bibelöversättningen, utgivandet av gemensamma psalmer på uppdrag av de kristna kyrkorna, det gemensamma utarbetandet av texter för de viktigaste kristna bönerna, Fader vår, trosbekännelsen, viktiga liturgiska texter. En troligen ofullständig och redan föråldrad katalog över ”ekumeniska kontakter i Tyska Förbundsrepubliken”, utgiven av den tyska evangeliska kyrkans kansli och den tyska biskopskonferensens sekretariat, lämnar på 160 sidor en översikt över officiella förbindelsekanaler och det mångskiftande ekumeniska samarbetet. Det vore lätt att vidga uppräkningen till det internationella planet.

Man kommer nu att invända, att allt detta inte är något annat än institutionella kryckor för förändringar som borde ha kommit för länge sedan. Faktiskt förekommer det väl också i de nyskapade institutionerna mycken tomgång och ofruktbar beskäftighet. Men ligger det inte också en fara i att från sitt upphöjda utsiktstorn och över alla faktiska sociala relationer de kristna emellan ständigt utgjuta sig över ”andefattigdomen” i dessa strukturer? Gömmer sig inte där bakom en ekumenisk spiritualism, som förbisett nödvändigheten av de små stegen i förbättrandet av relationerna mellan kyrkorna? Är det inte, när allt kommer omkring, en stor landvinning att de från varandra skilda kristna bröderna nu också kan gemensamt sjunga och be sina gemensamma psalm- och böneskatter? Är den påtagliga förbättringen i förhållandet mellan präster och pastorer i olika kyrkor på församlingsplanet inte viktig nog? Vet man verkligen överallt hur intimt samarbetet är på kyrkornas diakonala och karitativa verksamhetsfält?

Det verkar som om vi ofta har glömt utgångspunkten för det ekumeniska samarbetet. Likgiltighet och en polemisk grundhållning, fördomar och fientlighet var tongivande för kyrkornas konkurrens i den minsta by. Ännu efter krigsslutet blev de tre enda evangeliska barnen i en katolsk by behandlade som spetälska och inte sällan fick de en omgång därför att de var avvikande. I våra grannländer gick de konfessionella differenserna ibland så långt att man grundade en protestantisk kaninavelsförening eller lät beteckningen ”romersk-katolsk frisör” ingå i firmanamnet. Det är inte bara groteska detaljer utan alldagliga exempel på en stor splittring. Ett äkta par berättade nyligen för mig, att en gång för tjugo år sedan var modern till en ung man vid det första mötet med sin blivande svärdotter synnerligen skeptisk huruvida hon verkligen var ”protestant”, när hon upptäckte att flickan – som växt upp i en katolsk miljö – stickade åt höger, medan protestanter som bekant bara stickar åt vänster. När man tänker på sådana och liknande ting, måste man inte säga att förändringen snarast varit överraskande snabb?

Den här skissen vill inte vara en ersättning för kanske helt annorlunda konkreta situationsanalyser eller förtränga pinsamma minnen. Men dessa perspektiv som man lätt glömmer bort hör också till den fullständiga bilden när man i en fas av stagnation föresätter sig att först seriöst betrakta den verkliga situationen innan man brister ut i verop.

II. Varför blev det så?

Nu inställer sig nödvändigtvis frågan vari de främsta hindren för den ekumeniska utvecklingen under de senaste åren har bestått. Retarderande moment av det slag jag nyss räknat upp spelar säkert här och där sin roll – om också av vitt skilda motiv. Till sin verkan blir de dock överskattade. I stället skall vi nu rikta uppmärksamheten mot några hindrande faktorer som annars sällan beaktas.

1. Kyrkornas officiella företrädare har under olika perioder och med varierande grad av förpliktelse inarbetat den ekumeniska rörelsen med dess inriktning och målsättning i sina samfunds arbete och liv. Detta var stora pionjärinsatser som man också idag måste värdera högt. Dock har man t.ex. under och efter andra Vatikankonsiliet väl i någon mån underskattat den officiellt bekräftade och samtidigt självständigt arbetande ekumeniska rörelsens inneboende dynamik. Det rörde sig här om en initialtändning, som mitt ibland alla uppdämda problem sände gnistor åt alla håll. Överallt upptäckte man gemensamma intressen som dittills varit okända, och de kvarvarande skillnaderna trängdes i bakgrunden. Snart nog visade det sig, att det visserligen förelåg höga förväntningar och stor begeistring för en konsekvent vidareutveckling av förbindelserna, men däremot hade man inte tänkt igenom vilka delmål man först borde rikta in sig på och vilka möjligheter man hade att styra utvecklingen. Man hade låtit startskottet gå men undervärderat den ekumeniska tankens egna kraft. På kyrkoofficiellt håll var resultatet inte, som man ofta får höra, ”reaktionärt motstånd”, utan snarare en hjälplös förskräckelse över de krafter man utlöst.

2. Idag har det blivit tydligt, att det ekumeniska arbetet först kräver förverkligandet av konkreta delmål. Den verkliga enheten mellan åtskilda kristna är säkert först och sist en gåva av Guds Ande. Men har man inte varit för försiktig med att på det ekumeniska området göra en nykter planering med angivande av näraliggande mål och först därefter de långsiktiga målen, för att så stegvis få grepp om de stora uppgifterna? Slutligen har man – liksom på andra områden – underskattat de nödvändiga förutsättningarna för att egentliga reformer skall lyckas. Den totala utvecklingens vidareförande överläts åt tillfälliga initiativ. Ingen önskar i fråga om ekumeniken en kyrkoofficiell integralism, som bestämmer allt von oben. Men den som skjuter startskottet för sin egen kyrkas sökande efter sin egentliga identitet, han måste också ha anställt några betraktelser om ”de stora linjerna”, över kalkylerade risker och belastningar.

3. När vägen till det slutliga målet inte går över kontrollstationer hitom horisonten och sker i små konkreta steg, då blir det fritt spelrum för utopiska förväntningar. Ekumeniken behöver emellertid för att övervinna den integristiska kraftens tyngd och det inte ringa motstånd som den möter en grundläggande ”entusiasm” och en oförtröttlig insats för att nå det slutliga målet. Att se ner på den nödvändiga entusiasmen med realistens kalla reservationer vore lika fel som att avvisa den konkreta försiktigheten och hållandet av en ”marschfart” på vägen till enheten som en konstlad broms i processen. Den heta potatisen ”interkommunion” kan man här inte gå förbi. Hur kom det sig att en tid all ekumenisk kraft och alla förhoppningar löpte samman i detta slagord? Säkert därför, att kommuniongemenskapen kräver och uttrycker den tätaste formen av kyrklig och kristen gemenskap. Men varför talade man samtidigt så litet om den gemensamma bönen, om den gemensamma läsningen av och meditationen över Skriften? Varför sjönk kursvärdet på de gemensamma ordgudstjänsterna nära nog innan man hade börjat praktisera dem? Den ekumeniska rörelsens stora förhoppningar berövades på så sätt i viss mån sina inre spänningsmoment och möjligheten till en solid uppbyggnad av de enskilda faserna. Man hoppade över etappmål som bara kan nås genom mödosamt arbete för att i stället ta vägen till slutmålet i ett enda spikrakt kliv. På ungefär samma sätt förhåller det sig med frågan om erkännande av ämbetena. Också här fanns de storslagna visionerna – och den bittra besvikelsen.

4. Man har alltid vetat, att frågan om de kristnas enhet och splittring är betingad av många icke-teologiska faktorer. Det finns knappast ett enda modernt ekumeniskt dokument där denna tanke saknas. Trots det har den insikten knappast fått några nedslag i form av ökad realism i förväntningarna. Ett exempel: en prominent evangelisk teolog förklarade för mig den verkliga orsaken till sin djupa besvikelse över stagnationen i den ekumeniska utvecklingen på det sättet, att han under de senaste tio åren (räknat från andra Vatikankonsiliet) hade sett en verklig chans att den västerländska kyrkosplittringen skulle upphävas. Detta yttrande fälldes säkert inte i hastigt mod. Man måste likväl ta sig för pannan vid tanken på hur högtflygande och möjligtvis också hur föga engagerade hans egna föreställningar varit. Man måste också fråga sig om man inte i hög grad underskattar århundradens historiska utveckling och tröghetslagarna inom de konfessionella kulturerna, svårigheterna att övervinna djupt rotade fördomar och att ändra invanda attityder. Med sådana argument kan man givetvis också ideologiskt motivera allehanda ”bromsar” för ekumeniskt samarbete och samförstånd. Men borde man inte med den allra största nykterhet inhämta historiens och humanvetenskapernas erfarenheter innan man anställer några prognoser? Deras svar får inte hindra, att den kristna tron utvecklar sin egen kraft att snabbare än vad inomvärdsliga krafter förmår övervinna världens strukturer. Men ändå kan sådana erfarenheter bidra till att man slipper undan kalkylerbara besvikelser.

5. Kanske sammanhänger många hinder med synen på teologin i samband med det ekumeniska samarbetet. Nu skall här under inga omständigheter påstås, att dagens ekumenik belastas av för mycket teologi. Snarare är motsatsen fallet. Teologin kan aldrig tillräckligt sysselsätta sig med att kritiskt värdera omfattningen av skiljaktigheter mellan kyrkorna och efter förmåga undanröja dem. Det finns dock en annan frestelse: att överskatta den vetenskapliga teologin som drivkraft i ekumeniska samtal. Teologin löper alltid risken att frigöra sina utsagor om kyrkans och hennes förebildliga medlemmars trosvittnesbörd och på problematiskt sätt omvandla dem till fritt svävande tolkningar. Försök att åstadkomma en syntes i riktning mot gemensamma och bestående uttryck för en grundövertygelse före alla konfessionella olikheter är nödvändiga. Häri ligger också förtjänsten i t.ex. verk som ”Neues Glaubensbuch”. Ändå kan man inte bortse ifrån, att en abstrakt syntes av gemensamma attityder och meningar ännu inte på långa vägar kan vinna de kristnas hjärtan och sinnen, eftersom den inte genomgått sitt hållfasthetsprov i en gemensam kyrklig livsform och tills vidare bara blir ett relativt ”konstlat” förslag. Men när den upplevda tron diskrediteras genom sådana enhetsdekokter från de teologiska retorterna, då kan man i kyrkorna iaktta ett förskräckande tomrum, när inte den levande trosgemenskapen får uttrycka den gemensamma konfessionella övertygelsen. Just den vetenskapliga drivhusteologin måste ställa sig frågan om den står på en tillräckligt bred grund med sin distans till trosvittnesbördet, till spiritualiteten och till kyrkans karitativa verksamhet, och om den inte genom att misskänna sina egna prestationsmöjligheter överskattar sin insats och i stället underskattar faran av ett frikopplat, ja till och med ”manipulerande” herravälde över den konkreta trons språk. Besvikelser av sådana skäl är säkert också en källa till hinder och blockeringar för verkliga ekumeniska framsteg.

III. Vad göra

De förbättringar som är möjliga att göra utifrån insikten om hittills begångna fel har redan indirekt nämnts i ovanstående katalog över ekumeniska hinder. I detta sista avsnitt skall vi därför bara formulera några perspektiv som hittills inte framträtt så tydligt.

1. De små stegen måste inspireras av de stora målen. Annars urartar de till ofruktbar reformtaktik och föga konsekventa teoretiska övningar. Nyligen har man med rätta ställt frågan vilka konkreta steg kyrkorna måste ta på vägen till enhet (jfr särskilt Faith and Orders konferens i Accra 1974). Detta tema kommer säkert under den närmaste tiden bli ett av de viktigaste för att inte säga det trängande problemet för den ekumeniska teologin. Man har ibland sagt att öppningen mot detta frågekomplex nu skall avlösa den hittillsvarande dialogfasen. Om man därmed menar, att en mindre målmedveten dialog nu måste leda till förpliktande konsekvenser kan man bara skriva under på den tolkningen. Menar man däremot att fasen av ömsesidig strävan att lära känna varandra och kamp för sanningen nu äntligen skulle vara över, då kan man bara av alla krafter träda upp mot en sådan uppfattning. Man måste till och med företräda den motsatta tesen, att först nu har stunden kommit för en krävande och förvandlande dialog mellan kyrkorna. Också vad gäller det ömsesidiga utbytet väntar fortfarande otaliga möjligheter. Vi känner till andra kyrkor från böcker och genom kontakt med enskilda medlemmar, men vi har bara en obetydlig kännedom om det dagliga livet och den djupare andliga egenarten. I trängre teologisk mening kanske mycket kan ”bearbetas”, men just de element som hör till en kyrklig gemenskap ligger ofta i skuggan. Dit hör främst gudstjänsthandlingar och spiritualitet. Man behöver bara tänka på hur mycket det talas om ömsesidigt erkännande av ämbetena och hur litet de gällande vigningsformulären använts som vittnesbörd om kyrkornas uppfattning av ämbetet. Vad vet t.ex. telogistudenterna i genomsnitt om andra kyrkors liv? Vad vet man i de ”högre” ekumeniska kretsarna t.ex. om finsk lutherdom? Vem vet tillräckligt mycket om hur mycket gemensamma skatter det finns (med utgångspunkt i tidegärden) i olika evangeliska gemenskaper? Ett är säkert: det ömsesidiga utbytet har just börjat. Och den som tror sig höjd över denna fas, han skadar bara den ekumeniska rörelsen.

2. Den som på allvar går in i dialog med den andre, han måste låta sig förvandlas. Under de senaste åren har många ekumeniska samtal präglats av att man har låtit sig nöja med en minsta gemensamma nämnare medan man undvikit de djupare ömsesidiga utmaningarna. ”Erkännande” i den vanliga bemärkelsen förutsätter oftast ett fasthållande på ömse håll av status Quo. Man enas på mittlinjen utan att växa genom erfarenheten, genom den andres rikedomar och genom hans frågor. En felaktig finkänslighet, taktiska överväganden och prestigemedvetande har ofta förstört eller förhindrat den hårda och uppriktiga dialogen. Den dialogen skall inte bara sluta med ett ”positivistiskt” erkännande av samtalspartnern, utan alla deltagare i samtalet måste a priori vara beredda att låta sig förändras av den gemensamma sanningen. Enigheten kring en minsta gemensamma nämnare och undvikandet av förhandenvarande skillnader hjälper till slut ingen utan gör bara alla fattigare. Är inte den ”andliga” ekumeniken det vi främst saknar, som förutsätter en radikal förnyelseberedskap av det kristna livets alla dimensioner och bortom alla svårigheter?

3. Dialogen förutsätter aktning för partnern. Detta innebär inte bara mänsklig respekt utan kräver också ett intresse för den andres egenart. Dialogpartnern är i högsta grad intresserad av att en kyrka i samtalet visar sina egna konturer och sin omisskännliga prägel. Identitetsförlust förhindrar dialogen. En verklig dialog har bara mening, om partnern kommer med en utmaning genom att göra anspråk på en konstaterbar och påtaglig sanning och framträder i en konkret, identifierbar gestalt. Här ligger förvisso en svårighet: vi har upptäckt att mer håller oss samman än skiljer oss åt. Ju mindre differenserna under sådana omständigheter blir, desto svårare blir dialogen. Faran finns att alltid nya skillnader dyker upp som helt saknar betydelse. Känslan för den egna identitieten får inte leda till en ”proflering” till varje pris. Ens egen eller den andres annorlunda framtoning måste prövas i hjärta och njurar i sin teologiska och andliga legitimation. Den får inte vara ett självändamål utan måste ge uttryck åt den kristna trons fullhet och rikedom. Därför är alla metoder för ”reduktion” ekumeniskt problematiska (utan att man därmed naturligtvis ger upp tanken på en ”sanningarnas hierarki” och koncentration av trosutsagorna!). Slutligen är det också en chans för den ekumeniska dialogen, att varje partner reflekterar kritiskt också över sin egen identitet. Att finna sig själv inför den andre kräver oändligt mycket mer av en själv än om man bara umgås med sig själv och med sina likar. Är det i den meningen bra att vi undviker uppenbara skiljaktigheter, även om de inte träffar kyrkans väsen, och förtiger eller förringar dem (tänk t.ex. på de mariologiska dogmerna)? Vem talar idag om avlaten? Kan man låta sådana frågor ligga obearbetade?

4. Om en gemensam dialog skall tas på allvar, vara representativ och förpliktande, då kräver den konsekvenser. De ekumeniska samtalen, i den utsträckning de förts av teologer av facket, har nått sin gräns. Inte så att det inte finns mycket kvar att undersöka och samtala om. Samtalsresultaten kräver också inte bara en breddning och en diskussion på ”basnivå”, utan måste angripas av kyrkoledningarna och prövas av dem. Därför kan man inte under överskådlig framtid undvika officiella lärosamtal och förhandlingar mellan kyrkoledningarna, om inte den ekumeniska saken skall lida avbräck. Skall man göra definitiva framsteg för att övervinna de kristnas splittring då är sådana förhandlingar oundgängliga. Detta förutsätter naturligtvis, att de enskilda kyrkorna uppställer kriterier för under vilka omständigheter ett ömsesidigt erkännande av ett annat samfund som Jesu Kristi kyrka är möjligt. Dessa officiella förhandlingar kommer att bli teologiskt orienterade, men de måste i stor utsträckning ta hänsyn till just icke-teologiska faktorer. Utan inledandet av officiella samtal blir den officiella ekumeniken inte trovärdig.

Vägen till dessa mål verkar fortfarande lång. Men målet är värt varje ansträngning. Det är inte vi som skapar enhet, utan kyrkans Herre bjuder sina lärjungar sin enhet och lovar oss Andens gåva vid våra bemödanden. Det ”andra mod” till ekumenik, som kan övervinna de besvikelser vi upplevt, är svårare än det karismatiska uppbrottet vi nyligen gjort, och som vi inte kunde ”planera”. För ett sådant ”andra mod” behöver vi nu nya och oförvägna pionjärer.