Spaniens andra ansikte

Det är i år 100 år sedan den spanska diktaren Antonio Machado föddes i Sevilla. Hans röst i dagens Spanien är i hög grad aktuell. Spanien har inte funnit sin väg, men skulle kanske kunna göra det om man lyssnade lite mer till diktarnas och tänkarnas budskap.

En hel författargeneration sökte hjälpa Spanien på fötter redan 1898 då Cuba gick förlorat och då gällde för landet att lägga storhetsdrömmen på hyllan utan att för den skull hemfalla åt ett nostalgiskt tillbakablickande.

Vägen till jämvikt, menade Machado och hans diktarbröder, går över en självkännedom främst baserad på en fördjupad kunskap, inte om det extroverta Spanien utan om det äkta sanna Spanien så som den kommer till uttryck hos dess stora tänkare och författare, kanske framför allt Cervantes och mystikerna, eller i dess tidlösa landskap, Kastilien.

Dylika temata genomströmmar denna finstämda poesi, där människans ansvar står i centrum. En bikt som är en lektion i vad som är väsentligt, där ”allt nipper”, all falskhet brännmärks, ibland skarpt, ibland med stilla ironi.

Vi följer Machado på hans vandringar i det kastilianska landskapet, där nutiden blandas med det som varit; och inte minst lyssnar vi till hans religiösa budskap med drag av Santa Teresa.

1969 stoppades en månghövdad grupp spanska studenter av polis när de var på väg till Soria för att hylla minnet av diktarens död. Antonio Machado som 30 år tidigare slutat sina dagar i exil ansågs ha ett för starkt grepp om unga sinnen för att den massiva uppslutningen skulle kunna tillåtas. Det greppet har snarare blivit allt fastare.. .

Speglingar av ett landskap

Utsikten uppifrån stadsmuren över den vida slätten påminner genom de tusentals blommande mandelträden, vildaplarna och björnbärssnåren om ett lätt molntäcke som flygplanet just skall bryta igenom. Där Duero kröker går en bonde och plöjer, med gälla rop driver han på sina oxar. Eftermiddagssolen lyser på Santo Tomás-kyrkans västra gavel. Ingenting röjer att landskapet skulle vara närmare oss än den anonyme mästare som för mer än 600 år sedan högg ut den magnifika Yttersta domen över kyrkans portal. Tid och rum utplånas. Det är en upplevelse som hör intimt samman med det kastilianska landskapet, vare sig det handlar som här om León, den leende fortsättningen i väster, eller La Mancha, den enorma kornboden i öster. Eller själva Mesetan där dessutom det geometriskt rena dominerar. Något asketiskt vilar över markens ockra, som påminner om munkdräktens sträva tyg, den skarpa skuggan från cypressen för tanken till cistersiensernas avskilda liv bakom svarta galler. En gång möttes Santa Teresa och San Juan de la Cruz i dessa trakter, på högplatån.

När man talar om Kastilien tränger sig lätt litterära associationer på. Det är ju den del av Spanien som en hel författargeneration (känd som 98:orna) ägnade sig åt att utforska vid sekelskiftet och decennier framåt. Under fotvandringar mediterade man kring sitt hemlands säregna historia, som kulminerat 1898 med den sista kolonins avveckling. En trött nation borde nu vända blicken in mot sig själv efter århundraden av utåtriktade aktiviteter. I Kastilien menade man sig finna svaret på frågan om det genuint spanska – mot landskapets egenart svarade en inre verklighet.

Så upplevde Azorin bl.a. (pseudonym för Jose Martinez Ruiz 1873-1969) La Mancha, Don Quijotes hemprovins. Cervantes gjorde alldeles rätt, menar Azorin, när han lät en typ av Don Quijotes dimension födas och framleva sitt liv på en plats där fantasien kan röra sig fritt ”kring drömmar och visioner. Hur kan man här undgå att känna sig lösryckt från allt? Här måste man uppleva något underbart, en trängtan man inte kan förklara, en odefinierbar, outsäglig vilja till något. Denna oro, denna längtan spirar just ur den gula, rödskiftande jorden på slätten, under en molnfri himmel, ändlös, tills den långt, långt där borta i fjärran når den blå slöjan där bergen tar vid”.

Miguel de Unamuno (1864-1939) vittnar om en likartad upplevelse: människan kommer till insikt om evigheten i ett landskap av ”så utpräglat monoteistisk karaktär som det kastilianska”. Här upplever hon sin egen litenhet. Naturens torka på mesetan under de heta sommarmånaderna påminner vidare om den inre torka människan kan känna.

Santa Teresa, från det urkastilianska Avila, visste vad denna torka ville säga, både bokstavligen och andligen. Bönelivets plötsliga urvattning, långa tider av grå vardag i själen: andar con seguedad, las seguedades en la oracion, (vandra i torka, bönelivets torka). Men så når vattnet fram och ger nytt liv … bilden med det livgivande vattenflödet är ständigt återkommande hos Teresa. Det andliga landskap hon beskriver har lånat mycket från en yttre verklighet hon väl kände … den kastilianska.

I Tormes speglar Salamanca sina torn liksom flodstranden sina popplar. Floden ger liv åt en grönskande oas, La Flecha, belägen några kilometer bort. Filosofen Unamuno, grekprofessor vid stadens universitet, tillbringade gärna eftermiddagarna där, fram till solnedgången då luften avkyls och en lätt dimma breder ut sig kring floden. För mycket länge sedan, nämligen på 1500-talet fanns vid stadens lärosäte en annan professor, som så snart han såg någon möjlighet därtill, packade ihop sina luntor och lämnade gatorna, studenterna och inte minst intrigerna bakom sig för att meditera just i denna avskildhet. Hans namn var Fray Luis de León. I sin ensamhet kunde han dikta på följande sätt:

”En vindfläkt drar genom markerna och sprider tusen dofter. Från träden som rörs av vinden ett stilla ljud, som förjagar all ävlan”.

Långt innan den mäktiga floden kröker vid Toro där bonden driver på sina oxar, långt innan den förgrenar sig och ger vatten till Tormes, mycket högre upp på det kastilianska höglandet, 1000 meter över havet, innan den nått en alltför imponerande dimension, passerar Duero staden Soria. Provinsen har sin egen diktare, 98:ornas store lyriker Antonio Machado. ”Rena Soria! Gränsland mellan jorden och månen. Nakna högland där Duero föds. Hem där den har sitt hem.”

Machado kom att tillbringa några mycket betydelsefulla år av sitt liv i denna trakt. Han undervisade i franska vid stadens läroverk, i Soria gifte han sig och där upplevde han en stor sorg, hustruns tidiga död. Han var egentligen andalusier; det är i år jämt 100 år sedan han föddes i en välsituerad, artistisk familj i Sevilla.

Men Kastilien blev det landskap som gick honom i blodet. Machados diktning är i hög grad egocentrisk. ”La pluma es lengua del alma” (pennan är själens tunga), sade redan Cervantes. ‘Yo’, jag, inleder ofta slutraden på hans impressionistiska bilder från staden.

Dessa låter ana en stilla livsrytm. Vintertid slumrar det mesta, genom de rakitiska grenverken i provinshuvudstadens små parker sveper en iskall vind från berget Moncayo – när våren kommer slås fönstren upp och vinden för med sig dotter från floden och bergen. Då kan språkläraren inte stå emot, diktandet driver honom ned mot Dueros popplar eller upp till den otillgängliga bergsterrängen med den vilda floran:

”Bland gräset sticker några blommor upp, blå eller vita. Skönheten hos ett landskap som knappt slagit ut. Vår av mystik! Dungar utmed den vita vägen, popplar vid flodstranden. Bergets vita kontur mot ett blått fjärran. Sol, ljus, undersköna spanska land!”

Machado anar alltid bakom det flyktiga något beständigt, befriat från tidens tand. Detta religiösa element uttrycks med ord som ”mistico” ”campos de Dios”, ”tarde piadosa” ”primavera soriana … como el sueno de un bendito”. (”full av mystik”, ”Gudsmarker”, ”fridfull middag”, ”som en helig mans dröm”). Han har i det avseendet en ren själsfrände i Azorin, som i sin impressionistiska prosa även han söker evighetsstämpeln bakom växlingarna (”eternizar lo momentáneo”).

”Allt med en franciskansk stämpel över sig. Den absoluta platsen för en ängels hemvist … snabba ljusväxlingar far över landskapet. De grå nyanserna olika de som dominerade ögonblicket innan; långt bort i dalen lagunen, vattnets spegling, olivträd, vinplantor, mandel och fikonträd. En förvissning om att denna frid inte kan störas av något.”

Men årstiderna växlar, höstens färger sprids i popplarnas lövverk, de vissnande bladens rassel ackompagnerar sorlet från floden: ”Dessa svartpopplar vid floden som blandar ljudet av sina torra löv med vattnets porl när vinden blåser, bär i sin bark spår av initialer på älskandes namn

och av siffror som är blott siffror.”

Namnen som ristas in av älskande par i trädens bark är snart svunna data, diktaren går ensam på vägar utan henne som tagits ifrån honom: ”Vi går över fälten … Hur hemskt att gå ensam utan henne”.

Ögonblicken rinner bort som floden mot havet, ”igår ligger fjärran från idag, Igår är ett Aldrig mer”. ”Själens mynt går lätt förlorat om man inte ger av sig själv medan tid är.”

Floden Duero, som likt ett svärd avtecknar sig och slår en ring kring staden flyter snart bort med de försummade tillfällena och de svunna illusionerna.

Men Duero står hos Antonio Machado också som sinnesbild för Kastilien och dess väg mot förintelse, den blir symbol för en lång åderlåtning … all kraft har försvunnit ur det som en gång var kärnan i Spaniens liv.

Dikterna är ofta folktomma, där kan möjligen röra sig några skuggestalter vars vita ben och dimomhöljda skallar avtecknar sig bakom stängda fönster.

”Torget ligger mörkt, dagen dör.

I fjärran hörs klockorna.

Bakom balkongerna och fönstren tänds ljusen,

skuggor som av döda med vita ben

och knappt urskiljbara skallar”.

Vem skall komma? Det är som om scenen väntade på att fyllas. Kanske ett nytt släkte, menar diktaren, som vaknat upp ur drömvärlden för att möta verkligheten och så forma ett annat Spanien, i solidaritet och gemenskap.

Det finns emellertid ingen garanti för hur det Spanien blir som el espanolito föds till, ”mellan ett Spanien som dör och ett annat som gäspar”. Ett är säkert: ”Ett av dessa båda Spanien, kommer att frysa ditt hjärta till is”.

Det som kom var inbördeskriget och efterföljande andlig istid. Med avsky såg diktaren och hans själsfränder hur ett folk betvangs med våld, hur en dialog blev otänkbar med de nya makthavarna.

Machado liksom så många andra tvingades i landsflykt. 1939 dog han i Colliure i Frankrike, inte långt från gränsen. 1939 dog också Unamuno; två hjärtan hade slutat att slå, men de bägges röster skulle fortsätta att mana, trösta och varna.

Machado är i hög grad antibombastisk, antiretorisk. Fri från auktoriteter, men genomsyrad av spansk dikt alltifrån de anonyma mästarna i tidig medeltid, romance-tradition och folkpoesi. ”Den dikt som inte springer direkt ur floden är nipper.”

I en modernistisk tid var han i många stycken en apart röst; det rena och enkla i hans uttryckssätt har gjort hans diktning tidlös och den yngre spanska författargenerationen upphör inte att erkänna sin skuld till Machado:

”Vi vill ha dig bland oss

leva med dig, dela med oss av dig

som av brödet”.

Liksom Claudel, Unamuno och många andra diktare av samma generation avlägsnade sig Machado från 1800talets positivistiska livshållning. Han hade ingen övertro på förnuftet – frimodigt deklarerar han i en dikt sin tro på den Kristus som gick på vattnet, el Cristo que andavo sobre el mar.

I dikten ”Anoche cuando dormia” målar poeten själens vandring mot den högsta verkligheten.

I natt när jag sov

drömde jag, saliga tanke,

att en källa rann

genom mitt hjärta.

Säg, vatten, från vilken undangömd åder

når du fram till mig

källa till nytt liv

jag aldrig druckit ur?

I natt när jag sov

drömde jag, saliga tanke,

att jag hade en bikupa i mitt bröst

och de gyllenbruna bina

arbetade där inne,

och av gammal bitterhet

gjorde de vit vax och söt honung.

I natt när jag sov

drömde jag, välsignade tanke,

att en brännande sol lyste i mitt bröst.

Den glödde ty den spred

härdens värme

och det var solen

för den bländade

och ögat tårades.

I natt när jag sov

drömde jag, välsignade tanke,

att det var Gud

jag hade i mitt hjärta.

Dikten är symmetrisk till sin komposition, med samma inledningsord för varje strof. Stroferna är av samma längd fram till den sista som både formellt och innehållsmässigt bildar diktens höjdpunkt efter ett successivt crescendo. Vid läsningen av Hjalmar Sundens utomordentligt intressanta studie Teresa från Avila och religionspsykologien, Uppsala 1971 tyckte jag mig finna belägg för att det i Machados dikt finns element som går direkt tillbaka på den spanska mystiken och dess största representant, Santa Teresa. Ty vad är exempelvis Las Moradas om inte just en inventarie av de boningar som likt gemak leder fram till el castillo interior … Själens förening med Gud? Även där upplever man ett utdraget crescendo. Hjalmar Sunden hävdar med rätta att det i Las Moradas i första hand rör sig om en framställning ”om bönelivets snarare än om själens topografi”. Den senare uttolkningen finns emellertid också underlag för, inte minst bidrar bildspråket till att en dylik tolkning ofta rent spontant inställer sig. Med just detta bildspråk uppvisar Machados dikt märkliga överensstämmelser. Hos bägge talas om källan och den lysande solen i själens centrum, som ingenting yttre kan rå på eller förta skönheten hos.

Gammal bitterhet kan förbytas till sötma om Herren får råda i vårt inre menar Machado i andra strofen. Samma tanke återfinns hos Teresa i Fundaciones: ”Och det förhåller sig verkligen så, att det allra bittraste för oss blir något sött då vi inser att vi därigenom är Gud välbehagliga…” Bilden med biet är Teresa kär: La humildad siempre labora como la abeja en la colmena la miel, que sin esto todo va perdido (ödmjukheten arbetar ständigt och jämt som biet som bearbetar honungen i kupan … annars ginge allt förlorat).

Även anslaget i dikten, Anoche cuando dormia son`e kan tolkas i Teresas termer … den högsta närvaroupplevelsen kan tänkas ha skett just i ett drömtillstånd säger Hjalmar Sunden i sin Teresastudie. ”Det tillstånd som skiljer sig såväl från sömn som vaka” (s. 21). Sunden framhåller vidare ”att den som idag läser Teresas egna skrifter måste frapperas av hur ofta hennes redogörelser för ‘stadier’ och ‘mellanstadier’ erinrar om vad som i våra dagar utsagts om olika faser av sömn” (21).

Denna jämförelse mellan Machados dikt och tankarna hos en stor mystiker vill bara peka på djupet bakom den upplevelse Machado redovisar och att den inte är någon engångsföreteelse – i Machados diktning finns en kristen underström som alltför ofta förbises. Så här har han en gång vittnat om sin tro på Frälsaren:

Jag älskar Jesus som sade:

Himmel och jord skall förgås

men när himmel och jord förgåtts s

kall mitt ord bestå.

Vilket var, Jesus, ditt ord?

Kärlek, Förlåtelse, Medlidande?

Alla dina ord går tillbaka

på detta: Vaka!