Karismatiskt ledarskap i kyrkan

Påven Johannes Paulus II var en ledare med omvittnad karisma. Det märktes vid enskilda möten, audienser och framträdanden inför folkmassor runt om i världen. Människor som träffade honom kunde berätta om hur gripna de blivit av mannen, hans leende, blick och särskilda utstrålning. Inte minst ungdomarna mötte honom med jubel och entusiasm vid olika massmöten.

Därför kunde man kanske oroa sig för hur det skulle gå för hans efterträdare. Hur skulle en ny påve kunna mäta sig med denne gigant när det gällde personlighet och förmåga att väcka omedelbar genklang? Det fanns dock ingen anledning till oro, visade det sig. Efterträdaren Benedictus XVI har visserligen aldrig gjort sig känd för någon personlig karisma under sin tid som kardinal Ratzinger, prefekt för Troskongregationen. Men så fort han hade valts till påve började folk lägga märke till nya sidor hos honom. Det talades om hans mildhet och personliga värme. När det sedan var dags för Benedictus XVI att möta ungdomarna vid sommarens Världsungdomsdagar i Köln så mottogs han med precis samma jubel och entusiasm som sin företrädare. Tidigare hade det funnits så kallade Papaboys och Papagirls; nu dök det genast även upp Ratzigirls och Ratziboys.

Den här övergången från en påve till en annan kan betraktas ur olika synvinklar. Här använder jag den som utgångspunkt för en samhällsvetenskapligt inspirerad betraktelse över kyrkligt ledarskap. Jag diskuterar framför allt karismatiskt ledarskap, såsom begreppet formulerats av den inflytelserika sociologen Max Weber. Han hämtade ursprungligen idén just från religiösa sammanhang där vissa ledare ansågs ha fått en gudagiven karisma; ordet härstammar från grekiskans ord för nådegåva. Weber utvecklade detta till en teori som gäller ledare i allmänhet. En karismatisk ledare i denna mening behöver alltså inte vara en präst eller profet, utan kan till exempel även vara en krigare, revolutionär eller poet i spetsen för en ny konstnärlig rörelse. I mindre renodlad form kan man finna karismatiskt ledarskap även i affärssammanhang. Den gåva som ledaren har i sina anhängares ögon kan vara av religiös art, men det kan också röra sig om andra enastående egenskaper och ingivelser, såsom en fantastisk förmåga att kriga, mana till kamp, göra affärer eller skriva ovanligt inspirerade dikter.

Ur samhällsvetenskaplig synpunkt spelar det inte så stor roll om ledaren verkligen har de här extraordinära egenskaperna eller ej, än mindre om det finns något verkligt uppdrag från Gud – en sådan fråga ligger naturligtvis utanför samhällsvetenskapens kompetensområde. Det centrala är inte ens ledaren i sig, utan att efterföljarna av en eller annan orsak tillskriver ledaren särskilda förmågor och därför är beredda att följa denne med den hängivenhet och offervilja som hör samman med karismatiskt ledarskap.

Ledarens person är naturligtvis inte helt utan intresse. Vad en karismatisk ledare säger och gör kan få stora sociala följder. Det finns också forskning som tyder på att det går att lära sig vissa sätt att tala och föra sig som gör att man uppfattas som en karismatisk person. Men om vi konsekvent fokuserar samspelet mellan ledare och efterföljare och deras situation, i stället för ledarens personlighet, får vi enklare syn på de sociala processer som kan förklara fenomenet. Exemplet med de två påvarna illustrerar hur efterföljarnas förväntningar och önskningar bestämmer om någon identifieras som karismatisk ledare eller ej. Det pekar också på hur ledarskapet präglas av sitt sociala sammanhang – i det här fallet påveämbetet och dess traditionella roll i den världsvida katolicismen.

Nu är den renodlade formen av karisma egentligen inte alls förbunden med något ämbete eller några traditioner, snarare tvärtom. Karismatiskt ledarskap i sin rena form är främmande för både tradition och rationalitet, de två andra grunderna för legitim auktoritet enligt Webers modell. Den typiske karismatiske ledaren utmanar den etablerade ordningen och manar till radikalt uppbrott från den existerande situationen. Vare sig det rör sig om en jägarstråt, ett krigsföretag eller en religiös rörelse omger sig ledaren med en krets av hängivna lärjungar som inte ser till egen vinning utan följer ledaren därför att det framstår som det rätta att göra, med tanke på ledarens särskilda gåvor och uppdragets natur. Det uppstår en lojalitet utöver det vanliga, och både ledaren och efterföljarna är beredda till stora personliga uppoffringar för att uppnå sina mål. De är främmande för allt som är vardagligt, i synnerhet för vanliga ekonomiska transaktioner och nyttotänkande. Ett renodlat karismatiskt följe livnär sig därför på donationer eller plundring hellre än vanligt arbete, som skulle kräva regler och rationella kalkyler och därför strider mot den karismatiska andan.

Karismatiskt ledarskap bär på stora möjligheter till förnyelse och förändring, inte minst i traditionella samhällen, där status quo annars är normen. I religiösa sammanhang finns flera karismatiska rörelser som i breda kretsar uppfattas som välbehövliga katalysatorer för en nödvändig förändring av förstenade strukturer. Som exempel kan nämnas den helige Franciscus och den franciskanska förnyelsen av medeltidens fromma liv. Här ser vi flera fullt utvecklade karismatiska drag: den radikala kritiken av sakernas tillstånd, maningen till villkorslöst uppbrott och omvändelse, övertygelsen att ledaren drivs av gudomlig inspiration, den stora offerviljan hos ledare och anhängare och det otvetydiga främlingskapet inför vanliga ekonomiska aktiviteter.

Men det finns också mera oroväckande fall. Det finns en koppling mellan karismatiskt ledarskap och sekter som inte bör ignoreras, såsom i fallet med Knutby-rörelsen, där ”Kristi brud” och andra ledare gör anspråk på att förmedla budskap direkt från Gud. De leder en liten grupp av trofasta anhängare som brutit upp från sina tidigare liv för att ge allt – inklusive sina besparingar – för den nya gemenskapen. Karismatiskt ledarskap av det mörkare slaget kan också förekomma i större skala och bli livsfarligt för hela samhället – tänk bara på Hitler och nazismen. Det är ett klassiskt fall som för all framtid manar till kritisk granskning av det karismatiska fenomenet. Inte bara bekräftar det Webers teori, som formulerades innan Hitler uppträdde på den världspolitiska scenen; det visar också att karisma inte är något marginellt samhällsfenomen utan en social kraftkälla med enorma potentiella konsekvenser.

Karismatiskt ledarskap är i grunden instabilt. Så länge ledaren kan uppvisa framgångar – politiska segrar, krigsframgångar, konstnärliga bedrifter, eller andra tecken på högre ingivelser – är allt gott och väl. Men om det går sämre kan det tolkas som att ledaren har förlorat sin speciella kraft, eller övergivits av gudarna, och anhängarna kan snabbt skingras. Även med bibehållen framgång och lojalitet kan en karismatisk rörelse inte fortleva någon längre tid utan att anta mer regelbundna livsformer med traditioner och rationella överväganden, så att efterföljarna kan leva ett normalt liv. Det kallas att karisman rutiniseras. ”Ur en krigshjältes karismatiska följe kan uppstå en stat, ur en profets, konstnärs, filosofs, etisk eller vetenskaplig innovatörs församling kan uppstå en kyrka, sekt, akademi eller skola”, som Weber skriver i Ekonomi och samhälle (del 3, s. 203). Rörelsen lever vidare, budskapet anses fortfarande aktuellt, men organisationen övergår till mer traditionella eller byråkratiska former.

Karisman kan dock leva vidare även i rutiniserad form, framför allt genom att en ny karismatisk ledare identifieras. Det kan ske på olika sätt som Weber går igenom med stor noggrannhet. En ny Dalai Lama utses till exempel genom att man letar upp ett barn som uppvisar de rätta kännetecknen. Andra sätt att överföra karisma som varit viktiga i Västerlandets historia är arvskarisma, alltså överföring genom arv såsom i arvriken, och ämbetskarisma, alltså överföring med rituella medel till en ny ämbetsinnehavare, till exempel genom prästvigning. En ny karismatisk ledare kan också utses genom lottdragning, den tidigare ledarens val av efterträdare, val i en begränsad församling, folkets acklamation eller en kombination av dessa. Så gick det enligt Weber tidigare till när kungar och biskopar i väst först kröntes av adeln respektive prästerskapet och sedan bekräftades av menigheten. En ny påve utses i dag genom val i en konklav, vilket sedan följs av rituella hyllningar från kardinalerna och folket och en högtidlig installation med kröning.

När man resonerar på det här systematiska sättet om hur karisman överförs kan det synas som en konstig historia som väl ingen längre tar på allvar. Men då bedrar man sig. Karismans överföring visar alla tecken på att ”fungera” även i det moderna samhället, åtminstone i sociologisk mening. Den svenska monarkin är omdiskuterad, men det råder ingen tvekan om vem som är kung och att det är något speciellt med att vara kung. Religiösa ledares karisma erkänns i dag långt utanför kretsen av troende. Johannes Paulus II:s lyskraft omvittnades även av icke-katoliker, och många västerlänningar som knappast vet någonting om buddhismen uppger sig djupt gripna av den nuvarande Dalai Lamas särskilda utstrålning.

Karismatiskt ledarskap är alltså en mångbottnad företeelse som kan vara både av godo och av ondo i religiösa sammanhang. Det kan vara en viktig källa till social och andlig förnyelse, men också spåra ur i förödande maktmissbruk och sekterism. Inte minst när kyrkan beskylls för att vara en förstenad institution som borde låta sig ledas mera direkt av Anden är det viktigt att betänka att ledare som grundar sina anspråk helt på en personlig direktkontakt med Gud kan vara direkt livsfarliga för sin omgivning.

Kyrkan kan troligen aldrig klara sig utan karisma – både den som utövades av dess grundare Jesus Kristus för tvåtusen år sedan, den som rutiniserats i präst- och påveämbetet och den som med jämna mellanrum blossar upp i form av olika andliga rörelser i kamp mot liknöjdhet och dubbelmoral. Men utan regler och traditioner skulle ingenting av detta överleva någon längre tid, och utan att använda förnuftet kan vi aldrig skilja de ljusa karismatikerna från de mörka.

Artikelförfattaren är fil.dr i företagsekonomi och vice ordförande idéinstitutet Civitas.
Lästips om Max Webers teori om karismatiskt ledarskap:
Adair-Toteff, C., 2005, ”Max Webers Charisma”, Journal of Classical Sociology, 5(2), s. 189–204.
Lindskoug, K., 1979, Hänförelse och förnuft: Om karisma och rationalitet i Max Webers sociologi, Lund: Dialog (akad. avh.).
Shils, E, 1965, ”Charisma, Order and Status”, American Sociological Review, 30(2), s. 199–213.
Weber, M., 1983 & 1987 (1922), Ekonomi och samhälle: Förståendesociologins grunder, Del 1 & 3, Lund: Argos.