Islam i en pluralistisk värld

En rad prominenta gäster hade hörsammat det österrikiska utrikesdepartementets inbjudan till en konferens som hölls i Wien mellan den 14 och 16 november under mottot ”Islam i en pluralistisk värld”. Bland de 2 000 deltagarna fanns både statschefer, företrädare för världsreligionerna och kyrkliga dignitärer som i tur och ordning fick tillträde till talarstolen i Wiener Hofburg. Att just Österrike stod som värd för ett sådant möte ligger i linje med landets historiska och geografiska beröringspunkter med både den muslimska och den östkyrkliga sfären.

I mötets tema ligger ett flertal explosiva frågor. Går islam att förena med pluralism? Finns förutsättningar för demokrati i länder med en muslimsk författning? Kan islam tilllåta religionsfrihet? Kan terrorism relateras till islam? Kan religionsdialog förenas med religiös mission?

Islam i Europa

I sitt inledningstal uttryckte Österrikes president Heinz Fischer den oro och de förhoppningar som låg bakom konferensen. Han pekade på de ofta förekommande konflikterna mellan muslimer och kristna och menade att en saklig dialog för att uppnå en djupare förståelse för islam inte bara skulle föras av specialister, utan att kunskap om islam också måste spridas till allmänheten. EU:s medlemsländer har ett gott legalt skydd för de mänskliga rättigheter som tillkommer alla. För de miljontals muslimer som utvandrat till dessa länder krävs ändå ytterligare ansträngningar för att de med bevarad identitet ska kunna finna sin plats i det nya samhället. De måste få tillträde till arbetsmarknaden utan att diskrimineras. De måste kunna utbilda sig och få tillgång till den allmänna välfärden och kunna delta i det sociala och politiska livet. De problem som hör till en kulturell anpassning måste bemästras och marginalisering och ghettobildning undvikas.

De europeiska länderna förväntar sig å sin sida respekt för lagar och att man som muslimsk invandrare identifierar sig med det demokratiska och pluralistiska samhället. Allt detta ställer enligt Österrikes president stora krav på tolerans både från majoritetsbefolkningen och från minoriteternas sida.

Islam och demokrati

Kan motsvarande tolerans förväntas i de traditionellt muslimska länderna eller utgör islam ett hinder för ett tolerant och demokratiskt samhälle? Ett stort antal deltagare försökte besvara dessa frågor från olika utgångspunkter.

Vår tids tekniska utveckling gör att det inte längre är möjligt att leva isolerad från omgivningen och denna omgivning omfattar i dag hela vår planet. Globaliseringen är ett faktum som också gäller på det religiösa området, konstaterade Irans förre president Mohammad Khatami. Religionens uppgift såg expresidenten, som också är shiamuslimsk teolog, som tvåfaldig: dels att förena människor med varandra och utgöra en fast grund i tillvaron, dels att skapa en mellanmänsklig dialog för att befria världen från förtryck, våld och girighet och så främja freden.

En annan representant från Iran var fredspristagaren Shirin Ebadi. Enligt hennes övertygelse finns ingen motsättning mellan en demokrati grundad på mänskliga rättigheter och islam. Även om det finns stater med en muslimsk majoritet där de styrande hävdar att demokrati och islam är oförenliga, gör de det för att på så sätt kunna försvara det rådande förtrycket. Det finns även muslimska länder som uppvisar en växande demokrati. Som exempel nämnde hon Malaysia. För att motverka en feltolkning av islam behövs dock en internationell rörelse, ”en progressiv muslimsk front”, med syfte att skapa ett slags ”upplyst islam”. För att detta ska kunna uppnås bör religionerna inrikta sig på det som de har gemensamt, nämligen respekten för liv, egendom och människovärde. Alla religioner är motståndare till krig och våld. ”Religion och mänskliga rättigheter är gemensamma nämnare för alla kulturer”, hävdade fredspristagaren.

FN:s generalsekreterare Kofi Annan kunde själv inte närvara i Wien men skickade en personlig representant som medförde en hälsning: Den islamiska världen är en mosaik som utifrån ofta uppfattas som ”om den vore ett monolitiskt block”. Islam har en lång tradition av pluralism. ”Olikhet är en värdefull gåva och inte något hot.” I alla världsreligioner förekommer pluralism liksom det finns fundamentalism; islam har i vår tid på ett speciellt sätt drabbats av fundamentalistiska strömningar. För att kunna motverka dessa får man inte överta fundamentalisternas och extremisternas logik. Så löd FN-chefens budskap.

Generalsekreteraren för Organization of the Islamic Conference, Ekmel-ed-din Ihsanoglu, hävdade bestämt att islam och demokrati går att förena. Ihsanoglu, som är historiker och kommer från Turkiet, menade att den pluralistiska principen länge har varit ett väsentligt element inom islam. Redan Muhammed slöt på sin tid fördrag med judar och kristna. Toleransen gentemot anhängare av bokens religioner (ahl al-kitab) har en lång tradition inom islam. Historien visar detta både på Balkan och i Andalusien. Alla religioner har en gemensam andlig bakgrund. Problemet idag är den tilltagande islamofobin. Botemedlet för detta finns i medievärlden, vars uppgift är att plädera för tolerans och för att muslimer får möjlighet att verka i det offentliga livet.

En annan gynnsam aspekt idag är Turkiets närmande till EU, vilket påpekades av Ekrem Dumanli som är chefredaktör för den i Istanbul baserade tidningen Zaman. Enligt hans uppfattning kommer Turkiet att uppfylla EU:s medlemskrav. Då kommer också Österrike som är motståndare till Turkiets medlemskap i EU att ändra ståndpunkt. Turkiets integration i unionen kommer att få en positiv effekt i hela Europa.

Även den egyptiske ministern för religion, Mahmoud Zakzouk, sade sig verka för den västliga modellen för demokrati och de värden som tillhör den i sin politik. ”Att försvara mänskliga rättigheter är det huvudsakliga målet för den islamiska rätten”, sade ministern. ”Våld är inget medel för att påtvinga någon grundläggande värden. Tyvärr saknas respekt för muslimsk kultur och det förekommer en desinformationspolitik i västvärlden”, enligt Zakzouk. Västvärldens ”aggressioner” mot de muslimska länderna handlar om att få tillgång till råvaror. Man har i väst inte observerat det förtryck som utövas mot muslimer och när de försvarar sin rätt, tas de aggressiva förövarna i försvar. Det är förtryck och aggression som skapat terrorismen.

I konferensen deltog även representanter för islam i Sydostasien. Från Malaysia kom Abdul Hamid Othman, som är rådgivare till landets president i frågor som rör islam. Han påpekade i sitt anförande mångfalden i etniskt och religiöst avseende i sin region. Islam ger alla medborgare religionsfrihet.

Detta bekräftades av USA:s diplomatiske representant på konferensen i Wien, Daniel Fried. Pluralism och demokrati är inte något som västvärlden har monopol på och dessa värden är inte heller oförenliga med islam. Såväl Turkiet som Malaysia och Indonesien är funktionella demokratier. Man måste också komma ihåg att demokrati är ett statsskick som kräver lång utvecklingstid. I hans eget land fanns fulla medborgerliga rättigheter endast för vita, protestantiska män vid tiden för oavhängighetsförklaringen. Slavar var till exempel helt uteslutna. Vilket ansvar har då västvärlden i de demokratisträvanden som finns i muslimska länder, frågade han sig. Europa och USA kan inte stillatigande åse status quo. Men han gick inte närmare in på hur detta ansvar skulle praktiseras.

Trots så vitt skilda erfarenheter som de olika inläggen representerade fanns det en samstämmighet i uppfattningen om att islam som religion betraktad inte utgjorde något hinder för demokrati.

Irak och Afghanistan

Iraks president Jalal Talabani tog tillfället i akt att göra reklam för den omstridda nya författningen i sitt hemland. Enligt Talabani garanterar författningen jämlikhet mellan män och kvinnor, yttrandefrihet, minoriteters rätt att utöva sin religion och kultur och att använda sitt modersmål. Författningen bygger på den islamiska kanoniska rätten, sharia. Men de kristna i Irak fruktar att religionsfriheten kommer att inskränkas till det som i islamiskt statsskick varit traditionellt, den så kallade dhimmi, vilket gör dem till andra klassens medborgare. Eftersom islam är en ”tolerant religion” öppnar den dörren för dialog, försäkrade dock Talabani. Koranen värderar andra religioners goda gärningar högt och det finns många muslimska teologer som rekommenderar pluralism. De troende ska söka sig in på ”vishetens stig” och får inte ge sig in på terrorismens väg, bedyrade Talabani. ”Vi är stolta över vår nya författning i Irak som är unik i den arabiska världen”, var det budskap som landets nyvalde president ville förmedla.

En annan ny författning som också kommer att sättas på svåra prov är Afghanistans. Även detta land representerades på konferensen i Wien av sin president, Hamid Karzai. Han uttryckte också förhoppningar om religionsfred. Olika religioner ska inte kunna förhindra att Afghanistan återuppbyggs. Den ”progressiva författningen” bygger på islam och garanterar samma mänskliga rättigheter för alla. Den erkänner språklig och social pluralism och har hitintills gjort det möjligt att 71 av 249 parlamentsledamöter är kvinnor. Det civila samhällets uppbyggnad visar sig också i den mediala mångfalden som nu finns och i de människorättsorganisationer som verkar i landet. Idag gör ”globaliseringen att folk och kulturer närmar sig varandra”. Desto viktigare är det att de moraliska värdena värnas och att de principer som FN:s mänskliga rättigheter stadfäster följs och erkänns som fundamentala för mänskligheten. Kampen mot terror och våld måste fortsätta. Hur det av krig förhärjade landet ska lyckas härmed återstår fortfarande att se.

Islam och religionsfrihet

Erfarenheterna från Libanon föranledde detta lands kultur- och religionsminister, Tarek Mitri, att se de kristna minoriteternas marginalisering i muslimska länder som ett fenomen som uppstår i krissituationer. Mitri är själv grekisk-ortodox till sin konfession. I orostider uppfattas de kristna som agenter och profitörer från västvärlden. De får ikläda sig rollen som syndabockar och blir då föremål för det hat och den frustration som egentligen är riktad mot den ouppnåeliga eller oåtkomliga västvärlden, menade Mitri.

En företrädare för minoriteten i ett muslimskt samhälle med bittra erfarenheter av våld och förtryck är den kaldeisk-katolske ärkebiskopen Louis Sako, från Kirkuk i norra Irak. Han ansåg att ett stort problem i dialogen med islam är, att det saknas en auktoritativ utläggning av koranen. Ett annat hinder i dialogen är ”den generella övertygelsen” om västvärldens ensidiga skuld till de svåra förhållanden som råder i många arabiska länder. Ytterligare ett stort problem är, att de arabiska kristna i länder som Libanon, Irak, Syrien och Egypten inte betraktas som fullvärdiga medborgare. Sako krävde i sitt anförande att författningstexter och tillämpningen av dem skulle omfatta alla medborgare i deras respektive länder. De kristna kan inte betraktas som invandrare eller flyktingar på samma sätt som muslimer i västvärlden, tvärt om har de kristna befolkat dessa länder långt innan islam fanns. Minoriteterna i Mellanöstern måste få samma rättsliga status som minoriteter har i väst.

Som ett kronvittne i fråga om de kristnas rättigheter att utöva sin religion i en muslimskt dominerad omgivning kan den ortodoxe ekumeniske patriarken, Bartholomaios I, från Konstantinopel, betraktas. Han menade att minoritetssituationen som sådan måste få uppmärksamhet, både kristnas och muslimers. ”De kristnas situation i många muslimska länder är osäker och borde förbättras så att samma rättigheter och möjligheter skulle finnas för dem som muslimerna har i kristna länder.” Också Bartholomaios hävdade bestämt att konflikterna mellan religionerna har sin rot i politiken och inte i religionen. Historien visar att när religion blir politik missbrukas den till att så ut fiendskap, intolerans och fundamentalism. Men det finns inga religiösa skäl till våldsamma konflikter mellan kristna och muslimer. Den i vår tid så ofta upprepade profetian om ”the clash of civilizations” är falsk i så måtto att den åberopar sig på själva religionen som ett skäl till konflikt. Vi vet att det är oförenligt med koranen att använda våld för att omvända judar och kristna till islam. Generellt förbjuder koranen religiöst tvång. ”Vi kan trots skillnaderna i vår tro leva i fred och fruktbart samarbete, om vi vill det i våra hjärtan.” Bartholomaios betonade också religionsdialogen som ett viktigt instrument för de religiösa ledarna för att kunna avvärja konflikter av nationell, ekonomisk eller ideologisk art och för att kunna ta reda på konflikternas verkliga orsak. Ibland kritiseras dialogen mellan religionerna och påstås urvattna den egna tron. Den ekumeniske patriarken hävdade emellertid motsatsen. Dialog leder ofta till en ömsesidig fördjupning och bättre förståelse av sanningen. Ett exempel på detta hämtade patriarken från antikens Grekland. Förmågan att utan tvekan och rädsla acceptera andra folk och kulturer gjorde att man insiktsfullt lyckades foga samman något nytt. Denna ”andens frihet” är själva grunden för allt kulturellt och andligt framåtskridande. ”Vi tror att överallt där Guds ande finns, där råder frihet.” Många människor bygger andliga barrikader och stänger sig inne bakom murar. Det måste vi komma ifrån för att kunna leva i fred, och freden är målet för dialogen mellan religionerna, sammanfattade Bartholomaios.

Från kristet håll kom det entydiga budskapet: mer religionsdialog. I religionerna finns en potential för de mänskliga rättigheterna, både i kristendomen och i islam.

Mission och dialog – ett omaka par?

Man kan tycka att Wiens ärkebiskop, kardinal Christoph Schönborn, satte fingret på en öm punkt, när han valde att tala om islam och kristendom som båda har ett förpliktande uppdrag att bedriva mission. Hur klarar man av att å ena sidan missionera och å andra sidan visa full respekt för de krav som ett pluralistiskt och demokratiskt samhälle ställer? Denna fråga, menade kardinal Schönborn, måste bli en viktig punkt på dagordningen i den interreligiösa dialogen under de närmaste åren. Själv ansåg han att kristendomen och islam har ett gemensamt missionsuppdrag som visar sig allt tydligare i en ateistisk omgivning. Gud har genom sin uppenbarelse och i samvetets röst gett alla människor i uppdrag att verka för rätt och rättvisa, att lindra nöd, att bekämpa fattigdom, att främja utbildning och försöka skapa ett gott samhällsklimat och på så sätt bidra till en humanare värld. En dag ska vi alla ställas till svars för, om vi gett de människor som inte tror på Gud ett trovärdigt vittnesbörd, eller om vi i stället har stött ateismen med våra konflikter. Man kan inte se missionshistorien som någon reklamfolder för tolerans och pluralism oavsett om man betraktar den från kristet eller muslimskt håll. Kommer vi att lyckas med att bevara den dynamik som missionen är i våra båda religioner tillsammans med respekt för andras samvete, med respekt för religionsfrihet och tolerans? Med denna religionsdialogens ultimata fråga avslutade kardinal Schönborn sitt inlägg inför det stora auditoriet.
>