Vad homodebatten kräver

Homosexualitet har dominerat den kristna debatten under det år som nu lider mot sitt slut. Som alltid när sex är inblandat har många svårt att hålla huvudet kallt.

Vatikanens brev till prästutbildarna om antagning av kandidater med homosexuell läggning publicerades den 29 november efter att i månader ha orsakat en intensiv indignationsjournalistik utgående från rykten om innehållet. Liksom hittills gäller att samtliga prästkandidater i den latinska kyrkan måste ha klarat av att leva i celibat i minst tre år innan de påbörjar sina präststudier. Brevet lade de facto inget nytt till de riktlinjer som utsändes redan 1961, men reglerna ska nu tilllämpas striktare, mot bakgrund av att 80 procent av de övergrepp som läggs präster till last har skett mot pojkar som i de flesta fall har passerat puberteten.

Rättegången i Högsta domstolen mot pingstpastor Åke Green ansågs så viktig att den direktsändes i SVT 24. Med en mycket primitiv exeges och högt tonläge har han provocerat medierna, vilket också tycks ha varit hans syfte.

På ett spektakulärt sätt har bibeltolkning blivit en fråga för domstolarna. Green står till svars för att i tjänsten ha utlagt det han menar vara bibelns lära om homosexualitet. Enligt den svenska grundlagen råder religionsfrihet, dvs. en trosgemenskap har rätt att samlas och utöva sin tro, inklusive förkunnelse, utan ingrepp av myndigheterna. Det finns här en genuin intressekonflikt mellan denna rättighet och det lagskydd som homosexuella åtnjuter i lagen om hets mot folkgrupp: ingen får sprida nedsättande omdömen om en grupp, karaktärsomdömen som alltså drabbar individer som tillhör en sådan grupp enbart därför att de hör till gruppen. Green uppfattar sig som en orädd ordets förkunnare, som menar sig lyda Gud mer än människor. Hade Högsta domstolen fällt honom för hets mot folkgrupp skulle han med glädje ha avtjänat straffet. Green ser ingen anledning att falla till föga för tidsandan.

Kyrkomötet inom Svenska kyrkan har beslutat att införa en välsignelseakt för homosexuella partnerskap. Den liturgiska handlingen ska visserligen inte förväxlas med en vigselakt. Dock förbereder för närvarande en statlig utredning en revision av äktenskapsbalken. Det torde vara en tidsfråga innan riksdagen får ta ställning till en proposition som föreslår att homosexuella partnerskap ska jämställas med äktenskap. Då kommer frågan än en gång upp på kyrkomötets bord, och det är ingen djärv profetia att Svenska kyrkan inom tio år kommer att betrakta hetero- och homosexuella unioner mellan två personer som likvärdiga.

Om så blir fallet har man definitivt avskaffat den traditionella synen på det kristna äktenskapet, som en gång uttrycktes i två hexametrar av en av den svenska kristenhetens högsta företrädare:

Ex auctore, loco, medicina, tempore, signo,
causa, coniugii patet excellentia casti.

”Det ärbara äktenskapets höga ställning framgår av följande fakta: Stiftaren (Gud själv), platsen (paradiset), läkedomen (för den vilsna sexualiteten), tidpunkten (instiftelsen redan före syndafallet), tecknet (på Kristi förening med Kyrkan) och syftet (mänsklighetens fortlevnad).” Så tänker fortfarande den helt övervägande delen av de kristna i världen, och det går lätt att belägga vakthållningen om äktenskapet i svenska biskopars herdabrev under de senaste hundra åren.

Över åttahundra präster, förutom lekfolk, har undertecknat en protest mot Kyrkomötets beslut. Hur ska majoriteten betrakta och behandla denna starka minoritet som ser detta utsuddande av gränser som en felutveckling?

Det mest förnuftiga som sagts i den upphetsade debatten om det så kallade prästuppropet, som alltså samlat mer än 800 underskrifter, härrör från ärkebiskop Hammar: var och en måste ha rätt att uttrycka sin åsikt.

I ett demokratiskt land har alla rätt att ha fel. Tolerans, den dygd som vi alla bekänner oss till, innebär att var och en måste leva med att inte alla tycker som man själv, inte bara i smakfrågor, utan också i viktiga ting. Det är en av civilisationens viktigaste erövringar, som vunnits till priset av många religionskrig, där hundratusentals Guds barn satt livet till.

Men hur mycket avvikelse från partilinjen har en grupp råd med? Hur mycket avvikande från den officiella uppfattningen tål ett samfund? Hur länge kan en splittrad familj bestå?

Det vore enbart pinsamt att ännu en gång upprepa att homosexuella har rätt till respekt och att inte bli förföljda. Finns det någon medborgare eller grupp som inte har den rätten? Man får till och med vara homofob. Homosexuella par åtnjuter naturligtvis den mänskliga rättigheten att själva gestalta sina liv, inklusive att kringgärda det med vilka ceremonier de vill. Men följer därav att någon åtnjuter rätt att kräva en liturgisk, sakramentsliknande handling av kyrkan?

Ur evangeliets perspektiv, vad kan sägas om kyrklig välsignelse av samkönade förbindelser? Är det ett historiskt framsteg eller en avväg?

Alla som har en bestämd åsikt i frågan borde för ödmjukhetens och tankeredans skull åtminstone under en minut överväga motståndarens ståndpunkt och se om det ligger något i den. Det måste gå att lugnt bedöma argumenten för och emot och därefter redogöra för motståndarens mening på ett sätt som motståndaren själv skulle godkänna. Först därefter bör diskussionen gå vidare.

Gör man en lugn analys finner man att två synsätt kolliderar. Enklast uttryckt: är den kristna traditionen ett sanningskriterium eller en bromskloss? Det räcker aldrig att hänvisa till bibeltexten. Texten är, som man sade förr, en näsa av vax som kan böjas i önskad riktning. Med bibeln kan man motivera månggifte, bokbål, barnaga, folkmord och häxbränning, om man är på det humöret. Det krävs glasögon för att läsa texten på vettigt sätt. De glasögonen tillhandahålles av en tolkningstradition.

Också de som hävdar att den kyrkliga traditionen har förvanskat det ursprungliga budskapet måste luta sig mot en tradition för att bevisa sin tes. Alla kristna rörelser bygger på en historisk tradition. Också upproret mot traditionen är en tradition.

Enligt ortodox och katolsk lära är äktenskapet mellan man och kvinna ”i Herren” ett sakrament, dvs. samtidigt en symbol för Kristi förening med kyrkan och ett verksamt helgelse- och nådemedel. Det sexuella samlivet i äktenskapet är alltså en helig, sakramental handling, grundad i Guds vilja med sin skapelse. Ett sakrament kan till sin substans inte ändras eller manipuleras, eftersom det är instiftat av Kristus själv.

Andra Vatikankonciliet, som avslutades för i dagarna fyrtio år sedan, ägnar äktenskapet ett eget kapitel under huvudrubriken ”Vissa angelägna frågor”, där den första meningen lyder: ”Personens och samhällets välfärd i mänskligt och kristet perspektiv hänger intimt samman med förutsättningarna för äktenskap och familj.”

Har man inte denna sakramentala tradition blir det svårare men ingalunda omöjligt att hävda att homoerotiska förbindelser inte kan stå på samma nivå.

Men vad skulle Jesus ha sagt och gjort? Många har i den gångna debatten sagt sig vara säkra på den saken. Jesus var ju själv celibatär, men de kristna tilltror honom ändå kompetens att uttala sig på familjemoralens område. Han företrädde en mycket krävande äktenskapssyn, mer krävande än den tidens fariséer: ”Den som skiljer sig från sin hustru och gifter om sig är en äktenskapsbrytare” (Markus 10:11). Även de mest misstrogna exegeter utgår från att detta är ett autentiskt Jesusord. Äktenskapsbrytare förlät han, med tillägget: ”Gå, och synda inte mer”.

Vad skulle han ha sagt om utövad homosexualitet, en i den miljön otänkbar aktivitet? Jesus nämner aldrig företeelsen explicit. Det gör däremot Paulus, tydligast i 1 Korinthierbrevet 6:8–10, alltså i ett brev riktat till en församling i en stad som vid den tiden hade rykte om sig att vara tillhåll för en tilllåtande livsstil. Bland de kategorier som enligt Paulus är uteslutna ur Guds rike finns malakoi och arsenokoitai. Det första uttrycket (ordagrant ”mjukisar”) avsåg i den grekisk-romerska världen sådana ynglingar som äldre män knöt till sig för att de skulle spela den passiva rollen i ett homosexuellt förhållande. Den senare termen betyder ”män som ligger med män” i aktiv mening.

Många hävdar numera att Paulus enbart vänder sig mot manlig prostitution. Men en nykter tolkning av detta och andra ställen (Romarbrevet 1) tillåter ingen annan läsning än att sexuellt umgänge utanför det monogama och livsvaraktiga äktenskapet mellan man och kvinna är uteslutet för en kristen. Paulus talar naturligtvis utifrån sin världsbild och den tidens förutsättningar. Vem avgör om hans ord är giltiga också idag? Naturligtvis den tolkningstradition man står i, för en katolik kyrkans obrutna hållning i detta avseende, alltsedan urkyrkan.

Det kan vara av intresse att citera en av 1900-talets främsta nytestamentliga exegeter, Raymond Brown (1977 hedersdoktor i Uppsala): ”Genom att insistera på de sexuella gränser som dikterats av gudomliga bud rörande äktenskapet mellan man och kvinna skulle Paulus (och för den delen Jesus själv), om de hade rört sig ibland oss idag, inte ha varit rädda att bli betraktade som sexuellt och politiskt ”inkorrekta”, lika litet som de hade protesterat mot att anses alltför krävande i den grekisk-romerska och judiska världen på den tiden” (An Introduction to the New Testament, 1997, s. 530).

Man kan visa hur mycket förståelse som helst mot mänsklig skröplighet. Ingen har anledning att mästra någon annan. Men den som vill utvidga den kristna äktenskapssynen till att omfatta också samkönade förhållanden har bevisbördan på sin sida.

I världens ögon kan den kristna moralen i Saligprisningarna te sig som en tvångströja, med regler som vanligt folk slipper. För Jesus är lyckan att göra Guds vilja. Målet kan man inte nå utan kamp och askes, vilken läggning man än har. Lönen är den sortens lycka som Saligprisningarna utlovar.

Har Gud rätt att ställa sådana krav på sina barn? Kan man förhandla med honom om rimligare villkor? Hur vet man alls vad Gud vill?

Det är detta saken gäller.