När lag går före rätt

Det skymtade förbi en liten treårig flyktingpojke från före detta Jugoslavien i TV-rutans nyhetssändning för några veckor sedan. Han bodde på ett barnhem i södra Sverige. Han var föräldralös. Hans fars öde var delvis okänt liksom många mäns öden är i krigsdrabbade länder. Enligt vissa uppgifter lär han vara utvisad från Sverige. Hans mor vistas på okänd ort i landet. Hon ville inte veta av sitt barn. Vilka djupa traumatiska erfarenheter som kunde föregått ett sådant biologiskt och psykologiskt ovanligt avståndstagande är inte bekant. Det enda som stod riktigt klart var att den lille pojken var omhändertagen på ett barnhem av svensk standard. Man fick se en skymt av hans rum. På väggen hängde teckningar. Den som gjort dessa hade använt endast svarta kritor. Det fanns skäl för denne pojke att måla i mörka färger. Invandrarverket hade nämligen beslutat att treåringen skulle utvisas ur landet till Sarajevo. Detta var enligt den tjänsteman som intervjuades i TV-programmet helt korrekt. Treåringen hade ingen anknytning till Sverige, meddelades på byråkratisk svenska för den TV-tittande publiken i en telefonintervju. Kommunen där barnhemmet i fråga var beläget hade visserligen erbjudit sig att påta sig det ekonomiska ansvaret för barnets framtid i Sverige, men ett sådant förfarande rymdes inte i Invandrarverkets regelsystem för utvisningsärenden. Erbjudandet påverkade inte beslutet om utvisning. Verkställandet är i skrivande stund uppskjutet. Pojken kan själv inte ta emot delgivningen. Han kan heller inte överklaga beslutet. Här förefaller byråkratin ha slagit knut på sig själv tills vidare.

I en mellansvensk stad bor sedan flera år tillbaka en grupp syrianer med uppehållstillstånd och arbete. De fick för en tid sedan besök av ett äldre par, som var nära släktingar. Det äldre paret klarade sig inte utan stöd från en yngre generation. De hade förlorat sitt hem och utsatts för svåra trakasserier i sitt hemland. Båda är över 80 år. De lider av svåra hjärtoch lungbesvär som inte är alltför ovanliga vid så hög ålder. Tidvis har de vårdats på sjukhus i Sverige, tidvis har de tagits omhand av den stora släkten. Mänskligt att döma återstår inte så lång tid för dem att leva. Nu skall de utvisas till sitt hemland. De har ingen bostad där och inga anförvanter. Att släkten som kommit till Sverige och skapat sig en ny tillvaro här är beredda att sköta om de två gamla intill slutet är inte något vägande skäl i den lagstiftning som Invandrarverket har att tillämpa beträffande utvisning av främmande personer.

Dessa båda ärenden – som termen brukar vara – är inte unika. Det finns en lag stiftad av en demokratiskt vald riksdag som föreskriver den handläggning som Invandrarverkets tjänstemän utfört. De har bara följt lagen. Vi har i Sverige en positivistisk rättstradition som här uppenbart föreskriver att lag går före rätt – i bemärkelsen mänskliga rättigheter. Detta medför ibland flagranta brott mot samma mänskliga rättigheter som ratificierats av samma demokratiska system. Den principiella humanistiska människosyn som ligger till grund för vårt demokratiska samhälle hotas starkt av sig självt, när principen att lag går före rätt prioriteras på människovärdets bekostnad. Det finns ett självförstörande moment i den demokrati som tillämpar sin lagstiftning utan hänsyn till människovärdet. En lagtext måste alltid kunna prövas mot grundläggande mänskliga värden. Riksdagsbeslut ger i sig ingen absolut moralisk sanktion åt en lag.

Svensk invandringspolitik har i sin historia vissa svarta sidor. I en bok av Ingrid Segerstedt Wiberg och Ingrid Lomfors, När Sverige teg- om nazisternas förföljelser, dokumenteras tiden från 30-talets början fram till slutfasen av Andra världskriget. Det är skrämmande att notera hur gamla spöken går igen. Boken behandlar främst den officiella synen på judisk invandring och den allmänna opinionens reaktioner på vad som skedde med judarna i de av nazismen styrda länderna i Europa. En övergripande känsla som utmärker denna tid är rädslan: först att förnärma den mäktige tyske grannen och därmed riskera sitt eget skinn. Därtill kommer en på åtskilliga håll total brist på känsla för judarnas människovärde och rätt att existera som folk. Myndigheterna arbetar långsamt och ineffektivt. Då för tiden handlades uppehållstillstånden av en avdelning på Socialstyrelsen. När tillstånd kunde beviljas kom de ofta alltför sent. Starka uttryck för gruppegoism framgår inte minst från akademiker och studenter som var rädda att intellektuella judar skulle konkurrera om arbeten. Arbetslösheten som 1933 låg på 8 procent anfördes också av andra grupper som ett skäl att inte ta emot judar. Den enhetliga svenska kulturen skulle utsättas för påfrestning om man tog emot människor av judisk ras och kultur. Judarna sågs av många som främmande element och inte som individer vars liv stod och föll med möjligheten att fly från en säker död. 1942 blev det allt mer allmänt känt att nazisterna var i full färd med att utrota den judiska rasen. Trots att var och en som ville veta detta också visste det, lyckades inte den opinion som fanns för att rädda judar påverka myndigheterna särskilt effektivt. En allmän handfallenhet var den mest framträdande attityden inför de judiska flyktingarnas fruktansvärda öde. Fantasilösheten blev grymhetens förutsättning.

Hur kommer eftervärlden att döma den fantasilöshet som i fall efter fall utmärker svensk flyktingpolitik idag? Vilken möjlighet har vi att låta en humanistisk människosyn, som är förutsättningen för vår egen demokrati, gälla även de främlingar eller gäster som nu befinner sig i vårt land? Invandrarverket ensamt klarar inte av denna uppgift. Fall som de ovan beskrivna och många andra bevisar detta gång efter annan. Utlänningsnämnden som är regeringens sista instans mäktar inte heller att tillfredsställande svara för att svensk flyktingpolitik utmärks av en humanistisk människosyn. Ansvaret kvarstår.

En möjlighet vore att inrätta ett fristående statligt flykting-etiskt råd. Medlemmarna i detta råd borde besitta hög kompetens i inrikes- och utrikespolitik, svensk och internationell rätt, psykologi, medicin, kulturantropologi, etik, religion m.m. Denna kompetens skulle kunna komplettera vad som i dag saknas när allt fler fall visar hur flyktingpolitiken går snett.

Vi far inte tiga. Vi far inte låta oss handlingsförlamas av världens brutala tillstånd. Alla ideella organisationer, kyrkor och samfund och andra som vill företräda en humanistisk människosyn måste reagera starkt när rätten kränks av lagen. En ny mentalitet som framför allt annat ser till människans värdighet måste få prägla hela vårt samhälle.