Litteratur på film

Litteraturen har i långliga tider fatt låna ut sina ämnen och gestalter till andra konstarter, som musik och dans och naturligt nog också vårt sekels eget medium, filmen. Nu visas ovanligt många nya sevärda filmer som bygger på mer eller mindre kända litterära verk, vilket kan aktualisera frågan om filmatiserade romaner och deras förhållande till den litterära förebilden, ett gammalt men inte för den skull slutdiskuterat ämne. Vanligen förlorar medelmåttiga romaner, där själva handlingen står i centrum, mindre än bättre litteratur, där effekten i stor utsträckning ligger på det rent språkliga planet.

En oftast befogad varning är att man inte skall se en filmatisering av någon av sina älsklingsromaner, eftersom besvikelsen blir stor.

Kan filmen med rent visuella medel förmedla en litterär stil? Och vill regissören göra det ens om det är möjligt? Hur reagerar i så fall publiken? Ett överraskande exempel på framgång var den franska filmen Cyrano som häromåret gladde både de åskådare som kände till Rostands drama från 1897 – återgivet med alexandriner och allt – och den mycket större publik som aldrig hört talas om det men som gillade vad de såg, ett både romantiskt och humoristiskt äventyr.

Madame Bovary

I jämförelse med ett versdrama i 1600-talsmiljö kan Flauberts Madame Bovary tyckas vara ett mer traditionellt underlag, men en filmatisering måste räkna med en stor publik som är väl inläst på romanen, eftersom den har stått i centrum för den västerländska litteraturen alltsedan den kom ut 1857 och blev åtalad – men frikänd – som sedlighetssårande. Den handlar om fåfänga försök att ge vardagen en romantisk färgning; den unga Emma är utled på sitt äktenskap med en hygglig tråkmåns och hoppas allt av sina kärlekshistorier, lånar mer än hon har råd till och ser sig slutligen ingen annan utväg än självmordet. Av denna berättelse om förljugen romantik och skuldfällans mekanik har Claude Chabrol gjort en bred och lång film, full av vackra dräkter och tidstypisk atmosfär – med det inte oviktiga undantaget att allt är så vackert och burget att man inte alls far känsla för de knappa förhållanden som råder i berättelsen och inte heller för den avsmak som Emma Bovary känner för sin tråkige man.

Filmen ger en förträfflig redogörelse för handlingen. Vad den däremot inte förmedlar är den sjaskiga tragedin i den förljugna romantiken. Emma fördärvar sitt liv – och därtill sin mans – genom att förvänta sig passioner som bara hör hemma i underhållningens värld. Hennes äktenskapsbrott är försök att projicera romaneska historier på faktiska män, som inte har någon möjlighet att leva upp till hennes drömmar. När hon dessutom börjar manipulera med skuldsedlar och skaffar sig lyxföremål på kredit utan täckning finns det ingen återvändo för henne. Att läsa Flauberts roman är att ställas inför problem som är svidande aktuella idag. Halva underhållningen idag för ju vidare samma övertro på sexualitetens meningsskapande förmåga, och vad skuldsättningen har gjort med individernas ekonomi är blott alltför pinsamt uppenbart i den större ekonomiska krisens tid. Flauberts Madame Bovary skildrar de förljugna idealens följder. Chabrols film nöjer sig med att berätta en vacker historia från det förflutna, men den gör det med skicklighet, känsla och en helt ovanlig trohet mot episoderna i romanen.

Orlando

Så långt man kan komma från den realistiska romanen står den lekfulla fantasin hos Virginia Woolf i Orlando, från 1928. Hennes mer seriöst anlagda verk är ofta experimentella; högt ansedda av nutida kritik och viktiga i sitt historiska sammanhang, men Orlando förbryllar många i sin kärleksfulla lek utan motstycke med hela den engelska litteraturen och kulturhistorien och därtill med könsrollerna – och sällan har det ordet varit mer på sin plats än här.

Orlando är en ung ädling under drottning Elisabet I och lever vidare till romanens egen tid, 1920talet, förvandlas så småningom till kvinna i ett stycke av makalös retorik och ägnar sig vid sidan av färgstarka äventyr åt en stor dikt om den engelska naturen. Inte någon lätthanterlig text, men Sally Potter har skapat en nog så stimulerande film efter den. Som ersättning för den underfundiga stilen far dekoren och kostymerna uppträda; tidens gång blir visuellt påtaglig i scener där till synes samma händelse fortsätter i helt annan dräkt. Upprörd springer Orlando i en svårmanövrerad rokokoklänning med enorm styvkjortel bland de formklippta häckarna i parken – och vid nästa hörn är hon klädd i en tidigviktoriansk klänning. Handlingen i stort följer romanen men med en hel rad avvikelser som utsäger mycket om moderna konventioner. Detta gäller bland annat synen på utomeuropeisk kultur och hela inställningen till den aristokratiska tradition som Woolfs huvudperson representerar. Där romanen skildrar barockens Konstantinopel som en främmande, färgstark och farlig plats, med ett pöbelupplopp som utlösande faktor, ger filmen oändligt sköna och ädla scener med en ung khan som vädjar om den brittiske ambassadörens hjälp för att avvärja ett fientligt anfall; den österländska kulturen är ytterligt poetisk (scenerna är inspelade fjärran från det internationella Konstantinopel/Istanbul, i den uzbekiska staden Khiva), medan britterna är groteska figurer.

Slutet på filmen går tvärtemot författarinnans avsikter, vilket är mer anmärkningsvärt. Borta är betydelsen hos den äntligen avslutade dikten som sammanfattar Orlandos flerhundraåriga kärlek till hemmet och landet; istället för att som i romanen älska slottet med alla dess rum och alla dess minnen förlorar hon rätten till det i filmen – och verkar inte att beklaga det, medan turister vandrar runt i salarna och hennes lilla flicka traskar omkring med en kamera bland fälten. I skyn svävar en till ängel utklädd sångare i barockutstyrsel och sjunger länge och jublande om en utveckling mot frihet över könens begränsning. Snitsigt, utan tvivel, men uttryck för en nutida uppfattning om traditioner och ägor som en belastning, vilket är rena motsatsen till vad Woolfs feeri har att säga i saken. Med andra ord aktualiserar filmen Orlando problemet om den utsträckning i vilken en konstnär, i detta fall regissören, har rätt att helt förvandla innehåll och värderingar i det konstverk man tar som grund för sitt nya verk, en fråga som lyckligtvis inte har ett entydigt svar.

Howard’s End

Lockar en filmatisering av ett litterärt verk till läsning? Kanske inte så ofta. Om man har haft stort utbyte av filmen – som till exempel en annan på repertoaren, Howard’’SEnd, efter E. M. Forster-kan detta tyckas vara tillräckligt. Men visst är det roligt när ett annars tämligen bortglömt verk, en roman från 1920-talet av Elizabeth von Arnim, blir till en film av enastående charm och varm mänsklig insikt, en film som man blir lycklig av att se – och det händer då inte ofta. En förtrollad april heter den, en komedi med känsla, djup och skönhet.

Prosperos böcker

En speciell ställning intar naturligtvis Shakespeares dramer. Själv stal han ju ogenerat sina intriger från äldre verk – och förvandlade dem till bilder av människans mest skilda situationer i tillvaron. Inte att undra på att alla konstarter har lånat från honom; en katalog över musikstycken som bygger på hans verk är uppe i över tjugutusen titlar. Det är naturligt nog lockande för filmen att berika hans verk med de visuella effekter som den elisabetanska teatern inte kunde åstadkomma; å andra sidan försvinner gärna själva språket i hanteringen.

En egensinnig tolkning ger Peter Greenaway i Prosperos böcker, vilket är hans tolkning av Stormen. Som titeln anger får böcker – de som tänks rymma Prosperos fördolda kunskaper – en framträdande plats i ett flöde av bilder som skapar en förvirring hos åskådaren inte olik den som drabbar de flesta personerna i pjäsen. Stormen äger rum i en bassäng med en modellbåt, nästan alla repliker i filmen utsägs av Prospero själv, som dessemellan skriver ner dem – författaren som manipulerar sin egen fantasis skapelser, och hans säregna boningar är fulla av andar, vars framtoning påminner en hel del om Fellinis romerska utsvävningar, synnerligen köttsliga. Ariel är uppdelad på fyra gullockiga pojkar i olika åldrar, medan Caliban är en långlemmad naken dansare. Osäkerheten om vad vi egentligen ser ökas av att bilderna ofta tycks vara två eller flera som satts samman, ibland så att större delen av bilden verkar vara projicerad på en duk som är mindre än den faktiska bioduken. Med rent visuella medel understryker filmen pjäsens karaktär av sagospel – en ganska skrämmande saga.

Alla dessa filmatiseringar av litterära verk är personliga tolkningar av vad det gäller att förmedla till åskådaren av berättelsens egenart. Heltäckande blir de inte, men alla har de något av betydelse att ge, vare sig man är förtrogen med den litterära förebilden eller ej. Inför det överväldigande utbudet av rörliga bilder på fiktivt våld eller sex är det trösterikt att notera sådana möjligheter till vitala experiment; ”samkonst” för vårt sekel.