Ny forskning om drottning Kristina

Näst efter Birgitta är Kristina den viktigaste kvinnan i den svenska kulturhistorien. Birgittas skrifter, utom Revelaciones II, III och den kompilerade del VIII, föreligger i en exemplarisk textkritisk utgåva i Svenska Fornskriftssällskapets latinska skriftserie. Medan Birgitta äras som nationalhelgon ser det ut som om Kristina, på grund av sin övergång till samma romerska kyrka, har drabbats av svenskarnas Quislingkomplex. Jag anser det vara mycket skadligt för svensk humanistisk forsknings internationella renomme att bara ett mindre urval av Kristinas mer än 1300 Maximes har fatt en kritisk utgåva, medan de flesta av hennes skrifter ännu inte har behandlats vetenskapligt. Dessa skrifter föreligger bara i form av osystematiserade handskrifter, huvudsakligen i Riksarkivets oordnade Azzolino-samling och på Kungliga Biblioteket, som också äger en kopia av Montpelliersamlingen. Ett hedervärt undantag är Sven Stolpes kritiska utgåva av 499 Maximes, grundad på Kgl. Bibl. Ms. D. 684, Les Sentiments Heroiques, 1959. En textkritisk utgåva av L’Ouvrage de Loisir, bland annat grundad på det viktiga Ms. D. 682, är därför av nöden. Baron Carl Bildts edition av 444 Maximes i Pensees de Christine reine de Suede, 1906, håller inte textmässigt. Kristinas samspel med kardinal Azzolino har behandlats grundligt av Marie-Louise Roden. Hennes doktorsavhandling från Princeton University 1992 är under utgivning: Cardinal Decio Azzolino, Jr., Queen Christina of Sweden and the Squadrone kolante. Political and Administrative Developments at the Roman Curia, 1644-1692. Riksarkivets Birgitta Fritz presenterar i samarbete med Roden den kritiska utgåvan av The Sources on the Abdication of Queen Christina of Sweden (1654) and on the Right of Succession (1660), Rom: Nardini Editore 1993.

Att inventera källor

En grundlig inventering av alla bevarade källor som rör Kristinas författarskap är en nödvändig förutsättning för en textkritisk utgåva av hennes skrifter och brev. Jag vill understryka att så länge allt detta saknas, kan Kristinas tänkande inte analyseras på ett sätt som är vetenskapligt helt tillfredsställande. Dessutom krävs både teologihistorisk och kvinnohistorisk kompetens för en kvalificerad behandling av Kristinas filosofiska och teologiska texter. Efter trettio års forskning på dessa områden har jag därför börjat utforska Kristinas antropologi och gudsbegre~. Min anmälan av Oskar Garsteins och Susanna Akermans forskning om Kristina bygger alltså på min nuvarande uppfattning av denna enastående kvinna i den europeiska kulturen.

Garsteins väldokumenterade och genomsolida verk Rome and the Counter-Reformation in Scandinavia, Studies in the History of Christian Thought, vol. 46–47, Leiden 1992, har anmälts tidigare i Signum (nr 4 och 7 1992), men utan något speciellt omnämnande av Queen Christina Turns to Rome i vol. 47, s. 525–773. Garsteins framställning av Kristinas liv och verk, fram till dess hon tas emot av påven Alexander VII i Rom 1655, inleds med en forskningshistorisk översikt. Här påpekar han det beklagliga förhållandet att många texter bara finns tillgängliga i den svensk-tyske historikern Johann Arckenholtz’lovvärda men delvis opålitliga källsamling Memoires concernant Christine, reine de Suede I-IV, 1751-1760. Med rätta påpekar Garstein hur fransk politisk propaganda mot Kristina har skadat hennes eftermäle. Han understryker den annars seriöse forskaren Rene Pintards okritiska användning av dessa tvivelaktiga källor i Le Libertinage erudit dans la pre miere moitie du XVII:e siecle, 1943. Pintards summariska behandling av Kristina visar bristande kännedom om tidigare forskning, till exempel den grundliga W H. Grauert: Christine, Königin von Schweden and ihr Hof I-11, 1837-1842. Pintard har inte heller kunnat läsa svenska forskare, som de lärda och konfessionellt obelastade historikerna Martin och Curt Weibull. Det provinsiella oskicket att presentera vetenskapliga arbeten på ett för en internationell läsekrets obegripligt nationalspråk hämmar också förståelsen av Birgitta. Bland annat är det mycket olyckligt att Birgit Klockars väldokumenterade bidrag fortfarande är otillgängligt för utländska forskare.

Den franskvänlige Sven Stolpe läste Pintard, men tyvärr utan att kontrollera källorna tillräckligt. På denna ostadiga grund framställer han den unga Kristina som så kallad libertin i Från stoicism till mystik. Studier i drottning Kristinas maximer, 1959. Egendomligt nog förutsätter den katolske Stolpe en typisk protestantisk uppfattning av begreppet omvändelse, och avskriver därför Kristinas intellektuella problematik som irreligiös. Garstein hänvisar bland annat till den nederländsk-norske historikern Johannes J. Duins välgrundade kritik av Stolpe i Lumen nr 3 1959, s. 134–138.

Garstein och Kristinas konversion

Det är viktigt att Garsteins grundliga genomgång av de fa säkra källorna om Kristinas konversion inkluderar texter från jesuitordens romerska arkiv, vilka inte hade studerats tidigare. På 1870-talet tog Giuseppe Boero nämligen dessa texter åt sidan och arkiverade dem separat (ARSI Opp. NN. 174–175 fasc. B). Jag hoppas att Garstein far tid att publicera denna dossier, helst tillsammans med en källkritisk utgåva av samtliga kända rapporter från jesuiterna angående Kristina. Flera texter föreligger bara i handskrift, andra finns spridda i diverse publikationer. För övrigt antar jag att mycken viktig information aldrig skrevs ned, utan bara meddelades muntligt till ordensledarna. Här kan man jämföra med norska hemmafrontens praxis under den tyska ockupationen 1940-1945. Enligt svensk lag måste alla svenska medborgare, statsöverhuvudet icke undantaget, bekänna sig till rikets evangelisk-lutherska religion. De enda alternativen var dödsstraff eller landsflykt. I Sverige gällde religiös immunitet bara för utländska diplomater och deras anställda. Detta ledde till att katolska länders ambassader hade taktiskt utposterad prästerlig personal, ungefär som Sovjetunionen under kalla kriget placerade ut hemliga KGB-funktionärer på sina beskickningar i utlandet. Det förblir därför oklart vad jesuitgeneralen egentligen ville uppnå, eftersom Kristina inte kunde regera Sverige som katolik. Någon pastoral omsorg om kvinnors andliga välfärd styrde inte denna ordens politik, vilket framgick av dess bemötande av den ståndaktiga Mary Ward (död 1645). Det är påfallande att konkreta konsekvenser av drottningens eventuella konversion inte alls berörs i jesuiternas rapporter. Var skulle Kristina finna en fristad, och hur skulle hon försörja sig och sitt följe? En sådan tvångssituation förverkligades efter Kristinas avresa 1654, och den skulle komma att trycka henne under återstoden av hennes liv.

Garsteins nyanserade värdering av möjliga orsaker till Kristinas abdikation och konversion verkar övertygande. Han betonar att i pålitliga källor är förhållandet mellan vetenskap och tro ett huvudämne. Kristina tar avstånd från Europas konfessionella upplösning och den därav följande svenska sekterismen. Garstein finner det sannolikt att Kristinas viktigaste motiv är av intellektuell art – hon söker en tro som inte strider mot hennes förnuft. Den autonomt intelligenta Kristina kan inte godkänna protestantismens augustinska tonvikt vid människans maktlöshet som en nödvändig förutsättning för Guds suveränitet. Garstein hänvisar dessutom till Sveriges ekonomiska och politiska kris under Kristinas sista regeringsår som eventuellt bidragande orsak.

Garsteins omfattande framställning av Kristinas historiska bakgrund och insats, med en välgörande frånvaro av konfessionell slagsida i katolsk eller luthersk riktning, ger ett grundläggande bidrag till en balanserad tolkning av drottningens skrifter. Hädanefter slipper forskarna ”uppfinna hjulet på nytt” – de viktigaste fakta finns nu dokumenterade.

1600-talets New Age-fenomen

Pintard och hans apokryfiska källor bildar en kanoniserad utgångspunkt för Susanna Åkermans doktorsavhandling från Washington University i St. Louis, Missouri, publicerad under titeln Queen Christina and her Circle, Leiden 1991. Så vitt jag har förstått är hennes doktorandhandledare där, Richard Popkin, specialist på vad man kan kalla 1600-talets New Age-fenomen. Tyvärr har det annars välrenommerade förlaget Brill gjort Åkerman en björntjänst genom att ge ut arbetet i dess nuvarande form (Popkin är medlem av seriens EditorialBoard). Åkermans avhandling lider av en generande brist på vetenskaplig metod och textkritik. Hon framför hela tiden påståenden och tolkningar utan stöd i verifierbara källor. Så långt är hennes utläggning av Kristinas motiv och tänkande ett flagrant exempel på vad man kan riskera, när drottningens egna skrifter inte har bearbetats vetenskapligt. Titeln är oexakt, eftersom Kristina oftast uppträder i konjekturala sammanhang. Underförstådda påståenden om att drottningen är libertin, och att de omtalade aktörerna utgör hennes krets (circle), stöds inte på något sätt. Däremot ritar Åkerman upp ett panorama över 1600-talets obskurantistiska varianter. Hon föreslår till och med att Kristina kan ha uppfattat sig själv som ett messianskt redskap för det tusenåriga riket. Ingenting sägs om hur denna bild låter sig förenas med Kristinas förutsatta libertinage erudit. I 1600-talets Frankrike användes denna beteckning om högt utbildade personer som ville tänka i överensstämmelse med förnuftsmässig insikt och erfarenhet, utan religiösa patryckningar eller kyrklig kontroll.

Kristinas filosofiska kontext

Kunskap om katolsk teologi och kyrkolära är en nödvändig förutsättning för att man skall kunna värdera Kristinas abdikation och konversion. Beklagligtvis är Akermans katekesskiss karikatyrmässigt okunnig (s. 14–15). Hennes avmytologisering av Rene Descartes inflytande på Kristina 1649-1950, med kritik av Ernst Cassirers välmenande Drottning Christina och Descartes, 1940, är mer utarbetad. Cassirer hänvisar till Nicolaus Cusanus’ enhetsdialog De face fadei från 1453, men jag har inte funnit någon referens till denna skrift vare sig hos Descartes eller hos Kristina. Åkermans ovetande lärdom visar sig i påståendet om Cusanus’ bruk av termen amor Dei (s. 57). Blandar hon ihop den med Baruch Spinozas amor intellectualis Dei? Reformkardinalens devis är una religio in rituum varietate (en enda Gudsdyrkan i riternas mångfald), grundad på att unus Deus (en enda Gud) är föremål för una fides (en enda tro).’ Enligt Garstein var Kristina mest intresserad av Descartes’ matematik, men hon bad först om hans poetiska insats för ett balettfirande av westfaliska freden.

Utifrån Pintards hänvisning till Kristinas positiva omnämnande av Lucretius’ De rerum natura, som hon skall ha framfört inför en alkemistisk poet i Dijon 1656, konstruerar Åkerman hennes tro på en epikureiskvärldssjäl, ett i övrigt okänt fenomen i idehistorien. Pierre Gassendis kristnade Epikuros blir utföst i kulisserna, och Åkerman åberopar en ännu mer förvirrad argumentation som hon citerar från Gottfried Friedrich Leibniz. Hon blandar ihop den själslära som tillskrivs Kristina med hänsyftningar till Gabriel Naude, Baruch Spinoza och Miguel Molinos. Därefter åberopar Åkerman Kristina själv och Naudes memoarer, men utan några källhänvisningar (s. 73, 80–82).

Vad beträffar 1600-talets excentriska idehistoria i Sverige och Baltikum står hon, så vitt jag kan bedöma, på solidare grund. Hennes utredning av den ny~ stoiska panprotestantismen och liknande spekulationer är ett nyttigt bidrag till förståelsen av vad Kristina måste distansera sig från. Följaktligen gör Åkerman stora ansträngningar för att placera Kristina i detta brokiga sällskap. Det roar mig att se att hon ofta återger en saftigt ironisk Kristina-replik, den må sedan vara verifierbar eller apokryfisk, utan att märka att den tar kraften ur de teser hon har ställt upp. Kristinas ränksmideri för att bli drottning av Neapel 1656-1657, och hennes patetiska försök att bli vald till Polens tron 1667, sätts in i ett millenaristiskt perspektiv, men Åkerman lägger inte fram minsta argument för att Kristina ville upprätta ett världsligt tusenårsrike. Jag anar att drottningens konkreta behov av ekonomisk trygghet var mer påträngande. Åkermans osammanhängande tolkning av Molinos bakgrund och inflytande initierades olyckligtvis av Stolpe, men här framstår den som ännu mer dilettantisk.

Låt mig få komma med en subjektiv association: Om det är riktigt att Kristina kort efter sin abdikation bidrog till att finansiera Isaac La Peyreres PraeAdamitae (s. XIV 204), ville hon kanske försvaga den fundamentalistiska bibelsynen och den reformatoriska konsekreringen av Augustinus’ arvssynd?

Kristinas kvinnosyn

Åkermans avslutande kommentarer om Kristinas kvinnosyn är ett sympatiskt, om än hjälplöst, försök att närma sig en helt central och hittills outforskad problemställning (s. 297–303). Enligt min uppfattning är kristendomens grundläggande motsättning mellan det gudomliga och det kvinnliga en väsentlig förutsättning för Kristinas antropologi och teologi. Den drottning som regerade trots kvinnokönets gudagivna underlägsenhet (contra naturam per legem) är i detta perspektiv en typisk representant för det traditionella kristna förmanligandet. Adams ställning som Guds avbild, i den bibliska betydelsen av ett kungligt herravälde över den övriga skapelsen, kan Evas döttrar uppnå genom att i frälsningen identifieras med den nye Adam, Kristus. I denna värld kan kvinnornas hinsides jämställdhet med männen bara föregripas med hjälp av ett jungfruligt avkvinnligande.2 Detta andromorft könlösa kvinnoideal detroniserades av Luther och Calvin, men det finns hela tiden i Kristinas skrifter.

Noter

1 Kari Elisabeth Borresen: Nicolaus Cusanus’ dialog De pace fidei. Om trosfreden. Oslo, Solum Forlag 1983.

2 Kari Elisabeth Borresen (red.): Image of God and Gender Models in Judaeo-Christian Tradition, Oslo, Solum

Forlag 1991.

Kari Elisabeth Borresen och Kari Vogt: Women’s Studies of the Christian and Islamic Traditions. Ancient, Medieval and Renaissance Foremothers. Dordrecht, Boston, London: Kluwer Academic Publishers 1993.

Oskar Garstein: Rome and the Counter-Reformation in Scandinavia. The Age of Gustavus Adolphus and Queen Christina of Sweden 1622-1656. Studies in the History of Christian Thought, vol. 47, Leiden: Brill 1992.

Susanna Åkerman: Queen Christina of Sweden and her Circle. The Transformation of a Seventeenth-Century Philosophical Libertine. Brill’s Studies in Intellectual History, vol. 21. Leiden: Brill

1991.

Övers. Gunnar Gällmo