Sverige mellan kontemplation och nytta

Historia är resultatet av vissa val: valet mellan handlingsalternativ i ett visst ögonblick, om så bara valet att låta bli att välja. Också passivitet får konsekvenser: vi är dömda att välja. Det gäller för individerna, det gäller för samhällena, som består av individer som väljer att handla eller låta bli.

Sverige hade i dag kunnat vara ett katolskt land, som Polen eller som Irland. Vi skall komma ihåg att ”Sverige” (vem som än är subjektet bakom namnet) inte en gång för alla bestämde sig för den lutherska protestantismen i och med Västerås riksdag 1527. I femtio år skulle utvecklingen vara tvetydig. Det kunde ju ha inträffat att kung Johan III:s progressiva ideer i religionssaker hade slagit igenom, och vi hade fatt en kyrka i förening med Rom, fast med liturgin på svenska och med ett gift prästerskap. Det hade kunnat ske att kung Sigismund hade fatt det politiska initiativet över hertig Karl (sedermera kung Karl IX) och Sverige hade blivit orienterat mot Polen, i stället för mot Tyskland, som fallet blev. I så fall hade den tridentinska reformen ersatt den lutherska. Att nu verkligheten blev en annan beror på att händelser inträffade, som såg ut som tillfälligheter. En rad sådana tillfälligheter i förening länkade in utvecklingen i banor som den senare inte kunde lämna.

Första akten

Reformationen i Sverige var en kulturrevolution. I stället för en kultur som prioriterade det onyttiga, liturgi, kontemplation, konst, satte man en kultur för vilket Nyttan var det ledande värdet. Adjektiven nyttig och onyttig spelar stor roll i reformatorernas vokabulär. Vadstena kloster fick känna på det nya bistra klimatet redan före Västerås riksdag 1527. Tre år dessförinnan avtvingade Gustav Vasa klostret fem plåtar av silver ur Katarina av Vadstenas relikskrin. Bröderna kallade i en skrivelse detta för helgerån. Termen var mer än ett uttryck för allmän indignation. Tilltaget var ett sacrilegium reale, ett tillgrepp av föremål som vigts till gudstjänständamål, ett brott som enligt kyrkolagen måste bestraffas, liksom naturligtvis brottet mot kyrkofriden, att kungens hejdukar gick in i kyrkan och utan att be om lov lade beslag på dess egendom, som betraktades som Kristi egendom. Detta var ett flagrant brott mot kyrkans lag, och som sådant ett första försök. Gustav Vasa gjorde också andra beslag i kloster och kyrkor, mest på jakt efter pengar och silverföremål. Herredagen i Vadstena 1526 tilldömde kungen Mariefreds kartusiankloster, med hänvisning till att det var stiftat av Sten Sture den äldre och alltså tillhörde släkten. Det utrymdes, och dess ekonom fick befallning att avlägsna silverkistan, ”dog saa hemliga ath broderrea ther inthet av wetha skola”, som kungen skrev i sina instruktioner. I Västerås recess förebars som skäl att klostren som var beroende av räntor hade visat sig inkompetenta som förvaltare av sina egna egendomar, varför kungamakten tjänstvilligt åtog sig att överta ansvaret. Om mendikanterna heter det i ordinantian 1527 att de var centrum för ”bedrägeri och lygn”, varmed menas att dominikaner och franciskaner utgjorde en rörlig trupp, förlagda i städerna och enligt sina ordensregler ambulerande i den omgivande landsbygden. De var med andra ord icke önskvärda multiplikatorer av information och värderingar helt utanför kungamaktens kontroll.

Så var det heller ingen tillfällighet att de blev det viktigaste rovet för kungens ambitioner att skapa en enhetlig, genomadministrerad och genomkontrollerad stat, med full kontroll över ekonomi och opinion; vi har sett mönstret upprepas i vårt sekel. Franciskanernas konvent, gråbrödraklostret, utrymdes redan samma år 1527 och blev bostad för klarissorna, vilkas hus hade jämnats med marken av militära skäl. I december 1528 tog mäster Olof, vår svenska reformator, hand om klostrets ädla metaller, och mässkläderna delades ut som klädesplagg. Det förvandlas inom några år till helgeandshus, den tidens långvård, och när sedan Gustav Vasa förlade all den sjukvård som tidigare kyrkan svarar för till Danvikens hospital (som det hette för att få bort den skämda luften kring slottet) gjordes det om till skola. Efter några år har nästan alla stadskloster försvunnit. De delades ut till kungens förtroendemän, visserligen med förpliktelsen att hålla dem i stånd, men med instruktionen att silver,klenoder och bättre mässkläder omedelbart skulle forslas till kungens skatt- och förrådskammare. I praktiken innebar detta en stängning, vilket inte var en hemlighet för någon.

Just Vadstena åtnjöt emellertid ett exceptionellt anseende som symbol för den nationella identiteten. Därtill fanns bland klosterfolket en imponerande kvinnlig representation ur landets adelsfamiljer. Det nya ideologiska klimatet blev bekymmersamt för nunnorna, som hugnades med ett särskilt kungligt ynnestbevis i form av tillstånd att existera, dock med hjälp av kollektinsamlare, som skulle gå ut på landsbygden och vädja till allmänhetens offervilja. Dessa fick inte bruka och bedriva ”wijskipelsze, bedrägerij, eller armen vtilbörlighett ebland then simple och enfaldige almoge”. Superintendenten Georg Norman visiterade Vadstena 1540 för att reformera Birgittas skapelse, det vill säga komma åt värdeföremålen, däribland arkiv och bibliotek, samt därefter om möjligt stänga klostret. I Vadstenaklostrets diarium finns från 1543 en knapp notis med följande lydelse: ”Samma år förseglade kung Göstaf båda brevskåpen i biblioteket, och hans hantlangare belagtog oräkneliga böcker, tillika med stenbelätet vid den heliga Jungfruns altare, samt otaliga andra föremål.”

Gustav Vasas litterära intressen i Vadstena kloster gällde i första hand brev, donations- och åtkomsthandlingar. Det som därnäst intresserade honom var de liturgiska handskrifterna, inte av estetiska men av ekonomiska skäl, nämligen på grund av pergamentet och det behändiga formatet, som gjorde dem idealiska som pärmomslag till räkenskapshandlingarna i det kungliga kansliet och räntekammaren. De till formatet mindre böckerna intresserade inte soldatesken. Munkkonventet upphörde inte förrän 1550 och nunnekonventet fick fortsätta. Systrarna motstod ståndaktigt alla försök att göra dem till lutheraner. Känd är berättelsen om hur de fyllde öronen med vax och ull för att slippa höra de lutherska predikningarna man tvang dem att sitta av. Nästa konstaterade tillgrepp i Vadstena ägde rum 1557, då några privatpersoner stal 65 volymer från klostret. (De handskrifter som skonades hamnade senare mestadels i Uppsala och räddades på 1600-talet från ett sista attentat, planerna att förvandla dem till karamell- och kryddstrutar.)

Mellanakt

Under Johan 111(1568-92) gick klostret ljusare tider till mötes. Antalet systrar växte till och med. Abbedissa var under denna tid den märkliga Karin Bengtsdotter Gylta, som var kungens personliga vän, med vilken han brukade promenera i klosterträdgården vid sina besök i Vadstena. Man uppger att hon skall ha behärskat latin lika bra som svenska. På 1570-talet hade den tridentinska reformrörelsen vunnit insteg i Sverige. Påven Gregorius X111 (han med kalendern) började förhandlingar med kung Johan och sände i två omgångar italienaren Antonio Possevino som sitt sändebud. Possevino var lärd humanist med otrolig arbetskapacitet. Han menade, helt riktigt förvisso, att om Sverige skulle kunna vinnas tillbaka till kyrkan måste det ske genom fredlig penetration och med hjälp av infödda präster och lekmän. Johan själv ville ha ett svenskt prästseminarium i Birgittahuset i Rom och lovade att stödja företaget. Man borde också inrätta en internatskola i Vadstena kloster (i den övergivna manliga delen), som enligt Possevino ”har mycket bra rum samt är beläget i Sveriges ljuvligaste provins, Ostergötland, där livsmedelspriserna är mycket lägre än i Stockholm”. I februari 1580 kom Possevino själv till Vadstena för första gången och stannade där i sex veckor. Han valde ut några yngligar för studier i påvliga seminarier utomlands. Rektorn för Vadstena skola Ericus Olai styrktes i den katolska tron, och åt honom och två jesuiter gav Possevino ordens berömda andliga övningar. Man arbetade med att översätta några fromma skrifter till svenska och att samla de svenska helgonens liv.

Possevino uppger att han börjat skriva på en svensk grammatik, som han ämnade trycka tillsammans med en av jesuiten Petrus Canisius katekeser, som utkommit på 1550-talet i Tyskland.

Possevino visiterade också klostret på påvens uppdrag. Allt måste ske diskret på grund av hotelser utifrån; legaten samtalade med nunnorna nattetid på lämplig plats. På så sätt fick han en levande bild av klostrets lidandeshistoria och blev djupt gripen. Klostret hade ett klara sig på egen hand i trettio år. För att styrka klosterfolket anordnade han de ignatianska exercitierna, vari fjorton systrar deltog. Söndagen den 13 februari blev visitationens höjdpunkt. Då fick varje syster inför den påvlige visitatorn avlägga sina löften. Tre systrar var tveksamma om de avlagt giltiga löften; de fick sin profession bekräftad, och sju systrar gjorde det för första gången. Det fanns ju ingen katolsk biskop i Linköping, den person som normalt skulle motta löftena, och löftesavläggelse i kanoniska former hade inte kunnat förekomma på lång tid. Abbedissan och priorinnan fick sedan avlägga den tridentinska trosbekännelsen av 1564 och blev därefter bekräftade i sina ämbeten.

När Possevino avslutat sin visitation hade han infört den tridentinska trosbekännelsen, Canisius katekes, den nya sakramentsfromheten, Ignatius andliga övningar och den dagliga samvetsrannsakan, samt den milanesiske ärkebiskopen Carlo Borromeos reformstatuter för nunneklostren. Allt andades nytt mod och tillförsikt vid Possevinos avresa.

Den sjuttioåriga abbedissan Katarina Bengtsdotter tog sitt uppdrag på stort allvar och påbörjade planer för att reorganisera hela birgittinorden. Hon föreslog att den i de olika länderna skulle ställas under kardinalprotektorer, en framsynt ide som förebådar grundandet av Propagandakongregationen 1622. Men hon var orolig; i Sverige fanns nu bara två svenska katolska präster, båda ålderdomssvaga och ”nästan alldeles onyttiga”, och hon vädjade om hjälp. Kung Johan stödde henne. Några år senare är läget åter betryckt. 1583 har klostret bara en präst kvar. Han saknade tänder och hade hållit mässa endast ett par gånger på tre månader. Samma år bröt kung Johan kontakterna med Rom.

En högtidlig parentes i klostrets historia inträffade i maj 1587, när Johan och arvfursten Sigismund kom på besök. Då hölls för första gången på decennier en högtidlig katolsk högmässa i själva klosterkyrkan. Den härligaste musik av Sigismunds hovsångare fyllde kyrkan, och systrarna grät av rörelse.

Andra akten

Johan avled i november 1592, och kronan ärvdes av Sigismund. I Sverige rådde allmän oro och osäkerhet inför framtiden. Uppsala möte i februari 1593 gjorde rent hus med Johans katolicerande liturgi, antog den oförändrade augsburgska bekännelsen och förklarade att personer med avvikande bekännelse (främst katoliker) kunde få vistas i landet blott på villkor att de inte höll några offentliga sammankomster. Landet hade blivit protestantiskt, och för katoliken Sigismund återstod frågan om vad som ännu kunde räddas.

I september 1593 anlände han till Sverige för att med titeln Sigismund III Vasa officiellt ta sitt rike i besittning. Han hade med sig en kvalificerad samling präster: tre jesuiter, varav en var hans biktfar och de andra två drottning Annas. Men den främste i det klerikala ressällskapet var den Heliga stolens representant, biskopen av San Severo i Italien, Germanico Malaspina. Efternamnet betyder ”det onda törnet”, och lutheranerna var inte sena att utnyttja detta olycksbådande namn i sin propaganda.

Kungen hade den fasta föresatsen att göra något åt katolikernas situation efter Uppsala möte. Ett led i dessa strävanden var att efter en parentes på sextio år åter utbilda ett inhemskt katolskt prästerskap. Kungen handlade inte på egen hand. Med sig hade han noggranna instruktioner från påven själv, Clemens VIII. Denne hade själv tidigare varit påvlig nuntie i Polen och kände därför väl till förhållandena i norra Europa. Han såg naturligtvis den fromme katoliken Sigismunds uppstigande på tronen som en särskild försynens skickelse, ett enastående tillfälle att vinna tillbaka Sverige till den katolska gemenskapen, en chans som inte fick förspillas ”om inte denna vingård för alltid skulle övergå till andra vingårdsarbetare”. Malaspina hade skickats med, därför att han hade rykte som fullfjädrad diplomat.

Som det skulle visa sig var han något för fullfjädrad för att lyckas i sin kinkiga uppgift. Han förenade i sin person två diplomatiska dödssynder, arrogans och naivitet, och det är svårt att säga vilkendera som är mest oförlåtlig. Säkert är att han totalt missbedömde katolicismens framtidsutsikter i Sverige. Han blev redan från början hatad av alla, eftersom han inte kunde förmås att ta protestanter riktigt på allvar och generellt betraktade nordbor som primitiva varelser.

Denna attityd motverkade hans syfte. Malaspina inkarnerade för de lutherska prästerna och kretsen kring hertig Karl det papistiska hotet. Han beskylldes för verkliga och inbillade brott, och i svensk historieskrivning hade han länge sämsta tänkbara rykte. Ingen mindre än Gustaf II Adolf har recenserat den påvlige legatens insatser, när han sade att Malaspina var ”det onda törnet; fanens blåsbälg som fick elden att flamma upp”.

Påven hade också skjutit till ett ansenligt penningbelopp och sänt med en lista över lämpliga biskopskandidater. I den påvliga instruktionen ingick att man till en början skulle försöka sätta pålitliga katoliker på biskopsstolarna i Uppsala och Strängnäs – redan detta visar att man hade tappat kontakt med stämningsläget i Sverige. Lämpliga ynglingar skulle vidare skickas utomlands för studier vid seminarierna i Riga, Dorpat och Braunsberg (i Tyskland). Lutheranerna, som efter Uppsala möte stod enade och självmedvetna (”Nu har Sverige blivit en man, och alla har vi samma Gud”), krävde att den nye kungen skulle ställa sig bakom Augsburgska bekännelsen.

Malaspina halkade här på sin egen halhets halka. Han hade påvliga instruktioner att se till att det blev så litet som möjligt av den saken. Kungen borde för det första säga att han inte var insatt i saken och därför inte kunde lova något. I ett nästa steg skulle han säga att det fanns fyra versioner av bekännelsen och att reformatorn Filip Melanchton på sin dödsbädd skulle ha medgett att han inte var övertygad om riktigheten i någon av dem. Om Sigismund ändå pressades till någon form av medgivande, skulle han handla på ett för den katolska saken så gynnsamt sätt som möjligt. Till varje pris måste han se till att det blev möjligt för katolikerna att också i fortsättningen fira sin gudstjänst.

Den faktiska händelseutvecklingen visar att Sigismund handlade efter sina instruktioner. Att han så småningom måste återvända till Polen med oförrättat ärende hade flera orsaker. Han hade ingen militär förhandlingsposition. Kanonerna var riktade mot honom uppifrån skansen Styrbiskop (ett profetiskt namn!) vid Uppsala slott. Han måste splittra sin uppmärksamhet på två länder. Lutheranerna var nu eniga. Men den viktigaste faktorn: han hade mött sin överman i hertig Karl, som var honom vida överlägsen som taktiker. Den 9 oktober 1593 var katolsk gudstjänst på nytt införd på Stockholms slott. En mängd nyfikna drogs till mässorna, och de lutherska predikanterna varnade från sina predikstolar för den påviska förförelsen. Den mest kände av dem hette Erik Skeppare, ryktbar för sitt våldsamma språk.

Malaspina skriver i sin rapport till Rom: Påven, sade en luthersk predikant, kunde inte vara Kristi ställföreträdare, därför att han led av gikt. Man kontrasterade Kristi apostlars enkla klädsel med Malaspinas lysande följe (”Tvärtom, jag har alltid iakttagit största moderation!”). När Skeppare gick så långt att han från sin predikstol formligen exkommunicerade alla som åt med, talade med eller bara hälsade på en papist, blev han av Sigismund förbjuden att predika.

På Malaspinas initiativ köpte kungen nu ett stenhus (nuvarande Baggensgatan 27 i Gamla stan) av den skotske friherren Andrew Keith och gjorde om det till katolskt kapell. Man prästvigde en ung man vid namn Anders Olofsson och gjorde honom till kaplan där. Slottskapellet (som hade inretts av Johan III till hans gemål Katarina Jagellonica) sattes i stånd. På Drottningholms slott infördes katolsk gudstjänst.

Också i Vadstena pågick katolsk gudstjänst. Så sent som hösten 1592 hade prästen Magnus Andersson börjat en privatskola i klostret, där man undervisade gossar i hopp om att kunna sända dem till prästutbildning utomlands.

Den mest berömde lärjungen hette Johannes Messenius, som aldrig blev katolsk präst men i gengäld berömd och omstridd historiker, som vacklade av och an mellan det katolska och det protestantiska, alltefter konjunkturerna. I hans Scondia illustrata finns notoriskt otillförlitliga men ingalunda försumbara uppgifter om Vadstena klosters sista tid.

I början av 1594 anslöt sig Sigismund till Johan III:s liktåg till Uppsala (observera att kungen varit död i drygt ett år innan han begravdes!). I anslutning till begravningen skulle Sigismund krönas och en riksdag hållas. Denna avvisade den 4 februari kategoriskt varje eftergift mot katolikerna och slöt definitivt den protestantiska fronten.

Sigismund tillämpade än en gång den förhalningstaktik som påven hade rekommenderat men som i längden blev verkningslös. Han sände ut sina sekreterare på stan i Uppsala för att samla representanter för bondeståndet och supa dem fulla. Därpå arrangerades avbön i kungens sängkammare: de be~ skänkta fick be om ursäkt för samtliga missförstånd, vilka skylldes på de lutherska prästerna. Denna klumpiga manöver skulle hertig Karl inte glömma. Han mötte några dagar senare en av kungens sekreterare och hotade honom med kniven i vittnens närvaro. Hertigen har senare försäkrat att han bara sagt följande: ”Din landsförrädare och herres och konungs lyckas förspillare, vänder du icke igen med dina tidender och ditt papistiska sällskap och förhindrar så att detta samkväm ofruktsamlingen avgår, då skall du få tusan djävlar, och vore det icke för min furstliga äras skull, då skulle jag träda denna darr igenom kindbenet på dig (och tog så darten ut), men det skall bödeln göra i läglig tid och icke jag.” (Det kan, apropå de kraftuttryck som hertigen använde, här inskjutas att Possevino i ett brev till Gregorius XIII sammanfattar sina iakttagelser om den svenska nationalkaraktären och med sydeuropeisk förvåning konstaterar: ”De hade bara ett slags svordomar, nämligen att åkalla djävulen och skälla på varandra: unum poenegenus erat blaspbemiae, imprecatio nempe daemonis et mutua obtrectatio.”)

Den 6 februari framlade de församlade ständerna en ”böneskrift” som fordrade totalt förbud för katoliker att fira gudstjänst, utom i kungens privata kapell. För att understryka kravet ställde hertigen upp sina kanoner mellan slottet och Fjärdingen. Ständerna hotade att förhala kröningen, och kungen, svarade med att säga att han hellre avstod från kronan än gav efter för hot. Förhandlingarna fortsatte med nya kompromissförslag, men kampen var för katolikerna redan förlorad. Ständerna vek inte på en enda punkt, och Sigismund stod inför ett oundvikligt avgörande. Malaspina vädjade till hans katolska samvete, men kungen måste kapitulera. Av katolikernas rättigheter i Sverige återstod nu bara rätt till gudstjänst i kungens kapell när majestätet var personligen närvarande; katolska trosbekännare kunde få vistas i landet på nåder, blott de inte var ”jesuiter eller präster”; de fick inte ha något som helst offentligt yrke. Härmed led den sista akten av den katolska kyrkans första epok i Sverige mot sitt slut.

Malaspina insåg inte att situationen hade krävt en sådan kapitulation och begärde nu kungens tillstånd att lämna Sverige. Sigismund hade inte lika goda nerver och ville inte vara utan den påvlige nuntien; han vägrade att ställa hästar till förfogande. Den 18 februari, dagen före kröningen, undertecknade Sigismund en sannskyldig brasklapp, en hemlig förklaring som sändes chiffrerad till Rom. Där bedyrade han inför Gud, änglarna, påven och alla rättrogna katoliker att han svävat i fara att förlora både rike och liv och därför varit tvungen att gå med på sådant som i sig stod i diametral motsats till hans innersta avsikter. Han lovade i verkligheten att införa katolsk gudstjänst åtminstone i någon del av landet. Han ville dessutom stödja katolikerna ekonomiskt.

Vid sin kröning fick så kungen svära en ed som tillfredsställde protestanterna. Men han beslöt sig för att tolka den efter eget huvud. Malaspina sekunderade honom med en tolkning som gick stick i stäv mot edsformelns bokstav. Visserligen skulle Augustana gälla, men i Tyskland hade detta inte omöjliggjort katolsk gudstjänst, alltså borde det inte göra det i Sverige. Yrkesförbudet för katoliker var tvivelaktigt, därför att rikets högsta ämbete innehades av en katolik, etc. Följden av denna mentalreservation kunde inte gärna bli någon annan än att Sigismund inför offentligheten framstod som menedare. Inför en hemlig och i hans ögon högre tribunal hade han lovat något annat. Bara av den anledningen blev katolikernas situation ohållbar.

Domen blev hård. Vår svenske populärhistoriker Grimberg, som samlar upp svenskarnas historiska traditioner, säger: ”Det hemliga aktstycket var en frukt av jesuiternas övertalning. De ingåvo honom att han inte behövde hålla löften till kättare. Och Gustaf II Adolf är inte välvilligare i sin bedömning: Malaspina, den onda törnen, som stack uti konungens fot, kom konungen mycket till att halta från sin loven.”

Den högtidliga skärtorsdagsgudstjänsten den 28 mars 1594 i kungens kapell på Stockholms slott firades enligt romersk rit, meddelar biskopen Malaspina i sin ämbetsberättelse. Han själv tvådde fötterna på tretton åldriga tiggare, som sedan enligt gammal god sed bjöds på en kräslig måltid. Vid ceremonin var förutom de kungliga också rådsherrarna och några lutherska präster närvarande. De sistnämnda passade på tillfället att driva gäck med ceremonierna, och påföljande påskdag förbjöds de tiggare som deltagit i Malaspinas gudstjänst att komma in i de lutherska kyrkorna och allmänheten förbjöds att ge dem allmosor, ”så att de nästan dog av svält.” Malaspina hjälpte dem med 60 dukater ur egen ficka, vilket fick till följd att de stackars gubbarna lovade att bli katoliker.

Sista akten

Finalen skulle bli heroisk. I maj och juni 1594 utfärdade Sigismund flera brev till Vadstena och tillförsäkrade nunnorna samma underhåll som de åtnjutit kortare tider under Johan III. Malaspina visiterade konventet och bekräftade den nya abbedissan Karin Olofsdotter i hennes ämbete. Befallningsmannen på Vadstena slott fick uppdraget att laga klostrets väggar och tak. Nunnorna fick av drottningen dyrbara gåvor och kyrkliga föremål. En flicka upptogs i deras gemenskap. Exemplar av en bönbok på svenska delades ut.

Kungen hade nu beslutat sig för att helt enkelt ignorera överenskommelsen från Uppsala. De lutherska prästerna i Vadstena påpekade med viss rätt att klostrets existens var ett brott mot kröningseden. Fogdar och bönder började inställa sina leveranser till klosterfolket. Till och med hertig Karl, själv ingen vän av klosterliv, inskred på våren 95 och inskärpte fogdarnas förpliktelser.

Dessförinnan hade Sigismund i juli 1594 med följe gått ombord för att segla till Gdansk från Älvsnabben.” I Polen fick drottningens biktfar, jesuiten Sigismund Ernhoffer, i uppdrag att sörja för de svenska katolikernas underhåll, så gott det nu gick_ På hösten 94 blev några brev från svenska katoliker uppsnappade av hertig Karls underlydande. Detta ledde till tumult. Den katolska befolkningen längrade nu efter kungens återkomst ”lika ivrigt som fäderna hade längtat efter Frälsarens ankomst till limbo”. A andra sidan, skriver en katolsk brevskrivare, hade också de lutherska predikanterna stora svarigheter: när de ville avskaffa elevationen i mässan och andra katolska bruk, trängde folket fram och stängde kyrkportarna och jagade iväg sina präster med hugg och slag. Man lär till och med ha jagat den nye ärkebiskopen Abraham Angermannus med yxa. Lutheranerna började frukta att folk skulle ta kungens parti. I Vadstena var det fortsatt elände: prästerna fick bara hälften av sin lön, nunnorna inte hela mängden spannmål, bara några få oxar, litet humle (till bryggstugan) och alls ingen fisk.

Anders Olofsson, som var kaplan i ”papisternas hus” i Stockholm, var inackorderad där inte utan friktioner med sin värdinna, en änka som ständigt påminde den utfattige prästen om utebliven betalning för föregående år (40 daler). Den stackars Olofsson skriver utförligt om sin misär till Polen. I augusti 1594 hade en av hertigens sekreterare krävt att han skulle lämna ifrån sig Slottskyrkans nycklar. När han vägrade kallades han till hertigen för att förklara sig. Argumenten för stängningen var naturligtvis hämtade ur kröningseden. Men kung Sigismund hade uttryckligen befallt att gudstjänsten skulle pågå som vanligt också i hans frånvaro, och prästen medförde ett brev från kungen, som hertigen dock vägrade att läsa.

Dialogen som följer är värd att återge som ett stycke kyrkohistoria i destillat. Hertigen sade: ”Det förvånar mig att en enkel präst vågar svara så mot mig, som är konungens son och Sveriges furste och föreståndare.” Han blev häftig och svor att han skulle behandla Andreas med klubba eller hillebard eller åtminstone med handfånget på sitt svärd och att tusan djävlar måtte ta honom, om han inte vore präst. Han skulle rycka nycklarna utav honom om de så satt i skallen på honom. Andreas sade att han skulle vara hur lydig som helst mot hertigen och rådet i sådant som inte stred mot kungens vilja. Han tackade hertigen för det understöd katolikerna hittills fatt. Konversationen fortsätter så utan att nya argument tillförs. Andreas vägrar att lämna nycklarna, förbjuds att gå upp till slottet och läsa mässor, hertigen hotar med fördrivning till klostret, det vill säga Vadstena, eller någon annanstans.

Den 9 augusti 1594, kort efter Andreas Olofssons resultatlösa audiens inför hertigen, sköts stora bommen till för porten till Slottskyrkan, och Skeppare med andra lutherska präster krävde att också papisternas hus skulle stängas. Under tiden hade en riksdag utlysts till Söderköping i oktober. Den gjorde rent hus med katolsk gudstjänst, förvisade alla katolska präster och lärare ur landet inom sex veckor och genomdrev yrkesförbudet för katoliker.

Ännu tre veckor efter detta beslut sitter Andreas Olofsson i det som en gång varit pater Ernhoffers sovrum i papisternas hus och skriver det sista brevet från Sverige. Han hade då i tio veckor haft svår feber, han hade ingen reskost, vintern stod för dörren, och Skeppare ”seglade i de förligaste vindar” och räknade dagarna tills den siste katolske prästen gett sig i väg. Olofsson hade ingen annan tillflykt än hovet i Krakow, men tvivlade på att han skulle nå fram dit med livet i behåll.

I december 1595 skattades Vadstena kloster på sina sista tillgångar. En del av bibliotekets handskrifter, uppger Messenius, användes som förladdning i knektarnas hakebössor, och de elva kvarvarande systrarna evakuerades. Man lät sy civila dräkter åt dem; man vet fortfarande hur mycket skräddarna fick i sylön. Systrarna hade bett hertigen på sina bara knän att få stanna kvar i klostret åtminstone över vintern, men han avslog deras begäran. Den 12 december, dagen före evakueringen, utlämnades proviant till systrarna; abbedissan fick till och med ett bolster, lakan och en häst, ett par av nunnorna en ko.

Därefter, fortsätter Messenius, reste fyra av de äldre nunnorna med abbedissan till Söderköping, varifrån de i början av våren 1596 så snart isen gått upp fortsatte med båt till Gdansk och birgittinklostret där. Av de yngre stannade tre i Sverige, medan de tre övriga följde efter till Polen. Deras siste präst, Magnus Andersson, drevs också i landsflykt via Danmark till Polen. Dessa uppgifter från Messenius är som vanligt inte riktigt tillförlitliga. När ärkebiskopen Angermannus höll sin ryktbara räfst i juni 1596 fanns fortfarande fyra nunnor och abbedissan kvar. Nunnorna, visserligen inte alla, hade då återvänt till klostret. Källuppgifter från Gdansk uppger att svenska birgittinsystrar anlände dit hösten 96. Dessa var åtta stycken, och vi vet namnen på dem.

Mirakulöst nog hade Vadstena kloster kunnat hållas vid liv genom inflytelserika gynnare, också i den kungliga familjen, ända till dess. När det sedan hade upplösts, klagade menige man över att marken hade förbannats: när de sista ljusen slocknade på klosterkyrkans altare försvann välsignelsen från åkrarna.

Här lyktas denna fabula. Sensus moralis: ekumeniskt arbete börjar mitt i en intrig av oförrätter och ömsesidigt förakt. Pjäsen kan inte få ett hoppfullt slut på något annat eller billigare sätt än i korsets tecken.