När svenska språket fick sorg

Som en redan ganska illa medfaren trettioåring debuterar Gustaf Fröding 1891 med diktsamlingen Guitarr och dragharmonika. Han har några misslyckade studentår i Uppsala bakom sig, en begynnande alkoholism och erfarenhet från ett par olika kuranstalter i Tyskland och Norge där han vårdats för sinnessjukdom. Hans uppväxt präglas av tämligen tragiska familjeförhållanden. Hans mor, som var dotter till den berömde biskop Agardh i Karlstad, drabbades i samband med sin sons födelse av något som påminner om en depression och som krävde långvarig sjukhusvistelse. Fadern, Ferdinand Fröding, hade vid tiden för sin sons födelse flytt fältet, som den mindre lyckade affärsman han var, och befann sig på resa på okänd ort. Förluster i tidiga år och trauman senare satte sin prägel på författarskapet från början. Under ett enda decennium – 1890-talet – skapar han de mest bestående dikterna, till exempel Nya dikter (1894), Stänk och flikar (1896), Gralstänk (1898).

Redan från debuten framstår Gustaf Fröding som den fullfjädrade verskonstnären, som kanske mer än någon annan svensk poet någonsin förmått utvinna den musikaliska kvintessensen ur svenska språket. Visst hade han övat förmågan i tillfällighetsdikter och som skriftställare i den radikala Karlstads-Tidningen där han ingick i redaktionskretsen under några år på 1880-talet och skrev kåserier och litteraturkritik. Fröding är djupt förankrad i sitt landskap, i sitt Värmland. Men det var inte i residens-, garnisons- eller stiftsstaden Karlstad som han kände sig hemma. Det var ”brackiotismens” högborg. För honom spelar snarare den värmländska naturen en viktig roll. Den är besjälad. Den är skön. Den är en tröst. I detta representerar Fröding inte bara den romantiska epoken i svensk litteraturhistoria som en av 90-talisterna, utan han har mutat in ett eget geografiskt område i den poetiska tradition som väcker genklang hos så många läsare än i dag. Känslan för naturen är både tidstypisk och personlig i hela författarskapet.

Klar låg himlen över viken,

solen stekte hett,

och vid Haga ringde Hagas

gälla vällingklocka ett.

Brunnskogs kyrka stod och lyste

som en bondbrud, grann och ny.

Över björkarne vid Berga

som ett hattflor på en herrgårdsfröken svävade en sky.

Och som jättelika nämndmän,

samlade till häradsting,

stodo skuldra emot skuldra

mörka höjder runt omkring,

och som högtidsklädda långskepp

summo Värmelns holmar fram

över stäven susa granar.

alar susa över toften,

tallar över akterstam.

Det finns liv, det finns glädje och skönhet i naturen. Efter vintern kommer den efterlängtade våren med livslust och kreativitet, ett motiv som återkommer i åtskilliga dikter. ”och solen går upp var morgon ny/ och björken om vårarne knoppas,/ vi skulle då jag ej hoppas?” heter det i ”En fattig munk från Skara”. Eller i det explosiva: ”Ja, vårn, ja,/ ja vårn, ja,/ tjong fadeladeli,/ dä ä e fina ti!” i ”En litten låt ôm vårn” där Fröding visar hur han kanske sjunger allra helst på värmländska – ett mål som han för övrigt skapade ett eget sätt att transkribera.

I dikten ”Vid myren” tecknar skalden en bild av naturen som får spegla en annan sinnesstämning.

Över myren mörknade kvällens skugga

tyst och töcknigt och tomt var allt.

Blygrå molnvalv upphörde ej att dugga

silregn, ljudlöst och isigt kallt.

[…]

Här är stilla vila för trötta tankar,

här kan grämelsen andas fritt,

icke störd av hoppet, som utan ankar

styr, där livsvimlets skum går vitt.

Här kan nedbränd lidelse smärtsamt kyla

heta askan i nattkall vind,

här kan ångern sorgset i skymning skyla

skammens rodnad på avtärd kind.

Men i skarp kontrast till sådana stämningar löper det burleska och humoristiska draget som en röd tråd genom många av hans dikter med värmländska motiv. Persongalleriet har ibland förebilder i verkligheten. Vissa av de mer folkliga skildringarna lever vidare inte minst på grund av att de tonsatts som till exempel ”Det var dans bort vid vägen” och ”I valet och kvalet”, den senare oförglömligt tolkad av Monica Zetterlund (”Ja, jag tror att jag tar’n, ja, jag tror att jag tar’n om han så hade aderton barn!”).

Fröding är också en lärd diktare som behärskar de klassiska motiven från Tusen och en natt, från Grekland och Rom, från asatiden och inte minst från Bibeln.

I dikten ”Sagoförtäljerskan”, som väl närmast kan läsas som en hyllning till storasystern Cecilia Fröding, ”skaldesystern”, möter vi ”Ali Baba/ och andarne och fasan och undren och värmen/ i öknarnes brännande sand,/ och […] Abu Hasan/ med toffeln i ärmen,/ du drottning av Saba/ och Bagdad och Wak-Wak-land”.

”Ur Anabasis” är en mästerlig stilefterbildning av den Xenofon som generationer av elever som läste klassisk grekiska i den gamla gymnasieskolan tragglat år ut och år in, men aldrig har väl tolkningen av grekernas återtåg berört så djupt.

Och segervinnare i knytnävskamp

bedömdes och berömdes,

Euripides med Sofokles

han hörde sammanställas,

och allt som glädjen steg

och krus och skålar tömdes,

blev männens sinne mer och mer

liksom försatt till Hellas.

De togo ris och löv och skönt bekransade

de gjorde lek och dans i trädens svalka,

och ganska väl och vackert dansade

stymfaliern Sofainetos citalka.

Men Xenofon, som kom ihåg

den hårda vedermöda

hellenerna fått genomgå

och ännu måste bida,

och hungersnöd och frost

?och efterblivna döda

var stolt och glad att se

hellener kunna lida

och ändå kunna glädja sig och höja sig

till mera ädla ting än sorgen över nöden

och icke som barbarer böja sig

i skräck och vanvett under hårda öden.

Om diktens starka makt att bryta sorg och elände vittnar Fröding också med hjälp av den bibliska traditionen.

Dikten ”Saul och David” är en direkt parafras på Första Samuelsbokens berättelse om hur Saul drabbas av Guds förkastelse och avsätts som kung och hur David, som smorts till hans efterträdare, kommer honom till hjälp var gång när den onde anden kom över honom – Saulsanden. ”Var gång Guds ande ansatte Saul grep David lyran och spelade. Då kände sig Saul lättare till mods. Han blev lugn igen, och den onda anden lämnade honom” (1 Sam 16:21).

Och ondskans ande vek för denna

?gången

och Herrans vrede var från Saul tagen

och han vart åter Israel till tröst.

Ty det var sorgebot fördold i sången

och det var balsam gömd i harposlagen

och det var läkedom i Davids röst.

Ett annat återkommande drag i Frödings diktning är känslan för den svage och det medlidande som han beskriver. ”En fattig munk från Skara” framför själv berättelsen om sitt föga ärorika liv, en misslyckad klosterbroder på flykt med både mord och hor på sitt samvete. Ändå finner denne på sin fortsatt fredlösa vandring genom livet ett övergripande domslut om sitt öde:

Det är icke sant, som jag lärde förr,

att någon är utanför himlens dörr,

ty varje själ därinom går,

och ingen är get och ingen är får.

Den gode han är väl ej så god,

som själv han tror i sitt övermod.

Den onde han är ej så ond ändå,

som själv han tror, när kvalen slå.

Ty skall du ej mycket berömma,

ej mycket häckla och döma.

Ett näraliggande tema återfinns till exempel i ”En vintervisa”, där människornas hårda kamp för tillvaron i den frusna kalla världen och deras brist på medmänsklighet beskrivs: ”Och kommer en i vägen, så slå de honom ner/ och domna sedan själva och vakna aldrig mer.” Dikten mynnar ut i det uppfordrande imperativet: ”I mänskor, varen intet så hårde!”

I dikten med titeln ”Mannen och kvinnan” i Nya dikter, Bibliska fantasier, fördjupas reflexionen om medmänsklighet ytterligare till att omfatta dess kanske yttersta form, nämligen förlåtelsen. Den situation som beskrivs här är ett präktigt äktenskapligt gräl mellan Adam och Eva. ”Du leda du lystna hynda …” säger Adam till Eva. ”Förbannelsens frukt har du plockat/ med dina förbannade händer.” Grälet accelererar till misshandel, Evas flykt, Adams ånger och saknad, ny vrede och ny åtrå ända tills Eva fäller de förlösande orden: ”Jag gitter ej banna och klandra,/ jag gitter ej se hur du gråter,/ vi måste förlåta varandra,/när icke vår Herra förlåter!”

Den nödvändiga ömsesidiga förlåtelsen människor emellan beskrivs som ett tillvarons villkor för de människor som en gång för alla fördrivits ut ur Eden.

Det är samma Eden som Fröding hänvisar till i den ofta citerade ”En kärleksvisa” som börjar ”Jag köpte mig kärlek för pengar…” och som slutar:

Den drömmen, som aldrig besannats,

som dröm var den vacker att få,

för dem, som ur Eden förbannats,

är Eden ett Eden ändå.

Fröding har tecknat en rad kvinnoporträtt med olika karaktärer. Där finns de spotska, hårda kvinnorna som Elsa Örn i ”Balen” och Alice i ”Vackert väder” som förvandlar diktens jag till en driftkucku och i ett huj bryter lyckan över landskapets skönhet och solvädersstämning. Men till Frödings sångmör hör också de mjuka, spröda kvinnorna som Ingalill i dikten ”Säv, säv, susa”. ”… en vingskjuten and, när hon sjönk i sjön”. Det är elaka tungor som ”kastade smuts i en liljas dagg” […] ”för hennes unga kärleks skull”. Men som den mest tillbedjansvärda av dem alla framställs ”Nypenrosa”. Hon var utan svek. ”are roser, are flecker/ gär sä lene, når di stecker,/ Anna gjord sä allri te. […] nypenrosa bål ve stôga/ dä va rosa rosa mi.”

”Nypenrosa” är daterad 1896. Samma år publicerade Fröding samlingen Stänk och flikar. I den ingår dikten ”En morgondröm”. Utan denna dikt torde det vara svårt att förhålla sig till hela författarskapets tolkning av kärleken mellan man och kvinna. I en sällsynt intensiv närhet till naturens skönhet och mannens och kvinnans sälla kärlekslek och kärleksakt beskrivs den förening till ett kött som i brudvigselns ritual benämns ”den högsta lycka på jorden”. För denna samlagsskildring åtalades Gustaf Fröding. Åtalet bidrog sannolikt till att hans själssjukdom förvärrades med långa sjukhusvistelser till följd. Att han blev frikänd hjälpte föga.

Med en isande kyla kan Fröding teckna främlingskapet i tillvaron. För detta ändamål väljer han vid tillfälle ett gammalt arabiskt versmått och hans rubrik på dikten är blott ”En ghasel”. Diktens nyckelord är ”gallret”. Det är återigen ”jag” som är subjekt och detta jag befinner sig bakom gallret, ser världen genom gallret, ser att den är skön och lockande. Till och med naturens friska dofter tränger genom gallret. Men diktens jag är obevekligt utestängt från ”de glada människor i tusental/ som draga ut till fest”.

Förgäves skall jag böja, skall jag rista

det gamla obevekligt hårda gallret

– det vill ej tänja sig, det vill ej brista,

ty i mig själv är smitt och nitat gallret,

och först när själv jag krossas, krossas

?gallret.

Mycket i Frödings författarskap är förvisso förankrat i egna upplevelser. Han kunde göra evighet av stunden. Hans egna tillkortakommanden kunde få en generell giltighet. I den misär som utanförskap, alkoholism och främlingskänsla ingav honom fann han orden. Han fann en bot för sorgen i sången, i sin dikt. Han finner orden som befriar. Men det är möjligen alltför lätt att identifiera första person singularis i dikterna med Frödings egen person. Som den konstnär han var förmådde han måla med orden, använda sin fantasi och sin iakttagelseförmåga på ett sällsynt sätt. Det finns anledning att varna för att förväxla diktens jag med Gustaf Frödings person. Hans biografi har länge varit föremål för litteraturvetenskaplig forskning och är vid det här laget skriven in i minsta detalj. Hundra år efter hans död den 8 februari 1911 kan det vara dags att tydligare skilja konstverken från konstnären. När David botar Saul från sorgen är det själva sången som ger tröst. Den trösten behövde säkert Fröding själv. Och kanske är det allas vårt behov av tröst som gör att många av hans dikter inte dött av ålderskrämpor utan alltjämt uppfattas som levande poesi. Källfrisk öppnar den sig för den som råkar lyssna till de sällsynta klanger och rytmer som hans poesi rymmer.

Om en ny tid för den svenska poesin vittnar vissa av de dikter som samlats i Mattoidens sånger och som tillkom mellan 1898 och 1905. Den vår som Gustaf Fröding besjungit i många tidigare dikter blev under skaldens sista år alltmer eftertraktansvärd. Ofta sängliggande på vintern fick han nytt mod. Vårsolen väckte honom till nytt liv och drev ut honom på långa vandringar. Då kunde han åter skärpa sin iakttagelseförmåga som i ”Ett grönt blad på marken” – en dikt som förebådar en ny tid i den svenska poesins historia.

Grönt! Gott,

friskt, skönt vått!

Rik luft, mark!

Ljuvt stark,

rik saft,

stor kraft!

Friskt skönt

grönt!

Frödings begravning kom att bli närmast en statsangelägenhet. Hans kista fördes i procession från den sista bostaden i Gröndal på Djurgården i Stockholm längs stadens centrala delar till S:ta Clara kyrka. Där slöt ett uppbåd av prominenta personer och allmänheten upp. Arbetarrörelsens röda fanor vajade tillsammans med studenternas standar. Nathan Söderblom förrättade jordfästningen och utgick i griftetalet från Jesu ord i Bergspredikan: ”Saliga de barmhärtiga, de skall möta barmhärtighet.” Studentkören Orphei Drängar från Uppsala framförde under Hugo Alfvéns ledning en kantat till ”Gustaf Frödings jordafärd” skriven av Verner von Heidenstam och tonsatt i all hast av samme Alfvén. ”Bort gå de,/ stumma skrida de/ en efter en till skuggornas värld.” Kistan fraktades med tåg till Uppsala där ytterligare skaror slöt upp för att hedra minnet av skalden, som fick sin sista vila på Gamla kyrkogården. Gustaf Fröding tillhörde hela svenska folket. Och, som Söderblom uttryckte det, det var det svenska språket som fått sorg när Fröding dog endast 50 år gammal.