Gustaf Wingren – Guds egen vänsterytter

”Då jag tjänstgjorde som professor och blev utskälld varje dag, det var en härlig tid.” Orden fälldes av Gustaf Wingren i den sista intervju han gav. Denne stridbare teologiprofessor skulle förvisso inte ha passat i den nuvarande byråkratiskt präglade akademiska konsensuskulturen. Kanske var han redan under sin glanstid en särling. Gustaf Wingren var född 1910 och dog 2000. Han var professor i systematisk teologi vid Lunds universitet 1951–1977, publicerade under sin livstid ett 15-tal teologiska monografier, ett stort antal uppsatser och tidningsartiklar, deltog flitigt i akademiska och kyrkliga debatter och var under 50- och 60-talen en ofta efterfrågad föreläsare i den teologiska världen.

En betydelsefull teolog

Gustaf Wingrens betydelse för en hel generation teologer, präster och frikyrkopastorer i Sverige kan inte överskattas. I november 2010 anordnade Teologiska fakulteten i Lund ett jubileumssymposium. Det var välbesökt, men medelåldern var påfallande hög. Vad är en teologs ”bäst-före-datum”? I vilket tidsperspektiv kan man med någorlunda säkerhet konstatera att Gustaf Wingren inte bara var en under 1900-talet betydelsefull teolog utan, som den av honom beundrade och kritiserade Karl Barth, en stor teolog?

När 1900-talets svenska teologihistoria skall skrivas kommer med all säkerhet Gustaf Wingren att framstå som en huvudaktör, vid sidan av sina lundensiska lärare Anders Nygren och Gustaf Aulén. Vad som förenar dessa tre är till sist kanske viktigare än vad som skiljer dem åt. Det var inte bara att de satte Lund på den teologiska kartan, något man som lundensare ännu blir påmind om i internationella sammanhang, utan paradoxalt nog också deras gemensamma bundenhet till den lutherska utgångspunkten och den svenska akademiska kontexten.

I samband med hundraårsdagen av Gustaf Wingrens födelse har en av Wingrens sista lärjungar, teologen och filosofen Bengt Kristensson Uggla gett ut boken Gustaf Wingren: Människan och teologin. Detta är ingen vanlig biografi, även om den även arbetar med ”life and letters”. Bokens undertitel är inte ”människan och teologen”. I stället handlar den i hög grad om människan Gustaf Wingrens livslånga passion för teologi. Enligt Kristensson Uggla kunde endast en annan sak tävla med teologin om Gustaf Wingrens lidelsefulla intresse: fotbollen. Frågan är rentav vad som stod främst. Eller snarare smälte de två sakerna enligt Kristensson Uggla samman, så att Wingren tenderade att beskriva det akademiska intrigspelet som en fotbollsmatch (s. 13). Dramaturgin i hans framträdanden och den genomtänkta berättelsestruktur som fanns i det han skrev är också påverkade av fotbollsintresset, enligt författaren som konstaterar: ”teologi var som fotboll – fast utan boll” (s. 14).

Striden om professuren

Även Kristensson Ugglas bok är skriven med sinne för spelets gång. Det är en väl berättad historia om en fascinerande personlighet som, sprungen ur enkla förhållanden, svingade sig upp till en akademisk topposition. Författaren kan ösa ur egna minnen från de två sista decennierna då han umgicks flitigt med Gustaf Wingren och dennes andra hustru Greta Hofsten. Han har också plöjt igenom arkivmaterial, privatbrev till och från Wingren, samt intervjuat en rad kollegor och elever till Gustaf Wingren. På så sätt artar sig boken till en initierad exposé över det akademiska livet i Lund från 1930-talet och framåt, och rekommenderas för var och en som intresserar sig för akademi och kulturliv i Sverige under 1900-talet. Särskilt spännande är att följa turerna i tillsättningsärendet när Gustaf Wingren 1951 efterträdde Anders Nygren som professor. Ärendet engagerade och gav eko långt utanför den teologiska fakulteten. Ordningen mellan Wingren och hans närmsta konkurrent, Herbert Olsson, ändrades från instans till instans i ett sällsamt ping-pong-spel, som till sist avgjordes på regeringsnivå. Regeringsombildningar medverkade till spänningen. Wingrens företrädare Anders Nygren agerade bakom kulisserna till hans fördel, och den ansvariga ministern Hildur Nygren, som inte var släkt med biskopen, utnämnde Wingren. Studenttidningen Lundagård formulerade därpå följande text: ”Födde. En Professor. Hildur och Anders Nygren”.

Dramatiken var därmed inte över. I sin installationsföreläsning gör den nyutnämnde professorn upp med sin företrädares teologi, vilket leder till en brytning mellan de båda och senare till en uppmärksammad offentlig debatt på Akademiska föreningen. Frågan om Wingrens ”svek” har debatterats. I en artikel om Wingrens memoarer i denna tidskrift 1992 berörde jag saken (Signum nr 4/1992). Gustaf Wingren svarade i ett privatbrev till mig samma år. Han förnekar naturligtvis att han handlat svekfullt men erkänner samtidigt Nygrens storhet och sitt eget beroende av lundateologin. Det är dock tydligast i hans historiska arbeten om Luther och Irenaeus. Kristensson Uggla tar på ett föredömligt sätt upp frågan om ”avfallet” och analyserar Wingrens tidiga författarskap fram till installationsföreläsningen och boken Teologins metodfråga 1954, där Wingren gör upp med de tre storheterna Barth, Bultmann och Nygren. Just de initierade analyserna av Wingrens teologi gör Kristensson Ugglas bok till något mycket mer än en biografi. Kristensson Uggla kan visa att Wingrens avvikelse från Nygrens kristendomstolkning daterar sig tillbaka till 1930-talet då Wingren skrev sin licentiatavhandling om kättaren Marcion. Det är här som Wingren blir varse de teologiska konsekvenserna av Nygrens ”motivforskningsprogram”.

Motivforskningen och ”sveket” mot Nygren

För att ge teologin en vetenskaplig grund utan att hamna i liberalteologins reduktioner hade Nygren bestämt uppgiften som att undersöka och beskriva kristendomens ”grundmotiv”. I sin berömda bok Eros och Agape. Den kristna kärlekstanken genom tiderna lanserade Nygren agape, den utgivande kärleken, som kristendomens grundmotiv. Detta i kontrast till eros, den begärande kärleken och nomos, lagreligionen. Föga överraskande representerade de två senare hellenismen respektive judendomen. I den kristna historien bryts dessa motiv och ingår synteser. Endast Paulus och Luther framstår som rena representanter för agapemotivet.

I en rad skrifter från början av 1920-talet hade Nygren hämtat den religionsfilosofiska grunden för motivforskningsprogrammet från nykantianismen och den för nyare protestantisk teologi så betydelsefulle Friedrich Schleiermacher (1768–1834). Nygren ansåg att religionen är ett särskilt meningssammanhang, vid sidan om filosofin och andra områden av mänsklig aktivitet. Religiösa utsagor är inte teoretiska och drabbas därför inte av den kantianska kritiken av metafysiken. Denna vetenskapsteoretiska ståndpunkt höll Nygren oförändrat fast vid livet ut, även om han fick mycken kritik. I ett sent arbete Meaning and Method (1970) anknyter han till den sene Wittgensteins filosofi och föregriper därmed i viss mån postmodernismen. Wingren konstaterar dock att teologerna anammade Nygrens arbetssätt, men ignorerade eller inte förstod hans religionsfilosofi. Inom ramen för en deskriptiv motivforskning kunde man lugnt bedriva luthersk teologi utan att bekymra sig om sanningsfrågan.

För att förstå Wingrens kritik av Nygren är det lämpligt att se den som en inomluthersk uppgörelse. Wingrens främsta kritik är att Nygrens renodling av agapemotivet för undan skapelsen och lagen, som för övrigt en av Wingrens böcker heter. I sin doktorsavhandling, Luthers lära om kallelsen, hade Wingren framhållit Luthers starka betoning av det vanliga vardagliga livet som den plats där Skaparen är verksam. Lagen tvingar fram goda gärningar för nästans skull. Att Nygren ställer upp nomos, lagen, som kontrast till agape, och att kättaren Marcion blir en näst intill renodlad representant för agapemotivet, trots förnekandet att Jesu Kristi Gud skapat denna världen, kan Wingren inte smälta.

Genom analys av självbiografiskt material tillför Kristensson Uggla nya dimensioner till konflikten mellan de båda lundateologerna. Det framstår som klart att Wingren hade både taktiska och strategiska motiv för att vänta med den öppna kritiken av Nygren (s. 89). Wingrens uppfattning kan dock knappast ha varit okänd för Nygren, som naturligtvis läst licentiatavhandlingen och den artikel om Marcion som Wingren publicerade 1936. Konflikten mellan dem var säkerligen en konflikt mellan olika temperament. Huruvida Wingren ”svek” eller Nygren inte ”uppfattade signalerna” i tid kan man strida om. Den troligaste tolkningen är att Nygren tog sitt eget motivforskningsprogram som en så självklar grund också för Wingrens arbeten att han inte insåg vad som var på gång. Han antyder ju i slutet av 50-talsdebatten att han visst hade förståelse för Wingrens kritik. När allt kom omkring föll ju Marcion utanför ramen även hos Nygren, eftersom Marcion förnekade de ”tre grunddogmerna”: skapelsen, inkarnationen och kroppens uppståndelse. Som god luthersk teolog kunde Nygren självfallet instämma i Wingrens tal om skapelsen och lagen. Och att agape – Guds självutgivande kärlek i Jesus Kristus – är det centrala i kristendomen förnekade naturligtvis inte Wingren. Detta var för Nygren så att säga inomteologiska frågor, medan hans motivforskningsprogram ville lösa teologins vetenskapsteoretiska problem, dess plats vid akademin.

Tron, vetandet och predikan

1949 var ett ödesdigert år i den nyare svenska teologins historia. Detta år utkom Ingmar Hedenius Tro och vetande, liksom Gustaf Wingrens specimen för professuren i systematisk teologi, Predikan. Att Hedenius inte fick det bemötande från teologerna som han förtjänade är allmänt känt. Nygrens motivforskningsprogram visade här sin svaghet. Wingren å sin sida var säkerligen fullt kapabel att bemöta Hedenius. Som Kristensson Uggla framhåller skrev Wingren en utförlig analys och kritik av Tro och vetande i Svensk teologisk kvartalskrift 1950. Trots att han kan peka på svagheter och inkonsistens i Hedenius’ resonemang går Wingren ändå inte i närkamp med den filosofiska kristendomskritiken. Wingren utgår från postulatet att konflikten mellan tro och vetande är onödig, ja bygger på ett missförstånd. I sina memoarer kunde han till och med säga: ”Jag har alltid varit benägen att finna frågorna om Guds existens vara behäftade med en viss intellektuell svaghet, en smula korkade redan genom sin uppläggning” (cit. e. Kristensson Uggla, s. 167). Den stridbare teologen ser ingen anledning att ta upp kampen.

Predikan var den bok som Gustaf Wingren även senare i livet framhöll som sin mest betydelsefulla. Kristensson Uggla ägnar den med rätta stor uppmärksamhet. Gustaf Wingren har ofta karaktäriserats främst som ”skapelseteolog”. Det var han förvisso, men en kerygmatisk sådan: evangeliet om Jesus Kristus står i centrum för hans teologi. För Wingren är teologins utgångspunkt – förutom det vardagliga, skapelsegivna livet – förkunnelsen av evangeliet om Jesu Kristi död och uppståndelse. Teologi och förkunnelse är inte samma sak, men teologin har en kritiskt-konstruktiv relation till det den studerar. Ren deskription är inte tillräckligt. Predikan är Wingrens mest svåranalyserade bok och har varit kontroversiell från första början. Enligt Kristensson Uggla är den ”varken någon lärobok i homiletik eller någon postilla … Snarare handlar det om ett fragmentariskt, nästan aforistiskt, utkast till en teologisk hermeneutik – och tillika en hermeneutisk teologi” (s. 95). Den innehåller vidare ett ”mytopoetiskt språkbruk” och saknar ”förmedlande led”, skriver Kristensson Uggla (s. 96). Som så ofta hos Wingren befinner man sig mitt uppe i ett teologiskt resonemang utan att författaren redogjort för förutsättningarna. ”Denna hermeneutiska bok kan ibland paradoxalt nog framstå som hermeneutiskt oförmedlad”, menar Kristensson Uggla, som tillägger att fenomenet känns igen även från Wingrens teologihistoriska böcker (s. 99). Trots dessa invändningar ger författaren i kapitel fyra, ”Teologins praktiska vändning”, Predikan högt betyg. Kristensson Uggla sätter här in hela Wingrens författarskap i en akademisk-intellektuell utveckling under 1900-talet mot en betoning av den praktiska kunskapen och en nedtoning av den teoretiska. De hermeneutiska filosoferna Heidegger, Gadamer och Ricoeur får representera denna vändning från intresset för en abstrakt, teoretisk kunskap till en praktisk, från de rena idéerna till tolkning och tillämpning. Det är ju också klart att hermeneutiken historiskt sett tar sin utgångspunkt i juridikens och teologins praktiskt inriktade tolkningsverksamhet.

Teoretisk och praktisk kunskap

Helt klart har Ricoeur-forskaren Kristensson Uggla här initierat och väl skildrat en idémässig och kulturell trend under 1900-talets andra hälft och pekat ut en möjlig reception och ett vidareförande av Wingrens teologi i dag. Avståndstagandet från ”den utpräglat teoretiska vetenskapssyn som präglade Nygrens program, där teologin i positivistisk anda förvandlades till en historisk deskription av givna källor” (s. 105) är tydlig hos Wingren. Teologin är för Wingren en praktisk verksamhet utan att för den skull vara identisk med den kyrkliga.

Man frågar sig dock om denna Ehrenrettung lyckas. Förvisso vantrivdes Wingren i det filosofiska och vetenskapsteoretiska klimat som rådde på 40- och 50-talen. ”… i den akademiska kontext där Gustaf Wingren befann sig fanns begränsade förutsättningar att artikulera en för hans undersökning relevant epistemologi och ontologi”, menar Kristensson Uggla (s. 100). Han framhåller också att Wingren accepterade bibelkritiken och inte såg någon konflikt mellan vetenskap och tro. Frågan är bara om Wingren, trots Predikans ”häpnadsväckande hermeneutiska insikter och filosofiska implikationer” (s. 101), över huvud taget hade något intresse av att utveckla en ”relevant epistemologi och ontologi”. Mycket tyder på att så inte var fallet. Det är nämligen en sak att betona den praktiska kunskapen så att säga som ingång till det teoretiska problemet, en annan sak att lägga det teoretiska helt åt sidan. Varje praktik bygger på och/eller implicerar en ontologi. Att Wingren vill komma ifrån förutsättningen att kristendomen består av ett antal trossatser, på vilket följer en viss praktik, är inte unikt för honom. Katolsk teologi under 1900-talet kan ses som en del av samma trend, i detta fall i form av en uppgörelse med nyskolastiken. Men man får inte försumma att tänka efter, det vill säga att argumentera för den epistemologi och ontologi som tron förutsätter och implicerar.

De enklaste förklaringarna är oftast de bästa, och Wingrens teologi, såväl innehållsligt som metodiskt, bestäms enligt min mening av två avgörande faktorer. Den ena är uppgörelsen med en försnävad, pietistisk kristendomsuppfattning, i Wingrens liv representerad av hans fromma, metodistiska mostrar. Denna uppgörelse genomsyrar allt vad Wingren skriver och bestämmer också i stor utsträckning hans uppgörelse med högkyrkligheten och all kyrkocentrering. I den mån Wingren över huvud taget tar notis om den katolska kyrkan och katolsk teologi är det för övrigt enbart som föregiven leverantör av idéer och argument för högkyrkligheten. Den andra faktorn är förstås Luthers teologi. Även om Karl Barth och tyska bibelforskare bidragit till Wingrens syn på teologin, och även om han studerat kyrkofadern Irenaeus ingående, är Lutherreceptionen ändå den avgörande faktorn. Kritiken mot frånvaron av skapelse och lag i Nygrens agapemotiv kommer därifrån. Hans förvisande av de filosofiska frågorna från teologin likaså. I den ovan nämnda kritiken av Hedenius är det tydligt att Wingren sidoordnar tro och vetande på ett sådant sätt att tron väsentligen handlar om det som per definition inte kan vara föremål för vetande. Här är för övrigt likheten med Nygrens ”meningssammanhang” påfallande. Tron på Guds förlåtelse, barmhärtighet och löftet om evigt liv är inte vetande. Att dessa centrala uttryck för trons förtröstan ändå förutsätter tron som försanthållande är något Wingren inte ägnar någon uppmärksamhet.

Teologi i förvandling

I kapitel 5, ”Metamorfos och rekontextualisering”, ger Kristensson Uggla en initierad skildring och analys av den förändring som sker i Wingrens teologi från 1970-talet i riktning mot ett socialt och politiskt engagemang med vänsterprofil. Inspirationen till detta var vännen och sedermera andra hustrun Greta Hofsten, som under 60-talet genomgått både en politisk och religiös omvändelse. Från att ha varit byrådirektör i Arbetsmarknadsstyrelsen med förankring i Socialdemokratin blev Hofsten kommunist och tog jobb som brevbärare. Genom sin kristna tro blev hon en avvikare i vänstern, men kom med Gustaf Wingren att bilda ett radarpar i förespråkandet av en kristen socialism. Kristensson Uggla hävdar med emfas att inte bara Hofsten tagit intryck av Wingrens teologi, utan också att den senares teologi är klart påverkad av den förra. Det politiska engagemang som förmedlas genom Hofsten leder enligt författaren till en ”rekontextualisering” av Wingrens teologi. Den ”byter fokus från akademin till samhället” och utvecklas till en ”kritisk hermeneutik” (s. 151). Författaren bygger här konsekvent vidare på sin tidigare tes att Wingren teologiskt representerar kunskapens praktiska vändning. ”Hans systematiska teologi förvandlas nu till samhällskritik på bred front” (s. 151).

Riktigheten i tesen om ”Greta och Gustaf” som kommunicerande kärl även i teologiskt avseende är svår att bedöma. Kristensson Uggla markerar själv att Wingrens samhällskritik inte först och främst är ett socialistiskt program utan en civilisationskritik, som har likheter med den finländske filosofen Georg Henrik von Wrights (s. 196). I alla händelser går det lätt att känna igen grunddragen i Wingrens teologi i den rad böcker som han publicerar under 70- och 80-talen. Fördelen med Kristensson Ugglas tal om ”rekontextualisering” är ju också att budskapet i grunden förblir detsamma. Hur kontextuell än Wingrens teologi blir har den ändå samma utgångspunkt, evangeliet om Jesus Kristus. Det är därför knappast en kvalificerad gissning att de mer substantiella böckerna från 40- och 50-talen kommer att stå sig längre än det senare författarskapet.

Antropologi och evangelium

Till konstanterna i Wingrens teologi hör också utgångspunkten i det vardagliga, skapelsegivna människolivet, till vilket budskapet talar. Wingrens teologi har härvidlag, enligt författaren, varit föremål för ”en del seglivade missförstånd” (s. 115). Bland annat har den karakteriserats som ”ett slags ensidig skapelseteologi”, eller som ”ett slags harmonisk balans mellan skapelse och evangelium” (s. 115). Vidare missförstås ofta ”Wingrens skapelseteologi som en romantisk antropocentrism där en förhöjd livskänsla bildar utgångspunkten för en optimistisk tilltro till människans möjligheter” (s. 116). Dessa misstolkningar bemöts sakkunnigt av Kristensson Uggla. Ändå kvarstår ett frågetecken inför Wingrens antropologi och dess konsekvenser.

Författaren visar att Wingrens kritik av Nygren i stor utsträckning handlar om antropologi. Renodlingen av agapemotivet hos Nygren sker på bekostnad av skapelsen och människan. Denna kritik går hand i hand med Wingrens uppgörelse med pietismen, en kristendomsform där vardagens arbete och söndagens gudstjänst är två olika världar. Evangeliet handlar dock inte om att addera ”övernatur” till människolivet utan om att återupprätta människan. Wingren använder gärna den från Irenaeus hämtade termen recapitulatio. Men om frälsning är återställelse, ”då måste man ha en föreställning om det mänskliga för att förstå vad det hela så att säga går ut på” (s. 118). Skapelsetron är inget appendix till evangeliet utan själva förutsättningen. ”Varje bestämning av det kristna på bekostnad av det mänskliga leder fel” (s. 119). Det kunde inte sägas bättre, men problemet ligger i Wingrens ”föreställning om det mänskliga”.

Vad skall människan bli?

I den ovan nämnda artikeln kritiserade jag Wingren för att företräda en ”paradisteologi”. Det är fråga om ett återvändande till paradiset, till ”hel och oskadd, enkel och naturlig mänsklighet, hälsa”, som nyckelorden i till exempel Trons artiklar (1968) lyder. Om detta tolkas som att det inte finns utrymme för växandet i Wingrens antropologi är det dock fel. Kristensson Uggla visar tydligt att Wingren tar upp Irenaeus tanke om människan som ett barn som skall växa. ”I enlighet med denna teologiska antropologi så är man inte människa, människa är något man blir” (s. 122–123). Det är en viktig markering. Ändå kvarstår min kritik. Wingren svarar aldrig på frågan vad människan skall bli. Föreställningen om vad sant och friskt människoliv är problematiseras aldrig. Människosynen blir inte föremål för egentlig reflexion.

Wingrens Irenaeustolkning antyder orsakerna till denna brist. Kristensson Uggla påpekar att Wingren i sin senare bok om Irenaeus ”gör denne östlige teolog långt västligare än han var, han framstår inte ens som katolik, utan mera som lutheran, ja rent av som en dansk grundtvigian” (s. 221). I sin historieskrivning lyfter Wingren ut Irenaeus ur hans samtid och gör honom till något av en Luther före Luther. Irenaeus representerar för Wingren en anti-asketisk och anti-spekulativ hållning, som sedan tycks falla i glömska fram till Luther. Men detta är inte bara historiskt utan även teologiskt ohållbart. I en elementär mening har kristendomen alltid varit asketisk, och med detta sammanhänger helt klart en reflexion om vad en människa är och bör bli. Kampen på det andliga livets område hänger samman med ansträngningen att förstå. Det är tragiskt att så mycken kritik mot den asketiska och kontemplativa traditionen tolkat denna som uttryck för ”egenrättfärdighet”. Lika obegripligt är att ett emfatiskt betonande av riktningen uppifrån och ned (agapemotivet), samt utåt mot den aktiva nästankärleken, inte ändå skulle kunna hamna i det egna jaget.

Ändå kunde man utan vidare tolka till exempel ökenfädernas visdom eller den helige Benedikts regel som uttryck för en ”vetekornseskatologi”. Denna term är hämtad från Wingren, och används av Kristensson Uggla för att beteckna ”själva hjärtat i Gustaf Wingrens teologi och som det kanske mest pregnanta sättet att sammanfatta hans kristendomstolkning” (s. 122). Jesu ord om vetekornet som faller i jorden och dör, dopet som död och uppståndelse med Kristus kopplas här samman med det dagliga döendet bort från det egna jaget. ”Livet är död, livet är ett sätt att dö på. … Ingenting i livet är riktigt meningsfullt om det inte innebär att jag i någon form tas i bruk. Tas jag i bruk slits jag ner. Döden på dödsdagen är bara ett specialfall av denna meningsfulla nedslitning” (cit. e. Kristensson Uggla s. 120).

Den ”kenotiska” syn som Wingren här ger röst åt – efter Fil 2:7: ”Kristus avstod från allt” (grek. ekenosen) – är dock klart otillräcklig som en sammanfattande kristendomstolkning. I sin Irenaeustolkning försummar Wingren konsekvent utläggningen av Irenaeus berömda ord: ”Ordet blev det vi är för att vi skulle bli det han är.” Den klassiska kristologin – tvånatursläran – tolkar han i kenotiska termer, ”där trons gemenskap med Gud och kärlekens gemenskap med nästan i sig är själva förbindelsen mellan gudomligt och mänskligt”, skriver Kristensson Uggla (s. 110) och citerar Wingren: ”Kristus förvandlades till oss, därför förvandlas vi till varandra” (cit. ib). Den suggestiva betoningen av utblottelsen och riktningen mot nästan kan i längden inte dölja att här fattas något. Förvandlingen, vad människan är ämnad att bli, förblir oartikulerad.

Gustaf Wingrens teologi upphör inte att fascinera. Bengt Kristensson Uggla har på ett lysande sätt bidragit till att den inte glöms bort. Boken kan läsas som en berättelse om en lidelsefull teologs utveckling. Viktigare är kanske att den utmanar till fortsatt teologiskt tänkande och diskussion.

Bengt Kristensson Uggla: Gustaf Wingren: Människan och teologin. Brutus Östlings Bokförlag Symposion 2010, 319 s.