Vampyrer i tiden

En mörk, otäck varelse som sover i en kista och skyr vitlök. En gudomligt vacker gestalt med oövervinnelig styrka och ständigt brännande strupe. En till synes vanlig människa som kan överleva på konstgjort blod och därmed lever sida vid sida med människor. Varianterna är många, men den minsta gemensamma nämnaren densamma: vampyren. Så länge någon kan minnas har det funnits berättelser om blodsugare världen över, men de har sällan varit så populära som i dag. Med berättelser som Twilight, en serie ungdomsromaner av Stephenie Meyer som filmatiserats, eller tv-serierna True Blood och Vampire Diaries som riktar sig även till vuxna tittare, släcks den växande publikens törst. Vad är det då med dessa väsen som fångar och fängslar en så vid publik och en läsarskara i alla åldrar?

Medan äldre vampyrskildringar – bland vilka Dracula kan nämnas som den främsta – ofta lyfter fram skräckfyllda och tragiska dimensioner hos vampyrgestalten, kretsar dagens berättelser snarare kring relationen mellan människa och vampyr. Människorna i berättelserna – i flera fall unga kvinnor som förälskar sig i de till synes oemotståndliga vampyrerna – utforskar gränser och lär sig vad tillit till en annan varelse verkligen innebär. Denna spänning och detta överskridande av gränser – lusten till, som en vän och trogen läsare av vampyrromaner själv uttryckte det, ”det där lilla extra” i något som skulle kunnat vara en helt vanlig förälskelse – och det ständiga balanserandet på gränsen mellan liv och död tycks vara viktiga faktorer bakom vampyrens popularitet.

Kärleken är här mer central, mer absolut än i många tidigare vampyrskildringar, och det i en tid då absoluta värden ofta ifrågasätts. Den är människans enda möjlighet att överleva ett annars fatalt möte mellan rovdjuret och dess byte. Kärleken är här – bokstavligt talat – på blodigt allvar. När den väl uppstår är den alltid större än begäret.

Att livet tillsammans med människor ens kan vara möjligt för dessa moderna vampyrer beror på de ”vegetariska” alternativ till människoblod som praktiskt nog existerar i alla samtida vampyrhistorier. Dock är detta asketiska liv inte gratis. Att leva i ständig frestelse, en frestelse som i Twilight beskrivs vara minst lika stark som en drogberoendes dragning till heroin, kräver enorm självkontroll. En central aspekt i filmerna är just den begärproblematik som vampyrernas avhållsamhet väcker. Visst kan man stå ut med att inte dricka upp sin älskade, men törsten är oundviklig och blir outhärdlig i längden. Skulle det då inte vara väldigt praktiskt att i stället dricka en för världen okänd uteliggares blod, som ingen skulle sakna? Eller varför inte en ensam skogsvandrare som senare enligt tidningarna tragiskt nog skulle ha dödats av vargen? Denna moraliska fråga diskuteras på ett eller annat sätt i samtliga moderna vampyrhistorier.

Familjen Cullen, den ”goda” vampyrfamiljen i Twilight som endast livnär sig på djurblod och vars pater familias vampyren Carlisle Cullen aldrig smakat mänskligt blod, har valt ett liv där de inte under några omständigheter gör undantag i sin diet, ett liv som de flesta andra vampyrer ser som märkligt eller rentav plågsamt. Detta ”medmänskliga” val kan även ses i såväl Vampire Diaries, där vampyren Stephen Salvatore bestämt sig för att han inte vill vara en mördare men frestas av sin bror att ge upp sin nya livsstil, som i Being Human, en brittisk tv-serie från 2008 där en vampyr, en varulv och ett spöke delar bostad. Alla dessa vampyrer har fattat sitt beslut av etiska skäl, för att de inte vill utgjuta oskyldigt blod. Här skildras återhållsamhetens och självbehärskningens dygder ur nya perspektiv.

Edward Cullen i Twilight är dessutom helt emot tanken på att förvandla sin flickvän Bella till vampyr, trots att hon själv vill det för att få vara i gemenskap med honom. Han tror nämligen att hans egen själ försvann den dagen han själv blev vampyr. Huruvida vampyrer är själlösa eller ej diskuteras vilt dem båda emellan, då Bella tvärtom är fast i sin tro att Edward visst har en själ. Och berättelsen verkar ge Bella rätt – nog måste det finnas någon typ av vampyrisk själ då Edward och hans gelikar kan älska, hata och känna medlidande med människor. De ställer sina särskilda förmågor i det godas tjänst, för att hjälpa människor.

Något som blivit en central aspekt i moderna vampyrberättelser är just det utanförskap som de ”goda” vampyrerna lider av. Genom sitt normbrytande beslut att inte följa sina orala instinkter blir de utfrysta av sin egen art. Samtidigt hör de heller inte hemma i människornas värld utan ses av de flesta, även av dem som inte känner till deras verkliga natur, som udda, som outsiders. Detta bidrar till den sympati för vampyren som uppstår hos läsaren eller tittaren. Men vampyren får också metaforiskt gestalta det mänskliga utanförskapet i ett ofta omänskligt samhälle.

För Bella, liksom för läsarna och tittarna, tycks ändå vampyrlivet utöva en oemotståndlig lockelse i form av skönhet, styrka och, framför allt, odödlighet. Samtidigt förmedlar alla historierna något annat – nämligen en tacksamhet över det mänskliga livet och en uppmaning att ta vara på det. Det är i detta spänningsfält som de moderna vampyrberättelserna växer fram.