Levande teologi

Vem är teolog? – Frågan får olika svar i olika sammanhang. I studentmiljöer kallas den för teolog som är inskriven vid en teologisk fakultet, oberoende av presterade studieresultat. Men man kan också höra teologiskt utbildade präster säga: ”Ja, jag är ju ingen teolog, men …” och så yttrar de sig om något teologiskt. För att någon i katolska sammanhang ska kallas teolog i akademisk mening krävs som regel att vederbörande har skrivit ett teologiskt arbete av viss omfattning, en avhandling eller motsvarande. Det sägs att de som kallades teologer i fornkyrkan inte bara innehade vissa teoretiska kunskaper utan i första hand hade en gudserfarenhet. En teolog måste ha en personlig erfarenhet av Gud, vara något av mystiker.

I sin senaste bok Levande teologi vidgar Cristina Grenholm betydelsen både av ”teolog” och ”teologi”. Författaren, som är professor i tros- och livsåskådningsvetenskap och direktor för Sekretariatet för teologi och ekumenik vid Svenska kyrkans kyrkokansli, vill att alla människor som ber till Gud, i ensamhet eller tillsammans med andra, också ska tala om Gud med varandra. Hennes önskan är att fler ska bidra till det teologiska samtalet och göra det mer livaktigt. Det är därför hon skrivit boken, som är vacker att se på, språkligt njutbar att läsa samt lätt att förstå.

Den hävdvunna definitionen av ”teologi” är ”läran om Gud”, den systematiska, läromässiga behandlingen av tron. Grenholm menar att den definitionen tenderar att göra teologi till något alltför komplicerat som endast ett fåtal specialister kan ägna sig åt. I stället väljer hon mer öppna tolkningar som hon hämtat från teologen Rosemary Radford Ruether: ”ord om Gud”, ”tal om Gud” eller helt enkelt ”Gudsprat”. Alla människor som talar med Gud i bönen kan delta i den sortens samtal.

Ingen människa har själv skapat tron. Den är oss given i ett sammanhang. Särskilt för katoliker är det mycket tydligt att det sammanhanget är kyrkan, som förvaltar tron och ger den vidare till generation efter generation. Också Cristina Grenholm utgår från att vi fått ett sådant trosarv, men hon poängterar att det inte är statiskt. Så snart vi tar emot tron och integrerar den i vår egen erfarenhet skapar vi något nytt. Levande teologi är att samtala om detta. Alla människor gör sina resor i livet. Erfarenheterna gör något med oss. Vi står inte stilla. När vi med hjälp av tron reflekterar över dessa erfarenheter, skapar vi levande teologi. ”Levande människor behöver levande teologi”, heter det i en kapitelrubrik.

Om teologin på detta sätt blir en del av livet, blir den en färskvara, som hela tiden nyskapas allteftersom det pågående livet förändras. Det ligger kanske nära till hands att betrakta den här sortens resonemang som relativism, men jag uppfattar inte att det är vad författaren menar. Hon skriver för övrigt också en hel del om trosbekännelserna som centrum i tron och gränssättare mot läror som avvisas därför att de inte är förenliga med tron. Trosbekännelserna ser hon som sammanfattningar av tron. På grekiska kallas trosbekännelserna för symbola, vilket kommer av sym, samman, och ballo, kasta. I trosbekännelserna förs något samman, sammanfattas något. Motsatsen är diabol, det som splittrar. Längre berättelser och resonemang har sammanfattats i trosbekännelserna. Kring dem kan alla kristna samlas och gemensamt bekänna vad de tror på. (Det är i sammanhanget värt att påpeka att Charta Oecumenica – Riktlinjer för det växande samarbetet mellan kyrkorna i Europa, som alla större kyrkotraditioner står bakom, inleds med citat ur den niceno-konstantinopolitanska trosbekännelsen från år 381). Men trosbekännelserna får inte uppfattas som ett färdigt paket, en sorts förteckning som man lär sig och som man sedan är färdig med. Erfarenheterna och reflektionerna kring tron måste gälla även trosbekännelserna. Det måste vara tillåtet att ställa frågor också i relation till dem.

Den teologiska reflektionen får sin näring från två källor, menar Grenholm, nämligen traditionen och livserfarenheten. Som jag uppfattar det ingår även Bibeln i det hon kallar ”tradition”. Bibeltexterna är inte en faktasamling utan vi läser dem som texter om Gud i våra liv. Även om det är samma texter får de därför ständigt en ny mening som är relaterad till den livssituation vi befinner oss i.

Cristina Grenholm skriver utifrån ett svenskkyrkligt, lutherskt perspektiv. Hon är mycket tydlig med den identiteten. I ett kapitel sammanfattas huvuddragen i Svenska kyrkans tro med hjälp av tre motton: ”Gud utan mellanhänder, Evangelium är centrum och För världens skull.” Detta är centrala punkter i alla kyrkotraditioner. Även om några resonemang kan kännas lite främmande för någon som inte är lutheran, är det nyttigt att tvingas se saker och ting från en annan utsiktspunkt. Det författaren vill lyfta fram, att teologin behöver vara levande och att levande människor behöver levande teologi, är en angelägenhet för alla kristna, oberoende av konfessionell tillhörighet. Ämnet väcker många tankar och associationer. Här vill jag nämna några.

Några associationer

Levande teologi är inget nytt. Genom hela kyrkohistorien har människor samtalat om tron och tillsammans upptäckt nya djup. Det är genom levande teologi som tron förmedlats vidare till generation efter generation. Utan denna ständigt pågående reflektion och den heliga Andens bistånd skulle kyrkan inte ha fortlevt.

Det Cristina Grenholm pläderar för skulle man kanske kunna kalla ”teologins demokratisering”, ”teologi åt alla” eller något liknande. Här associerar jag till vad som hände under befrielseteologins blomstringsperiod på 1970- och 1980-talen då man ofta talade om att ”göra teologi” utifrån den aktuella kontexten, så kallad kontextuell teologi. Det var detta man ägnade sig åt i basgrupperna. Om folk inte kunde läsa gjorde man serietidningar av bibelberättelserna så att alla skulle kunna delta. Det är allom bekant att man från Rom hade en restriktiv hållning gentemot befrielseteologin på grund av dess marxistiska inslag. Ändå är det intressant att två påvar i rad i sina skrivelser om evangelisation betraktat basgrupperna som evangelisationsfaktorer. Så gjorde Paulus VI i Evangelii nuntiandi från 1975 (Om evangeliets förkunnelse i dagens värld, Katolska Bokförlaget 1976), § 58, och Johannes Paulus II i Redemptoris missio, missionsencyklikan från 1990, § 51. Förtryckta människors tal om Gud utifrån deras konkreta erfarenhet var alltså inte bara befriande utan hade också en evangeliserande verkan.

En annan association gäller människans religiösa utveckling, eller brist på sådan. Hjalmar Sundén (1908–1993), professor i religionspsykologi, brukade, då han i sina föreläsningar berörde så kallad tillägnan av kristen tro, ofta återkomma till diskrepansen mellan en människas religiösa utveckling och hennes utveckling på alla andra områden. Han hävdade att många vuxna människor befinner sig på en sjuårings nivå, då det gäller religion, medan de utvecklats normalt i takt med sin ålder på alla andra plan – skaffat sig allmänbildande kunskaper, utbildat sig och gjort en yrkeskarriär, fått ansvar för familj och barn och så vidare. Om det förhåller sig så, är det förklarligt att det som hör hemma inom den religiösa sfären måste te sig obegripligt, outvecklat och torftigt i jämförelse med erfarenheterna och utvecklingen inom alla övriga områden. Vad kan orsaken vara till denna diskrepans? Kan det möjligen hänga ihop med att barnet aldrig fick stimulans eller verktyg för att gå vidare, att tänka självständigt kring trons berättelser och sätta ihop dem med egna upplevelser? I omgivningen fanns inga som gjorde teologin levande.

Aktualitet i katolska kyrkan i dag

På många håll i västvärlden glesnar det i kyrkbänkarna. Så även i den katolska kyrkan. Nyligen samlades sociologer till en konferens vid jesuiternas universitet Fordham i New York för att diskutera fenomenet the lost generation, det vill säga att katolska amerikaner i tjugoårsåldern har slutat att gå i kyrkan. (Se The Tablet 5 februari 2011, s. 10–11). Också Pastoralrådet i den katolska kyrkan i Sverige har aktualiserat liknande frågeställningar. Varför vill man vara katolik? Varför stannar man kvar i kyrkan? Varför lämnar man kyrkan? – Det kan naturligtvis finnas många orsaker till att man väljer det ena eller det andra. I vissa länder har pedofilskandalerna väckt befogade kraftiga reaktioner och lett till att somliga katoliker lämnat kyrkan. Andra har stannat kvar i fördjupad solidaritet. Men frågan måste ändå ställas varför så många upphör att vara praktiserande katoliker. Kan det hänga samman med att tron ibland förmedlas som ett färdigt paket, en läxa man lär sig men vars innehåll man inte kopplar ihop med livet i övrigt och att man därför inte heller ser någon mening med att gå i kyrkan? I församlingar erbjuds kurser och föredragsserier, ibland på mycket god intellektuell nivå, men finns det enkla samtalsfora där man kan reflektera över tron i relation till vad som händer i ens eget liv eller till utvecklingen i samhället? Är kyrkan en plats där teologin kan bli levande? Finns det utrymme för samtal och frågor när avståndet mellan det levda livet och vad kyrkan lär blir för stort?

För evangeliets skull

Kyrkan finns till för att evangeliet om befrielse och hopp genom Jesus Kristus ska bli känt och spritt. Evangeliet är nyskapande, öppnar stängda dörrar och vänder sorg i glädje. Levande teologi är inriktad på evangeliet. Detta är ytterligare en huvudpunkt i Cristina Grenholms bok. Självfallet hör levande teologi och evangelisation samman, eftersom tron förs vidare genom levande människor, som reflekterar över sin tro och vittnar om den i ord och handling. I den redan citerade apostoliska förmaningen av Paulus VI, Evangelii nuntiandi, sägs tydligt att evangeliet förkunnas först och främst genom ett personligt vittnesbörd (§ 21). I den mer än 35 år gamla skrivelsen kan man också läsa följande, som med lite äldre ordvändningar väl överensstämmer med vad Cristina Grenholm efterfrågar i dag:

”[Därför är], vid sidan av denna allmänt hållna förkunnelse av evangeliet, även förkunnelsen enskilda människor emellan […] riktig och viktig. Vår Herre tillämpade den själv – det visar samtalen med Nikodemus, Sackeus, den samariska kvinna, farisén Simon – likaså apostlarna. Finns det egentligen något annat sätt att ge evangeliet vidare än att åt en annan människa överlämna sin egen erfarenhet av tron (§ 46)? […] För övrigt kan man aldrig nog framhålla att evangelisationen inte bara består i predikan och i undervisning om en lära. Den bör nå in till livet självt: det naturliga livet, som därvid får en ny mening tack vare de evangeliska perspektiven, och det övernaturliga livet som visst inte förnekar utan renar och höjer det naturliga livet” (§ 47).

Hösten 2010 inrättade påven Benedictus XVI Påvliga rådet för främjande av ny evangelisering. Att döma av påvens apostoliska brev motu proprio, Ubicumque et semper, inför bildandet av rådet, är det stora utmaningar man står inför. I brevet citerar påven bland annat Evangelii nunitiandi (§ 52) när han skriver om de många döpta som av olika anledningar lever vid sidan av det kristna livet. Påven upprepar också vad han skriver om att vara kristen i inledningen till sin första encyklika Deus caritas est (Gud är kärleken. Veritas förlag 2006)– det handlar inte om etiska beslut eller höga idéer utan om mötet med en händelse, en person som ger livet en ny horisont och en avgörande inriktning.

Hur evangelisationen än ska utformas måste den bygga på att levande människor som reflekterar över sin tro för den vidare till andra. Genom sådant vardagligt ”Gudsprat” blir teologin levande, dynamisk och föränderlig. Det naturliga livet kan då få en ny mening, som Paulus VI uttryckte det.

Cristina Grenholms bok om levande teologi och ”evangeliet som en vändpunkt” – ett uttryck hon gärna återkommer till – har alltså aktualitet på många sätt. Även om den är skriven utifrån ett lutherskt, svenskkyrkligt perspektiv, kan den ses som ett ekumeniskt bidrag till ett levande samtal om tro och teologi, vilket i förlängningen kan bli till ”evangeliska vändpunkter” i människors liv.

Cristina Grenholm: Levande teologi, Verbum 2010, 128 s.