Debre Selam Mikael – ett kulturellt biståndsprojekt

Damage to cultural property belonging to any people whatsoever means damage to the cultural heritage of all mankind,
since each people makes its contribution to the culture of the world.

The Hague Convention, 1954

”De etiopiska kyrkorna från 500- till 1800-talen inrymmer konstskatter av unikt och oskattbart värde, ett religiöst och kulturellt arv som, om inget görs, kommer att gå förlorat. Magnifika målningar på väggar och i tak, utförda i al secco på puts och i tempera på duk fäst vid vägg, är ofta i mycket dåligt skick och i akut behov av konservering. I Etiopien saknas den professionella kunskap och de ekonomiska medel som krävs för att ta sig an detta” (Report on ocular and technical examination of building and paintings. The church of Debre Selam Mikael, Tigrai, Ethiopia. November 2009).

I jämförelse med andra bildkulturer är den etiopiska sakrala konsten på mur, duk och pergament starkt försummad. Bristen på kunskap om ämnet och på litteratur är stor och endast en handfull forskare har sedan mitten av förra seklet bedrivit studier inom detta fält. Detta är anmärkningsvärt inte bara med tanke på den enastående naivistiska och andliga skönhet denna konst kan uppvisa, utan också då den utgör en betydelsefull del av den afrikanska konsten och historien såväl som av världsarvet.

Chagall, Matisse och många av de medeltida mästarna inom latinsk och bysantinsk konst skulle säkert ha stått med gapande mun inför den autentiska och alltigenom oförställda skönhet vi här möter. Den djärva behandlingen av linje, färg och form, den charmerande porträtteringen av Kristus, ärkeänglar och helgon, de fasansfulla skildringarna av Hades, gestiken, dramatiken och skaparglädjen väcker vördnad och förundran, gestaltar en för detta måleri artspecifik ikonografi och estetik.

Denna bildvärld, särskilt som den tagit form inom det färgstarka gondarinska måleriet från 1600- till 1800-talen, är inskriven i en lika färgstark kultur och historia med rötter i tidig medeltid (fig. 1). Innan jag beskriver den kyrka som denna konst tillhör – den etiopisk-ortodoxa kyrkan, en högst originell och levande del av kristenheten – vill jag först säga några ord om det som lett fram till det kulturella biståndsprojekt som här skall presenteras.

Under längre vistelser och strapatsrika expeditioner på det etiopiska höglandet under åren 2002 till 2010, i jakt på kunskap om en internationellt sett närmast ignorerad bildkultur, har jag fått förmånen att få bekanta mig med denna konst. I egenskap av utövande ikonmålare sedan mer än trettio år, målerikonservator och fristående forskare i bysantinsk konst har denna upptäcktsresa in i detta på många sätt främmande kulturella och andligt uråldriga landskap varit fascinerande och djupt berikande.

Men mötet med denna konst, exponerad i rundkyrkor byggda av lera och strå på öarna i Tanasjön, i murade kyrkor uppförda i så kallad aksumitisk stil, eller på putsade klippväggar i kyrkorum uthuggna ur stenen högt uppe i de tigrinska bergen, har också förenats med stor sorg och eftertanke. Förvisso utgör detta kulturarv en omistlig del av den afrikanska historien och världsarvet, men det är ett kulturarv i accelererande förfall. Konst från tidig medeltid fram till 1800-talet av oskattbart värde för såväl det etiopiska folket som världssamfundet står på spel. Något måste göras, och då etiopierna själva saknar både det yrkesmässiga kunnande och de finansiella resurser som krävs för att ta sig an detta måste hjälpen komma utifrån.

Hur skulle det vara om några av de främsta svenska, franska eller italienska medeltida kyrkorna med sina ovärderliga konstskatter stod och förföll på det sätt som man i dag ser ske i Etiopien? Och kan vi i den ”rika världen” med vårt kunnande och våra ekonomiska resurser på något sätt bidra till att detta förfall upphör? Ställd inför dessa frågor och framför storartade målningar på väg att förstöras – en syn som skulle få alla med ett uns av respekt för historia och kultur att bli bekymrade – väcktes tanken på att göra något.

Så togs 2004 initiativet till Conservation in Ethiopia – a Pilot Project. Detta kan beskrivas som ett kulturellt biståndsprojekt och pionjärarbete med didaktisk målsättning, och vår förhoppning är att medel för genomförandet ska kunna säkerställas. Det etiopiska folket lider av materiell fattigdom. Denna fattigdom fördjupas ytterligare om nu också dess kulturarv går förlorat. Projektets idé bygger på principen ”hjälp till självhjälp”, där den svenska insatsen så småningom skall lämna plats för ett kompetent och självständigt inhemskt ansvarstagande.

En sak som slog mig redan första gången jag besökte Etiopien var att etiopierna själva, med sitt charmerande sätt och sina mjuka anletsdrag, liknar sina egna ikoner. Vad fint det vore om våra insatser från ”den rika världen” kunde gynna etiopernas både fysiska och andliga välfärd. Här några ord om bakgrunden, kyrkan Debre Selam Mikael och skisserade handlingsplaner.

Ett pionjärarbete tar form

Med början 2005 har projektet förberetts genom flera expeditioner på det etiopiska höglandet av svenska yrkesteam, specialiserade på kulturvård, i nära samverkan med relevanta etiopiska myndigheter och organisationer. Under denna tid har projektet ur olika synpunkter diskuterats på nationell såväl som på regional och lokal nivå och ett omfattande nätverk byggts upp. Så har kontakt knutits med den etiopisk-ortodoxa kyrkans patriarkat och dess andlige ledare patriarken Abune Paulus, med den överordnade nationella myndigheten Authority for Research and Conservation of Cultural Heritage (ARCCH), Ministry of Culture och med en rad personer engagerade i det kulturella, religiösa och akademiska livet i de stora städerna och ute på den etiopiska landsbygden.

Dessa förberedelser utmynnade i november 2009 i en ingående förundersökning av byggnadens och muralmålningarnas skick i den medeltida kyrkan Debre Selam Mikael, belägen i norra Etiopien och ur kulturarvssynpunkt ansedd som en av de värdefullaste kyrkorna i landet (fig. 2). Teamet bestod av undertecknad, Carmen Deas, målerikonservator specialiserad på latinskt och bysantinskt muralmåleri och civilingenjör Karl-Gunnar Olsson, byggnadsexpert och lärare vid arkitekturlinjen på Chalmers tekniska högskola. Undersökningen genomfördes under fem intensiva dagar i nära samförstånd med Ato Kebebe Amare, General Manager för Agency of Culture and Tourism (ACT), Mekele, underavdelning till nämnda ARCCH, med Woreda Church Office i Atsbi och inte minst med de ansvariga prästerna vid Debre Selam Mikael, som med stor värme och humor på alla upptänkliga sätt assisterade oss. En lycklig omständighet och något av en sensation under dessa dagar var då vi vid andra rengöringsprovet i norra sidoskeppets västra lunett kunde frilägga en ängel, tidigare helt dold under ett tjockt lager av smuts, bildat av damm och sotig rök från vaxljus och rökelse under närmare ett millennium (fig. 3).

Debre Selam Mikael och dess utsmyckningar

Kyrkan Debre Selam Mikael – ett smycke bland de medeltida byggnadsmonumenten i Etiopien – är skönt inskriven i bergslandskapet på Atsbi-platån i östra Tigrai, 2 600 meter över havet, ca 15 km nordöst om den lilla staden Wukro. Namnet betyder den helige Mikaels berg och är en transkription från ge’ez, det semitiska språk som i gamla tider var Etiopiens folkspråk och som alltjämt utgör kyrkospråket i den etiopisk-ortodoxa kyrkan. Debre Selam Mikael är till merparten en monolitisk byggnad, uthuggen ur berget i ett stycke (fig. 4). Men dess södra och östra väggpartier är konstruerade, uppmurade med sandstensblock, varvade med timmerstockar, och gestaltar en design och teknik som minner om den allra äldsta etiopiska arkitekturen. Som endast en av en handfull bevarade etiopiska kyrkor uppförda i denna så kallade aksumitiska stil, avspeglar dessa murverk byggnadskonsten från det aksumitiska riket (ca 150 f.?Kr.–700 e.?Kr.). Det var till detta storslagna rike – som Etiopien har utvecklats ur – och till kung Ezana i huvudstaden Aksum som den syriske munken Frumentius på tidigt 300-tal anlände, en händelse som blev avgörande för detta lands kristnande. Att vara uthuggen ur berget har denna byggnad gemensamt med omkring 150 kyrkor i Tigrai. Detta sätt att med hammare och järn ur berget hugga ut och mejsla fram rummen med dess valv, pelare och arkitektoniska detaljer är karakteristiskt för medeltidens etiopiska kyrkoarkitektur. Och att träda in i dessa ståtliga rum, ofta vidlyftiga och rikt utsmyckade med målningar från golv till tak är – särskilt under pågående liturgi – en stor och exotisk upplevelse.

Debre Selam Mikael är preliminärt daterad till mellan 700- och 1000-talet och har formen av en basilika med tre skepp och ett kor (mäqdäs). Det är en tämligen liten kyrka, men dess monumentala planlösning och inbördes proportioner får den att framstå som en mindre katedral. Den är delvis inrymd i en grotta, som sent i byggnadens historia har kompletterats med en utskjutande portik, som bildar ett separat rum framför den egentliga kyrkan. Detta gör att Debre Selam Mikael ibland också kallas för ”en kyrka i en kyrka”. Dess mitt- och sidoskepp är åtskilda av valvbågar och pelare, och fönstren, innefattade i kraftiga träramar, är skönt utmejslade i ljus sandsten. Kvaliteten på hantverket är enastående och man häpnar över den förmåga med vilken man med släggor och järn här lyckats gestalta kyrkorummet och dess arkitektoniska formspråk. Pelare, kapitäl, valvbågar och nischer är huggna med största precision och detta gäller också kyrkans träarbeten.

Den konstnärliga utsmyckningen består av en lång rad muralmålningar, utförda i al secco på puts, som tillsammans gestaltar ett bildprogram unikt för denna och för bara ett fåtal andra kyrkor i Etiopien (fig. 5 och 6). Delvis inspirerade från koptisk och bysantinsk konst är dessa målningar placerade på väggarna i det norra och det södra sidoskeppet och i kyrkans absid såväl som på pilastrar och pelare. Vid en preliminär bedömning förefaller det övergripande temat vara att gestalta den himmelska och jordiska kyrkan, och unikt för denna utsmyckning är att man här även finner motivet Majestas Domini, som annars är mycket ovanligt i Etiopien. Dock väntar detta i långa stycken säregna bildprogram, partiellt dolt under sekler av smuts, ännu på att utforskas. Tillståndet för de målningar som alltjämt är bevarade – på några platser har de redan helt förfallit – är generellt sett alarmerande. De är i akut behov av konservering och om inget snart görs kommer samtliga dessa inom några decennier att vara skattade åt förgängelsen. Vid sidan av ytterligare endast en kyrka i Etiopien, Yemrehannä Krestos, belägen några mil norr om Lalibela, är dessa målningar de äldsta bevarade i landet. Ännu en unik sak för denna kyrka är korskranket. Elegant utskuret med skönt mönstrade väggpaneler skiljer det långskeppet från koret. Medeltida korskrank finns endast bevarade i få andra etiopiska kyrkor och det är bara det i Debre Selam Mikael som alltjämt har kvar sin triumfbåge.

Skisserad agenda – ”hjälp till självhjälp”

Pilotprojektets syfte är att genomföra en konservering av nämnda muralmålningar i Debre Selam Mikael och genom detta för våra vänner i Etiopien presentera en modell för hur en professionell konservering går till. Därutöver, som ett svar på ett inhemskt behov av utbildning på området, utgör lärlingsutbildning en viktig del. Denna praktiska utbildning på plats i kyrkan planeras få en fortsättning i högre utbildning i byggnadsvård och målerikonservering. På det nyligen etablerade Institute of Paleonvironment and Heritage Conservation vid Mekele University, som vi har etablerat kontakt med, skulle man gärna se att en sådan utbildning kom till stånd. Och ett påbörjat samtal med företrädare för Chalmers tekniska högskola har öppnat för en möjlig framtida samverkan.

En organisation benämnd The Swedish Society for the Conservation of the Ethiopian Cultural Heritage har bildats för att samordna verksamheten. Bland dess målsättningar kan man läsa: ”Att med utgångspunkt från skilda professioner gemensamt och i samarbete med institutioner och kollegor i Etiopien verka för Conservation in Ethiopia – a Pilot Project och utvecklingen av ett långsiktigt konserverings- och utbildningsprogram avseende vård och bevarande av äldre kyrklig konst och arkitektur i Etiopien.” Ordförande i sällskapet är Samuel Rubenson, professor i kyrkohistoria vid Lunds universitet och expert på den etiopisk-ortodoxa kyrkan, själv uppväxt i Etiopien, och sällskapets sekreterare är undertecknad. Övriga medlemmar representerar professioner och institutioner på högsta kompetensnivå med omfattande teknisk och vetenskaplig potential för genomförandet av pilotprojektet som sådant såväl som för planeringen av den utvidgade, långsiktiga kulturvårdsinsats detta syftar till.

Då den etiopiska konsten, som inledningsvis nämnts, ännu är så okänd utanför landets egna gränser, och då en upprustning av det etiopiska kulturarvet på sikt också förhoppningsvis borde kunna generera en ansvarsfull turism som ger inkomster till landet, planeras också en dokumentärfilm. För detta ändamål har två erfarna filmare från Berlin ställt sig till förfogande. Dessa arbetar för den tysk-franska tv-kanalen ARTE (Association Relative à la Télévision Européenne), ansedd som den främsta för kultur i Europa. Därutöver har ett tvärvetenskapligt forskningsprojekt skisserats med syfte att belysa frågor om den historiska, konstvetenskapliga, byggnadstekniska och religiösa kontext som nämnda kyrka är inskriven i. Detta planeras ske i samverkan mellan konsthistorikern Britt-Inger Johansson och undertecknad samt forskare specialiserade på arkitektur och byggnadsteknik vid Chalmers tekniska högskola. Till detta vill vi också knyta kolleger i Etiopien och andra länder. Förhoppningen är att detta sedan skall löpa parallellt med det utvidgade projektet med fokus på de kyrkor och den konst som inom detta blir föremål för konservering.

Den etiopiska ortodoxa kyrkan

Etiopien är i dag som på medeltiden ett utpräglat bondesamhälle där arbetet på åkern och boskapsskötseln alltjämt dominerar. Debre Selam Mikael är bara en av oräkneliga kyrkobyggnader i landet, och den förvaltas av den etiopiska ortodoxa kyrkan. Precis som i medeltidens Sverige står i Etiopien ”kyrkan mitt i byn” och dit kommer fromma etiopier i alla åldrar vandrande för att mötas och för att fira gudstjänst. Som en av fem så kallade orientaliska kyrkor och grundad i mitten av 300-talet är detta en av kristenhetens äldsta kyrkor. Med sina omkring 40 miljoner medlemmar och ett mycket omfattande klosterväsende är denna, näst efter den rysk-ortodoxa, den största ortodoxa kyrkan i världen. Påverkad av koptisk och syrisk kristen kultur, och med en lång rad seder och bruk hämtade från den semitiska traditionen, är den etiopisk-ortodoxa kyrkan både kulturellt och religiöst sett unik. Detta är inte bara sant för dess särpräglade bild- och byggnadskonst, utan även för dess liturgiska historia och de för en västerlänning högst exotiska och färgstarka ceremonier som sker i och utanför kyrkorna (fig. 7). Här blandas trummor och sistrum med sång och andlig dans och i centrum står de långa textläsningarna, hämtade från Bibeln och helgonens historia, ofta upplästa från urgamla och skönt illustrerade manuskript framställda av getskinnspergament. I dessa liturgier ser man gamla och unga präster i samspel med diakoner i olika åldrar – ibland inte äldre än tolv-tretton år – alla iklädda färggranna plagg och hattar, och en ljuvlig doft sprider sig från rökelsekaren. Med vaxljus och de för Etiopien så berömda stora gjutna handkorsen och med de liturgiska paraplyerna i glatt lysande röda och gula färger över sina huvuden går de församlingen till mötes och vandrar runt kyrkorna i processioner – i allt ett gripande skådespel där religiöst och socialt liv på ett alldeles naturligt sätt tycks sammanfogat med nedärvda, alltjämt högst levande traditioner, utmejslade under århundraden. Av de många leenden man möter från de oräkneliga fromma av båda könen som flockas kring kyrkorna, insvepta i sina shamas – ett långt, vitt bomullstyg med broderade bårder – och av den oförställda värdighet och personliga närvaro som är så tydligt inskriven i dessa människors hållning och anletsdrag, går det inte att ta miste på att denna religiositet är både sund och livsbejakande och främjar den kollektiva självbilden.

Så står kyrkorna i detta land, där kultur och religion är så vackert sammanflätade, i centrum för det sociala livet. Och lika viktigt som templet i Jerusalem var som rum för tillbedjan och social mötesplats för det judiska folket, lika viktig är kyrkobyggnaden och den plats som omger denna för etiopierna. Det är mot bakgrund av dessa sammanhang av religiös tradition och rika kulturella värdeskalor som det här presenterade projektet för konservering bör förstås. Det handlar alltså inte bara om att stoppa ett accelererande förfall av ett för Etiopien och världssamfundet omistligt kulturarv, att utbilda en inhemsk konservatorskår och på sikt främja en ansvarsfull turism, utan i lika hög grad om respekten för och värnandet om en levande tradition och kultur där dessa kyrkobyggnader och deras konst är av största betydelse.

Vi söker nu med ljus och lykta efter möjliga finansieringsvägar. Kanske någon anser att fattigdomsbekämpningen utesluter bistånd till projekt av det slag som här har skisserats. Men är inte detta ett tankefel? Bör man skilja kroppen från själen? Utan sin historia – där det fysiska kulturarvet förstås utgör en hörnsten – riskerar varje lands själ att utarmas. Vi hoppas att våra makthavare är kloka nog att förstå detta.

En ängel, tecknad med djärva penseldrag, visade sig för oss i Debre Selam Mikael, och jag upprepar: Det etiopiska folket lider av materiell fattigdom. Denna fattigdom fördjupas ytterligare om nu också dess kulturarv går förlorat.

För bilder hänvisas till den tryckta utgåvan.

Lars Gerdmar är ikonmålare/konservator och fristående forskare i bysantinsk konst.

Foto om ej annat anges: Lars Gerdmar
www.imagonova.com: Läs mer under rubriken ”Projekt”: www.imagonova.com
Bildkällor: Carmen Deas, Lars Gerdmar och Jean Gire: Les Dossiers De L’Archéologieb, No 8, 1975