Den livsnödvändiga kritiken

I vintras dog den brittiske kritikern och essä­isten Tom Lubbock, under mer än 13 år konstkritiker i The Independent. Lubbocks alldeles för tidiga död – han avled till följd av en ovanlig form av hjärntumör endast 53 år gammal – noterades vida omkring och inte minst på The Times välskrivna, informativa familjesidor där han blev föremål för en mycket uppskattande runa. Han betecknades som ikonoklast och provokatör med sällsynt förmåga att göra också den mest svårtillgängliga konst åtkomlig för vanliga läsare genom att skriva på ett underhållande, läsbart sätt. Han porträtterades som en ovanlig recensent i just detta att han inbjöd läsaren att delta i själva den kritiska processen genom att i sina texter öppet redovisa de argument, associationer och idéer som genomkorsade hans tankegångar innan han nådde fram till en hållning och en färdigformulerad kritik.

Efter att ha läst Thomas Anderbergs Alla är vi kritiker är jag benägen att tro att Lubbock var en yrkesman i hans smak. ”Den gode kritikern söker gärna större sammanhang och bakomliggande idéer”, skriver han – och fortsätter: ”Att lyfta fram ett tankeinnehåll är en av kritikens väsentligaste uppgifter, lika viktig som förmågan att bedöma hantverket.”

Anderberg är själv kritiker, sedan ett par decennier musik- och litteraturrecensent i Dagens Nyheter där hans genomtänkta, välkomponerade texter bibringar läsaren betydligt mer kunskap och reflektion än skarpladdade formuleringar och absoluta ställningstaganden. Det är välgörande – och börjar bli riktigt modigt; Anderbergs kritikerprofil är envist lågmäld i en av effektsökeri alltmer högljudd samtid.

Alla är vi kritiker anlände till bokhandelsdiskarna 2009 och är en kraftansträngning man önskar ett riktigt långt liv; innehållet har den sortens långa hållbarhet som är den lyckliga konsekvensen av en väl utarbetad gedigen grundidé. Bara Anderbergs eleganta sätt att i förordet ge ett antal flexibla anvisningar om hur boken kan läsas – och hur den kan konsumeras av olika läsartyper – vittnar om den tankereda man sedan också verkligen träffar på; alltför många förord i facklitterära verk visar sig lova mer än de sedan håller, här kan man sannerligen inte anklaga författaren för falsk varudeklaration.

Anderberg argumenterar redan från början starkt för sitt val av titel; han påpekar, infallsrikt och allmängiltigt, att vi som individer är förlorade om vi inte tillägnar oss kritiska verktyg. ”För att överleva måste vi välja rätt. Vi nödgas värdera, avfärda och förkasta, ansluta oss till, underlåta eller handla. Saknar vi kritisk förmåga riskerar vi att slås ut.”

Boken har med andra ord ett brett tillflöde och därmed stora utsikter att samla en bred läsekrets; om den inte redan är och för ansenlig tid förblir självklar läsning till exempel på landets alla journalistutbildningar har inte bara författaren anledning att sörja utan vi alla som här finner åtskilligt sådant stoff som en vid samhällsdiskussion skulle kunna piggas upp av. Men även om framställningen till en början är pedagogiskt vid smalnar Anderberg småningom av det hela, i meningen riktar huvudstrålkastaren på en diskussion kring den estetiska kritiken, något som inte skall missförstås som en markering av dess unika vikt, poängterar författaren. ”Det är snarare så att det som sker inom det här området röjer vad som väntar runt hörnet också i stort.”

Bland allt givande blev det, åtminstone för undertecknad läsare, inte minst Anderbergs resonemang kring begreppet originalitet, originalitetens värde och originalitetens relation till kvalitet som särskilt väckte livsandarna. Här rör sig författaren ledigt i intressanta resonemang där hans kunskap, läsefrukter, infall, långvariga iakttagelser och erfarenheter ger rik belöning. Tämligen från början tar han Kant i handen för att göra klart att också något sådant som ”originellt nonsens” existerar; en mild men fast rensning i floran av kritikerklichéer förekommer och Anderberg är ofin nog att påstå att nyhetsjakt – och i värsta fall originalitetsjäkt – intet annat är än en kritikersjukdom. Han går till och med steget längre och visar hur sådana yrkesåkommor rent av kan bli ”brott mot yrkesetiken”.

Om man tar en titt i bokens personregister finner man ytterligt få svenska namn; det är begripligt, men det är synd. En av bokens få svagheter är att den i alltför hög grad utspelar sig på ett distanserat teoretiskt och principiellt plan. Det blir, om det platta uttrycket tillåts, för lite kött och blod för att svara mot det författaren inledningsvis påstår, att den kritiska förmågan är livsviktig för oss alla. Det handlar alltså om livet! Men så lite mera liv då, vill man stundtals ropa tillbaka.

Nu kan man lätt förstå att Anderberg som kritiker vill undvika att med namns nämnande föra in sina yrkesbröder och -systrar i den aktiva svenska kritikerkåren i resonemangen, men jag tror att han alldeles utmärkt hade kunnat klara av att animera framställningen genom att ge belysande och igenkännbara exempel på kritiker ur närhistorien, inte bara ge fotnotsförtecknade exempel som paradigm, palimpsest och fragment. Vidare skriver han:

”Kritikern framstår som skärpt och betydelsefull när hon finner sådant som andra inte ser. I egenskap av upptäckare får hon en särskild nimbus. Det hör till sakens natur att upphovsmannen ogärna protesterar. Förtjust över att ha blivit mer förstådd än han själv förstått, bugar han och tar emot. I denna spegelsal av bekräftelser tenderar upptäckterna att mångfaldigas. De betydelsebärande detaljerna lyfts fram som reliker. Det ger upphov till seminarier som antar formen av riter.”

Alldeles säkert, men liv, kött, blod!

”När konstnärer riktar in sig på uttolkarna snarare än på den bredare publiken, blir alltsammans ett glaspärlespel utan mening.”

Javisst, bravo, men ge oss exempel!

Med detta sagt, framsprunget ur den höga kravnivå Thomas Anderbergs egen text injicerar i läsaren, skall också slutligen framhållas den läsandets rena glädje som författaren består oss med i denna bok; sällan läser man en sådan svenska eller tar del av en komposition så ytterligt väl genomförd som här.

Den brittiske litteraturvetaren, författaren, dramatikern och kritikern Terry Eagleton nämns en gång i Thomas Anderbergs litteraturförteckning och en gång i en fotnot. I den sistnämnda sägs att ”Eagleton har beskrivit hur de teorier som öppnade många dörrar under 70- och 80-talen efterhand kommit att blockera lika många utvägar. Inte minst har den terminologiska apparaten blivit så svårforcerbar att svårtillgängligheten kan misstänkas utgöra ett egenvärde.”

Eagleton är en bjässe inom det brittiska kritikerskrået med ett 40-tal böcker på verkslistan och en gedigen gärning som akademisk forskare och debattör. Intelligent, humörfrisk och vasstungad är han en med svenska mått mätt nästan misstänkt sort medan han i det egna sammanhanget är typisk i så måtto att han formats av den brittiska inställningen att det egentligen bara finns en enda riktig dödssynd – nämligen den att vara tråkig.

Eagleton har nog aldrig någonsin varit tråkig i ett offentligt sammanhang och är det heller inte i The Task of the Critic. Här, som i ett slags kamouflerad memoar, berättar han om sitt liv också utanför och innanför de olika professionella sammanhang – och de är inspirerande många – som han försatt sig i. Boken – med undertiteln Terry Eagleton in Dialogue – är resultatet av ett antal samtal han fört med litteraturvetaren Matthew Beaumont, och den både lider av och har förtjänster just genom detta upplägg. Beaumont är genomgående alldeles för hövisk, snäll och välmenande i sina frågor, man får ibland misstanken att samtalsboken blivit just en sådan därför att Eagleton inte mäktat med, eller velat, skriva en regelrätt självbiografi.

Därmed, alltså, inte för ett ögonblick sagt att det är en tråkig bok. Tvärtom. Eagletons smittande intellekt och berättarförmåga går igenom och kontrasterar uppfriskande mot det något stelbenta frågebatteriet uppdelat i kategorier som Individual/Society, Politics/Aesthetics, Criticism/Ideology, Marxism/Feminism, för att nämna några av de tio kapitlen. Boken har definitivt mycket att ge också den läsare som utan att vara ohyggligt informerad om det som varit och är Eagletons anglosaxiska värld ändå har en nyfikenhet på en skarpskuren intellektuells resonemang kring de kulturella, politiska och religiösa strömningar som präglade 1900-talets andra hälft.

Eagleton, som tidigt blev övertygad socialist, föddes i Salford i närheten av Manchester 1943; båda föräldrarna var invandrade irländare, fadern från lägre arbetarklass, modern från något högre arbetarklass, varför han tidigt bibringades erfarenheter av det ännu i dag sällsamma brittiska klassystemet: moderns familj, a fairly snobbish bunch, såg föraktfullt ned på faderns. I berättelsen om sin bakgrund benämner Eagleton den radikala gen som han kunnat följa långt tillbaka längs familjegrenarna. Han minns hur fadern, en tystlåten, tankfull man och rättrogen katolik, brukade hävda att han var övertygad om att Jesus Kristus var socialist.

Ett av bokens mest intressanta spår är detta att Eagleton återkommande talar om religionens betydelse för hans liv och arbete. Han blev tidigt medveten om att båda föräldrarna åstundade att han skulle välja prästbanan och att denna önskan blev en av barndomens verkliga bördor. Själv visste han att han inte ville bli präst men inte riktigt varför han inte ville bli det. Han var korgosse (ministrant) och deltog i församlingslivet men trodde sig vara klar över två saker: dels var han inte from nog för att bli präst, dels var det nog så att präster när allt kom omkring inte var intellektuella … Och om det var något jag ville bli så var det intellektuell – utan att jag kände till ordet ens, säger Eagleton och förklarar att han helt saknade sådana förebilder; i Salford vid den tiden fanns det inte ens något som kunde kallas medelklass. Trots detta var han från 15 års ålder klar över att han inte ville bli lokförare utan a left-wing intellectual.

Det skulle antagligen föra för långt att i ett svenskt sammanhang gå i mer detaljerad närkamp med denna drygt 300-sidiga intervju som vimlar av detaljer, personer och sakförhållanden ur framför allt brittiskt 60- och 70-tal, men understrykas bör det redan sagda: boken ger rik belöning åt den nyfiket lagde, och inte minst åt den som är nyfiken just på det kritiska uppdrag som tidigt blev Eagletons huvudspår.

Avslutningsvis bara några nedslag från Eagletons 60-tal i Cambridge där han tillsammans med en handfull andra ex-working-class Catholics grundade tidskriften Slant närmast som ett slags politiserad kommentar till Andra Vatikankonciliet, därför att, som han säger, konciliet med dess förtjänster var att se som ett medelklassfenomen, ett liberal-progressivt fenomen som han och hans gelikar med den bakgrund de hade inte omedelbart kände sig delaktiga i. Vitalt för hans fortsatta utveckling blev mötet med den dominikanske teologen och prästen Laurence Bright som kommit till kyrkan som ateist efter att tidigare ha studerat kärnfysik i Oxford. Inledningsvis blev mötet en kulturell kollision mellan dem; Bright var en outsider och som social varelse närmast som stigen rakt ut ur Brideshead Revisited, tämligen snobbig och därtill dominikan, som Eagleton säger – men, påpekar han, Bright klargjorde också att vi kunde fortsätta vara så mycket vänster vi bara ville … Det gjorde att jag för första gången upptäckte att det fanns en intellektuellt hederlig form av kristen tro, liksom en som var politiskt möjlig …