Bang i helfigur

Författaren och kulturjournalisten Beata Arnborg har tidigare bland annat givit ut en biografi om Vivi Täckholm. Nu är det dags för en bok om Barbro Alving. Det är den första heltäckande biografi som skrivits om henne, även om det inte har saknats böcker av och om henne. Det är en prestation redan med tanke på det mycket omfattande källmaterialet (brev, dagböcker, ofullbordade bokmanus) och än mer med tanke på det lyckade utförandet. Min enda invändning mot formen är att bristen på numrerade noter gör det svårt att hitta källhänvisningarna till de olika kapitlen.

De yttre stationerna i Barbro Alvings liv är snabbt angivna. Hon började som mycket ung på Idun, var anställd som reporter på Dagens Nyheter och sedan på Vecko-Journalen. Hon frilansade i andra tidningar och tidskrifter. Hennes signaturer var Bang och Käringen mot strömmen (den senare tyckte hon inte så mycket om, men menade att den givit upphov till namnet på stationen Charing Cross i London). Hon slog igenom med sina reportage från Berlinolympiaden 1936 och sändes sedan ut på en mängd resor, ofta till krigshärdar. Berömda blev hennes resor till inbördeskrigets Spanien, vinterkrigets Finland och ockupationens Norge. Men det skall inte glömmas att hon även gillade att göra reportage om kungligheter – det sista var från Gustav VI Adolfs begravning. Hennes intervjuer var näst intill otaliga, därtill kommer filmrecensioner, där hon var en av pionjärerna (Miss Bio), och deckarrecensioner.

Omfånget och variationen kan ge intrycket av en flyhänt och kanske något ytlig skribent. Inget kan vara mera felaktigt. Det är värt att observera att flera av artiklarna är mycket långa, något som på den tiden tolererades även i dagspressen. Redan det måste ha inneburit arbete och än mer att många av texterna skrevs under stor möda. ”Det är inte lätt att skriva lätt”, som hon själv formulerade det. En dålig ekonomi genererade behov av ständiga biinkomster. Prestationsångesten blev hon tidigt förtrogen med. Alkohol och tobak lugnade för stunden, men inte i längden. Märkligt nog var hon sparsam med umgänge på tidningen – ”tjejmaffian” på Dagens Nyheter tillhörde hon inte.

Hon var en typisk reporter också på det sättet att hon behövde snabba deadlines. Att skriva en bok kräver som regel år av tålamod och arbetsdisciplin, och det är väl förklaringen till att den stora biografin över Elin Wägner aldrig blev skriven. I decennier samlade hon material till den men sköt hela tiden upp själva skrivandet. Det blev Erik Hjalmar Linder och Ulla Isaksson som fick ta över det uppdraget.

Tillräckligt många böcker bär Alvings namn på titelsidan. I samband med att hon skulle ha blivit 100 år kom ett par nya böcker ut 2009. Det är klippböcker hopsatta av reportage och kåserier. Hennes kåserier i Vecko-Journalen blev älskade av många, liksom hennes radioanföranden. Det var inte självklart, eftersom hennes ställningstagande i vissa frågor var mycket kontroversiellt. Hennes kamp mot kärnvapen (så småningom även mot kärnkraften) kunde nog delas av många, även av borgerliga läsare, men hennes civilförsvarsvägran (med åtföljande sejour på Långholmen) och politiska ståndpunkt (hon blev medlem av Vänsterpartiet kommunisterna) ifrågasattes. Att hon slutade på Dagens Nyheter hade samband med att dess dåvarande chefredaktör Herbert Tingsten på ledarplats pläderade för svenska kärnvapen.

Barbro Alvings privata livsföring var okonventionell i mera än ett hänseende. Hon blev mamma som ogift, och Bang-barn blev ett begrepp. Under många år sammanbodde hon med Anna Sjöcrona.

Också att hon upptogs i den katolska kyrkans fulla gemenskap kan ha lett till höjda ögonbryn. Nu blev detta inte så känt som det andra – fortfarande möter man initierade kulturpersonligheter som inte vet att hon blev katolik. En del av förklaringen ligger i hennes egen tystlåtenhet om detta. Beata Arnborg förtiger inte hennes kristna tro, men har tydligen haft vissa problem med källorna på denna punkt. Vissa saker är dock uppenbara. ”Sanningskravet liksom skärpan i krav och kritik blev hennes nycklar in i den katolska kyrka som ville omfatta både vetande och tro, sanning och evangelium” (s. 333). Gunnel Vallquist betydde mycket för henne. Annars hade hennes beundran av Elin Wägner och Emilia Fogelklou kunnat leda henne till kväkarna.

Barbro Alving var på många sätt en kontrasternas människa. Den ivriga pacifisten kunde 1940 i Finland låta fotografera sig rökande en cigarett bredvid liket av en stupad rysk soldat (fotot finns i boken). Hennes uppriktighet och sanningskrav kunde verka provocerande. Men förljugen var hon aldrig, och nu har hon fått ett värdigt eftermäle i denna bok.