Nationalkyrkan

Svenska kyrkan är en folkkyrka, men den är lika uppenbart en nationalkyrka. Dessa två begrepp, som vi här behandlar som beskrivande, inte programmatiska termer, är inte helt liktydiga. När man sammanfattade resultatet av den fråga i den stora European Value Systems Study som gällde samfundstillhörighet, blev en av kategorierna vid sidan av ”katolsk”, ”frikyrka”, etc. just ”nationalkyrka”. I undersökningens utformning i de skilda deltagande länderna nämndes givetvis kyrkan vid namn. Nationalkyrkan i Norden är givetvis de lutherska folkkyrkorna. I Storbritannien, som i studien var en enhet, betydde nationalkyrkan i England Church of England, i Skottland den presbyterianska Church of Scotland. I Wales ingen. I Nederländerna är nationalkyrkan Hervormde Kerk, den gamla reformerta statskyrkan.

Nationalkyrka och folkkyrka

Church of England är av historiska och kulturella skäl den engelska nationalkyrkan. Om den utan vidare kan betecknas som folkkyrka är inte lika klart. Den döper numera ung. 40 procent av en årskull, drygt 30 procent av äktenskapen ingås i dess ordning, mindre än 15 procent av 15-åringarna konfirmeras anglikanskt. Dess lekmannarepresentation, vid sidan av biskoparnas och prästernas kammare, väljs av ca två miljoner aktiva församlingsbor. Sedan början av 70-talet har regering och parlament mycket begränsade möjligheter att påverka dess liv; något i fråga om biskopsutnämningar, inga alls vad gäller kyrkliga böcker eller den fortfarande inte avgjorda frågan om kvinnor i prästämbetet. Dess söndagliga gudstjänster samlar enligt senaste uppgifter ca 1,2 milj. (av 27 milj. döpta, 9 milj. konfirmerade), några hundratusen färre än de katolska mässbesökarna i England.

I England identifierar sig fortfarande en majoritet av befolkningen med Church of England. Hervormde Kerk, den nederländska nationalkyrkan, nämns av endast en fjärdedel av de tillfrågade som den kyrka de tillhör. Det är ändå uppenbart att Hervormde Kerk genom sin historiska roll och traditionella förbindelse med huset Oranien är nationalkyrkan.

Det kan givetvis diskuteras om den evangeliska kyrkan i Tyskland skall benämnas nationalkyrka, med hänsyn till att förbundsrepubliken omfattar stora områden, som traditionellt varit katolska, men i den mån man ser till kontinuiteten bortom Weimarrepubliken, ter det sig rimligt.

Vi kan också se hur i modern tid försök har gjorts att grunda nya nationalkyrkor. Det främsta exemplet är givetvis den tjeckoslovakiska kyrkan, som tillskapades genom den största schismen inom katolska kyrkan under 1900-talet, och under uppmuntran från den nybildade tjeckoslovakiska staten. Dess vägar kom att bli teologiskt slingriga, och den är i dag, trots stöd till och från kommunistregimen efter 1948, en marginell företeelse.

Nationalkyrka och statskyrka

Lika litet som folkkyrkostrukturen är direkt avhängig av statskyrkosystemet, kräver nationalkyrkan någon bestämd typ av koppling till den politiska makten. Däremot kan man hävda att utan en naturlig anknytning till de dominerande nationella symbolerna nationalkyrkan upphör som sådan.

Man skulle givetvis kunna tala om katolska nationalkyrkor, men kyrkans universalitet sätter här vissa gränser. Den katolska kyrkan som nationalkyrka kan stundom utnyttjas av den politiska makten, som i Francos Spanien, särskilt under decenniet efter andra världskriget. I andra situationer kan dess karaktär av nationalkyrka tvärtom stärkas i opposition mot den politiska makten, som i efterkrigstidens Polen.

Nu avvecklas ju de gamla nationella statskyrkosystemen, och frågan är om inte också Grekland kommer att hinna före Sverige, Spanien och Italien har ju redan infört mer jämlika och rättvisa ordningar.

Kultur och kontinuitet

I England har sedan flera år förts en livlig debatt om de liturgiska reformerna. Många kritiker har ansett att den klassiska Book of Common Prayer fatt ge vika för ett trivialt och platt språk i den nya handboken. Samma kretsar är också emot den allt större användningen av nyare bibelöversättningar i stället för den klassiska King James’.

Kritikerna menar att Church of England överger den historiska traditionen och vad som kallas ”high culture” för efemära uppfattningar om vad som är pastoralt gångbart. Man utmålar Church of England som definitivt på väg att bli ett samfund bland andra, när de historiskt-kulturella förtöjningarna kapas.

Vi kan känna igen mycket i själva motsättningarna i den svenska debatten om den nya psalmboken. Och i Sverige som i England är också de ekumeniska synpunkterna ständigt närvarande.

Nationalkyrka och civilreligion

Ser vi till Svenska kyrkan, uppvisar den vissa egendomligheter: den formellt stora uppslutningen kring medlemskap och förrättningar i kombination med unika företeelser som det ärftliga medlemskapet, omhänderhavandet av den civila folkbokföringen, partipolitiseringen av kyrkliga val och kyrklig representation, sekulariseringen av all offentlig religionsundervisning inklusive de teologiska fakulteterna. Allt detta bidrar till att göra bilden av Svenska kyrkan som ett trossamfund otydlig. I stället måste allt fler komma att uppfatta Svenska kyrkan som ett offentligt organ för svensk civilreligion, en inrättning för religiös service på nationell och medborgerlig, snarare än på konfessionell och kyrklig grund.

Avvikelser från den kyrkliga normen, vilka också kan uppfattas som brott mot centrala lärosatser promulgerade av det allmänna, medför betydligt allvarligare konsekvenser än vad som endast är avvikelse från trosnormen. Behandlingen av minoriteten i ämbetsfrågan illustrerar tydligt detta förhållande. Och bidrar givetvis verksamt att hos många ge bilden av Svenska kyrkan som endast en del av den offentliga verksamheten.

Likaså undergrävs föreställningen om Svenska kyrkan som ett trossamfund, när den av världsliga instanser förhindras att bedriva elementär kyrklig disciplin bland sina präster, antingen det gäller tjänstefördelningen efter skilsmässa eller kvarstående i prästämbetet efter omdop i pingstförsamling. Eller den tragikomiska konflikten mellan jämställdhetsombudsmannen och biskop och domkapitel i Göteborg.

Självfallet finns det stark kritik mot dessa förhållanden från den opposition inom Svenska kyrkan, som behandlas med en hårdhet, som aldrig drabbar dem som endast bryter mot traditionella kyrkliga normer i tros- och moralfrågor. Men det vore hoppingivande om fler i majoriteten såg riskerna i utvecklingen från folkkyrka till civilreligion.

Vad är det för fel med Svenska kyrkan?

Ärkebiskopen inledde kyrkomötet föredömligt med att referera de nedslående siffror för Svenska kyrkan 1985, vilka vi uppehöll oss vid i förra numret av Signum.

Den omfattande pressreaktion som följde på siffrorna och ärkebiskopens uttalande, markerade delvis en ny syn på Svenska kyrkans problem. Nu beskylldes den inte för att vara alltför andligt inkrökt och inte hänga med i vad som sätter människor i rörelse eller i brand, freden, Sydafrika, miljön, kvinnorna och annat behjärtansvärt. Nej, genomgående var det motsatta temat: Svenska kyrkan hade försummat sin andliga och teologiska uppgift att artikulera och utlägga det kristna frälsningsmysteriet för vår tids människor. I stället hade man, enligt kritiken, i allt för stor utsträckning ägnat sig åt att hoppa på eller slå följe med allehanda goda politiska och sociala korståg, i bästa fall medan dessa ännu behövde mer fart, i sämsta endast som en trött eftertrupp. Det viktiga är kanske inte i vilken utsträckning denna kritik är rättvis, men kritikens ändrade innehåll är tankeväckande.

Vad har vi med saken att göra?

Vårt intresse för nationalkyrkan kommer givetvis därav att för överskådlig tid Svenska kyrkan kommer att bära huvudansvaret för den kristna trons förmedling i vårt land. Därför delar vi smärtan över kristecknen. Allvarligast är kanske den omfattande krisen i prästäktenskapen. Att skilsmässornas och omgiftenas vanlighet nästan bragt den inomkatolska kritiken mot prästcelibatet till tystnad, är i detta sammanhang minst av allt något att glädjas åt.

Den katolska närvaron i Sverige och en ständigt pågående dialog med Svenska kyrkan kan förhoppningsvis bidra till att motverka den Svenska kyrkans internationella isolering, dess ”albanisering”, som någon har uttryckt det. Denna fara är givetvis särskilt stor, när en kyrka uppvisar just den rad av sällsamheter som är egendomliga för Svenska kyrkan, främst synen på dopmedlemskap. Har man genom legala och ekonomiska privilegier en storebrorsställning hemma, är det kanske svårare att låta sig påverkas av den internationella ekumeniska debatten. Svenska kyrkan har i dag inte den ställning i den internationella ekumeniken den länge hade i Söderbloms efterföljd, och den internationella ekumeniken har fatt en allt mindre roll i svenskt kyrkoliv.

Liturgisk förnyelse

Det vore orimligt och orättvist att endast peka på betänkliga drag i utvecklingen. Med det nyligen avhållna kyrkomötet har Svenska kyrkan tagit ett viktigt steg i allmänkyrklig riktning med den nya handboken. Detta centrala område, gudstjänstlivets gestaltning, ter sig ur katolsk synvinkel på ett helt annat sätt än eljest tendenserna i Svenska kyrkan. På 25 år har skillnaderna mellan katolska kyrkan och Svenska kyrkan reducerats mycket kraftigt; under periodens början främst genom den stora katolska liturgireformen, men under senare tid främst genom förändringar i Svenska kyrkans liturgi.

De allra flesta ser uppenbarligen positivt på denna utveckling. Det kan ju då vara värt att ägna en tanke åt en av förutsättningarna. Den högkyrkliga rörelsen i Svenska kyrkan kom att i sitt arbete för sakramental och liturgisk förnyelse bli mer framgångsrik än någon kunde annat än vagt hoppas på 50-talet. När deras liturgiska strävanden i stort accepteras av Svenska kyrkan, stöts rörelsens kärntrupper ut eller åt sidan, åtminstone så långt statens arm räcker in i den kyrkliga organisationen.

Det senaste kyrkomötet uppges allmänt ha tonat ned den partipolitiska styrningen och gruppbildningen. Vi hoppas att det inte endast berodde på att psalm- och handboksfrågorna var svårhanterliga som partipolitiska materier.

Vi kan inte upphöra att bekymra oss om Svenska kyrkan och att peka på de förhållanden som bidrar till att den uppfattas som statens civilreligion. (Vi har tidigare hänvisat till problemen kring Alva Myrdals och Olof Palmes begravningar.)

Nationalkyrkan har med sina rötter i svensk historia och svensk mentalitet särskilda möjligheter. Men den har också speciella frestelser och problem. En del av dessa kan Svenska kyrkan möjligen ta itu med redan under bestående förhållanden. Andra hänger direkt samman med en antikverad och för ett demokratiskt och pluralistiskt samhälle ovärdig religiös regim.