”Vilka är de … ” Tankar kring salig- och helgonförklaringar

Håller helgonen på att återigen bli aktuella? Onekligen fanns en tid – och det är inte så länge sedan – då helgonen ställdes i skymundan i kyrkan. I moderna kyrkobyggnader fanns knappast någon plats för helgonbilder. Var de malplacerade? En viss puritanism avlöste barockens överflöd. I den västerländska liturgin har helgonen trätt tillbaka till förmån för – såsom man trodde – mera väsentliga aspekter på frälsningsmysteriet, något som framgår av kalendarierna.

Idag finns kanske en motsatt tendens. Gamla restaurerade helgon- och mariabilder får återigen pryda våra kyrkor och kapell och de älskas av de troende. Österländska ikoner utövar en egendomlig dragningskraft. Helgonbiografier i trängre och vidare bemärkelse skrivs, trycks respektive nytrycks.1 Även böcker om ”trons människor”, helgon s a s utan helgongloria, och om sökande icke-kristna publiceras och efterfrågas. Seden med pilgrimsfärder i gammal och ny tappning återupplivas. Och under påven Johannes Paulus II:s pontifikat har år efter år salig- och helgonförklaringarna ökat. Här i Norden blir efter allt att döma en saligförklaring aktuell inom de närmaste åren. Det gäller Nils Stensen, den store danske vetenskapsmannen och biskopen (jfr Signum 1986: 189 ff, 227 ff).

Vad är det som hänt i kyrkan och kanske också med folk utanför kyrkan? Vilken plats intar dessa heliga eller icke-kanoniserade sökande ”trons människor” i vårt mänskliga och kristna liv i och utanför kyrkan?

Varför denna ”helgon-renässans” i vår tid? Tvivelsutan har det som vi kallar ”den andra upplysningen” förstört vår uppfattning om helighet mer än all sekularisering. Nietzsche hånade och smädade helgonen: ”Jag vill inte vara ett helgon, hellre då en pajas.” Nietzsche och hans yttranden bör man nog inte uppfattas ordagrant. Mångt och mycket som denne motsägelsefulle man älskade häcklade han med hatfulla ord. Mycket mera gripande än dagens ateister skrev han också om gudsmordet och man anar hos honom något av en otillfredsställd gudslängtan.

Vissa psykologiska riktningar har framställt ”lustprincipen” som livsfilosofi och all asketisk strävan om livsfientlig. Man har inte insett att varje form av disciplin inte är självändamål utan kan vara en strävan efter inre ordning. Men många traditionella biografier framställer helgonen på ett frånstötande platt och tråkigt sätt. I vissa levnadsskildringar hoppar människorna aldrig över skaklarna. Det förekommer inga spänningar och kriser, inga bråddjup, uppskakande händelser eller förtvivlat mörker. Läsaren kan bara lägga ifrån sig boken med en gäspning. Risken att släta ut vissa obekväma historiska fakta påvisar nyligen professor Klaus Schatz i en artikel om pater Rupert Mayer S J, som saligförklaras den tredje maj i år i Miinchen (jfr Entschluss, 1987:3 ”Spänningar med det kyrkliga ledarskapet”).

Vem är då helgon? Kan vi överhuvudtaget definiera helgonen? Helgondyrkan är kanske något utslitet. Det har kanske blivit så på grund av att vi själva har missförstått saken. Helgon är nämligen inte övermänniskor och helgondyrkan är inte hjältedyrkan. Helgonen har varit människor som vi. Det avgörande var att de har mött Kristus och levat i hans efterföljd. I denna bemärkelse – gripna av Gud och gudssökare – är de ledargestalter som visserligen inte kan kopieras men som kan ge orientering och klarare visa att människan har sina rötter bortom det timliga. På ett levande sätt visar de hur Guds och Kristi mysterium har präglat deras liv, kanske smärtsamt omdanat det, men samtidigt gjort det till ett tecken för omvärlden. Den västerländska historien skulle tvivelsutan vara fattigare utan sådana ledargestalter som Franciskus av Assisi, Benedikt av Nursia och så många andra.

Sannolikt tar sig helighet och martyrskap idag nya uttryck. Simone Weil, själv vid kyrkans utkant, sade på sin tid: ”Idag räcker det inte längre att vara ett helgon. Just den helighet som innevarande ögonblick kräver är en helighet som kanske aldrig funnits tidigare.” Onekligen ligger något riktigt i denna tanke. Heligheten har blivit mera anonym och ödmjuk, mera fördold, mera oansenlig och okanoniserad. Nikolai Leskov, den ryske författaren, formulerade en gång: ”Vilken timme är den mest angelägna? Vilken människa den viktigaste? Vilken uppgift den mest väsentliga?” Kanske en oerhört djup tro döljer sig någonstans i människovimlet. En dam i färggrann kappa med blå schalett, en spårvagnsförare, en tjänsteman, ja, vem som helst. Jag kommer att tänka på Peguy, den franske poeten som omvände sig till kristendomen och av ren solidaritet med de icke-troende inte dristade sig att bli praktiserande katolik. ”Det är nödvändigt att man kommer till Gud tillsammans och presenterar sig tillsammans. Den ene kan inte komma utan den andre.” Det är kanske något av en formel för vår tid. Även martyriet tycks ha fått ett nytt ansikte. Jag tänker på de tusen och åter tusen människor i öst och väst – kristna och icke-kristna – som har dött för sin tro och vilkas namn är lika okända som den ”okände soldatens”. Engagemang kan ha nya accenter – en insats av tro för rättvisa och mänskliga rättigheter. Ärkebiskop Oscar Romero är ett exempel på denna nya form av martyrium.

Varför befattar man sig med salig- och helgonförklaringar idag? Vore det inte bättre att ligga

lågt med dessa ”spetsar och volanger”? Ekumeniskt sett är frågan känslig. Ett typiskt exempel är Edith Steins saligförklaring som givit anledning tills spänningar i de judisk-katolska relationerna. Också katoliker kan fråga sig, är dessa oerhört noggranna och resurskrävande salig- och helgonprocesserna (först på stiftsnivå och sedan under olika stadier i Rom) i de flesta fall under tiotals år verkligen meningsfulla? Genom en kanonisering blir ett helgon inte heligare än förut. Genom en saligförklaring tillåts bara en officiell kult, alltså en vördnad i begränsad omfattning i kyrkan. I helgonförklaringen uttalar sig kyrkan däremot slutgiltigt – på grund av extraordinära tecken som har skett genom helgonets förbön. Därmed bekräftas närvaron i de heligas samfund och helgonet kan vördas officiellt i hela kyrkan. Men dessa helgon är inte medlare som står mellan Gud och oss. I själva verket är de verktyg som Gud använder sig av för att uppenbara sin egen härlighet och sin kärlek. De är därför inte heller bara förebilder utan genom sin andliga hjälp förmedlar de verklig solidaritet i vår tillvaro.

Det finns givetvis en hel rad befogade frågor som vi här inte närmare kan gå in på: spelar i dessa salig- och helgonförklaringar inte ganska irrelevanta mänskliga faktorer en roll? Har inte påvar, biskopar, präster och ordensfolk s a s förtursrätt framför lekmännen? Spelar kanske inte påverkan från vissa intresserade grupper, finansiella möjligheter att genomföra en kanonisationsprocess eller nationella hänsynstaganden m.m. en otillbörlig roll? Visst, allt detta kan inte a priori uteslutas. Men det är trots allt inte det egentligt avgörande. Ty i förgrunden står ett andligt fenomen. I kyrkan vördar man vanligtvis sina helgon långt innan några officiella bekräftelser förekommer. Man tänder ljus och ber vid deras gravar. Ofta finns här en sensus fidelium, de troendes egen intuition, oberoende av klara kyrkliga utsagor. När kyrkan sedan förvissar sig om två faktorer, nämligen att människan ifråga på ett ”heroiskt” sätt som den kanoniska termen lyder har levat sin tro och sin nästankärlek, och för det andra att hennes vittnesbörd kanske är av särskild betydelse för kyrkans samtid, inleder den en beatificering eller ka¬nonisering. Mot en sådan bakgrund synes de två senaste beatificeringarna – pater Rupert Mayer som trosvittne under den totalitära nazistregimen och Edith Stein – kanske i än större utsträckning såsom det antyds i en artikel i detta nummer – ha en särskild betydelse för kyrkan idag.

Återstår en fråga som inte skall förbigås: Var återfinner man lekmännen bland salig- och helgonförklaringar? Är de inte väldigt sällsynta? Inte ens under ”lekfolkets år” tycks kyrkan haft anledning att beatificera eller kanonisera någon lekman. Är det ett tecken på att kanonisering i stort sett är förbehållen det som man före Andra vatikankonciliet kallade ”det andliga ståndet” eller ”fullkomlighetens stånd”?

Men redan den gamla kyrkan vördade i sin liturgiska kalender martyrerna Agnes samt Perpetua och Felicitas. Under senare århundraden är Thomas More och Jeanne d’Arc exempel på lekmannahelgon. Och i vårt århundrade kanoniserades Anna Maria Taigi – mor till sju barn – och Maria Goretti, flickan som dog för sin kyskhets skull. Men det är nog så att kyrkan först på senare tid har övergivit ett allt för ensidigt ”ståndstänkande”. Vaticanum II talar inte längre om ”fullkomlighetens stånd”, utan betonar starkt alla troendes kallelse till helighet. Guds folk som är på väg skall genomsyra världen med sin helighet och många tecken tyder idag på att det finns karismatiska lekmannagestalter.

Det mest väsentliga är emellertid inte, om människor i kloster eller uppbärande ett kyrkligt ämbete blir heliga, utan att var och en i sin kallelse söker och låter sig finnas av Gud.

Andra vatikankonciliet har klart och tydligt framhållit att det finns en inbördes rangordning beträffande de kristna trossanningarna efter vilken relation de står i förhållande till den kristna trons grundval och centrum. Helgondyrkan hör inte till de centrala kristna trossanningarna. Salig- och helgonförklaringar är dessutom enbart kyrkliga företeelser som kan ge vägledning främst för den liturgiska kalendern och kulten. När kristet folk i öst och väst älskar sina helgon och vördar dem sker detta – eller borde detta åtminstone ske – därför att dessa heliga människor på ett levande och bevekande sätt leder djupare in i Kristusmysteriet.

Not

’ The Oxford Dictionary of Saints. 2nd edition, Oxford 1987.