Marxistisk religionssociologi

Att 1100-årsfirandet av missionären Methodius sommaren 1985 blev något av ett genombrott för den katolska kyrkan i Tjeckoslovakien, har efterhand framgått allt tydligare. Inte bara det faktum att 250 000 pilgrimer samlades i Velehrad i Mähren och att säkert två tredjedelar av dessa var ungdomar utan även efterräkningarna i form av intensifierade trakasserier och hårdare tag från myndigheternas sida visar att det råder ett ytterst spänt och nervöst förhållande mellan kyrka och stat i Tjeckoslovakien.

Kardinalen, den 87-årige ärkebiskopen av Prag, Franticek Tomacek har också allt flitigare tagit till orda och påpekat hur religionsfriheten kränks och troende trakasseras av myndigheterna just på grund av sin tro. Hans artiklar och uttalanden har i vissa fall publicerats utomlands och så att säga bakvägen fatt spridning i Tjeckoslovakien.

En namninsamling mot en ny och liberalare abortlagstiftning – som bland annat tvingar alla läkare att utföra abort, i annat fall riskerar de sin legitimation – har fatt tusentals undertecknare. Opinionsyttringar av detta slag är ytterst sällsynta bakom järnridån.

I en intervju i början av 1986 med den västtyska katolska tidskriften Publik-Forum diskuterar Tomacek möjligheterna för ett påvebesök. Johannes Paulus II räknar själv med att kunna besöka Tjeckoslovakien. Kardinalen frågar sig stillsamt när. I samma intervju vädjar han till västvärldens media att visa mer intresse och ge bättre information om vad som pågår i landet. ”Om ingen utanför våra gränser talar om oss, dör vi”, säger den gamle kardinalen som trots sin höga ålder inte låter sig pensioneras, vilket sannolikt skulle fa till följd att ytterligare ett biskopssäte blev vakant. För närvarande står åtta av elva stift utan biskop eftersom myndigheterna vägrar godkänna de kandidater som föreslagits från Rom för dessa poster och relationerna mellan kyrka och stat föreskriver en sådan ömsesidighet.

En färsk religionssociologisk undersökning som nyligen passerat Tjeckoslovakiens gräns och refererats i den österrikiska katolska nyhetsbyrån Kathpress (86 09 18) bekräftar ett starkt nyväckt intresse för religionen. Inom landet cirkulerar samma text i många exemplar underjordiskt. Författare är Erika Kadlecova, tidigare chef för det statliga verk som handhar kyrkofrågor i Böhmen och Mähren.

Professor Kadlecova hade på 1960-talet en ledande ställning vid universitetet i Prag på den institution som ägnar sig åt vetenskaplig ateism men avskedades från sin befattning 1968. Hon har under en följd av år arbetat som kontorist och även som diskare och är numera pensionerad. Fastän hon alltjämt betraktar sig som marxist går hon hårt till rätta med den marxist-leninistiska religionsideologin.

Hon påpekar att löftet som marxismen utfäster, nämligen att ersätta en religiös förbudsmentalitet med frihet, aldrig infriats. ”Drömmarna dödades innan de hann gå i uppfyllelse. Resultatet visar sig i besvikelse, kaos, framtidsfruktan, i avsaknad av perspektiv och i terrorn. Den allmänna grundkänsla som råder är ångest, rädsla för krig, rädsla för det vatten som vi dricker och den mat som vi ger våra barn, i rädsla för den luft som vi andas. Det råder rädsla för människor, vita, gula, svarta och rädsla för ryssar, kommunister, imperialister, revanschister, rädsla för dem som svälter och dem som råder över vapnen.”

I en situation som denna, när alla plågas av fruktan är det högst naturligt att människan söker en tillflyktsort och trygghet. Religionen med dess kyrkliga gemenskap tjänar som en sådan. Där vågar man ställa frågan om livets mening på sin spets. Kadlecova menar att marxismen blir svaret skyldig när elände, sjukdom, död, rättfärdighet och upprättelse omvandlas till existentiellt påträngande livsfrågor. Staten förordar att Gud inte existerar men erbjuder inget alternativ och ingen befrielse utan utlämnar människan i en hopplös förtvivlan.

Mot denna religiösa och sociala bakgrund, menar Kadlecova det vara följdriktigt att människan söker efter religionen. Den religiositet som alltid funnits latent har på nytt väckts till liv i Tjeckoslovakien. Det föreligger också en reformerad och förändrad religion till vilken vissa grupper dras. Man måste räkna med att även i framtiden kommer religionen att utöva ett starkt inflytande på människorna och att den kommer att prägla många och alltmer tas på allvar. Kyrkan har besegrat den marxistiska religionskritiken.

Det går inte längre att identifiera kyrkan med den bild som marxistiska religionskritiker utmålar: ett feodalt system, en maktfaktor med påbud och sanktioner, trång dogmatik och vetenskapsfientlighet. Så ser kyrkan inte ut idag. Genom sin egen utveckling har kyrkan gjort den marxistiska religionskritiken poänglös. Kyrkans morallära är både teoretiskt och praktiskt samhällstillvänd. I kyrkan råder tolerans och i denna atmosfär, i de troendes gemenskap, finner man glädje och hjälp.

Den vändpunkt i kyrkans historia, som Kadlecova anför, är Johannes XXIII:s pontifikat vilket möjliggjorde ett nytt samhällsengagemang. Kyrkan har tagit på sig rollen att försvara de hotade, kritisera orättfärdiga samhällsstrukturer och framstå som en försvarsadvokat.

Kyrkan har emellertid inget politiskt program och är inte lierad med någon politisk organistion. Hon är i sin fulla rätt att yttra sig i politiska nmoralfrågor,;eftgrsom hon har en ideell funktion.

Marxismen bedövar människans intellekt, hävdar den marxistiska religionssociologen. ”Mycket av den kritik som vi riktat mot religionen faller tillbaka på oss själva, när vi tvingar människan att bete sig på ett sätt som strider mot hennes egen erfarenhet och hennes eget förnuft. Att proklamera en marxist-leninistisk statsideologi låter sig inte enkelt försvaras. Till det yttre kan vi säga att stora vinster inkasserats. Bland annat har de som tillhörde kyrkan av konventionella skäl fallit ifrån. Men just kyrkans ”maktlöshet” i ett socialistiskt samhällssystem har givit henne en speciell dragningskraft. Kyrkan tvingar inte längre på människan en viss livsstil och detta tilltalar numera många. På mindre orter har kyrkans betydelse varit ganska konstant, medan man i städerna, bland intellektuella och ungdomar, finner ett nytt levande intresse för religionen bland personer som utövar en stark dragningskraft.”

Att regimen i Prag inte sväljer denna beska brygd är inte ägnat att förvåna.