Nidaros – en moden medeltia katedral

Där medeltidens pilgrimer reste i hoppet om bot och välfärd för kropp och själ, söker sig dagens turister till sevärdheter, men de gamla vallfartsmålen lever ofta kvar i högönsklig välmåga. Kyrkor och katedraler lockar besökare, gärna i organiserade skaror, vilket man kan uppleva särskilt slående i den stad som under hela den kristna medeltiden var Nordens främsta vallfartsort, nämligen Trondheim. För katedralen används fortfarande stadens gamla namn Nidaros, vilket betyder Nids flodmynning.

En sommardag flockar sig grupperna i katedralens suggestiva halvmörker, effektivt guidade av ungdomar klädsamt iförda hellånga röda kåpor. Norska dominerar förstås, men de flesta stora turistspråken går att avlyssna under några timmar för den som tar tid på sig. Att inte behöva hasta sig genom sevärdheter är kulturturistens välbehövliga lyx. För att verkligen se hur till exempel en byggnad är konstruerad bör man läsa på i texten, och det sker med fördel på ort och ställe, förutsett just att man har den dyrbaraste av tillgångar, nämligen tid.

Katedralen är byggd för relikerna av Norges store helgonkonung, Olof den helige. När han stupade vid Stiklastad 1030 gravlades kroppen i Nidaros, och snart nog spred sig ryktet om hans helighet, och pilgrimer började dra sig dit. Sankt Olof kom att bli det mest populära lokala helgonet i Norden, vida mer uppskattad också i Sverige än vår svenska motsvarighet, sankt Erik.

Med tiden blev staden biskopssäte och anlade en katedral som skulle vara sitt föremål värdigt. Det blev en romansk början som byggdes ut under gotikens tidigare fas och i sitt första skede var färdig kort före 1300. Som så många andra himlasträvande praktbyggnader drabbades den av eldsvådor, och den allvarligaste inträffade några år före reformationens genombrott i Norge. Med avskaffandet av katolicismen försvann pilgrimerna, som hade tillfört kyrkan så goda inkomster. I trehundra år stod byggnaden svårt förfallen men fungerade som församlingskyrka. I samband med 1800-talets allmänna historieromantik började arbeten med att på nytt göra detta till en storslagen byggnad. 1869 satte verksamheten i gång och är nu i stort sett avslutad, men reparationer pågår ständigt. Också här är miljöförstöringen en påträngande faktor.

När 1800-talets arkitekter restaurerade medeltida kyrkor rensade de ofta bort alla senare tillskott och försökte återskapa det ursprungliga utseendet. I Sverige var det främst H. Zettervall som gjorde katedraler stilrenare än de någonsin varit. I Nidaros gick det annorlunda till. Man byggde en modern medeltida kyrka. Med utgångspunkt i den låga fasaden skapades en hög och praktfullt utsmyckad västvägg, som ger katedralen dess särpräglade karaktär, och alla fönster fick målat glas i enhetlig stil. Målade statyer i storformat sattes upp på den höga bågen mellan skeppet och koret. Resultatet blev en sammansmältning av gamla och nya former som gör ett harmoniskt och övertygande intryck på besökaren, som ofta nog inte anar från hur olika tider byggnaden härstammar. Huvudfasaden ligger som normalt för kyrkor i väster. Den var, ovanligt nog för nordiska förhållanden, byggd efter engelska förebilder. Annars var det fransk stil som dominerade i Norden. Endast de lägre partierna fanns bevarade, men de byggdes på uppåt och formades till en hög och bred skärm för figurer. Vanligen koncentrerar sig den gotiska skulpturen kring portar och bågarna över dem, men här blir hela fasaden lika rikt dekorerad. Inte bara byggdes själva väggen hög, med ett väldigt rosfönster, och med torn, utan den fick nyhuggna skulpturer. I drygt femtio år arbetade norska bildhuggare med att framställa figurer i storformat. Några fa bevarade fragment från medeltiden gav vissa uppslag.

Här möter en rik uppsättning av medeltidens många populära helgon med sina olika attribut, vart och ett prydligt insatt i sin egen dekorerade nisch. Sankt Sigfrid från Växjö (som heter Sigurd i Norge) visar tankfullt upp fatet med tre avhuggna huvuden, medan Paris skyddshelgon Denis håller sitt eget avhuggna huvud mellan händerna. I sällskap har de främst apostlarna och åtskilliga nordiska helgon, som dock inte har så iogonfallande särtecken. Stilen varierar lite med skulptören men är genomgående högtidlig, utan den humor som medeltida bildhuggare gärna lät bryta fram mitt i allt allvar. De är naturfärgade, men nyanserna varierar starkt från mörkt gräddvitt till djupgrått, vilket nog helt far tillskrivas luftföroreningarna: ju längre en staty har stått, desto mer smuts har den dragit åt sig.

Det väldiga rosfönstret avslutas med en spetsig båge, vars form går igen i den breda trekant som reser sig bakom och över fasaden på mitten mellan tornen. Också där har statyer funnit fotfäste, så högt upp att man far gå till en guidebok för att kunna identifiera dem och kanske hitta vår heliga Birgitta. Det har blivit en bilderbok i sten, en praktfull presentation av medeltidens levande tro i en senare tids utformning.

Det målade glaset i fönstren hörde till gotikens mest suggestiva stilmedel. Sin fulla effekt gör de när solen bryter in och ger glödande liv åt färgerna. Endast sällan är de ursprungliga fönstren bevarade, som i Chartres. I Nidaros fanns ingenting kvar av det gamla, så Gabriel Kielland fick möjligheten mellan 1913 och 1934 att göra ett enhetligt verk, som omfattar bortåt hundratalet fönster. Alla är de utformade i gotisk stil med scener främst ur bibeln men också ur legenderna, mellan dekorativa mönster, en popularisering av bibeltexterna som motsvarar vägg- och takmålningarna i mindre burgna kyrkor. Rosfönstret över portalen har enorma dimensioner, och dess livfulla färgskala i rött och blått tycks växla med ljuset. Det kan vara intressant att jämföra med Bo Beskows korfönster i Skara, där konstnären behandlat motiven med en helt annan frihet i färg och form.

Utsmyckningen med målade fönster i hela kyrkan har en märkbar praktisk nackdel, nämligen den otillräckliga belysningen. Här far specialutformade kronor med elektriskt ljus motverka halvdunklets effekter, men det blir inte riktigt lyckat, eftersom glödlampor alltid är störande att se på, och i en kyrka ska man rikta blicken uppåt, mot valven som bär.

Det mest originella inslaget i arkitekturen är den medeltida åttkantiga utformningen av östsidan. Där står högaltaret, som sig bör, och dess dyrbaraste utsmyckning var under den katolska tiden Olofs relikskrin. Det krävde en speciell markering, och då grep byggherren till oktogonen, en form med anor från bysantinsk tid som då och då dyker upp i det kristna kyrkorummet. I församlingskyrkor var koret med högaltaret avskilt från menigheten, men i vallfartskyrkor byggdes en omgång bakom altaret, så att pilgrimerna skulle kunna komma så nära de högheliga relikerna som möjligt utan att alltför mycket störa gudstjänsten. Under katolsk tid pågick mässor under stora delar av dagen, till Guds ära snarare än till församlingens uppbyggelse.

Man blir också påmind om kristendomens räckvidd i vår tid jämfört med helgonkungens dagar, när den fick nöja sig med landvinningar i Europa. I ett av kapellen finns andaktsböcker och biblar på skilda språk, och bland dem ligger Nya testamentet översatt till vietnamesiska. Det är en lång väg från Stiklastad.