Ni har varit i Uppsala på en konferens i några dagar. Vad är ert intryck av Sverige och av Uppsala under dessa dagar?
För det första uppskattar jag staden mycket, den är mycket vacker, lugn och fridfull. Jag har mött stor vänlighet och hjälpsamhet, och det faktum att de talar mitt språk är speciellt fördelaktigt för mig. Jag har varit på många olika konferenser om vetenskap och religion, och i denna deltog faktiskt fler människor som är filosofiskt och teologiskt sofistikerade än i många andra konferenser jag varit på. Så det har varit mycket trevligt, jag har uppskattat de andra föreläsningarna och jag har uppfattat ett genomgående tema som är: hur långt kan vi använda evolutionära förklaringar, inte bara på levande fenomen i allmänhet, utan även på mänskligt medvetande, på religion och etik?
Vad handlade ert tal här på konferensen om?
Fokus i min föreläsning var intelligensens evolution och huruvida denna kan ge oss ett komplett rättfärdigande för den tillit vi sätter till vår intelligens, och jag drar slutsatsen att vetenskapen om evolutionen inte ensam kan göra det. Så det är här jag skulle ge plats åt metafysiken.
Ni nämnde i er föreläsning att ni tidigare studerat filosofi och nu ägnar er åt teologi. Ser ni något spänningsförhållande hos er själv mellan dessa intresseområden och ”identiteter”, som filosof och teolog?
I mina grundstudier var filosofi mitt huvudämne, men jag ägnade mig sedan åt teologi under mina fortsatta studier. Jag är en av dem som anser att varje bra teologi måste finna den rätta filosofin för att ge den begrepp, och för att kunna samtala och föra en dialog med resten av den intellektuella världen. Om man bara har en biblisk bakgrund, om ens idéer bara är formade av bibliska berättelser, kan man säkert klara sig ganska bra i livet och man kan säkert finna mycket mening och tröst i detta rent narrativa förhållningssätt. Men man kommer inte att komma särskilt långt i ett samtal med andra vetenskaper utan något slags sökande efter en gemensam referensram, inom vilken en sådan dialog kan föras.
Ni återkommer ofta till Bernard Lonergan. Varför är han viktig för er?
En av anledningarna till att jag finner att Bernard Lonergan är till så stor hjälp är att han bidrar till att forma en sådan universell referensram, som jag nyss talade om, helt enkelt genom att be var och en av oss att reflektera över vad som ligger implicit i våra spontana kunskaps-akter (spontaneous cognitional life). Man kan därigenom komma fram till många intressanta epistemologiska och metafysiska idéer som tillåter, åtminstone mig, att diskutera med vetenskapsmän på en gemensam spelplan.
Vi har kommit in på frågor som rör förhållandet mellan vetenskap och tro. Kreationism och intelligent design (ID) är ju idag ett hett ämne. Vad är er generella hållning gentemot intelligent design?
Intelligent design är en avkomling till en mycket värdig tradition som kallas naturlig teologi. Vad naturlig teologi alltid har gjort är att argumentera för att skapelsen alltid på något sätt måste återspegla Skaparens egenskaper. Det är därför mycket frestande för vissa att utgå från skapelsen för att komma fram till någon sorts förståelse av en yttersta verklighet. Jag har i princip inga problem med det, men vad som har hänt är att den naturliga teologin underströk det faktum att egenskaper i naturen på något sätt är en intelligent formgivares produkt; när Darwins vetenskap lanserades blev denna tanke helt enkelt inte trovärdig för många männi-skor, däribland teologer och religiösa människor, och än mindre för evolutionsbiologer. Dessa har svårt att se uppkomsten av komplexitet som ett tecken på en kreativ, vis Skapare som har omsorg om oss. Så, för att göra en lång historia kort, vad jag som teolog med intresse för evolutionär teologi måste göra är att erkänna att en enkel form av designargumentet helt enkelt inte fungerar för många välutbildade personer idag, främst därför att evolutionsteoretiker har – eller tror sig ha – en alternativ förklaring till design; den naturliga urvalsprocessen ur slumpvisa variationer över en mycket lång tidsperiod. Detta är en rent naturalistisk förklaring till design, som får många att undra varför man över huvud taget skall fråga efter en teologisk förklaring till design, nu när man har en naturlig förståelse. Så vad jag måste göra i min teologi är, först och främst, att vara kritisk mot varje försök att använda intelligent design eller komplexitet som det huvudsakliga sättet att nå fram till Skaparen. För det andra, i mitt land, USA, invänder jag kraftigt mot användandet av idéer från intelligent design i biologiundervisningen i kommunala skolar. Och det är verkligen huvudfrågan. Det finns teologiska tvistefrågor också, men när det gäller USA är striden kring evolutionen av största vikt. De konservativa och så många som kanske hälften av USA:s invånare önskar att kommunala skolor undervisar om intelligent design som ett alternativ till evolutionsteorin.
Vad skulle ni då föreslå för alternativ till detta synsätt? Hur ser, enligt er, förhållandet ut mellan biologi och teologi?
Vad jag föreslår som ett sätt att komma runt detta är en förståelse av olika slags teorier som olika lager av förklaringar. Det finns rum, inte bara för naturliga förklaringar, utan också för teologisk förståelse. Men på grund av karaktären hos dagens naturalistiska argument om livet och design måste teologin gå djupare än någonsin tidigare när det handlar om vad som pågår i naturen. För 150 år sedan kände vi inte till mycket av det som händer i naturen, till exempel den evolutionära upptäckten av livet som en ström av gemensam härkomst från, kanske, en enda levande stamfader. Det är en idé som var chockerande för många männi-skor, men i mina ögon är det en teologiskt vacker idé eftersom den understryker allt levandes samhörighet på ett sätt som ingen tankestruktur någonsin tidigare har gjort. Det är min åsikt. Så det är en punkt där teologin kan börja reflektera kring livets speciella uttryck på ett nytt sätt, och jag tror att det som teologiskt kan komma ur en reflektion över evolutionen ger oss en mycket rikare bild av naturen än vi någonsin tidigare haft. Det betyder inte att vi behöver överge den naturliga teologin, men vi måste vidga den bas av data utifrån vilken vi reflekterar över Skaparen. Den förståelse av Gud som vi därigenom uppnår, Gud efter Darwin, kan inte vara exakt densamma som vi hade tidigare.
Hur förändrar detta vår syn på vem Gud är?
Jag skulle då vilja skilja mellan naturlig teologi och en skapelseteologi. Naturlig teologi utgår från naturen och söker sig mot idén om Gud genom reflektion. Skapelseteologi, vilket är vad jag främst bedriver, utgår från det faktum att jag som teolog är en del av en religiös gemenskap. Vad jag vill fråga som teolog är: ”hur bör jag förvänta mig att den skapade världen ser ut, givet min specifikt kristna förståelse av Gud?”. I en bok som kommer [läs: kom] ut i augusti, Christianity and Science, försöker jag visa att idén om en självutgivande Gud och en Gud som avger löften, vilket är den bibliska förståelsen, är en Gud som öppnar framtiden för världen. Och det är ett fantastiskt sammanhang för en reflektion över evolutionen. Vad evolutionen säger mig nu, i ljuset av skapelseteologin, är att den Gud som öppnade framtiden för Abraham och som öppnade framtiden genom Israels profeter, den Gud som öppnade framtiden för Jesus genom att uppväcka honom från de döda, denne Gud som öppnar framtiden är evolutionens Gud. Gud öppnar framtiden men han tvingar inte på universum en viss design. Detta är en annan anledning till att jag teologiskt motsätter mig tanken på Gud som en formgivare; den är för stel och för livlös.
Med vilka ord skulle ni istället vilja beskriva Guds interaktion med världen?
Bibelns Gud interagerar med världen genom att avge löften. Vad är ett löfte? Ett löfte är något som öppnar framtiden. Så jag skulle vilja utvidga begreppet om löfte bortom folket Israel, bortom kyrkan, och utvidga det till hela universum. Vi har känt till livets utveckling i över 150 år, men vi har inte förrän vid 1900-talets mitt insett att hela kosmos är en berättelse, ett drama, som utvecklas, och det förändrar saker och ting för teologin. Men jag tror att det vidgar och fördjupar vår förståelse av Skaparen genom att framhäva att universum fortfarande skapas, att världen för varje dag stiger upp lite mer ur intigheten, kan man säga. Jag tror att detta fördjupar vår förståelse av skapelse, av inkarnation, av återlösning, av Kristus och av Gud. Så kristna skall aldrig vara rädda för att lära sig mer om naturvetenskap, därför att det kommer bara att göra oss mer imponerade av Skaparen.
Tror ni att evolutionsbiologer också har något att lära av teologin? Ni talar om hur teologer måste anpassa sig till en ny världsbild; tror ni att någon teologisk insikt också skulle förändra hur vetenskap bedrivs?
Bra fråga. I fråga om vetenskapliga data, så nej, teologi har där inget att tillföra naturvetenskapen. Teologins uppgift är inte att utföra det slags arbete som naturvetenskapen utför, och en av de saker som varit pinsamma för teologin i det förgångna är att den ibland har försökt att pre-sentera sina idéer som om de vore svar på vetenskapliga frågor. Det är därför jag motsätter mig intelligent design; det är en väsentligen teologisk tanke som vissa människor, speciellt i USA, försöker tvinga in i skolans biologiundervisning, som om den vore ett svar på vetenskapliga frågor. Det är förskräckligt när teologin används på det sättet, eftersom det säger till vetenskapsmännen: ”ni behöver inte göra fler undersökningar, för vi har svaren här”. Så i den meningen har inte teologin någonting att ge naturvetenskapen. Men i en annan mening har den det, genom att presentera en världsåskådning inom vilken vetenskapsmännen tryggt kan utöva sin vetenskap. Teologin har redan gjort detta! Den gjorde det exempelvis under medeltiden då den förberedde marken för vetenskapen genom att betona universums rationalitet; att det är möjligt att förstå universum, och anledningen till att det går att förstå universum är att det är grundat i den gudomliga Visheten. Den världsåskådningen gav de tidiga vetenskapsmännen självförtroendet att steg för steg försöka upptäcka vad denna begriplighet består i. Varje vetenskapsman måste, då han eller hon bedriver vetenskap, göra en implicit trosbekännelse om att universum går att förstå, att det är meningsfullt att utforska universum, att det finns något att upptäcka i detta, i termer av struktur, ordning och begriplighet. A.N. Whitehead, en av mina favoritfilosofer, argumenterade för att teologin skulle bereda väg för naturvetenskapen just genom att framhäva universums rationalitet. Och i det ögonblick som en forskare ställer frågan varför det är möjligt att förstå universum, så övergår han eller hon från vetenskap till teologi. Så teologins uppgift är att tillhandahålla en världsåskådning inom vilken vetenskapsmannen med självförtroende kan fortsätta sin upptäcktsfärd.
För att gå över till en mer samhällelig nivå: vilken roll kan och bör religionen spela i den moderna världen, och kanske framför allt i ett sekulariserat land?
Religionen kommer bara att vara relevant om den besvarar verkliga frågor som verkliga människor ställer. Religion och teologi har aldrig varit till hjälp om de översköljer människor med svar på frågor de inte ställt. Vad jag tror att man måste göra som teolog i den moderna världen, inte bara i Sverige utan överallt, är för det första att vara uppmärksam, att öppna sig själv för frågor som verkliga människor ställer. Det betyder att man måste korrelera sina teologiska svar med verkliga frågor i-stället för att överhopa människor med en uppsättning idéer som inte är kopplade till deras verkliga liv. Det är det första, att fråga sig vad människor frågar efter, och i en eller annan form tror jag att människor i alla tider ställer frågor om livets mening – ”vad skall jag göra med mitt liv?”. Det finns hela uppsättningar av vad man kan kalla ”gränsfrågor” som alla människor ställer förr eller senare, även inom vetenskapen. Vetenskapsmannen åker till laboratoriet, tar på sig den vita rocken och arbetar på ett specifikt problem. Men så, vid en viss punkt, när vetenskapsmannen åker hem på kvällen, kan han eller hon komma på sig själv med att fråga: ”varför håller jag på med vetenskap?”, ”varför är jag intres-serad av sanning?”, ”varför använder jag mina dagar till detta?”. När en person ställer sig dessa frågor är den personen på väg ner i djupet, till de yttersta frågorna. Den store tyske teologen Paul Tillich sade att den lärde forskaren kanske inte har något djup, om det material forskaren diskuterar inte är kopplat till dessa stora frågor, medan den genomsnittlige arbetaren som frågar sig vad som är meningen med hans arbete och liv är på väg in i dimensioner av verkligheten där teologin, om det är bra teologi, förhoppningsvis kan ge svar på dessa gränsfrågor.
En sista, kort fråga. Jag nämnde tidigare Newmaninstitutet. Vilket råd skulle ni ge ett ungt katolskt institut för högre studier som befinner sig i sin linda?
Jag anser att dess främsta uppdrag är att se till att den katolska traditionens visdom och rikedomar hålls vid liv, på många olika sätt som människor finner nyttiga. Men för det andra, för att följa upp vad jag tidigare sagt, bör personer involverade i ett sådant institut vara medvetna om den typ av frågor som måste ställas i den intellektuella världen av idag, vilket säkert många av dem redan är. Dessa frågor är inte de samma som ställs i den vardagliga världen. Det betyder att institutet bör vara öppet för samtal med vetenskap, med filosofi, även om vetenskapen och filosofin vid första påseende tycks vara skeptiska till det katolska perspektiv som Newmaninstitutet intar och som fick institutet att bli till. Vikten av dialog, samtal och öppenhet är mycket stor. Vi bör vara uppmärksamma på de röster som finns där, försöka förstå dem, kritiskt reflektera över dem och så fatta våra beslut baserat på detta. Jag skulle också vilja framhålla den positiva effekt ett dygdernas liv, främjat av ett religiöst institut, kan ha som inspiration för att leda människor till ett djupare intellektuellt liv. Så jag är glad att höra att ni upprättar ett sådant institut.