För dem som inte själva har upplevt det måste det vara svårt att föreställa sig hur mycket det liturgiska bruket har ändats under mindre än ett halvsekel. Utvecklingen som ägt rum under de senaste 30 åren är knappt märkbar idag, eftersom den nya liturgiska modellen idag i praktiken tas för given överallt. En sådan situation är naturligtvis tillfredsställande, men betyder det att de djupare intentionerna hos Konstitutionen om den heliga liturgin därmed har förverkligats? Kanske är tiden nu mogen för en utvärdering.
Aktivt deltagande
Redan från början var målet för den liturgiska rörelsen, som uppstod i Belgien 1909, att överbrygga klyftan mellan prästens officiella liturgi och folkets. ”Aktivt deltagande” understöddes i början genom cirkulerandet av vad som kallades folkets mässböcker, vilka innehöll söndagens liturgi. Snart uppstod en önskan om mer än att bara kunna följa med i en bok. Andra Vatikankonciliet uppfyllde denna önskan genom att introducera användandet av folkspråket, genom att förenkla den liturgiska symboliken för att göra den mer begriplig, genom att återvända till den tidiga kyrkans praxis och ta bort element som senare kommit att skymma det väsentliga och genom en korrekt rollfördelning i gudstjänsten. Resultatet blev ett mycket större engagemang av folket ända in i liturgins centrum.
Det aktiva engagemanget av folket i liturgin är naturligtvis en enastående gåva från konciliet till Guds folk. Som med alla värdefulla reformer finns det en baksida. Aktivt deltagande i liturgin kan omärkligt leda till en sorts bemäktigande av liturgin. Liturgin inte bara frigörs från sitt oantastliga väsen – i sig inte något ont – men det blir också i ett visst avseende en egendom för dem som celebrerar, ett utrymme för deras ”kreativitet”. De som firar – både präster och lekfolk – blir dess ”ägare”. I vissa fall kan detta till och med leda till en sorts liturgisk ”kupp”, som eliminerar det heliga, trivialiserar språket och förvandlar kulten till en social tilldragelse. Liturgins verkliga subjekt är inte längre Kristus, som genom Anden tillber Fadern och helgar folket i en symbolisk handling, utan den mänskliga personen eller den gudstjänstfirande församlingen.
Liturgin är snarare Guds arbete med oss än vårt arbete med Gud. Den gudstjänstfirande församlingen träder in i liturgin likt in i en i förväg fastställd, gudomlig och andlig arkitektur. I viss mån bestäms detta av den historiska lokaliseringen av Kristus och hans gudomliga mysterier: eukaristin innefattar närvarogörandet av en särskild måltid, som Kristus åt med sina lärjungar natten före sitt lidande. Detta betyder inte att vi måste utesluta varje slag av flexibilitet i vårt liturgiska utförande, långt därifrån, kreativitet är faktiskt vad som krävs, men man kan inte bara förändra och arrangera om alltihop. Vi är inte liturgins skapare; vi är tjänare åt och väktare av dess mysterier. Vi äger dem inte, inte heller stadfäster vi dem. Både individuellt och kollektivt bör vår grundläggande inriktning vara mot Gud, en attityd av tacksamt mottagande, förundran, tillbedjan och lovsång – kort sagt en hållning präglad av bön, av överlåtelse av oss själva till Gud och hans vilja med oss.
”Att förstå” liturgin
En av Andra Vatikankonciliets och kyrkans viktigaste angelägenheter har varit och förblir att liturgin ska vara begriplig för den gudstjänstfirande församlingen. ”Förstå vad ni gör” är det grundläggande kravet för allt som vi gör.
Vissa realiteter utgör hinder för förståelse. Liturgin är nästan helt och hållet strukturerad utifrån bibeln, och bibeln använder språk och bilder från en svunnen tid. De icke-bibiliska texterna i liturgin är också främmande: de latinska kollektbönerna med sin koncisa och metriska struktur är oöversättbara, inte så mycket på grund av att orden inte kan överföras till ett modernt språk utan därför att mentaliteten och kulturen som de härstammar från har försvunnit. Många andra texter tycks, när de skilts från sin musikaliska kontext, i slutänden bli extremt arkaiska. Ta till exempel Salve Regina, Dies irae men även de ordinarie introitustexterna och kommunionsantifonerna, för att inte tala om de bilder av Gud som dessa texter innehåller (den sovande Guden, vredens Gud). Vissa sekundära symboler verkar inte längre fungera: att droppa vatten i kalken, handtvagningen (lavabo), att lägga ett stycke av hostian i vinet, fottvagningen. Ofta hör man klagomål på sådant som ”gammaldags”, ”passé”, ”medeltida” och ”monastiskt”.
Botemedlet som tillgrips i de flesta fall begränsar sig till: Vad kan vi ta bort? Hur kan vi förkorta? Vad fungerar bättre för att uttrycka det som pågår i våra liv som enskilda och i vår gemenskap? Vissa uttryck ersätts av andra, mer begripliga uttryck, men vad gör vi med ord som ’uppståndelse’, ’påsk’, ’eukaristi’, ’omvändelse’ och ’synd’? Det finns delar av ett bibliskt och liturgiskt modersmål som helt enkelt inte kan ersättas. Det måste läras in.
Betyder på samma sätt det faktum att vi inte längre ser herdar och hjordar varje dag att sådana bilder inte längre är begripliga? Är det därför att ingen någonsin har träffat en seraf som den metaforiska kraften hos denna änglalika budbärare inte längre talar till oss? Hälften av all poesi som någonsin skrivits använder bilder och uttryck som inte är en del av läsarens vardag och omgivning.
Om liturgin inte endast är ett strukturerande av allmänmänsklig religiositet utan snarare Guds uppenbarelse i mänsklig historia (från Abraham till Kristus), då kan vi inte undvika behovet av undervisning och initiation. Både proklamationen och firandet av mysterierna, som har ägt rum i judendomens och kristendomens historia, kräver inskolning, på samma sätt som liturgin kräver det.
Att förstå ”förståelse”
Moderna definitioner utmanar oss. Våra samtida uppfattar oftast ”förståelse” som förmågan att fatta första gången man hör något. Något är begripligt om vi kan fatta det direkt. En sådan inställning är riktig när det gäller våra vanliga kunskapsobjekt, vilka endast kan uppfattas på en rent kognitiv nivå, men där det handlar om djupen i den mänskliga och gudomliga verkligheten fungerar inte denna inställning. Kärlek, död, glädje, solidaritet och kunskap om Gud kan aldrig fattas direkt eller vid första ögonkastet. Djupa realiteter lämnar endast gradvis ifrån sig sin fullständiga betydelse. I dessa fall är förståelse en lång och framåtskridande process att lära känna en särskild verklighet.
Analys är därför inte på sin plats när det gäller liturgi: endast ett ihärdigt lyssnande och förtrogenhetsskapande går att tillämpa. Vårt tillvägagångssätt måste vara dialogiskt så att vi tillåter liturgin att säga vad den har att säga, genom att uppmärksamt lyssna till dess övertoner och tillåta dess djupare mening att utveckla sig, inte leta efter alternativ utan låta liturgin tala för sig själv och uppenbara sina egna realiteter.
Trots att detta kan låta konstigt för många, är vårt liturgiska firande för det mesta för kort. Det ger inte tillräcklig tid och plats för att träda in i skeendet. Det räcker inte att människor har hört liturgin eller att den har uttalats. Har den avslöjats för dem? Har de fått möjligheten att införliva den? Liturgin behöver tid för att leverera sina rikedomar.
En ordens tyranni
En viktig omständighet i allt detta är tystnad. Andra Vatikankonciliets liturgi sörjer för perioder av tystnad, men i praktiken får inte tystnaden någon chans. Liturgin förvandlas till en ohejdbar följd av ord som inte ger någon tid för internalisering.
Utan att introducera retoriska gester och bygga in teatrala element så kan man ändå hävda att tungan och örat oftast är de enda mänskliga organ som används under liturgin. Hur många celebranter betraktar inte predikan som liturgins höjdpunkt och en mätare på firandet? Hur många har inte känslan av att firandet mer eller mindre är över efter ordets liturgi?
För mycket uppmärksamhet riktas också mot det intellektuella förhållningssättet till liturgin. Föreställningsförmåga, affekt, känsla och, rätt uppfattad, estetik får inte tillräckligt utrymme, och liturgin misslyckas därmed att nå många av dem som deltar i den, antingen därför att de är ointellektuella typer eller därför att de anser att sådana saker inte tillför deras liv något.
Liturgin är varken tidpunkten eller platsen för undervisning. Naturligtvis har den ett utmärkt undervisningsvärde, men den får inte ersätta de olika tillfällena för undervisning i den kristnes liv. Sådana tillfällen kräver sin egen tid. Liturgin hör till ”lekens” område. Det unika med leken är att man leker för lekens egen skull. Liturgin är ett självändamål.
Liturgin ska inte heller användas som ett sätt att sprida information, oavsett hur viktig denna information än är. Den ska inte tvingas tjäna som ett lätt sätt att informera deltagarna om det ena och det andra. Man deltar inte i liturgin på missionens söndag för att få veta något om det ena eller andra missionsområdet. Man kommer till liturgin för att reflektera över och integrera sin egen sändning från Kristus att ”gå ut till alla folk”. Liturgin bör inte fungera som en uppvärmning för annan aktivitet, inte ens en kyrklig aktivitet. Även om det faktiskt kan hända att man lämnar liturgin med ett större engagemang, med tro och kärlek som leder och inspirerar ens handlingar, så är liturgin inte ett möte utan ett firande.
Också kyrkofäderna höll sig till principen att mystagogisk undervisning (där de heliga mysteriernas djupaste kärna blottlades) endast skulle komma efter initiationens sakrament. Deras pedagogiska tillvägagångssätt var ”sensoriskt”: delta först och upplev saker på en existentiell nivå i gemenskapens mitt, och förklara först därefter. Före dopet begränsade de sig till moralisk handledning och läromässig undervisning om det kristna ”livets väg”. Omedelbart efter dopet – under påskoktaven – talade de om dopets djupa innebörd, krisman [den invigda oljan] och eukaristin. Hela deras undervisningsmetod var strukturerad kring ett system av frågor och svar som: ”Såg ni att …?”, ”Nå, det betyder att …” Fira först, förstå sedan.
Kanske behöver vi inte bokstavligen hålla oss till ett sådant pedagogiskt tillvägagångssätt, men det ger onekligen en antydan i rätt riktning. Ingen kateketisk metod kommer att lyckas som inte förmår lita till bra, församlingsfirande av liturgin, och de som önskar arbeta med liturgin och variera dess teman måste först uppmärksamt lyssna till dessa teman och delta i firandet av liturgin så som den är. Om de inte gör det, kommer hela deras liturgiska strävan att visa sig vara ingenting annat än självförverkligande. Vad skulle vi tycka om en kompositör som vägrar lyssna på sina föregångare eller en konstnär som vägrar besöka ett museum? En hedervärd liturgiker lyssnar först, mediterar, ber och internaliserar. Endast därefter kan han eller hon ”modulera” [anpassa].
Att använda de övriga sinnena
Synen är det mest aktiva av sinnena. I liturgin idag tycks den emellertid vara något underskattad. Det finns mycket att höra men litet att se. En gång i tiden var situationen den omvända; den synliga dimensionen var ställd i förgrunden. Vissa sekundära liturgiska gester, som elevationen av brödet och vinet vid konsekrationen, är följder av detta faktum. Även eukaristisk tillbedjan utanför mässan har sina rötter här.
Det är alltid bäst att låta de stora symbolerna verka. Hur kan dopet förstås som ett bad i vatten, om det inte visar sig vara något mer än ett bestänkande med vatten? Hur kan vi tala om ”att lyssna till budskapet” om alla sitter med nedböjda huvuden och läser texter i sina gudstjänstordningar när de borde lyssna? Även platsen varifrån Skriften läses har viss betydelse. Det är bättre att inte läsa mitt i församlingen, därför att ordet kommer till oss från annat håll. Det förkunnas; det uppstår inte helt enkelt ute i församlingen. Det läses också bäst från en evangeliebok och från en ambo omgiven av respektingivande symboler (ljus, rökelse och ministranter).
Det är mycket viktigt att olika textgenrer respekteras: en läsning är inte en bön, en hymn är inte en psaltarpsalm, en sång är inte en förmaning, inte heller är en predikan en uppsättning tillkännagivanden. Var och en av dessa genrer kräver sin egen retoriska behandling. Dessutom är det uppenbart att varken retorik eller skådespeleri eller känslosamhet hör till liturgin. Att läsa text är inte att spela en roll; det är låta sig själv vara det ödmjuka instrumentet för ett ord som kommer från en annan värld. En överdriven personlig påverkan från den man eller kvinna som läser kan ta död på liturgin och förta dess harmoni.
Känseln tar sig sitt djupaste uttryck i handpåläggning och i smörjelse. Dessa är bland de mest fysiska i liturgins gester och de kan påverka den mänskliga personen enormt. Betydelsen av att be i närvaro av en sjuk person får en helt annan karaktär om man lägger sina händer på eller smörjer personen.
Till sist, luktsinnet är nästan helt outnyttjat i liturgin. Det är inte till vår fördel att bruket av rökelse har trängts åt sidan, och förpassats till området för hinder och onödigheter.
Liturgi och liv
Om, som påven Leo den store sade, de kristna mysterierna har övergått i liturgi, då är det också sant att liturgin måste övergå i kristna männi-skors moral och andliga liv. ”Praktisera det ni gör i liturgin” (imitamini quod tractatis …) förmanar den gamla texten från prästvigningens liturgi.
Somliga har dristat sig till att från detta axiom dra slutsatsen att liturgin inte är viktig i jämförelse med vårt dagliga liv, att den är en valmöjlighet för dem som behöver, men överflödig för dem som inte gör det. Andra har föreslagit att liturgi och liv sammanfaller och den sanna gudstjänsten sker utanför kyrkan i ens vardagsliv.
Den kristnes liv bygger på cultus och caritas. Liturgin sammanfaller inte med livet, snarare står den i ett spänningsförhållande till livet. Söndag är inte måndag och inte vice versa. Vad vi gör under veckan på ett omväxlande och uttunnat sätt gör vi också i liturgin, men på ett mer koncentrerat rent sätt: vi lever för Gud och andra.
Liturgi är dock inte det enda uttrycket för mänskligt liv. Liturgi symboliserar och närvarandegör, först och främst frälsningens mysterier, Kristi ord och handlingar, men även våra handlingar, i den mån de begrundas, renas och försonas i Kristus. Hans mysterier – närvarandegjorda för oss i liturgin – är våra förebilder. Den kristologiska bestämningen av våra liv i liturgin är oundgänglig.
Liturgin är inte en festmåltid som vi dukat upp för oss själva, i enlighet med våra egna personliga preferenser. Det är Guds festmåltid. Vi närvarar på Guds inbjudan.
Översättning: Per Lindqvist
Artikeln var ursprungligen publicerad i America 27 augusti–3 september.