Nedslag i hundens kristna kulturhistoria

Vilka spår har hunden lämnat i den kristna kulturhistorien? Det är ett stort ämne, eftersom vi här talar om människans äldsta husdjur. En begränsning måste göras, och här fokuserar vi hunden i Bibeln och i den äldsta kristna kyrkan.

Ofta heter det att eftersom hunden i orienten räknas som ett orent och föraktat djur, så står det inget positivt om den i Bibeln. Riktigt så enkelt är det inte. Det hebreiska ordet för hund, kalev, var också namn för en av de viktigaste personerna i samband med invandringen i Kanaan, Kalev, Jefunnes son, den ende som vid sidan av Josua fick komma in i det utlovade landet (4 Mos 13:7). Å andra sidan kunde även ordet för ”loppa” fungera som personnamn, så det behöver kanske inte betyda så mycket.

Att det inte står så mycket om hundar i de bibliska texterna kan delvis bero på att det saknas jaktskildringar. Visserligen prisas Nimrod som en väldig jägare (1 Mos 10:8–9), men vi får inte veta något om hans fyrbenta medhjälpare i jakten. Jakten verkar i huvudsak ha bedrivits till husbehov och inte lämnat ämne till litterära skildringar.

Givetvis har hundar använts i fårskötseln. Israels andliga ledare kunde jämföras med ”stumma hundar”, alltså fårhundar som inte gav skall när faran nalkades och därför inte var till någon nytta (Jes 56:10). I­bland nämns hunden i ordspråksliknande vändningar: ”Bättre en levande hund än ett dött lejon”, Pred 9:4. Att få sina kvarlevor ätna av hundar var ett särskilt vanhedrande öde, värdigt den avfallna kungadynastin i nordriket. ”De av Jerobeams ätt som dör inne i staden, dem skall hundarna äta upp, och de som dör ute på åkrarna, dem skall himlens fåglar äta” (1 Kung 14:11).

Många hundar, särskilt de herrelösa, har nog levt en bekymmersam tillvaro och fått livnära sig som renhållningshjon. Endast en bibelbok har ett par utsagor som tyder på en närmare relation mellan människa och hund, ett slags sällskapshund. Det är i den deuterokanoniska skriften Tobits bok. Där skildras hur Tobias, son till Tobit, reser från Nineve i Assyrien, där familjen bodde efter att ha deporterats från Israel, till Medien. Det var en lång resa och han behövde ett gott resesällskap. Det fick han i form av ängeln Rafael, men sällskapet var till en början något förstärkt: ”Tobias gav sig i väg med ängeln i sällskap, och hunden sprang efter honom och följde dem en bit på vägen” (Tob 6:2). Denna hund introduceras i berättelsen helt abrupt och nämns ytterligare endast en gång. Det är när Tobias kom hem efter resan, då ”hunden sprang och mötte dem” (Tob 11:4). Man får intryck av att hunden har väntat på Tobias hela tiden (den grekiska texten är dock svårtolkad och har rekonstruerats i Bibel 2000). Skildringen är kortfattad, och man saknar helt den emotionella laddning som präglar Odysseus möte med sin döende hund Argos efter hemkomsten till Ithaka och som har gjort Odysséens sjuttonde sång till en klassisk text om hund och männi­ska (så i Hjalmar Gullbergs dikt ”Odysseus hund” i Kärlek i tjugonde seklet, 1933).

I Nya testamentet förändras inte bilden mycket. Hunden omtalas i uttryck som att inte ge det som är heligt åt hundarna (Matt 7:6) och det varnas för villolärare som kallas för hundar (Fil 2:3), alltså med negativ innebörd. Här används det vanliga grekiska ordet för hund, kyon, det som även ligger bakom vårt cynisk. I berättelsen om den kananeiska kvinnans tro (Matt 15:21–28) används diminutivformen av detta ord, kynarion, ”vovve”, och möjligen innebär detta att det där talas om sällskapshundar i hemmen. Kvinnans svar till Jesus lyder ju ”Nej, herre, men hundarna äter ju smulorna som faller från deras herrars bord”.

Men en närmare relation mellan en människa och en hund omtalas inte, och vi får aldrig veta namnet på en hund. Återigen är det frånvaron av jaktsituationer som är en del av förklaringen. Där kunde ett kamratskap mellan djur och människa uppstå, något som den urbana miljön inte på samma sätt medgav. Hundens roll i fårskötseln var alltför bestämd av en fast roll, medan jakten medgav en högre grad av självständighet, också på hundens sida. Den grekiska författaren Xenofon beskriver i sin bok Kynegetikos jakten med hund på ett inkännande sätt. Han har också en lång lista med förslag på lämpliga hundnamn. Han fick åtminstone en motsvarighet på kristet område. Biskopen Synesios av Kyrene, mera framstående som jägare än som teolog, skrev på 300-talet en nu förlorad handbok om jakt med hund.

Vissa grekiska filosofer var intresserade av husdjuren i Aristoteles efterföljd. Om nu djuren har en själ i aristotelisk mening, då finns en förenande länk mellan dem och människan. Den stoiska filosofin menade dessutom att djuren i någon mening har logos, förnuft, något som Plutarchos tog fasta på. Tyvärr utvecklades inte detta tema av kyrkofäderna.

Kyrkofäderna kommer in på hunden i sina bibelkommentarer. Ett ställe som de särskilt utlägger är liknelsen om den rike mannen och Lasaros, där det står att hundarna kom och slickade Lasaros sår, där han låg vid den rike mannens port. Detta ställe skall väl närmast visa på Lasaros bedrövliga situation, men hos kyrkofäderna blir det inte sällan så att hundarna jämförs med rätta lärare som uppbygger den fallna mänskligheten, sårad som Lasaros, med sin undervisning. Här kommer även ordet i Jes 56:10 om de stumma hundarna in. Kyrkans lärare eller, som Gregorius den store kallar dem, sancti doctores, skall inte vara som stumma hundar. De skall varna för villolärare.

Om man inte har erfarenhet av en nära relation med en hund, finns det sannolikt ingen anledning att skriva om hunden. Den är ett av många djur i människans närhet, som ibland kan vara besvärande med sitt krav på uppmärksamhet. Inte heller hästen har hamnat i fokus, hur oundgänglig den än var i tidens krigföring. Dock har fler namn på hästar bevarats än namn på hundar.

I de antika gravinskrifter som har bevarats till vår tid finns flera över djur, främst hundar. De visar att ett avlidet husdjur var värdigt att på detta sätt få den sista tjänsten. Seden tycks inte ha förekommit i kristna sammanhang men återkom längre fram i tiden. Nyligen har en hel doktorsavhandling ägnats detta ämne, Daniel Möller, Fänad i helgade grifter (2011), där Karl XII:s hund Pompe får en utförlig framställning.

Resultatet tycks bli magert för den äldsta kristna tiden. Bortsett från närmast pliktskyldiga kommentarer till vissa bibelställen, ser det ut som om hunden inte har ägnats någon särskild uppmärksamhet. Inte heller den egenskap hos hunden som människor ofta sätter mest värde på, dess trohet och tillgivenhet, gav ämne för reflexioner. Men det finns ett undantag.

Afrahat var en kristen teolog som levde i det persiska sassaniderriket under 300-talet. Han omnämns ofta som ”den vise från Persien” och var en äldre samtida till Efraim Syriern. Han dog omkring 350 och var helt opåverkad av grekisk teologi. Av honom har vi bevarade 23 längre uppsatser, som med en latinsk term brukar kallas demonstrationes. De vill framför allt förklara relationen mellan judendom och kristendom, och Afrahat är ett lysande exempel på att judendomen från kristet håll kunde diskuteras utan ett hätskt och polemiskt syfte. I alla sina skrifter ger den vise från Persien prov på att vara en fridsam tänkare, vars spiritualitet präglas av optimism och en stilla glädje.

En av uppsatserna handlar om ”förbundets söner och döttrar”, en asketisk gemenskap som bar upp den syriska kyrkan vid denna tid. Kärnan i en sådan grupp bestod av celibatärer, och i en av dem ingick Afrahat som en andlig ledare. Men gruppen tycks också ha hållit sig med husdjur. En längre exkurs handlar nämligen om hunden och är något så ovanligt i fornkyrkan som en liten lovsång till människans bästa vän.

Afrahat kommer in på ämnet efter att ha kommenterat en berättelse ur Domarbokens sjunde kapitel. Där står det om Gideons seger över midjaniterna. Gud ville minska hans här för att ingen skulle tro att segern vanns genom mänsklig kraft. De soldater som lapade i sig vatten som hundarna gör, endast de fick kämpa (Dom 7:5). Afrahat skriver inledningsvis (översättningen är min egen):

”Av alla djur som har skapats tillsammans med människan, finns det inget som älskar sin herre så mycket som hunden gör. Den upphör aldrig att hålla vakt över honom, dag och natt. Även om hans herre straffar hunden, så viker den inte från hans sida. Om den går ut på jakt och det kommer ett stort lejon mot hundens herre, så väljer hunden döden framför att lämna honom.”

I fortsättningen ges flera exempel på hundens trohet och styrka. Varför är denne perifere kyrkofader så intresserad av hunden? Kan det möjligen ha att göra med att han levde omgiven av zoroastrier? Zarathustras lära var statsreligion i Persien vid denna tid, och där hade hunden en hög ställning. Den representerade det goda i Ahura Mazdas skapelse. Det gjorde också andra djur inom boskapen, som kor och får. Hunden är också viktig vid gravriten, då den anses kunna fördriva olika onda makter. Så är alltjämt fallet inom den nutida zoroastrismen eller parsismen, som den ofta kallas. Ingen annan religion sätter hunden så högt som Zarathustras efterföljare.

Om det finns ett samband mellan Afrahats ord om hunden och zoroastrismen, så förblir det en spekulation. Någon annan påverkan från det hållet kan inte beläggas hos kyrkofadern.

Under medeltiden finns det i kyrkligt och teologiskt språkbruk ett ganska ymnigt metaforiskt bruk av hunden. Dominikanerna är Herrens hundar, Domini canes, och flera exempel finns. Men det finns inte mycket som tyder på ett uttalat intresse för hunden som sådan. Det skall inte heller glömmas att hunden har haft en konkurrent i katten. Flera påvar har varit kattvänner, Benedictus XVI är endast en i raden.

Litteratur

Heinz-Jürgen Loth: art. Hund, i: Reallexikon für Antike und Christentum, vol. XVI, sp. 773–828.

Aphraate le Sage Persan: Les Exposés, vol. I (Exposés I –X), Sources Chrétiennes 349.

Sten Hidal är professor emeritus i Gamla testamentets exegetik vid Lunds universitet.