Nicaragua – kyrkan och revolutionen

Det har gått fjorton år sedan den framlidne Fader Camilo Torres skrev: ”Jag anser att den revolutionära kampen är en kamp som ankommer på de kristna och prästerna. Bara på den grunden, under de påtagliga omständigheter som råder i vårt land, förmår vi sätta i verket den nästankärlek som människan borde hysa för medmänniskan.” Berättelsen om den unge colombianske prästen och hans förtidiga död som gerillakämpe 1966 är väl känd. Det sätt varpå han svartlistades av kyrkan förtjänar att räddas från glömskan. Kardinal Concha av Bogota förklarade i juni 1965 att Torres ”medvetet skilt sig från katolska kyrkans läror och föreskrifter … Fader Camilo Torres’ förehavanden är oförenliga med hans ställning som präst och den ämbetsdräkt han bär”.

Detta drev Fader Torres att be om avsked från prästämbetet; en anhållan som villfors i en handvändning. Colombias kyrkoledning ansåg Torres’ ställning så betänklig, att i en första vända Medellin-provinsens biskopar underrättade de troende om att ”hr Torres icke längre är Fader Camilo Torres. Han är en lekman bland andra, och folket får inte falla för den propagandalögn som tubbar människor att lyssna till ‘Fader Camilo’.” I andra vändan lade kardinalen lök på laxen genom att gång på gång upprepa att ”den kyrkliga myndigheten obetingat fördömer hr Camilo Torres’ uppträdande, eftersom detta strider mot kyrkans läror”.

I sitt historiska budskap till Nicaraguas folk den 2 juni 1979 legitimerade landets biskopskonferens sandinisternas uppror: ”Vi förklarar att egoism och ohejdad självhävdelse har frambringat ett samhälle som för var dag blir alltmer omänskligt såsom alstrare av rikedom och lidande, av otrygghet i alla stycken. Ställda inför detta läge gör vi påve Paulus VI: s ord till våra: ‘Vi är inte i stånd att visa solidaritet med system och strukturer som överskyler och befordrar allvarliga, förtryckande orättvisor mellan klasser och medborgare’ (Invigningstal vid Medellin III).”

”Vi blir alla sorgsna och upprörda över det revolutionära upprorets överdrifter, men man kan omöjligen förneka dess moraliska och rättsliga legitimitet ‘i händelse av uppenbart och långvarigt tyranni vilket hotar grundläggande mänskliga rättigheter och undergräver det allmänna bästa i landet’ (Populorum progressio, 31). ”

Tydligen företrädde sandinisterna folkets bestämda önskemål i större mån än Fader Torres, och graden av det förtryck de kämpade mot var troligtvis högre. Men deras sak var densamma: att förändra statsstrukturerna i syfte att befria de fattiga, om så erfordras med våldsmedel.

Det vore över hövan rafflande och i sak oriktigt att säga, att skillnaden i inställning mellan Colombias kyrkoledning i fråga om Fader Torres och Nicaraguas kyrkoledning i fråga om sandinisterna skulle ge den latinamerikanska kyrkans attitydförändring under mellantiden i ett nötskal. Om Fader Torres hade levat idag, skulle han med all säkerhet fått utstå samma förkastelsedom från den colombianska kyrkans sida och också genom statens försorg gått samma öde till mötes. Men detta har icke drabbat prästerna Ernesto Cardenal och Miguel d’Escorro i Nicaragua. Även om gerillans handlingssätt förkastas sida upp och sida ner i Puebla-dokumentet såsom bidragande till att våldet ökar, så har å andra sidan föreställningen om ”det institutionaliserade våldet” – statens förtrycksstrukturer – kommit att utöva ett tilltagande inflytande på den latinamerikanska kyrkans tänkande och handlande. Puebla-dokumentet efterlyser också ”djupgående förändringar” i de sociala, ekonomiska och politiska strukturerna.

Det är av vikt att man ser de nyligen inträffade händelserna i Nicaragua mot den kontinentala bakgrunden. Likaväl som de politiska omvälvningarna i Nicaragua ofrånkomligen kommer att få återverkningar i det övriga Latinamerika, så kommer också det sätt, varpå kyrkan genomlidit brytningstiden och enats i stödet åt sandinisternas befrielse av Nicaraguas folk, att sprida sig som ringarna på vattnet. Men ännu så länge skiftar kyrkoledningens inställning från det ena landet till det andra utan att följa något genomgående mönster. Vanligen råder inbördes splittring. Det är naturligtvis inte fråga om söndring och schism, utan det gäller här en djupgående meningsskiljaktighet om sättet för kyrkans engagemang för de fattiga och om dess inflytande över staten.

Den brasilianska kyrkans engagemang för de fattiga – präglat av styrka och samlande riktlinjer – äger få motstycken i andra länder. Tungan på vågen för de nicaraguanska biskoparnas slutliga enande blev presidenten Somozas försök att utverka en galgenfrist genom att förmå Mgr Salazar, biskopskonferensens ordförande, att avhålla biskoparna från att enade stå honom emot. Trots det tydliga och varaktiga förtrycket av befolkningen i Salvador, och trots det intryck man får från tidningarna, befinner sig ärkebiskop Romero alltjämt i minoritet bland biskopskollegerna, vilka betraktar hans ståndpunkt som genompolitiserad. Kyrkan i Mexiko har förefallit skäligen splittrad i sin inställning till valen nyligen och i sina anvisningar till väljarna. Kyrkoledningen i Uruguay såväl som i Argentina har valt att i det närmaste tiga stilla inför tyrannväldet i dessa bägge länder.

Den grundläggande motsättningen avspeglades i Puebla när mötet försökte att både äta kakan och ha den kvar, i det att man bekräftade Kyrkans satsning i första hand på de fattiga och samtidigt beordrade prästerskapet att låta politiken vara. Man gjorde begreppskillnad mellan å ena sidan politik i allmän bemärkelse, vilken eftersträvar det allmänna bästa såväl i världssamfundet som i nationalstaten och där kyrkan med sina herdar bör medverka och å andra sidan partipolitik, vilken är den domän som vederbörligen ankommer på lekfolket. Begreppsklyvningen är föga djupsinnig och ger ingenting att hålla sig till i den pastorala verklighet som föreligger. Säg den som kan vad ”partipolitik” innebär i Nicaraguas fall. Hur skulle kyrkan kunna göra satsningar till de fattigas förmån utan att fatta ståndpunkt?

Valet i Mexiko senaste sommar belyste några av de svårigheter som möter prästerna just inom det kringgärdade område, som i en (relativ) demokrati utgöres av ”partipolitik”. Mexiko är ett tankeväckande fall, både därför att dess kyrkoledning i stor utsträckning är konservativ och därför att prästerskapet tekniskt sett enligt grundlagen är förbjudet att ta befattning med politiken.

Första dagarna i juni påstod kardinal Corripio Ahumada av Mexico City att Mexikos prästerskap icke var politiskt verksamt, trots att en och annan varit i farten. Påföljande dag ondgjorde sig kommunistpartiets generalsekreterare över att en hop präster, bland dem några tillhörande kardinalens ärkestift, från predikstolen skulle ha beordrat de troende att icke rösta kommunistiskt. Vid samma tid fastslog en lång rad biskopar att de troende var förpliktade att rösta. Mgr Talarnas av Ciudad Juarez gick ett steg längre och yttrade, i ett fåfängt försök till en enkel lösning, att människorna borde komma över sin politiska ”barnslighet” vilken ofta lett dem till att fråga prästen om hur de skall rösta! Underfundigt lät den oliktänkande Mgr Mendez Arceo av Cuernavaca sin predikan dagarna före valet klinga ut i följande blandning av lika delar hårklyveri och lindansarmöda: ”Bröder, jag tänker inte säga åt er att rösta, för det skulle vara ‘partipolitik’. Det finns nämligen partier och grupper som säger att ni borde inta den politiska ståndpunkten att stanna hemma på valdagen, och om man gav sig till att tala emot dem som bojkottar valet så skulle man ju inta en partipolitisk ståndpunkt.”

Pueblas traditionellt icke-politiska linje gav ingen ledning för den mexikanska valrörelsen. Kyrkan intog en konservativ politisk ståndpunkt, som de härskande skikten tar med jämnmod, och menar sig stå höjd över politiken. Sättet att i de mexikanska valen ge uttryck åt det som Puebla står för, uppvisar en kyrka som icke är av denna världen utom när den varnar för att rösta kommunistiskt – och alltså egentligen uppmanar befolkningen att lägga sin röst på högergrupperingar. En tankeväckande motsägelse, som låter blicka djupt i en latinamerikansk, konservativ kyrkolednings lönngångar, kom till synes i den rådvillhet bland människorna som vållats genom uttalanden där man kraftigt understrukit att kyrkan icke blandar sig i partipolitiken och i samma andetag betonat förpliktelsen att delta i valet. Se där hur en konservativ kyrkoledning betraktar sig själv såsom utgörande ”Kyrkan” i synnerlig måtto. Den stick motsatta vägledningen från det lägre prästerskapets sida (väl att skilja från kyrkoledningens) gick ut på följande: de kristna är kallade till att göra sig klara begrepp om folkets intressen och att föra ned folkets kamp på fasta marken genom att med förenade krafter arbeta för Guds rikes uppbyggande med användande av de historiskt givna hjälpmedel och politiska organisationer som finns tillgängliga och som bäst gör åsyftad verkan.

Denna sorts vägledning lämnas av präster som arbetar med de fattiga in på livet och sysslar med att göra dem medvetna om sin egen situation och att utkräva sin rätt – man syftar alltså till vad Puebla kallade full och odelad frigörelse. Vi har sett hur detta utfallit i Nicaragua. Även bortsett från dem i sandiniströrelsens toppskikt har ärkebiskop Obando y Bravo under sommaren medgivit, att ”väldigt många bland prästerna” anslutit sig till sandinisterna. Till sist enades det högre prästerskapet i sin uppslutning kring rörelsen.

På andra håll verkar vägen slingrande. Ingen annanstans i Latinamerika har de fattiga för närvarande någon politisk kraftreserv att gripa till för en omtagning av vad som inträffat i Nicaragua. På grund av att oppositionen var splittrad och sakna de stöd utanför de egna leden, blev sammanbrottet i Salvador nyligen mera en palatskupp än en statsvälvning. Ändå rådde liknande förhållanden i de bägge länderna. Den präst som ställer upp på de fattiga, måste göra sig ett klart begrepp om hur hans politiska engagemang bör gestaltas. Det vanliga skälet mot politiskt engagemang som icke minst vädrades i Puebla, nämligen att engagemanget vållar söndring och att prästen såsom varande en sämjans uppehållare därför borde tiga stilla – det skälet bestrides på goda grunder. Motskälet är nämligen att den sanna evangeliska sämjan till att börja med erfordrar att man ringar in upphovet till osämjan och vidare att man därefter följer den rätta vägen, och motskälets förespråkare anför bibelorden: ”Menen I att jag har kommit för att skaffa frid på jorden? Nej, säger jag eder, fastmer söndring” (Luk. 12:51); ”Jag har icke kommit för att sända frid, utan svärd. Ja, jag har kommit för att uppväcka söndring, så att ‘sonen sätter sig upp mot sin fader och dottern mot sin moder och sonhustrun mot sin svärmoder, och envar får sitt eget husfolk till fiender’.” (Matt. 10:34-36); ”Ty han är vår frid, han som av de båda har gjort ett och brutit ned den skiljemur som stod emellan oss, nämligen ovänskapen.” (Ef. 2:14). – Stridbarheten hos prästerna för arbetarnas och böndernas sak öppnar ett på många sätt nytt verksamhetsområde, och hållpunkterna får ge sig efter hand. Nicaraguas fattiga behövde ledare, och kyrkan gav dem en ledning. Fader Carlos Bonilla, som verkar bland arbetare på sockerrörsplantagerna vid kusten mot Mexikanska bukten, ställer frågan varför hans församlingsbor skulle förvägras en sådan ledning i sitt trångmål: ”Det är inte utan att man tycker sig ha råkat i ett tvångsläge i en värld där massvis med rika människor dödar miljoner och åter miljoner Guds barn genom att framkalla svält och ofta också med kulskott.” Liknande fall av samvetsnöd är en alldaglig företeelse.

Pueblas otillräcklighet i det avseendet och det slag som träffat kyrkans system genom händelserna i Nicaragua, har gjort dessa frågor till de viktigaste för dagen. Och prästerna är inte någon förfärad liten hop. De står stödda av den fast grundade teologiska riktning som verkar för de fattiga. På alla nivåer delar man oavlåtligen med sig av erfarenhet och föredömen. Sambandstjänst och lagkänsla de engagerade prästerna emellan fungerar utmärkt. Nicaragua har nu kommit i blickpunkten, men flera länder har i betydande mån bidragit till att kyrkans engagemang för de fattiga ökat. Brasilien är ett gott exempel.

Utvecklingen inom Brasiliens kyrka de senaste åren är vägledande på de nyckelområden som idag upptar den latinamerikanska kyrkans uppmärksamhet. Dess värn och skydd av enskildas rättigheter har utsträckts till att omfatta påtagliga åtgärder för att säkerställa sociala och kollektiva rättigheter – man kan nämna kyrkans stöd åt strejken vid regeringsskiftet i mars förra året och dess krav nyligen på en allomfattande i stället för ofullständig amnesti. Den brasilianska kyrkans krav på omdaning av samhällsordningen är längre hunna och mera begreppsklara än Pueblas. 1968 års biskopskonferens (CNBB) förklarade: ”Kontinentländernas ansträngningar att frigöra sig från århundraden av beroende hotas med misslyckande genom trilaterala yttringar av dominationspoler så att underutvecklingen förvandlas från att vara ett övergångsskede i ett förlopp till att bli en varaktig och accepterad funktion i ett globalt system.” Det finns mer än 30 000 comunidades de base (baskommuniteter) som syn för sägen att kyrkan i möjlig mån verkar jämte folket och inte bara för folket i strävandet efter folkets befrielse. Kyrkans engagemang för de fattiga har gjort den till Brasiliens oppositionsparti, och det är därför den har förföljts så hårt. Under loppet av de senaste tio åren har minst trettio biskopar ofredats på skilda sätt, kyrklig egendom plundrats, missionsstationer anfallits med stora förluster i människoliv, mer än ett hundra präster häktats, trettiofyra torterats, minst sju lidit martyrdöden; otaliga andra illdåd att förtiga.

När revolutionen i Nicaragua led mot sin fullbordan, beskrev den ledande sandinisten senor Tomas Borge rörelsen som ”i högsta grad katolsk”. Kyrkans vikt och verkan i Nicaragua kan icke överskattas. Vid en liturgisk konferens i Managua omedelbart efter Medellin 1968 lydde slutrapporten: ”Kyrkan engagerar sig för människans fulla och odelade utveckling. En äkta liturgi är otänkbar utan ett främjande av människan, och nattvardsfirningen beror på uppväckandet av gemenskap”. Den numera världsberömda Misa campesina av Carlos Mejia Goday har blivit en av sinnebilderna för frigörelsen i landet. Som tonsättaren säger ”är den inte neutral utan är en mässa mot förtryckaren, mot alla dem som hindrar utskiftning av marken, frukterna, blommorna, luften, vattnet – naturens grundläggande beståndsdelar”. Vid en utfrågning för något år sedan sade han att presidenten Somoza, uppbackad av den amerikanska imperialismen, har sjaskat ner inte bara landets hushållning utan också dess andliga odling, och att närvaron av multinationella företag med inflöde av ”kolonialistkultur” hotade ”att förändra vårt folks kynne”. Mässan återspeglar på ett enkelt språk (med frikostigt inströ av folkmål och indianspråk) de böner som riktas till Kristus Arbetaren från de män som arbetar i Nicaraguas jord.

Den märklige Fader Ernesto Cardenal, skald och f.n. kulturminister, gav en intervju i Puebla där han ombads uttala sig om påvens råd att icke blanda sig i politiken. Hans svar förtjänar att återges i obeskuret skick:

”Påven gjorde rätt när han uppmanade prästerna att inte blanda sig i politiken, för det handlar inte om något politiskt ämne. Det är helt enkelt vårt överlämnande åt Kristus. Det är bundenheten för Kristus som har fått så många av oss att ställa oss på folkets sida i dess kamp. I mitt eget fall var det min anslutning till Gud som medförde en anslutning till folket, och min kärlek till Kristus för vars skull jag avsagt mig allt, t.o.m. kärleken till livet. Den kärleken har alltså fört mig till folket genom att jag har förstått att folket och Kristus betyder detsamma. Och det är önskan att fullständigt sätta Guds vilja i verket som har fört mig till den ställning i kampen där jag nu finner mig insatt som en stridsman i Sandinistiska Nationella Befrielsefronten. Jag tror att jag på det sättet utför Guds vilja, och det enda som intresserar mig i detta livet är att sätta den i verket.”

Alltsedan sitt herdabrev 1971 har Nicaraguas kyrkoledning, ledd av ärkebiskopen av Managua Mgr Obando y Bravo, frimodigt sagt sin mening om Somozaregimens utväxter och givit sitt stöd åt folkets rättigheter. I mars 1972 framställde kyrkoledarna den inrikes ofreden som ”det ohejdbara anskriet från en befolkning som inser sitt tvångsläge och försöker krossa de bojor som fjättrar den”. I september samma år uttalade sig ärkebiskopen, då han inaugurerade läsåret vid universitetet i Managua, återigen mot våldet. Han gjorde en skillnad mellan det institutionaliserade våldet som härrör från landets socioekonomiska strukturer och våldet från deras sida som är förtryckta, vilket framkallas av det förra. Han bröt staven över det repressiva våld som brukas till att värna om strukturerna såsom ett gensvar från de maktägande ”som härskar med stöd av de lyckligt lottade och genom att vilseleda massorna”. Under efterverkningarna av jordbävningen 1973 vädjade biskoparna om ett återuppbyggnadsverk som skulle gälla mer än tegelstenar och murbruk och som skulle skapa nya sociala och moraliska förhållanden.

I maj 1974 fördömde biskoparna maktmissbruk på landsbygden och påtalade allvarliga rättskränkningar. Ärkebiskop Obando y Bravo tjänstgjorde som kontaktman mellan sandinisterna vilka höll ämbetsmän som gisslan och regeringen i december samma år. I januari 1975 vägrade episkopatet att närvara vid invigningshögtidligheterna inför president Somozas nya ämbetsperiod. Biskoparnas missnöjesyttringar tilltog allt eftersom åren gick. År 1977 beskrev de förhållandena på landsbygden som ”ett skräckvälde”; i ett skede av storstrejken 1978 betecknade de tillståndet som ”olidligt”, i januari 1979 riktade de en skrivelse till Förenta staternas president Carter där han ombads att sluta skicka utrustning och bistånd till president Somoza. Det är sagan om en hängivelse som vunnit vänskap och aktning: ”Det skall sägas, att Nicaraguas folk sätter sin ärkebiskop högt. Alla Nicaraguas biskopar vänder sig bestämt emot diktatorn, och vår ärkebiskop går i spetsen” (Fader Ernesto Cardenal, febr. 1979).

In i det sista verkade biskoparna för att nedbringa bruket av våldsmedel. I slutet av maj 1979 försökte kommittén för nationell besinning under ärkebiskopens ledning att beveka sandinisterna och Nationalgardet att sammanträffa och lägga en grund för meningsutbyte. Sandinisterna svarade först och sade att detta inte var rätta stunden för ”neutralism” och att kommittén måste bekänna färg. Härmed försattes ärkebiskopen i ett vanskligt läge, som president Somoza var snar att tillfullo utnyttja. Diktatorn delgav H.H. Salazar av Leon, att han minsann var beredvillig att samtala, varigenom sandinisterna kom att framstå som obstinata och biskoparna drevs till att som herdar låna sitt öra åt bägge sidorna i striden. I slutändan valde biskoparna att utfärda det mest revolutionära budskap, som någonsin en latinamerikansk kyrkoledning lagt hand vid, i det att de förklarade sig stödja sandinisterna.

Befrielsen i Nicaragua är ett ytterlighetsfall mot bakgrund av den latinamerikanska befrielserörelsen i stort, som i verkliga livet uppbäres av vissa kretsar inom kyrkan men vars styrka skiftar från det ena landet till det andra. Strängt taget är befrielserörelsen en yttring av kyrkans påbjudna uppläggning, som stadfästs i Medellin och Puebla. Det förekom inslag i Nicaraguas befrielsekamp som man inte vill se omtagna var det vara månde. Av det skälet framstår sandinisternas seger inte i och för sig som något mönster man bör låta leda sig av. Många lärdomar kommer att kunna dras av engagemanget hos biskopar och präster, av de beslut man fattat och de åtgärder man vidtagit under loppet av de gångna tio åren – nu när befrielsen är uppnådd. Kampen för ekonomiskt oberoende har bara börjat, och såtillvida står landets framtid alltfort i vida fältet. Men i motsats till kyrkan på Kuba var och är kyrkan i Nicaragua nära förknippad med landets omdaning; och det är troligtvis det förhållandet som kommer att få den mest djupgående och varaktiga verkningen på kyrkan i Latinamerika som helhet.