Några ytterligare anmärkningar till F J Nordstedts författarskap

Den första större essän om F J Nordstedts romaner har Lars Thunberg publicerat i Jakobs stege, 1979:5/6. Lars Thunberg, poet och patristiker, numera universitetslektor i Århus, skriver under citatet” . . . endast offer ger människan värdighet” om F J Nordstedt, alias prästen i Svenska kyrkan Christian Braw. Hans genomgång av viktiga motiv och stilistiska grepp i Nordstedts romaner är det första försöket till en helhetssyn på detta komplicerade och otidsenliga författarskap. Här skall vi endast försöka att på några punkter komplettera Thunbergs framställning. Vårt perspektiv inskränker sig till de tre romanerna Caporetto 1972, Sehnsucht 1976 och Sauerhof 1978. I Thunbergs indelning av Nordstedts böcker har Caporetto placerats i en annan kategori än de två senare, men enligt vår uppfattning är samhörigheten mellan de tre starkare än Thunberg tänkt sig.

Dessa tre förefaller vara de mest intressanta; i de övriga blir pastischen och den romantiska ironin litet väl dominerande. Är inte det verkningsfullaste i En syrisk saga 1973 den pamflettartade skildringen av villoläraren Ebed-Baal, en urkyrklig pastor Jansson (pastor Jönsson?)?

Caporetto

Denna roman, daterad Fiume 1969 och alltså skriven av en mycket ung man (f. 1948), framstår också vid en förnyad läsning tillsammans med Nordstedts senare romaner som mästerverket i hans författarskap. Inte minst imponerar den lätthet med vilken han hanterar en god förtrogenhet med italiensk modern historia. Slaget vid Caporetto är ett av första världskrigets klassiska, det markerar de italienska truppernas längsta framträngande i det dåvarande Österrike och avlöstes av den motoffensiv som förde fienden långt in i Italien, till floden Piave.

Men den som söker namnet Caporetto på en modern karta blir lottlös. Däremot finner vi den slovenska staden Kobarid, endast några kilometer från den italienska gränsen och 3-4 mil från Udine, huvudpersonens Ezio Carminianos födelsestad. För att ge ytterligare tyngd åt symboliken i Caporetto som ett slags Golgata för Italien och Carminiani kan vi också erinra om dess tyska namn, till skillnad från den slovenska nämnt i romanen (s 14) Karfreit. Måste inte åtminstone för författaren denna association till Karfreitag, långfredag, bidragit till Caporettosymbolen? Kanske också det italienska namnet; ”det rätta huvudet” – huvudskalleplatsen?

Hela den omsorgsfullt berättade episoden med d’Annunzios Fiumeäventyr några år efter kriget bildar en kontrast till Caporetto. Det senare står för upplevelsen av hur teaterkulisserna rivs sönder och den djupaste verkligheten uppenbaras, det förra är just ingenting annat än skådespel och kulisser, som visar att Italien som helhet inte lärt av Caporetto.

”Verkligheten själv”

Thunberg har påvisat hur Nordstedt återkommer till motsatsen mellan myt, bländverk, skådespel och ”verkligheten själv”. Dessa ställen skulle kunna mångfaldigas, främst vad gäller Caporetto. Men den återkommer också i de senare romanerna, och Thunberg citerar ett stycke ur Sauerhof s 220, där både socialisternas och de tidiga nazisternas myter ställs mot ”verkligheten själv”. Thunberg kommenterar att uttrycket också kan vara ”och det är, ett bibelcitat om Kristus: ‘verkligheten själv finnes hos Kristus’.”

Man skulle kanske väntat sig att Thunberg haft ambitionen att identifiera det korta grekiska citat utan översättning eller källhänvisning, som står på försättsbladet till Caporetto: To de soma, tou Christou. Med någon möda kan man finna att det är slutet på Kolosserbrevet 2:17. Ordagrant står det: ”men kroppen (är) Kristi”. I 1917 års översättning omskrivs uttrycket så att hela versen lyder: ”Sådant är allenast en skuggbild av vad som skulle komma, men verkligheten själv finnes hos Kristus.” Motto för Caporetto är alltså det bibelcitat som Thunberg funnit också i senare romaner.

Paulus hänvisar till de judiska diet- och sabbatsföreskrifterna som ”skuggan av de kommande tingen” skia ton mellonton, lat. umbra futurorum, men kroppen, det kommande, som kastar skuggan är Kristi. Den nya bibelöversättningen kommer att behålla ”kroppen” i stället för omskrivningen ”verkligheten själv”. Anspelningen hos F J Nordstedt kommer alltså i framtiden att bli svårare att genomskåda. Men det finns också hänvisningar till hela Kol. 2:17 i slutet på Caporetto: ”Det är den skugga som banar väg för sanningen.” Och alldeles före avslutningens citat från passionshistorien Luk 23:35-37 står: ”Skuggan viker för dagen. Verkligt och sant är bara det som alla trodde vara ett skådespel.” Nordstedt använder Pauluscitatet ofta, men tämligen fritt; skuggan har i orginalet en något annorlunda innebörd.

Caparetto är också den jordiska verklighetens Sinai, Isonzofloden blir ”ett omvänt Jordan” men också Röda havet, och framryckningen mot Caporetto beskrivs med anspelning på händelser från Israels barns ökenvandring. F ö finner jag inte heller Isonzo, lika välkänt som Caporetto, på min nya karta. Där står endast det slovenska Soca.

Professor Zellers förvandlingar

Thunberg har på ett uttömmande sätt klarlagt den roll som den fiktive tyske diktaren Cesar August Rahm spelar i Caporetto, Sehnsucht och genom släktingar också i Sauerhof. Hans biografiska identitet är relativt sammanhängande i romanerna, men i Sehnsucht tillfogas drag, som inte omnämns i Caporetto, och som uppenbarligen Nordstedt senare diktat till.

Det finns emellertid ytterligare en gestalt som förekommer i alla tre romanerna kyrkoherde/professor Zeller. Vi möter denne representant för en tysk protestantisk nationalism och ”innerlighet”, före världskriget i Sehnsucht, i Caporetto mot slutet av kriget och i Sauerhof som riksdagsman kanske tio år senare.

Vi har två skildringar av hur Hans Herman Zeller fick sitt mest framträdande attribut, en handprotes i form av en förnicklad gripklo. (Caporetto s 138, Sehnsucht s 127). Hans skada, orsakad i Caporetto av ett splitter från en sprängbomb, förlänade honom också järnkorset (2:a klassen). I den första romanen har dock Zeller varken varit eller blivit riksdagsman som i Sehnsucht 1913 och i Sauerhof femton år senare. Zellers insatser i riksdagsdelegationen till tyska Samoa i Sehnsucht hör till höjdpunkterna i Nordstedts författarskap, där Zellers kristendomstyp ställs i skarp kontrast till de katolska missionärerna, pater Gnade och Saint-Jean och andra marister. I elsassaren Saint-Jeans död hos kolonins sköka, får vi väl se en anspelning på kardinal Jean Danelous död under liknande omständigheter, vilken var nyhetsstoff under tillkomsten av Sehnscuht.

1 Sauerhof nämns aldrig Zeller vid namn, men vi känner igen honom i slutscenen, före epilogen.

Heinrich Sehnsucht kommer till ändhållplatsen för en busstur på Under den Linden, Riksdagshuset. Två män dyker upp i den tomma vestibulen: ”en väldig kroppshydda med grått hår och blixtrande järnklo”. Det efterföljande samtalet mellan vår vän Zeller och en representant för det katolska Zentrum handlar om kristendom och politik. Zeller är tydligen en tidig anhängare av Hitler. Hans anonyma samtalspartner säger: ”Ert parti är barbariskt, hedniskt, men jag förstår inte varför människor röstar på er. De har att välja mellan undergången och att tro på Hitlers evangelium.” På frågan hur en bildad och kristen som Zeller kan gå med i en sådan rörelse, svarar denne; ”protestantismen är en allvarlig religion. Det är en fråga om … Innerlighet! … Och djärvhet.”

Och vidare: ”Naturligtvis är det ofattbart från det förkrympta klerikala perspektiv som Zentrum påtvingar sina anhängare. För oss, som har en allvarlig, innerlig, djärv religion är det annorlunda. Är inte den Högste Historiens Herre? Skulle vi inte se honom uppenbara sin vilja i det nationella återuppvaknandet, som är präglat och buret av Adolf Hitler, är det inte en ännu tydligare uppenbarelse än dessa ovissa historiska tilldragelser?”

Och på frågan: ”Och hur kunde ni bedra er hustru och gifta er med en tjugoårig nazistjänta?” svarar Zeller: ”Det hör till den libertas en allvarlig, inre religion ger de sina.” Temat om den risk för teologi och religion som finns i betoningen av innerlighet och frihet, interioritas, libertas, är ett av de viktigaste hos Nordstedt och kunde vara värd en närmare analys.

Den lärda stilen och den naiva

Som framgått av våra marginalanteckningar är F J Nordstedt en ”svår” författare så till vida, att för den fulla uppskattningen av hans böcker en mängd anspelningar på historiska data och litterära texter av läsaren bör identifieras och tolkas. Detta betyder givetvis inte att de mycket väl också kan läsas som välgjorda historiska romaner.

Man kunde säkerligen ytterligare undersöka vilken roll som Dantehänvisningarna spelar för uppbyggnaden av Caporetto. Mottot i Sehnsucht är hämtat från Stevensons kända epitaf, och hans namn förekommer en gång i boken liksom ett omnämnande av ”den lungsjuke diktaren på sin alptopp”. (Stevenson dog på Samoa.) Goethes Erlkönig förekommer i mottot till Sauerhof och återkommer senare (s 180) som bilden av det förföriskt och förrädiskt lockande i människotillvaron.

Ändå är det inte i den konstfulla kompositionen och i de lärda allusionerna som F J Nordstedt är mest övertygande som författare. Med en vidunderlig skicklighet balanserar han på randen till det alltför naivt patetiska i Christoffer Tapfers omvändelseskildring i Sauershof (s 222 ff.). Samme Tapfer hade vi tidigare mött på Samoa i Sehnsucht. Nu har han blivit katolik efter en omvändelse i Lourdes. På en fråga om vad Lourdes är, svarar han: ”Du vet det inte heller? Varför har man dolt detta för oss? Varför inbillade våra lärare oss att det enda som fanns var det som kunde vägas och mätas och dissekeras varför berättade de aldrig om Lourdes, om La Salette, om Catherine Emmerich; arma stackare, de visste väl inte själva. Och vad vi fick veta var ömkliga sagor, tillagade av materialistisk vidskepelse.” . . . ”Den kvällen det hade hänt sade vi till varandra: ‘Så är då alltsammans sant, vandringen genom Röda Havet, solen i Ajalons dal. Betlehem och Golgata. Det är ingen dröm, det är sanning.’ . . . Hela mitt gångna liv tycktes mig vara ett enda stort bedrägeri, min ömkliga religion en hädelse, mina tvivel, mitt förnuft inget annat än högfärd och okunnighet. Till slut var det enda jag kunde tänka detta: ‘Så är det sant, alltsammans är sant.”