Niels Steensen – Vetenskapsman I

Hur kunde denne store anatom och geolog, paleontologins grundare och en kyrkans ivrige tjänare, förbli okänd för så många så länge?

Det finns en rad orsaker till detta. Steensens upptäckter var flera sekler före sin tid. Han ansträngde sig föga att framhäva sina upptäckter. Genom sin konversion uppfattades han dessutom som en främling i sitt hemland, det då strängt lutherska Danmark, medan hans katolska verksamhet i det religiöst splittrade och härjade Tyskland efter trettioåriga kriget var som rösten av en som ropar i öknen.

På mångahanda sätt leder Guds ande kyrkan genom tiden, men framför allt visar Guds ande vägen genom helgonen. Dessa är Guds svar på brännande frågor, ljusstoder i mörker och förvirring, vägvisare mot framtiden.

Niels Steensen, 1600-talets store ande jämte Galilei och Newton, är ett Guds svar på detta sekels frågor. Eftersom vår tidsålder är en telning av matematikens och naturvetenskapens århundrade är 1600-talets frågor på sätt och vis också våra, och det svar som Niels Steensen ger genom sitt liv och sitt verk är också svar för oss. Däri ligger hans betydelse. Denna tidsålder ställer tre frågor som utmanar kyrkan och de kristna:

1. Hur förhåller sig tro och vetande till varandra?

2. I vilket förhållande står tradition och framåtskridande till varandra?

3. Hur är själavård möjlig i en värld som formats av detta nya tänkande?

Naturvetenskapens århundrade

Niels Steensen levde 1638–1686. När han föddes var Galilei redan 74 år och den femtonårige Blaise Pascal stjärnan i Paris’ salonger. Bland de eleganta damerna var det ”inne” att ägna sig åt matematik. Kepler hade redan legat i graven i åtta år, Newton föddes fem år efter Steensen och Steensens store landsman Tycho Brahe dog 1601. Filosofen Descartes var 42 år. Med honom skulle Steensen ha sina meningsutbyten. Spinoza var sex år när Steensen föddes. Honom skulle han komma att disputera med i Holland. Den store Leibniz, som föddes tio år efter Steensen, skulle han träffa i Hannover och ha långa samtal med.

1610 publicerades i Venedig en skrift på 28 sidor, med en lång titel på latin som började med orden ”Sidereus nuntius …” – ett budskap från stjärnorna. Författaren var Galileo Galilei (1564–1642). I det tunna häftet berättade han om konstruerandet av en kikare. Ett år tidigare hade han hört talas om en sådan. Inspirerad av dessa nyheter tog han ett blyrör, satte en konvex lins i ena änden och en konkav i den andra och vände sedan den nybyggda kikaren mot månen. Upphetsat berättade Galilei om anblicken av det bergiga månlandskapet. Han berättade också hur han vänt kikaren mot Jupiter och upptäckt dess månar. När Galilei bad sina kolleger att titta i kikaren, så att de kunde övertyga sig om de nya upptäckterna, vägrade de. Galilei anmärkte: ”De ägnar sig hellre åt texterna!” Med ”texterna” avsåg han Aristoteles naturlära.

Här kolliderar två tidsåldrar och två klart åtskilda uppfattningar: tiden före Galilei, då kunskapen förmedlades genom traditionen, och den nya epok där människan kom att vidga sitt vetande genom iakttagelser och metodik.

Vid de gamla universiteten hade erkända auktoriteter presenterats: inom teologin Augustinus, Petrus Lombardus och Thomas av Aquino, inom filosofin Aristoteles, inom medicinen Hippokrates och Galenos skrifter och inom juridiken Justinianus lagsamling. Högskolornas vetenskapliga verksamhet hade inskränkt sig till utläggningar av de traditionella texterna. Man var inte så mycket inriktad på framåtskridande och insikt som på att bevara det av auktoriteterna erkända.

Galileis skrift markerade vändpunkten och konflikten. Naturvetenskaplig erfarenhet och iakttagelse stämde inte överens med auktoriteternas (Aristoteles) kunskapsstoff. Nu ropade man ”Bort från Aristoteles! Leve framåtskridandet!” ”Bort från Aristoteles” betydde ”Bort med auktoriteternas tradition”. ”Framåtskridande” var det magiska ordet som trollband andarna.

Framåtskridandet skulle man uppnå med iakttagelser och experiment, med metodik, med vetenskap. Vi kommer att kunna så mycket som vi vet! Kunskap är makt! Alla problem kan lösas. Det är bara en fråga om tid, vetenskaplig metodik och ”teknologi”. Alla händelser kan man analysera matematiskt. Med lidelsefull iver gick människan in för att avslöja naturen och människan.

Engelsmannen Francis Bacon, viscount av Saint Albans, storsigillbevarare och lordkansler, filosof och statsman, högt begåvad och omåttligt äregirig, blev den nya tidens propagandist. Hans viktigaste verk är Instauratio magna impertii humani in naturam, med del 1 De dignitate et augmentis scientiarum och del 2 Novum Organum (mot Aristoteles Organum) – aforismer om uttolkandet av naturen och om människans herravälde. Hans skrifter är snarare fragment än vetenskapliga traktater men bidrar till det vetenskapliga tänkandets upplösning. Aristoteles naturfilosofi, jämte medeltidens skolastik, ser Bacon som orsaken till att vetenskaperna stagnerat.

Aristoteles undergrävde sin naturfilosofi med dialektik. Han formulerade sina teser utan erfarenhet. Den skolastiska filosofin avstod helt från erfarenheten. Denna form av vetenskap nådde inte längre än till själva disputationen. Den saknade en levande relation till naturen samt experiment och observationer och mångfald. Den dåvarande metoden gick ut på att föregripa naturen och inte tolka den. Därför styrdes människoanden av fyra avgudar (stammen, grottan, marknaden och teatern).

Bacon krävde experiment i stället för disputationer. Den riktiga tolkningen kommer man fram

till genom lämpliga experiment. Experimentet är förutsättningen för en säker vetenskaplig insikt. Det spelar en stor roll. Först efter mycket noggranna undersökningar kan man formulera naturlagarna. Här har den moderna naturvetenskapen sin grund. Den kräver klara, vetenskapliga metoder. Dessa metoder utgår från just det som skall utforskas och leder genom tillfredsställande experiment till vetenskapliga insikter. Målet för dessa insikter är att berika människolivet med nya uppfinningar och hjälpmedel. Förståelsen av naturen är ingen förståelse för naturens egen skull, utan det mänskliga vetandet, som man utvinner ur denna insikt, vidgar människans makt.

Hos Bacon hittar man för första gången frasen ”Kunskap är makt”. Med hjälp av de riktiga vetenskapliga metoderna kan man lösa akuta problem. På så vis når man ”framåtskridande”. De riktiga metoderna garanterar framåtskridande, och framåtskridandet skapar ”Regnum hominis”, människans välde.

Den store naturvetaren

Niels Steensen, son till en guldsmed i Köpenhamn, var en av 1600-talets andliga giganter. När han 1686 dog som katolsk biskop i Schwerin, i diaspora och ensamhet, miste hans tidsålder en av sina stora jämbördig Galilei och Newton.

När Steensen var 18 år skrevs han in vid universitetet i sin hemstad. Den unge studenten förde med sig värdefulla förkunskaper: humanistiska kunskaper och från faderns verkstad förtrogenhet med metaller, kemiska processer och olika instrument. Därtill kom den religiösa atmosfären i hans familj. Han studerade anatomi och medicin för framstående lärare.

Ett värdefullt vittnesmål om studentens iver och vetgirighet och om hans religiösa attityd utgör det så kallade Chaos-Manuskript, som han påbörjade under sista året av studietiden i Köpenhamn. Det består av 90 detaljerade notiser på latin. Det är det enda danska studentmanuskriptet av detta slag från 1600-talet, författat av universitetets mest berömde elev, och det påbörjades den 8 mars 1659, en månad efter Sveriges anfall mot Köpenhamn. Kanske deltog Steensen i försvaret.

På första sidan står under orden ”In nomine Jesu” titeln ”Chaos”. Därmed antyds att det handlar om en sammanställning av vitt skilda och oordnade frågor och ämnen (notiser, utdrag, samtalsreferat, läsefrukter – Borel, jesuiterna Athanasius Kirchner och St. Ch. Schreiner, Bartholin, Kepler, Galilei och Descartes).

Denne student gör redan här kategoriska omdömen. Han har läst Galileis ”Nuntius sidereus”: ”Inom naturvetenskapen känner vi inte till någonting annat än experiment och iakttagelser, och det som man kan härleda ur dessa med hjälp av metafysiska och mekaniska principer.” Men också anmärkningar som denna: ”Gud ser allt och förutser allt” – ”Överallt och ingenstans är vi hemma, så länge vi inte är i himlen.” Eller också noterar han: ”En rättskaffens människa är aldrig utan Gud.” Det är intressant att konstatera att mycket av de etiskt-religiösa tankarna och uttalandena i Chaosmanuskriptet har hämtats ur jesuiten och hovpredikanten i Munchen Jeremias Drexels andaktsbok. (1620-1639 utgavs 21 uppbyggliga skrifter av Drexel i en samlad upplaga på mer än 150 000 exemplar. Hans Bedenken über die Ewigkeit kom 1681 till och med ut på danska, trots att det i Danmark då fanns lagar mot utländsk katolsk litteratur.)

Förmodligen lämnade Steensen Köpenhamn på hösten 1659. Hans första resmål var universitetet i Rostock där han studerade medicin för J. Bachmeister d. y. (1624–1686).

I Amsterdam

Våren 1660 befann sig Nicolaus (Niels) Steensen i Amsterdam. (Vid den tiden en stad med 200 000 invånare, som under detta sekel hade sin guldålder i kampen om herraväldet till sjöss med England och med samtida storheter som Tromp, de Ruyter, Rembrandt 1606–1669, Frans Hals död 1666, Steen död 1679.) Det akademiska livet i staden var i sin linda. Universitetet grundades 1632 i klostret St. Agnes (kallat Atheneum). Sex professorer undervisade där. Steensen knöt genast kontakt med med. dr G. Blasius. Tre veckor efter sin ankomst till Amsterdam, den 7 april 1660, dissekerade Steensen ett farhuvud på sitt studentrum och upptäckte gången från öronspottkörteln till munhålan. Upptäckten var först bara känd av en vänkrets som Steensen snart skulle lämna. Han avslutade sina studier den 8 juli med en av de vanliga disputationerna, med ämnet De Thermis (om de varma mineralkällorna). Under sin korta tid i Amsterdam samlade Steensen kring sig en krets av betydande vänner: Johannes Comenius 1592–1670, Rudolf Glauber som upptäckte natriumsulfat och glaubersalt samt framför allt jan Swammerdam, en av de största entomologerna, som undersökte 3 000 insekter.

I Leiden

Den 27 juli 1660 skrevs Steensen in vid universitetet i Leiden. Här blev den unge dansken under de följande 3 1/2 åren en forskare av europeisk klass. Leidens universitet hade ett värdefullt bibliotek och en botanisk trädgård. Dissektioner utfördes både vid den anatomiska teatern och på stadens sjukhus. För undervisningen stod mänskligt material till förfogande (ett lik vardera den 1 och 27 januari samt den 2 och 24 februari). Fyra professorer representerade den medicinska fakulteten (Johannes van Horne, död 1670 och specialist på bröstets lymfsystem, och framför allt Franz de la Boe, på latin Sylvius).

Strax efter Steensens ankomst till Leiden hade professor van Horne betecknat gången från öronspottkörteln till munhålan som ”ductus Stenonianus”. Hans professor i Amsterdam, Blasius, gjorde själv offentligt anspråk på upptäckten när han före den 17 april 1661 gav ut sin Wedicina generalis en handbok i praktisk medicin. Det enda bidrag som författaren nämnde som sin egen prestation var Niels Steensens upptäckt.

Steensens avgörande genmäle kom under den disputation han genomförde den 6 och den 9 juli. Då bevisade han med Blasius’ egna ord att denne varken kunde ha sett eller känt igen gången. I sin första självständiga skrift, Disputation om munnens körtlar, beskrev han körtlarna i kinderna, under tungan och i gommen. Han uppehöll sig också vid frågan om körtlarnas ändamål och salivens ursprung. Steensen grips av vördnad. Djurkroppens uppbyggnad är ”ett verk av en mästare som är vis och som älskar det levande”.

I början av 1662 publicerades Steensens skrift: ”Niels Steensens anatomiska iakttagelser där olika kärl i munnen, ögat och näsan beskrivs och där ursprunget till deras vätskor på nytt påvisas”. Skriften omfattar fyra traktater: ”Av allt detta framgår tydligt hur omsorgsfullt den allvise skaparen vakade över djuren, på det att inget orent skulle besudla huvudet, denna kungliga tron.” Då Blasius inte upphörde med sina hatfulla angrepp svarade Steensen honom med ”En inledning till en apologi, i avsikt att visa att den blasianske domaren är okunnig i anatomi och slav under sina affekter” (1663). Det var bara ett stort folioark med tryck på ena sidan.

Även i Leiden hade han en vänkrets, tillsammans med vilken han på sommaren 1661 (27 juli till 14 augusti) reste till Haag, Hoorn, Jsselmeer, Franeker, Leeuwarden, Dokkum, Groningen, Drenthe, Zwolle och Gelderland. I ett brev till Bartholin den 26 augusti 1662 skrev Steensen att han helst skulle byta ut den blodiga dissekeringskniven mot gradskivan. Som motiv nämnde han sin gamla kärlek till tekniken, fysiken och matematiken. Det är inte att undra på att denna hans ”ungdomskärlek” till en kvantitativ förståelse av naturen just under åren i Holland framträdde med så överväldigande kraft. Descartes spelade en stor roll i de vetenskapliga meningsutbytena. Just hans metod och filosofi syftade till att matematiken skulle genomsyra allt vetande.

Han fick metodiska tvivel. Allt som kan förstås som ”clare et distincte”, till exempel ”cogito ergo sum”, gäller som sant – en metod som utvecklats med hjälp av analytisk geometri.

Även hans vänner var högt matematiskt begavade: Boerhaave, Sylvius, den mest betydande iatrokemisten, Golinus, Swammerdam som ännu på dödsbädden arbetade med sin skrift om bin, därför att ”Guds vishet och allmakt bevisas så matematiskt” hos dessa insekter.

Att Steensen trots detta förblev anatomin trogen var förmodligen ett resultat av hans strid med Blasius, men kanske också av den nya inriktning som hans anatomiska studier fick och som på sätt och vis förenade anatomin och matematiken.

Hjärtat en muskel bland andra

Andra hälften av hans Hollandsvistelse fylldes av studier av musklernas och hjärtats uppbyggnad. I ett brev den 5 mars 1663 talade han redan om sin noggranna undersökning av hjärtmuskelns struktur, och nästa brev den 30 april 1663 handlade helt om ”musklernas och hjärtats nya uppbyggnad”. Han skrev: ”Vad beträffar hjärtats substans så tror jag mig kunna tydligt påvisa att det i hjärtat inte finns någonting som inte också finns i musklerna, och att man i hjärtat inte saknar något som finns i musklerna.”

1664 utkom i Köpenhamn Om muskler och körtlar. 1662–1663 inträffade en religiös kris. En krets unga studenter samlades kring Baruch Spinoza i grannstaden Rijnsburg. Denne författade vid den tiden ”Kort traktat om Gud, själen och saligheten”. Gud är ”själva objektets omedelbara uppenbarelse för förnuftet”. Förståendet är för Spinoza en passiv handling. Sin filosofi framställde han ”lika säkert som summan av triangelns vinklar blir två räta”.

Arbetet med hjärtat förde Steensen till ett avgörande ställningstagande mot Descartes. Denne förklarade i anslutning till Galenos föreställningar att värmen var kroppens livsprincip genom att elden i hjärtat satte blodet i rörelse. Denna eld gör blodet kokhett så att det utvidgas. När det blandas med luften som tagits upp av lungorna skummar det samtidigt upp så att det rinner in i artärerna och expanderar.

När Steensen nu hade vederlagt dessa åsikter med sina undersökningar, närmare bestämt av ett oxhjärta och en kaninfot, så fick det sina konsekvenser. I ett senare brev till Leibniz skrev han: ”Om dessa herrar har tagit så miste i fråga om de materiella tingen, som är tillgängliga för sinnena, hur kan de då övertyga mig om att de inte också tar miste när de uttalar sig om Gud och själen?” Sommaren 1663 reste han till Belgien. Till sin 1664 utgivna avhandling ”Om muskler och körtlar” tillfogade han ytterligare två rapporter: Om rockans anatomi (den 24 april 1664) och Om kycklingens äggulegång.

1664 dog hans mor, och den 4 december 1664 promoverades han till doktor i sin frånvaro.

I Danmark fick Steensen ingen professur på grund av familjen Bartholins nepotism.

Han lämnade Danmark och reste till Frankrike via Köln, där han hälsade på jesuiterna. I Paris bodde han tillsammans med sin vän Swammerdam hemma hos Melchisedec Thevenot (1620–1692) eller på dennes gård i Issy. I Thevenots hem samlades de lärde. Ur denna krets uppstod ett år senare den franska vetenskapsakademin. Paris universitet stängdes för naturvetenskaperna.

Framför allt arbetade Steensen här under vintern 1664–1665 på att la klarhet i frågan om djurens fortplantning. Han skrev en rad avhandlingar som publicerades först senare: ”Iakttagelser av ägget och kycklingen”, ”Ett monstruöst foster som dissekerats i Paris” och ”Livmodern hos en hare som absorberat sitt eget foster”.

Hjärnans anatomi

Den viktigaste händelsen denna vinter i Paris var dock hans Discours sur l’anatomie du cerveau. Med detta föredrag hemma hos Thevenot framträdde Steensen plötsligt som genialisk hjärnanatom. Hjärnan hade redan 1662 i Holland väckt hans uppmärksamhet genom Descartes skrift De homine. Nu gjorde Steensen upp med den cartesianska läran om hjärnan, och det gjorde han mitt i Paris, cartesianismens centrum. Steensens insikter måste ha slagit ned som en blixt hos åhörarna. Det är inte tallkottkörteln som är bärare av livs- och själskomplexet. Tyvärr publicerades föredraget först fyra år efter det att det hade hållits.

Vandringen fortsätter genom Sydfrankrike till Montpellier. Här, framför allt i kretsen av engelska naturforskare, dissekerar Steensen och genomför anatomiska demonstrationer.

Våren 1666 hittar man Steensen, som på fem år blivit berömd som anatom i Europa, vid Medicihovet i Pisa, vinterresidens för de toscanska storhertigarna som brukade bo där från jul till påsk. Genom Ferdinand ll:s vänliga bemötande blev Italien ett andra fosterland för Steensen. Under en resa till Rom lärde han känna de berömda kirurgerna Marcello Malpighi och Giovanni Guglielmo Riva samt jesuiterna på det berömda. Collegium Romanum.

Snart styrde han kosan till Florens. Storhertigen gav honom ett understöd på 25 scudi i månaden. Sjukhuset Santa Maria Nuova blev hans forskningscentrum, och därmed fick han utmärkta möjligheter till anatomiska studier och dissektioner.

Nu fick Steensen nära kontakt med furst Leopoldo (1617–1675), bror till Ferdinand och förmodligen den viktigaste medlemmen av familjen Medici under 1600-talet. Han var framstående humanist. Dessutom hade han studerat naturvetenskap och matematik under Galilei och Torricelli. Hans största insats för naturvetenskaperna var att han grundade och ledde Cimentoakademin. Den öppnades 1657 och hade sina lokaler i Palazzo Pitti. Galileo Galilei kan betraktas som dess andlige fader. Steensen blev nära vän med hans siste elev, Vinzenzio Viviani.

Som förstlingsfrukt av vistelsen i Florens förelåg den 27 oktober 1666 Steensens Muskellärans elementa tryckfärdig. (Muskelmassan ökar inte när den dras samman.) Boken innehåller två rapporter om dissektioner, som skulle komma att inleda Steensens kanske mest genialiska forskningsperiod, nämligen Analys av huvudet på en carchariashaj och Beskrivning av en hajdissektion.

Hajdissektionen gav Steensen ytterligare gynekologiska kunskaper: äggstockarna är kvinnornas motsvarighet till männens testiklar.

Under dissektionen av hajhuvudet gjorde Steensen nya upptäckter, som tvingade honom att lämna anatomin och i stället välja paleontologin och geologi. Steensen jämförde hajens tänder med så kallade glossopetra eller tungstenar som man hittat i stora mängder på Malta och, med god fantasi förklarat som naturliga speglar eller produkter av ett ”vis plastica”. Steensen förstod att de i själva verket var fossila hajtänder. Han skrev en historia över det som man erfarenhetsmässigt visste om de skikt där man hittat dessa fossil. Nu var han alltså verksam på ett nytt arbetsfält.

Steensen som paleontolog och geolog

Niels Steensens tid utvidgade människans kunskapshorisont på tre sätt: Människan vände sig mot stjärnorna (Galilei, Tycho Brahe, Kepler), upptäckte jorden (de vita fläckarna blev allt färre) och hon upptäckte världen före människan, urvärlden och dess historia. ”Steensen har utan tvivel den största vetenskapliga andelen i uppkomsten av denna nya paleontologisk-geologiska världsbild” (Scherz). Här kan han jämföras med Galilei. Hans nya insikter, som framför allt möter oss i Analys av huvudet på en carchariashaj och Prodromus de Solido (den första geologiska beskrivningen av Toscanas landskap), måste därför betraktas som hans viktigaste bidrag ur vetenskapshistorisk synvinkel. Niels Stensen var en mästare inom kristallografin, vilket visade sig i hans 1669 utgivna skrift De solido intra solidum naturaliter contento (Inledning till en avhandling om fasta kroppars inneslutande i fasta kroppar där även ovannämnda Prodromus … ingår). Därmed avsåg han både muskler, fossil, kristaller och mineraler.

Om alltså åren i Florens gav vetenskapsmannen Steensen mycket rika kunskaper och ny berömmelse, så blev de också avgörande för Steensen som människa och kristen. Han hittade nu vägen till katolska kyrkan.

I ett Brev om min konversion, som han skrev i Florens den 12 januari 1672 och publicerade på samma ort först 1677, gav han själv en inblick i sina tankar. Brevet vände sig till den tyske predikanten Johannes Sylvius vid reformerta kyrkan i Amsterdam. Här skisserar vi huvudtankarna i det korta brevet. På Sylvius’ fråga om varför Steensen konverterade nämner denne:

1. Som utgångspunkt sin ortodoxa lutherdom. Sedan:

2. Lösgörelsen från protestantismen:

a. Genom Descartes filosofi (säkerhet, kravet).

b. Genom sekterismen i Nederländerna.

c. Genom mångas modus vivendi politicus (religiösa ljumhet)

3. Inriktningen mot katolicismen:

a. Genom katolska vänners sätt, att leva.

b. Genom Lavianias iver och exempel.

c. Genom studiet av de kontroversiella frågorna.

d. Genom samverkan av många intryck på alla själars dag.

4. De logiskt och teologiskt avgörande motiven:

a. Katolska kyrkans läroauktoritet.

b. Ursprungligheten eller apostoliciteten.

c. Helighetens kännetecken.

5. Alla dessa argument ger en moralisk säkerhet, men den avgörande faktorn är endast den gudomliga nåden.

Den 2 november 1667 (eller rättare sagt den 7) vände sig denne nordbo till den katolska kyrkan, alltså till den kyrka som man redan då, och än mer under de kommande århundradena, kom att beskylla för att vara fiende till all vetenskap, ett mörkermännens och vidskepelsens värn. Voltaire skulle snart utropa sitt ”Krossa den skändliga!”

Samtidigt som den ”moderna” naturvetenskapen började sitt uttåg ur kyrkan genom Galileo Galileis tragiska öde, så vände sig Niels Steensen till kyrkan.

Sedan Petrarca 1336 hade bestigit Mont Ventoux, och läst sin text ur Confessiones: ”Där går människan”, har människorna vänt sig mot jorden och människorna medan transcendensen allt mer undflytt dem, tills Jean Paul Friedrich Richter skrev sitt ”Den döde Kristus’ tal hit ned från världsdomstolen, att det inte finns någon Gud” och Nietzsche ”Gud är död och vi har mördat honom”. Mitt under denna utveckling vände Steensen sig mot människorna och jorden, och finner vägen till katolska kyrkan.

Översättning: Gunnar Gällmo

1. N. St.s Skrifter: Nicolai Stenonis Opera philosophica I–II. Ed. V. Maar (Copenhagen 1910) – N. Stsnonis Opera theologica I–II. Ed. K. Larsen et G. Scherz (Hafniae 1941/47) – N. Stsnonis Epistolae et Epistolae ad eum datae I–II. Ed. G. Scherz. (Hafniae/ Friburgi 1952).

Steensen, Niels: Nicolaus Stenonis Disputatio anatomica de glandulis oris et nupsr observatis inde prodeuntibus vasis prima, (et secunda). Lugduni Batavorum, 1661.

Nicolai Stenonis Observationes anatomicae, quibus varia oris, oculorum et narium vasa describuntur Lugduni Batavorum, 1662. Nicolai Stenonis Apologiae prodomus … Lugdum Batavorum, 1663.

Nicolai Stenonis De musculis et glandulis observationum specimen cum espistolis duabus anatomicis. Hafniae, 1664.

Nicolai Stenonis Elementorum myologiae specimen, seu musculi descriptio geometrica. Cui accedunt canis carchariae dissectum caput, et dissectus piscis ex canum genere. Florentiae, 1667. Nicolai Stenonis De solido intra solidum naturaliter contento dissertationis prodromus. Florentiae, 1669.

Discours sur 1’anatomie du cerveau. Paris, 1669.