Enhet i religionen

I en rad läsvärda artiklar har Barbro Lindqvist lämnat värdefulla bidrag till den tidigare närmast outforskade katolska historien i Sverige efter reformationen. Man vill hoppas att dessa artiklar kan ytterligare kompletteras för att i sinom tid bilda grundvalen till ett svenskt katolskt herdaminne.

När det gäller den i Signum nr 1/1987 publicerade artikeln (”För öronbiktens skull”) vill jag bidra med en kompletterande synpunkt. Författaren skriver:

”Omsorg om fred och lugn i riket låg bakom den religiösa tvångslagstiftningen. De lutherska prästerna ville självklart slå vakt om den evangeliska lärans renhet och sanning.” Detta är givetvis alldeles riktigt och gäller – mutatis mutandis – även den tidens katolska präster.

Inte sällan har denna omständighet framställts så, att det var prästerna – och prästerna ensamma – som initierade religionsförföljelser och drev folk i landsflykt m.m. Vi har den gängse bilden av det ortodoxa och maktlystna svenska prästerskapet på 1600 och 1700-talen. Även om Barbro Lindqvist inte uttryckligen framställer det så, får man likväl av skildringarna av förhör inför konsistorier och kyrkoherdar en uppfattning av att det var så. Och visst var det så, tyvärr. Men kanske rollfördelningen när det gäller skulden till detta kan göras något annorlunda. Under den nu aktuella tiden rådde i allt väsentligt en enighet om att avvikelser i fråga om religionen inte kunde tolereras. Man kände inte till något effektivare sätt att hålla samman staten än unitas religionis, enhet i religionen. Härom var alla ense: politiker, präster och – inte minst – jurister.

Här skulle jag vilja peka på den viktiga roll som juristerna spelade. Det förtjänar framhållas, att Sveriges främste jurist under 1700-talet, David Nehrman-Ehrenstråhle i Lund, och Sveriges främste statsvetare under samma tid, professor Johan Ihre i Uppsala, båda var helt eniga om att den som avfaller från den evangeliska läran och utsprider sin villomening skall utvisas ur riket. Det finns ingen anledning att anta prästerliga påtryckningar bakom denna deras uppfattning, som är väl dokumenterad i deras akademiska undervisning. De överensstämmer häri fullständigt med ett kungligt brev 1742, enligt vilken endast den som utsprider villfarande meningar skall ställas inför rätta (enligt missgärningsbalken 1:3-4 räckte det med att avfalla).

I själva verket var kyrkan redan under andra hälften av 1700-talet helt maktlös i ärenden som dessa. Fr.o.m. 1762 kunde inget religionsmål tas upp i någon domstol utan justitiekanslerns medgivande. (Se härom Ingmar Brohed, Stat-religion-kyrka. Ett problemkomplex i svensk akademisk undervisning under 1700-talet, 1973.) Lokala aktioner i religionsmål gjordes därmed omöjliga i lagstiftningen, fast inte fullständigt i rättspraxis.

Prästernas enda möjlighet var alltså att få domstolarna att agera. Att detta inte sällan lyckades, kan inte bero på annat än att juristerna har delat deras synpunkter. Ett tydligt exempel på detta är utvisningen av de sex konverterade kvinnorna 1858 – de sista svenska landsförvisningarna. Dessa hade upptagits i den katol¬ska kyrkan 1853, men genom överenskommelse mellan dåvarande ecklesiastikministern, sedermera ärke¬biskopen Henrik Reuterdahl, och justitiekanslern Nils von Koch togs handlingarna åt sidan. Hösten 1857 blev emellertid justitiekanslern nitisk och Svea hovrätt trädde i verksamhet. Reuterdahl uppger i sina memoarer att detta skedde mot hans vilja och det finns ingen anledning att ifrågasätta detta. Inte heller här tycks någon präst i Svenska kyrkan ha varit pådrivande. Enligt Robert Braun i dennes biografi över drottning Josefina var det kronprins Karl – sedermera Karl XV – som i sin egenskap av katolikhatare här varit aktiv.

Redan en snabb genomläsning av borgarståndets protokoll från 1800-talets första hälft visar att det var långtifrån alla borgmästare och rådmän som ivrade för religionsfrihet. Här liksom i de andra stånden var alla uppfattningar företrädda. Det är också viktigt att komma ihåg, att en politisk liberalism vid denna tid inte behövde betyda att man ivrade för religionsfrihet. Ovilja mot ”läseriet” var ofta en stark faktor. Undantag fanns naturligtvis, bland annat den ädle rådmannen Henschen i Uppsala, juridisk rådgivare åt den nyevangeliska väckelsen.

Alltså: även politiker och jurister under den nu aktuella tiden har nog tyvärr ofta spelat en ödesdiger roll. Man kan ju säga att de endast övertog den ideologiska grundval som teologerna tillhandahöll. Men den juridiska och statsvetenskapliga doktrinen var nog minst lika viktig. Prästerna var nog ibland föga trakterade av att se religionen behandlad som ett nödvändigt kitt i samhällskroppen.