Flyktingläger vid Kampucheas gräns

I normala fall är det goda nyheter, om ett flyktingläger ska stängas. Men den gradvisa nedläggningen av Khao I Dang-lägret, som påbörjades på order av thailändska regeringen i januari 1987, aktualiserar vad som kommer att hända med 250 000 flyktingar från Kampuchea, som befinner sig längs gränsen mellan Thailand och Kampuchea. Khao I Dang-lägret, 12 km in i Thailand från gränsen till Kampuchea, har varit mottagningsläger för khmerflyktingar sedan det öppnades 1979. De flydde i tiotusental från den vietnamesiska invasionen, som störtade Pol Pots regering. I filmen ”The Killing Fields” framställs det som målet för kambodjaner på flykt från fasorna under Pol Pots röda khmerer. Genom att stänga lägret visar de thailändska myndigheterna sitt missnöje med bristen på hjälp från länder som Förenta Staterna och Australien med att placera flyktingarna.

I dag har lägret ca 25 000 flyktingar av vilka ungefär två tredjedelar har tilldelats familjekort eller personliga ransoneringskort. Diplomatiska observatörer i Bangkok tror, att Thailand kommer att ge dessa personer tillstånd att slå sig ner i ett tredje land under det närmaste året. Men en tredjedel av lägret eller omkring 8 000 khmerer, som kommit dit efter 1984, betraktas som illegala flyktingar. Observatörer tror, att dessa kommer att sändas tillbaka till något av den rad av gränsläger, där 250 000 khmerer hålls.

Vad innebär det att sändas tillbaka till gränsen? Tekniskt sett betyder det att dessa personer inte längre är flyktingar utan ”displaced persons”. Rent praktiskt innebär det antagligen att många kommer att placeras i Läger nr 2, som ligger två km in i Thailand. Med sina 150 000 flyktingar – av vilka en fjärdedel är under 5 år och hälften under 17 – har det den största koncentrationen av khmerer utanför Kampucheas huvudstad Phnom Penh. Dessa barn och deras mödrar är civila, som hamnat i en fälla inne i krigszonen.

Biståndsarbetare vid gränsen anser allmänt att de flesta khmererna inte vill omplaceras till ett tredje land. De vill återvända till Kampuchea. I väntan på detta stannar de vid gränsen. Men gränsen är minerad och vietnamesiska ställningar ligger inom synhåll från lägret. Sporadiska bombningar i lägrets omgivningar är en ständig påminnelse om att man alltid måste vara beredd att flytta ut med kort varsel. Tre olika lägerplatser på tre år betyder att endast det allra nödvändi¬gaste för livets uppehälle återstår.

Läger nr 2 liksom ett dussin mindre läger utefter gränsen är bas för guerillan, som kämpar mot Heng Samrins vietnamstödda regering i Phnom Penh. Gerillasoldaterna använder lägren att vila ut i och för nyrekrytering innan de återvänder till striden i Kampuchea. Sedan 1983 har motståndsrörelsens ledare sagt, att detta är ett krig de inte kan vinna. Med som mest 40 000 soldater mot den fjärde största armen i världen verkar det vara en omöjlig uppgift. Motståndsrörelsens hopp ligger i en ”politisk lösning”, som tillåter folket vid gränsen att återvända till Kampuchea.

Motståndsrörelsen, samt Kina och västmakterna som understöder den, tror att kriget är en alltför stor belastning för Vietnam. De hoppas trötta ut vietnameserna och sovjetledningen, som stöder dem. Med över 150 000 soldater i Kampuchea är det en dyrbar operation för Vietnamn. Sovjets bistånd uppgår till minst 3 miljoner dollar om dagen och en del av detta går säkert till kriget i Kampuchea. I åtta år har motståndsrörelsen försökt trötta ut vietnameserna och tvinga dem till att förhandla om en lösning. Detta mål verkar inte närmare nu än någon gång sedan 1979.

För Thailand är guerillakriget i Kampuchea ett begränsat krig, som andra för mot deras hotande granne Vietnam. De talrika thailändska militärbaserna längs gränsen till Kampuchea kontrollerar guerillans rörelser. Eftersom livsmedlen är begränsade, det är ont om vapen och modern krigsutrustning inte är tillgänglig (exempelvis saknas flygvapen), är detta ett krig, som utkämpas inom en ram som passar Thailand. Motståndet är alltså en adekvat buffert och ett effektivt instrument för dem.

Medan striden pågår kvarstår faktum att upp emot 200 000 människor, som inte har något med kampen att göra, befinner sig vid gränsen och väntar på ett avgörande. De är fångade i vad en volontär, som varit vid gränsen sedan 1980, kallade ”ett fängelse inte en tillflyktsort … Thailand vill inte låta dem att slå sig ner”, sade han. ”Inget tredje land vill ta emot dem, många anser att de varit vid gränsen för länge för att vietnameserna ska låta dem återvända till Kampuchea. De befinner sig i ingenmansland.”

Läger nr 2 är det utan jämförelse största lägret längs gränsen. Det drivs av Khmerfolkets nationella befrielsefront som grundades 1979 som en koalition av fem nationalistiska och antikommunistiska grupper. Lägret organiseras av khmerer av mer än 20 organisationer, som hjälper till med undervisning, sanitet, livsmedel, sjukvård, socialtjänst och jordbruk.

Lägret bevarar och främjar också sådana uttryck för Kampucheas kultur, som undertrycktes under Pol Pots regim. Överlevande artister från det kungliga hovet uppför och undervisar i traditionell khmerisk folkdans, balett och musik. Provisoriska kloster finns utspridda i lägret, där buddismen lever vidare i bön och studier av Buddas lära. Khmerkvinnornas förening är en av lägrets vitalaste organisationer. Den främjar undervisning, yrkesutbildning och textilproduktion.

Ytterligare ett dussin betydligt mindre läger längs gränsen drivs av anhängare till antingen Prins Norodom Sihanouk eller Pol Pots röda khmerer. Färre organisationer verkar i dessa läger. De allra fattigaste lägren tillhör de röda khmererna, där disciplinen påstås vara bättre än i det andra två organisationernas läger. Men då det gäller livsmedel, kläder och sjukvård hamnar de allra längst ner.

För den stora massan vid gränsen är livet i lägret en oändlig följd av dagar, där uppgivenhet och fatalism är en naturlig reaktion. Ingen svälter i lägren, fast människorna drevs dit av hunger och rädsla. Ändå är enligt läkarna undernäring, tuberkulos och gulsot vanliga problem. Dessutom säger läkarna att barnadödligheten är oproportionerligt hög, fastän det inte finns några siffror. Och hundratals lemlästade, som förlorat sina ben genom exploderande landminor, linkar omkring i lägret som monument över en dryg tioårsperiod av krig och våld.

Vad ska hända med dessa människor? Ingen är mer oroad än människorna själva. Efter åtta år vid gränsen började en flykting jämföra flyktingarnas situation vid gränsen mellan Thailand och Kampuchea med palestinierna, som släpat sig fram i sina läger i mer än trettio år utan att göra mycket annat än att utbilda nya generationer för krig. Han frågade mig: ”Tror du vi kommer att bli som de palestinska flyktingarna?”

UrAmerika februari 1987

Michael Kelly är ledare för Asian Bureau Australia, en av jesuiter ledd forsknings- och aktionsgrupp i Melbourne, som ägnar sig åt asiat-australiska relationer och frågor om social rättvisa.