Folkbokföringen igen

Ingen fråga är så väl utredd som folkbokföringens organisation. Alla utredningar under 70- och 80-talen har kommit till det självklara resultatet att Sverige alldeles som alla andra demokratiska och sekulära stater skall ha en civil huvudman för bokföringen. Detta trots att ingen förnekar Svenska kyrkans historiska roll vid tillskapandet av en effektiv folkbokföring.

Men det finns alltså inget annat land, som menar sig ha religionsfrihet, och där ett trossamfund omhänderhar den civila folkbokföringen, och därvid får sin egen folkbokföring på köpet. Egendomligt nog framställs detta ofta som uteslutande en tjänst som Svenska kyrkan gör det allmänna. Andra samfund, som inte åtnjuter några gratistjänster av kyrkobokföringskaraktär, och för vilka det nuvarande systemet snarast är ett hinder, har givetvis svårt att se saken på detta sätt.

I höstas föreföll det som, alla utredningar och principer till trots, rent finansiella skäl skulle permanenta det nuvarande systemet. I det läget företogs bl.a. en uppvaktning hos stats- och civilministrarna av företrädare för icke-statliga samfund, som ville erinra om frågans principiella aspekter, och peka på att ett permanentande skulle kraftigt påverka hela stat-kyrka-frågan.

I förberedelsen för denna opinionsbildning ingick hela hösten/vintern 1985 ett sammanträde med kyrkopolitiska representanter för de politiska partierna och inte minst en konferens med ärkebiskopen, valda representanter och ledande tjänstemän i Svenska kyrkans riksstyrelse. Därvid klargjordes att avsikten med att hålla religionsfrihetsfrågan, inklusive sekulariseringen av folkbokföringen aktuell, inte hade någon udd riktad mot Svenska kyrkan som sådan. Alla närvarande representanter för Svenska kyrkans ledning förklarade sig förstå aktionen, och att den inte skulle störa mellankyrkligt samarbete.

När i februari ryktades om en proposition som skulle ge folkbokföringen en civil huvudman, utlöstes en febril aktivitet inom vissa kretsar i Svenska kyrkan. En uppvaktning skedde i mars, inte som de fria samfundens hos stats- och civilministern, utan hos finansministern. De uppvaktande var enligt uppgift delar av den socialdemokratiska kyrkomötesgruppen, och de framlagda argumenten var enligt referat väsentligen av snävt finansiell natur. Nu uppges propositionen dröja till april, och åter råder en viss osäkerhet i den fundamentala frågan.

De uppvaktande klagade i pressen över att kyrkostyrelsen inte helhjärtat stött en uppfattning, som har majoritet i kyrkomötet. Det har också framförts krav att kyrkomötet skulle beredas tillfälle att yttra sig i frågan, innan den förelades riksdagen.

Hur står det egentligen till med talet om att med det nya kyrkomötet och de nya centrala organen Svenska kyrkan skulle bli en förhandlingspart till statsmakten? Frånsett det groteska i att kyrkomötet skulle ha något inflytande över en rent civil angelägenhet som folkbokföringen, är det märkligt att det är delar av den socialdemokratiska kyrkomötesgruppen som menar sig företräda Svenska kyrkan, inte dess valda styrelse och tillsatta tjänstemän, än mindre ärkebiskopen, kyrkostyrelsens ordförande.

Intresset för de nordiska länderna och kanske särskilt Sverige kommer givetvis att öka inför påvebesöket om ett par år. Kunde kanske civil- och finansdepartementen i förening utforma en liten handledning för oss; hur vi skall övertyga italienare eller spanjorer, där statskyrkosystemet helt avskaffats, och kyrkan självfallet inte har någon befattning med folkbokföringen, om att den svenska ordningen är förenlig med religionsfriheten och statens religiösa neutralitet?

Denna sista fråga är förhoppningsvis retorisk. Att en stat som bekänner sig till frihet och jämlikhet och med en snabbt ökande befolkning som står utanför den gamla statskyrkan år 1987 skulle medvetet välja att behålla ett system som är enastående i världen, och som för varje år blir alltmer av en historisk kuriositet, är väl egentligen otänkbart. Det finns gränser för hur principer kan offras för pengar.

Dessutom gör det onekligen ett lätt komiskt intryck, att kampanjen mot prästernas orimliga arbetsbelastning omedelbart skall följas av kampanjen för kyrkans och prästerskapets behållande av den del av arbetsuppgifterna som ter sig mest avlägsen från den centrala pastorala sändningen.