Fortplantning i kärlek

Den 10 mars 1987 publicerade Vatikanens troskongregation under ledning av kardinal J. Ratzinger – och med uttryckligt godkännande av påven – instruktionen ”Om respekten för det begynnande mänskliga livet och om fortplantningens värdighet”. Dokumentet på 40 sidor står i samklang med tidigare uttalanden från kyrkans läroämbete om olika reproduktionsteknologier. Den föreliggande instruktionen tycks syfta till att föra samman spridda kyrkliga utsagor ända från 1949 till ett sammanhängande dokument.

I instruktionens inledande kapitel bekräftas kyrkans uppfattning om att människan blir person vid konceptionen. Att alstra nytt mänskligt liv får inte ske utanför makarnas intima förening inom äktenskapet. Eftersom dagens reproduktionsteknologi medger befruktning utan sexuell relation kan fortplantningen brytas ut ur den livets ursprungsmiljö som finns i föräldrarnas förening. Instruktionen framhåller med eftertryck att den biologiska teknologin får stödja men aldrig ersätta den naturliga befruktningen. Således kan tekniska medel som underlättar makarnas förening och den därav följande befruktningen etiskt godkännas.

Troskongregationen upprepar tidigare uttalanden av påven Pius XII som säger att såväl homolog (med makens sperma) som heterolog (med utomstående mans sperma) insemination måste avvisas. Fortplantningsteknologin får emellertid användas utan etiska invändningar, när den i enlighet med den homologa inseminationen medverkar till att mannens sperma ”når sitt naturliga mål” i den äktenskapliga föreningen. På motsvarande sätt tar kyrkan också avstånd från alla former av befruktning utanför kvinnans kropp, alltså även konstgjord befruktning av makans ägg med makens sperma. Då måste givetvis också användande av surrogatmödrar och embryobanker falla under samma etiska dom.

Fosterdiagnostik är tillåten under förutsättning att den respekterar fostrets integritet och befrämjar dess liv. Medicinsk behandling av embryon och foster måste ha ett terapeutiskt syfte. Experiment på abortfoster är övergrepp på mänskliga varelser. Aven om de redan har avlidit får de inte behandlas som bara ”biologiskt material”.

I en sista del uppmanas medicinare, jurister och politiker att värna om det mänskliga livets värde och familjens värdighet. Ländernas lagstiftande instanser anmodas att söka bevara sambandet mellan statlig lagstiftning och etiska handlingsregler, särskilt i fråga om mänskliga rättigheter, mänskligt liv och familjen som rättsbärare.

Redan efter en första ofullständig överblick över instruktionens innehåll kan man konstatera dess principiella betydelse för människosynen och dess brännande aktualitet för dagens biologiska forskning och kliniska verksamhet. Dokumentet förtjänar en utförlig framställning och en ingående analys. Den inbjuder till en etisk diskussion. Av den anledningen skall vi i ett senare nummer av Signum återkomma till denna instruktion.