Jesus i svenska bilder

En ledande röst i den svenska diskussionen om utsmyckningen av kyrkorna har länge varit Elisabeth Stengårds, och med särskilt intresse har man därför sett fram mot hennes doktorsavhandling, Såsom en människa – Kristustolkningar i svensk 1900-tals konst, Verbum 1986, 270 pp. Den är livfull och starkt personlig, författaren har intervjuat många konstnärer och deras efterlevande. Det råder inget tvivel om var hon själv har sina sympatier och antipatier; en drivfjäder är ett glödande hat mot Thorvaldsens Kristus-bild.

Hon presenterar en rad svenska konstnärer och deras framställningar av Kristus som vuxen, både sådana som är beställda för olika kyrkor och sådana färdiga verk eller skisser som är av privat natur. ”Den vackre guden – en dominerande tradition” samlar bibelberättare: Julius Kronberg, Olle Hjortzberg, Einar Forseth, Gunnar Thorhamn, Simon Sörman och Pär Siegård samt surrealisterna Waldemar Lorentzon och Erik Olson. Nästa avsnitt behandlar ”Den lidande guden – personliga tolkningar” av Thor Fagerkvist, Bror Hjorth, Hans Larsson och Torsten Renqvist. Den attributlösa gestalten är överrubriken för Karl Isakson, Carl Kylberg, Ivar Lindekrantz och Pär Andersson, medan ett appendix behandlar nybysantinismen hos Bo Beskow, Jan Brazda, Olle Nyman och Sven Ljungberg. Slutligen behandlas ”De uteslutna verken”, där vi bland annat får skälet till att inte en enda kvinna förekommer i framställningen (p 259) ”Vidare går det inte att ta upp de kvinnliga konstnärernas verk utan en genomgång av feministteologin och dess speglingar i kvinnliga Gudstolkningar och kvinnlig Kristusidentifikation”.

Författaren är huvudsakligen intresserad av de nu verksamma bildframställarna, medan behandlingen av Erik Olson förmodligen är den mest givande; här möter en djupt originell konstnär som ändå i sin kyrkokonst anknyter till en levande tradition. Spännvidden hos Olle Hjortzberg är likaså intressant att få belyst.

Skildringen är rikt illustrerad, också i färg, och detta är den stora behållningen. Det är anmärkningsvärt hur många som har tagit upp Kristus-gestalten och i hur många stilar de har försökt göra honom levande och aktuell. Förteckningen gör inte anspråk på att vara fullständig, men läsaren får intrycket att den tar med alla Kristus-bilder av konstnärligt värde. Desto mer förbryllad blir man då inför vad som saknas. Med tanke på den iver med vilken författaren hävdar betydelsen av originella, djupt personliga framställningar skulle man åtminstone väntat sig ett sådant verk som Harry Svenssons krucifix i Skärholmens kyrka, ojämförligt mer givande än de flesta verk som här får en positiv behandling.

Stengårds uppfattning är tydlig: kyrkorna bör utsmyckas med modern konst gjord i en stil som den samtida konstkritiken uppskattar, utan någon hänsyn till den (dåliga) smak som utmärker kyrkoråd, präster och församlingsmedlemmar. Detta är en värdering men ingalunda ett axiom. Man kan likaväl – eller med större rätt – hävda att bilden i kyrkan skall vara ett uttryck för den tro som just kyrkan förkunnar och att den bör vara avsedd för gudstjänstbesökarna, inte för icke-kristna konst-konsumenter.

I en kort diskussion om nybysantinska stilmedel snuddar författaren vid ett grundläggande problem (i samband med Pantokratorgestalten i modern omformning, p 255). ”Utan att gå in på en teologisk analys är det nog inte fel att påstå, att den Kristusbild som generellt har förts fram i predikningar och litteratur i vårt land under 1950, -60 och -70-talen inte har varit den dömande Allhärskaren utan snarare den förstående, hjälpande och helande Frälsaren.”

Men det är just en teologisk analys – eller åtminstone en framställning – av tron på Jesus i 1900-talets förkunnelse som borde vara en självklar grund för skildringen av honom i konsten. Vad skiljer denne Jesus från alla andra förkunnare och profeter tiderna igenom? `

Denna fråga kommer inte heller fram i det inledande avsnittet om utseendet på den historiske Jesus. Med avsky vänder sig författaren mot den idealiserat antika skönhetstyp som Thorvaldsen framställde och som har haft en anmärkningsvärd genomslagskraft i svensk fromhet. Hon ogillar likaså den vanliga tendensen att framställa Jesus som en av betraktarens eget folk, här med nordiska drag. Istället borde han framställas som den typiska jude han var, och hon noterar med motvilja antisemitiska värderingar i diskussionen kring bilder på 1930-talet.

I motsats till författaren vet jag inte hur en typisk jude ser ut (utom kanske de som bor i Mea Shearim i Jerusalem) – i varje fall inte så vacker som på den bild av Rembrandt hon med gillande återger, men jag har svårt att tro att judar skulle uppskatta en ”typisk” jude torterad på korset, den scen som mest tyckt tala till nutida konstnärer.

Avhandlingen ger tack vare bildmaterialet en stimulerande översikt av sitt ämne. Tendensen är tydlig, någon diskussion kring de många principiella frågorna förekommer inte. Påfallande är hur få av konstnärerna som uppfattar sig som kristna och hur benägna de rent individuellt arbetande konstnärerna har varit att framställa Jesus med sina egna drag.

Vad som främst saknas är en egentlig diskussion av Kristus-bildens funktion i kyrkorummet (inklusive ett seriöst intresse för beställarnas önskemål och värde¬ringar) och en markering av skillnaden i kristen tro mellan just Jesus och andra profeter, på eller utanför semitisk mark.

Den korsfäste kan inte förstås utan uppståndelsen.