Katolsk utmaning till den amerikanska ekonomin II

Här följer en fortsättning på artikeln i föregående nummer om de nordamerikanska biskoparnas herdabrev, ”Rättvisa för alla: katolsk sociallära och den amerikanska ekonomin”.

Jag har redan talat om det dubbla syftet med biskoparnas brev – att hjälpa katolikernas samveten i de moraliska dimensioner som hänger samman med den ekonomiska beslutsprocessen och att förse den offentliga debatten kring dessa frågor med ett moraliskt perspektiv – leder till en viss oklarhet vad beträffar de källor på vilka de grundar sina argument. Detta dubbla mål medför också en viss oklarhet i biskoparnas sätt att nalkas de ekonomiska frågorna. Vid roten av denna oklarhet ligger den obesvarade frågan om relationen mellan det ekonomiska systemets strukturer och de ekonomiska handlingarna av var och en, som lever, arbetar och verkar inom detta systems ramar.

Biskoparna är i hög grad medvetna om det ömsesidiga beroendet som finns mellan de ekonomiska strukturerna och institutionerna och människornas handlingar och attityder. Detta ömsesidiga beroende är grundläggande för deras betoning på moralisk reform. I bästa katolska tradition väcker de deras samveten som är starka och kan hjälpa; det är på dem ansvaret vilar för att dela med sig åt de fattiga och att ta sig an dem som inte själva kan göra det. De fastslår med all tydlighet att mycket stora olikheter i fråga om inkomster och förmögenhet i Förenta Staterna är moraliskt oacceptabla. Det samma gäller om arbetslöshetens nuvarande nivå. Och de erkänner behovet av strukturella förändringar. Vare sig det gäller att förhindra krig eller att bygga upp freden eller att uttala sig om de fattigas behov, så understryker katolsk undervisning inte endast individens samvete utan också de politiska, juridiska och ekonomiska ordningar genom vilka politiken fastställs och frågor avgörs. Synden kan finnas både i samhället och hos individen. Men brevet förblir oroande vagt när det skall analysera strukturer eller undersöka vilka förändringar som måste till för att moraliskt oacceptabla villkor skall försvinna.

Det är sant att brevet ställer fram vissa grundprinciper som är en utmaning till de ekonomiska och politiska institutionernas natur. Biskoparna bekräftar kyrkans långvariga inställning till alla statistiska och totalitära synsätt på socio-ekonomiska frågor. De hävdar att regeringen har en moralisk uppgift att skydda mänskliga rättigheter och att trygga en grundläggande rättvisa för alla medborgare. I överensstämmelse med grundläggande katolsk sociallära definierar de relationen mellan regering och samhälle genom subsidiaritetsprincipen: regeringen skall ingripa endast när små eller mellanliggande grupper i samhället är ur stånd eller ovilliga att ta de steg som är nödvändiga för att främja en grundläggande social rättvisa. Därför behövs en större samhörighet och en ny anda av kreativt samarbete mellan regering, enskilda grupper och alla sektorer inom ekonomin. Men hur går det med de praktiska institutionella anordningar som behövs för att förverkliga dessa uppmaningar till ett socialt handlande – själva ordnandet av politiken, ekonomin, lagarna, etiken och kulturen? Hur går det med själva ekonomin? Att styra institutioner liksom ideer får konsekvenser; goda handlingar kan undermineras genom dåligt genomtänkta system. Biskoparna väljer att vara oklara när det gäller nästan alla frågor kring institutionerna, och tar i stället sin tillflykt till uppmaningar till moraliska reformer och ökade insatser från var och en. Det kan då inte förundra att brevet har kritiserats för att inte ställa de rätta etiska frågorna om ekonomin, eftersom det inte på allvar ger sig in i en undersökning av de strukturella förändringar av institutionerna, som det själv anser vara nödvändigt för att främja social rättvisa.

Som ett minimum kan krävas att varje etisk utvärdering av ekonomin måste ta upp tre saker. Först måste den införliva ordentliga moraliska kriterier för att värdera vad som produceras. För det andra bör den bestämma de mänskliga rättigheter som den ekonomiska produktionsprocessen måste respektera. För det tredje måste den fastställa de vägar på vilka ett samhälles rikedomar fördelas bland dess medlemmar. Detta är endast följdsatser av de tre grundläggande frågor som skall ställas till varje ekonomi: vad skall produceras? Hur skall det produceras? För vilka skall det produce¬ras? Biskoparna ägnar stor uppmärksamhet åt den tredje av dessa frågor, men liten eller ingen till de två första frågorna, som sysslar med hur varje ekonomi fungerar. Uttalanden som hävdar alla människors rätt till varor och tjänster kan tjäna till att påminna oss om moraliskt tvingande, ouppfyllda behov. Men de frambringar inte dessa varor och tjänster och garanterar inte heller att det finns ett fritt och rättvist system för att producera dem.

Fördelningssynpunkter bildar helt klart bakgrunden till det mesta av biskoparnas kritik av den amerikanska ekonomin. Men fördelningen kommer varken logiskt eller empiriskt före produktionen i ett ekonomiskt system. Förhållandet är exakt det omvända. Om inte konsumenter efterfrågar varor och om inte dessa kollektiva behov kan överföras till ett produktionssystem som är i stånd att möta dem, blir diskussioner om fördelningen helt irrelevanta. Det skall medges att ingen teori om produktion utan vidare lånar sig åt en moralisk värdering. Den pådrivande faktorn i ekonomin svarar mot konsumenternas efterfrågan av en viss vara eller en grupp av varor, något som är oberoende av de efterfrågade varornas moraliska status. Det är vidare inte så lätt att få fram moraliska kriterier för att värdera en hop med varor. Ta t.ex. en korg med varor som består av bröd och öl, hårsaxar och järnvaror, krigsmateriel och amfetaminer. Traditionell katolsk undervisning har konsekvent vägrat att värdera sådana varor med hjälp av innehållskriterier, eftersom varor som sådana inte har några inneboende värden som medger ett entydigt omdöme om deras moraliska status. Varor är endast manifestationer av mänsklig skicklighet och mänskliga talanger, i sig själva är de moraliskt neutrala. Eftersom kyrkan samtidigt söker trygga sin frihet att uttala sig både om vad den kan anse vara till sitt väsen ont och med hänsyn till de valsituationer som inbegriper stridiga normer, har katolsk undervisning inte otvetydigt hävdat värdet av konsekvenskriterier – att det moraliska värdet i varor och tjänster beror på de effekter de frambringar. Som ett resultat av detta har katolsk undervisning i allmänhet undvikit moraliska omdömen om ett brett spektrum av ekonomiska värden. Så långt som dessa frågor hänför sig till de fall som ofta tas upp i traditionell moralteologi (t.ex. prostitution och pornografi) har denna tystlåtenhet fördelen av att ge en viss flexibilitet åt katolska moraliska omdömen. Men när en moralisk värdering av ett ekonomiskt system efterfrågas, som bör vara fallet i biskoparnas herdabrev, så blir denna tystlåtenhet en brist.

Denna brist drabbar också varje moralisk värdering av hur produktionen fungerar i en ekonomi (hur skall man producera?), bortsett från att intresset där växlar från att värdera varor (vad skall produceras?) till att värdera de tekniska processerna i produktionen, vilket innefattar handlingarna hos de många människor som är indragna i en stor härva av mänskliga relationer. Att det är svårare att värdera produktion än att värdera behov kan illustreras med åtskilliga exempel. Det är ganska lätt att hävda, att kapitalintensiva produktionssätt i en kapitalfattig ekonomi är ekonomiskt oeffektiva, ceteris paribus. Kan vi också säga att de är omoraliska? Är det moraliskt bättre att ha järnbruk på bakgårdarna i Kina eftersom de ger arbetstillfällen, även om det enkla stål de frambringar inte kan användas till något annat än till de mest rudimentära förbättringar i jordbruket? Eller är det moraliskt bättre att investera i teknologiskt sofistikerade stålverk som kan producera en mängd av stål för olika syften, även om detta innebär färre arbetstillfällen i en ekonomi med en överflödande arbetarpotential? Om man väljer att maximera sysselsättningen innebär det en villighet att sanktionera en oeffektiv använding av knappa resurser och ett förslösande av nationella rikedomar. Om man väljer att prioritera en effektiv teknologi och en hög produktivitet innebär det å andra sidan att man accepterar en relativt hög arbetslöshet. Var finns de moraliska kriterier som sätter oss i stånd att avgöra, att det första valet är moraliskt bättre än det andra?

Ett liknande dilemma möter man i biskoparnas brev. När de uttalar sig om sysselsättningen menar biskoparna att traditionella industrier bör återupplivas för att ge arbetstillfällen åt amerikanska arbetare. De analyserar den internationella handelns problem och hävdar, att Förenta Staterna har en moralisk förpliktelse att minska protektionismen för att öka exporten från tredje världen. En minskad protektionism skulle säkert ge konkurrenskraftiga varor från tredje världen ett ökat inflöde på den amerikanska marknaden, men det skulle också betecknande nog påverka sysselsättningsnivån i Förenta Staterna – något som en ökad protektionism naturligt nog skulle förhindra. Här, menar jag, finns två moraliska frågor. Först, bör Förenta Staternas regering tillåta att icke konkurrenskraftiga och ineffektiva industrier överlever endast därför att de ger sysselsättning åt många människor eller bör dessa industrier underkastas konkurrensens tryck för att öka användningen av knappa resurser, också om detta medför att man uppehåller en hög arbetslöshet? För det andra, vilka moraliska kriterier tillåter oss att avgöra om det är etiskt att föredra att tredje världens skuld avbetalas på bekostnad av arbetslöshet i Förenta Staterna? Ekonomer har sedan länge observerat det bekymmersamma i en sådan handel. Moraliska kriterier faller utanför deras intresse, eftersom deras arbete koncentreras på att öka effektiviteten snarare än att maximera valfriheten. Men när biskoparna i syfte att moraliskt värdera ekonomin tar ställning för båda alternativen, utan att ta hänsyn till det dilemma det medför, kan det inte förvåna om några kritiker finner att deras brev inte övertygar.

Kritik av lösningar

Hittills har jag talat om reaktioner på herdabrevet vad avser dess metod och en del av de centrala frågorna. Det är emellertid biskoparnas praktiska rekommendationer som har tilldragit sig den mesta uppmärksamheten. Lösningar är naturligtvis mycket mer konkreta och tydliga än frågor om bibliska perspektiv och funderingar kring etiska principer. De är också, som biskoparna öppet medger, mer tentativa och kontroversiella. Kritiska synpunkter på biskoparnas praktiska rekommendationer har, vill det synas, kommit från två håll. För det första. Fastän biskoparna tidigt i brevet vädjar till en djup känsla för människovärde, pluralism och subsidiaritet i överensstämmelse med den mer traditionella katolska förkärleken för en organisk, decentraliserad och samarbetsinriktad samhällsordning, så blir dessa principer inte tillräckligt utnyttjade när lösningar föreslås. Dessa riktas i huvudsak till regeringens lagstiftande och verkställande myndighet. Allt för litet sägs t.ex. om hur man skall stärka och vitalisera religiösa institutioner, allmänna och privata skolor, grupper på gräsrotsnivå och ömsesidiga tjänster eller hur man skall minska familjernas höggradiga beroende av statliga institutioner.

Den andra kritiska synpunkten är en följdsats till den första. Det mesta av vad biskoparna föreslår är oroväckande likt de liberala programmen i Det Stora Samhället, som till större delen har nått gränsen för sin förmåga. De som är arbetslösa till följd av strukturella förändringar, hushållet som är baserat på den hemmavarande kvinnan, de bostadslösa – just de problem som bekymrar biskoparna – representerar exakt de slag av kroniskt beroende av understöd som har visat sig vara resistenta mot välfärdsstatens olika kurer. Folk har i dag inte tillräckligt mycket förtroende till socialbyråer och effektiviteten i deras program för att kunna anförtro större resurser åt dem. Än mer, majoriteten av människor tycks inte vilja ha en omorientering av ekonomin och av politiken som dramatiskt skulle öka antalet bidragsberättigade, och det är lite som tyder på att en sådan omorientering skulle göra ekonomin antingen mera produktiv eller mera samstämd med de flesta amerikaners kulturella förväntningar och värderingar.

Detta är inte ett lättsinnigt sätt att argumentera. Det pekar på sambandet mellan produktion och fördelning och de begränsningar som ligger i en alltför enkel betoning av fördelningen. Det är visserligen sant att den slutliga versionen av herdabrevet visar en större uppskattning av den amerikanska ekonomins väldiga produktivitet och dess många framgångar. Det visar också klarare både hur ställningstagandet för de fattiga logiskt underordnas det allmänna bästa och hur ytterst viktigt det är att det förverkligas i praktiken, liksom också behovet av att bedöma ekonomiska beslut inte bara efter vad de gör med och för de fattiga utan också på vad sätt de sätter de fattiga i stånd att göra något för sig själva. Den avgörande punkten för biskoparna är då inte om kapitalismen på det hela taget är ett tillfredsställande system eller om det har allvarliga brister. Den viktiga moraliska frågan när det gäller kapitalismen, särskilt när man nalkas den utifrån den nyare katolska socialläran, är skillnaden mellan vad som har framlagts i denna undervisning och vad som faktiskt har framkommit i den amerikanska ekonomin. Det är denna skillnad som herdabrevet understryker genom att ånyo hävda den katolska teorin om de mänskliga rättigheterna, särskilt genom sin betoning på vad som vanligen kallas sociala och ekonomiska rättigheter, dvs. rätten till mat, kläder, bostad, utbildning och hälsovård, likaväl som direkta former för social delaktighet, där rätten till ett arbete är särskilt viktig. De påminner oss om att de kapitalistiska systemen inte ser skyddandet och förverkligandet av mänskliga rättigheter som mål i sig, utan är inriktade på att tillhandahålla varor och tjänster på ett effektivt sätt som respekterar företagens och individernas frihet på marknaden. Ekonomisk tillväxt kan, med andra ord, vara en nödvändig förutsättning, men det är inte ett tillräckligt villkor för mänskligt välstånd. Det måste kompletteras med ett socialt skyddsnät, inte uppfört efter strikta jämlikhets kriterier utan på det mänskliga hänsynstagande som kristna finner sammanfattat i budet om att älska sin nästa. Om de framställs på detta sätt framstår skillnaderna mellan biskoparna och deras konservativa kritiker i skarp relief. En extremt liberal uppfattning av marknaden innebär att dess moral tas för given. Den godtar syftet med att möta grundläggande behov, men erbjuder en fri marknad som ett i det långa loppet bättre sätt att möta dessa behov. De regler som styr ekonomin representerar absoluta värden eftersom de av erfarenheten har befunnits ge ökad möjlighet åt det största antalet människor att uppnå sina olika syften. Eftersom dessa regler fungerar oberoende av individer, så betraktas den fördelning de medför som ipso facto ”rättvis”, främst därför att belöningar fördelas på ett opersonligt sätt. Om man vidare antar det ekonomiska systemets autonomi, så följer att de som till sist förblir fattiga är misstagen hos i grunden rättvisa mekanismer som kör ut de konkurrenssvaga för att den systematiska ”maximeringen” skall uppnås.

Biskoparna ifrågasätter naturligtvis inte ”den järnhårda rättvisan” i marknaden. De har inte föreslagit att man skall skapa ett nytt system eller avskaffa marknaden. Tvärtom hävdar de att också det fria marknadssystemet är en väsentlig men underordnad del av en vidare politisk och moralisk ordning, vars öde är oupplösligt bundet till den etiska och kulturella hälsan i det amerikanska samhället som helhet. Därför antyder de, att medan på en nivå de marginaliserade kan ses som misstag i systemet, så måste på en mera fundamental nivå deras ställning som människor ga¬rantera dem vad som behövs för ett människovärdigt liv. Och bristerna i marknadsstrukturen gör detta krav på läkande handlingar än mer påträngande. Riktiga människor kan inte livnäras på endast potentiellt bröd. Det är just dessa obehagliga fakta som herdabrevet starkt belyser.

Den verkliga debatten mellan biskoparna och deras liberala kritiker är därför inte en debatt om vilka ekonomiska redskap som skall väljas för att uppnå vissa mål, utan en kollision mellan två uppfattningar av den mänskliga naturen, den mänskliga aktiviteten och de mänskliga möjligheterna. Trots många empiriska tillkortakommanden i brevet har biskoparna i denna debatt intagit den moraliskt högre ståndpunkten och, enligt min mening, gör de större rättvisa åt människornas möjligheter än deras nyliberala kritiker.

Vad kommer biskoparnas brev att betyda?

Jag vill sluta genom att göra tre observationer om den betydelse som biskoparnas brev och debatten kring det kan komma att få. För det första. Bredden och djupet i reaktionen på både detta brev och det förra om krig och fred visar tydligt, att biskoparna har uppnått ett genombrott i att göra den katolska sociallärans tradition effektivt närvarande i den amerikanska offentliga debatten. Också för dem som framhåller ofullständigheten, oriktigheterna, begränsningarna och riskerna i vad biskoparna har gjort, tjänar breven som viktiga referenspunkter. Genom sin auktoritativa karaktär, historiska rikedom, intellektuella komplexitet och genom att framföras av en klart internationell institution tillhandahåller denna tradition både ledning och gränser för de katoliker och andra som vill omsätta den för att kunna lösa politiska problem i samtiden. Traditionen framstår som en massiv realitet vilken motsätter sig att företrädare för en politisk riktning eller intressegrupp lägger beslag på den. Att använda och utveckla den kräver en särskild utgångspunkt och en bredd i synpunkterna. För det andra. Det nya herdabrevets centrala insats är att uppmana till en moralisk uppfattning av vad en rättvis och mänsklig ekonomi handlar om. Vi glömmer lätt att abstrusa diskussioner om Ginis koefficienter, Phillips kurvor och kvoter för kapitalutbyte till sist påverkar miljoner vanliga men högst reella människors liv och välbefinnande, som är mer än data på en ekonoms diagram. Den slutliga prövostenen på moralen i ett ekonomiskt system, hävdar biskoparna, ligger i hur det motsvarar behoven hos dess marginaliserade och försvarslösa medlemmar. De har försökt att orientera om våra perspektiv mot den gemensamma etiska grundvalen för vår judiska och kristna tradition och till den större känsla av omsorg i den västerländska kulturen som Aristoteles kallade ”vänskap”. Detta är ingen lätt uppgift i en tid då förespråkare av avreglering och utbudsekonomi, privatisering och fördelarna med en fri marknad, tillsammans med kritiker av välfärdsstaten och av överlevande program för Det Stora Samhället tycks ha fått övertaget i den offentliga debatten. I Margaret Thatchers och Ronald Reagans tid, när t.o.m. många socialister betvivlar effektiviteten i ökat statligt ingripande och när koalitionen kring New Deal inte tycks kunna väckas till liv igen, har biskoparna rört sig i en motsatt och förvånande riktning. Denna rörelseriktning, tror jag, är varken åt vänster eller höger utan in mot det specifika och konkreta. Den kräver att alla människor som spelar olika roller i vår ekonomi på ett särskilt sätt prioriterar de fattiga. Biskoparna medger att denna prioritering inte är en tillräcklig bas för att forma hela den ekonomiska politiken. Inte hel¬ler kastas den i vågskålen mot avancerad industriell kapitalism. Men den riktar vår uppmärksamhet mot moraliskt brännande och otillfredsställda behov. Det primära syftet med att särskilt ta sig an de fattigas sak är, att sätta dem i stånd att aktivt ta del i samhällets liv, att hjälpa dem till att få en del av och bidra till det gemensamma goda. Detta mål är högre och svårare att uppnå än att sätta upp ett omfattande socialt trygghetssystem. Några kanske klagar över att målet inte kan uppnås, med hänsyn tagen till gränserna för vår kunskap och behovet av att respektera både den mänskliga friheten och inse den mänskliga syndigheten. Men det förblir en viktig uppgift att insistera på målet.

Herdabrevets kreativa och samtidigt kontroversiella bidrag är slutligen att visa på vägar, att fatta politiska beslut som är förenliga med socialetiska principer, särskilt normerna för mänskliga rättigheter, frihetens och rättvisans principer och ett ställningstagande för de fattiga. Den verkliga betydelsen med biskoparnas brev ligger inte i dess diagnos på den amerikanska ekonomin och dess rekommendationer hur ekonomin skall organiseras. Dess betydelse ligger snarare i den möjlighet det ger vanliga katolska och icke-katolska medborgare att bli mer känsliga, mer angelägna, mer deltagande och mer hängivna deras sak, som saknar egna förespråkare eftersom de inte har något att själva förespråka. Detta är ett betydelsefullt steg för den katolska gemenskapen som både belyser det katolska sociala programmets komplexitet och bredd och visar kyrkans effektivitet när den konfronteras med viktiga och besvärliga frågor i vår egen tid. Herdabrevets verkliga framgång kan till sist inte mätas i det offentliga motta¬gandet det får, utan i den personliga förnyelsen hos dem som hör dess budskap.

Övers. Sten Hidal