”Lik den som gör efterskörden i vingården” <br><br>Några synpunkter på Syraks bok

När den över 500 sidor starka SOU-volymen Tilllägg till Gamla testamentet publicerades hösten 1986 var detta en händelse av stor betydelse. Eller rättare sagt: den borde ha uppmärksammats som en sådan. Nu blev det – särskilt från kyrkligt håll – en pliktskyldig och kortvarig uppmärksamhet. Av tidskrifter var det väl nästan endast Signum som ordentligt markerade denna händelse. 1

Om man ser till de deuterokanoniska skrifternas (den oklara termen ”apokryfta” bör undvikas) ställning i äldre svenskt kyrko- och kulturliv hade man haft anledning att vänta sig en livlig upp¬märksamhet. Som redan uppvisats av Hilding Pleijel i Bibeln i svenskt fromhetsliv (1941) och än mer av Per Block i Att översätta apokryferna (DsU 1977:3) hade dessa skrifter en väl så stark ställning som de kanoniska. Det kan t.o.m. ifrågasättas om de haft en så stark ställning i någon annan kyrklig tradition som i den svenska. I bön¬böcker, predikningar, katekeser och – inom vitterheten – Bellmans diktning, överallt ser vi tydliga spår av de deuterokanoniska böckerna. De försvinner först när så kallade apokryflösa biblar börjar utges på 1800-talet.

På många sätt intar Syraks bok en särställning bland dessa skrifter. Den är längst och spänner över ett bredare register än någon annan bok. Den är till följd av sitt innehåll mera tillgänglig än de andra skrifterna i samma grupp, och kan därför vara en lämplig introduktion till de deutero¬kanoniska skrifterna.

Namn och historia

Syraks bok är även känd under sitt latinska namn Ecclesiasticus, vilket har tolkats på olika sätt. En¬ligt vissa skall det betyda ”kyrkans bok” (alltså läst i kyrkan, men ej kanonisk i strikt mening), enligt andra – och det är troligare – kommer detta namn av att den brukade sammanföras med Predikaren, på latin Ecclesiastes.

Vi är beträffande Syrak i den unika positionen att i ett företal ha en redogörelse för bakgrunden till bokens tillkomst, både dess författare och dess översättare. Vi får veta att författaren hette Jesus ben-Elasar ben-Sira och att han på hebreiska skri¬vit en bok med avseende på bildning och vishet (grek paideia kai sofia). Denne mans sonson är översättaren och han säger sig ha kommit till Egypten under konung Euergetes’ 38:e regerings¬år – det måste röra sig om Euergetes II, vilket innebär att han kom till Egypten 132 f.Kr. och utförde sin översättning efter 117. Originalet bör då ha tillkommit på 190-talet, vilket också stäm¬mer med att Syrak (egentligen dennes sonson Jesus) högt prisar översteprästen Simon 11, vilken då inneha¬de sitt ämbete. Mycket talar alltså för att bokens ursprungliga version tillkommit i Palestina, vilket inte hindrar att den är präglad av hellenistiska tankar. Företalet är helt betagande i sin blandning av anspråkslöshet och självmedvetenhet. Förfat¬taren ber om ursäkt för att översättningen kanske inte blivit så lyckad i allt, och berättar sedan om hur han vid sin ankomst till den urgamla kultur¬nationen Egypten där fann ”en icke obetydlig grad av bildning”. 2

Text och innehåll

I sin helhet föreligger Syrak nu endast på grekiska, men ca 2/3 av den hebreiska texten är känd ge¬nom handskriftsfynd från 1800-talets slut. Skill¬naden är ofta ganska stor mellan den hebreiska och grekiska texten, vilket ställer exegeten och översättaren inför åtskilliga problem. De flesta moderna översättningar brukar prioritera den grekiska versionen, som då jämförs med den he¬breiska och med gamla översättningar till latin, syriska m.m. Det kan tilläggas att fragment av boken har blivit funna i Qumran. Den nya svens¬ka översättningen redovisar på ett föredömligt sätt avvikande läsarter i två bihang, varav det ena är ägnat tillägg till den grekiska versionen och det andra avvikande läsarter i den hebreiska texten.

Till sin allmänna uppläggning påminner Syrak mycket om Ordspråksboken däri, att största de¬len består av löst anordnade vishetsord eller afo¬rismer (alltså inte ordspråk i den folkliga mening¬en), med längre och fast sammanhållna komposi¬tioner – i regel poetiska – insprängda emellanåt. Efter en inledande lovsång till visheten i 1:1-20 följer huvuddelen som går t.o.m. 44:33 och består av en samling typiska vishetssentenser utan syn¬bar disposition. Till denna ansluter sig i kap 44–50 den så kallade lovsången över fäderna, varefter boken avslutas i kap 51 med en tack¬psalm och vishetslärarens sång över visheten.

Visheten

Syrak hör till vishetslitteraturen och det innebär att visheten står i centrum för intresset. Tydligt framgår det att den inledande hymnen till vishe¬ten, som är en fin introduktion till bokens tanke¬värld. Vad menas då med vishet? Här är förhål¬landet inte annorlunda än i övriga böcker som hör till denna genre i Gamla testamentet – Jesus ben-Sira är i hög grad en traditionalist, som arbe¬tar med övertaget stoff och han säger helt an¬språkslöst att han ”gått in i arbetet som den siste, lik den som gör efterskörden i vingården” (33:16), vilket inte utesluter en viss originalitet. I denna litteratur är visheten dels något mycket pragmatiskt – det som möjliggör ett behagligt liv på denna jord, ibland klokhet i affärer, ibland konsten att bete sig på rätt sätt inför makthavare, ibland helt enkelt hantverksskicklighet – dels nå¬got vida mer teologiskt (spec Ords 1–9). Det är ibland svårt att dra gränsen mellan erfarenhets¬vishet och den teologiska visheten, och det är väl i viss mån fråga om att nalkas samma fenomen på olika sätt. 3

Till visheten hör att lyda Gud: ”Herrens fruktan är begynnelsen till kunskap” (Ords 1:7 – ”Her¬rens fruktan” är här närmast = religion), men aldrig någonsin identifieras visheten med lagen, tora, i egentlig mening. Det finns många berö¬ringspunkter mellan visheten och lagen, men de är inte identiska. Inte heller hos Syrak görs en sådan identifiering, även om det ofta påstås.4

Att så är fallet blir tydligt om vi ser på de konkre¬ta sentenserna. Alldeles som i Ordspråksboken är det den unge mannen som vishetsläraren har i sikte och som förklarar det pedagogiska patos som går genom hela boken. På vad sätt skulle det vara ett utslag av torafromhet att ge anvisningar till ett gott bordsskick som sker i 31:12 -21? ”Ät som en människa av det som dukats fram, och glufsa inte i dig, så att du väcker motvilja” (v 16). Här ser vi hur jordnära vishetslärarens maximer kunde bli – det är verkligen ett visst avstånd mellan denna text och den eteriska hymnen till visheten i kap 24! Vi får samtidigt en intressant information om författarens tidsmiljö, som är präglad av välmåga och ekonomisk stabilitet, vil¬ket passar bra in på 190-talet.

Alldeles uppenbart är det inte fattiga ynglingar som Syrak vänder sig till. Men han vill inte bara eller ens i främsta rummet lära dem hur man beter sig i ett fint sällskap, han vill göra dem till visa män. I kap 39 får vi en vältalig skildring av den vises sysselsättning: ”Han forskar i alla fäder¬nas vishet och studerar ivrigt vad profeterna har sagt. Han samlar på berömda mäns ord och träng¬er in i sinnrika tänkespråk” (39:10). Och vem kan ägna sig åt sådant? ”Den lärdes vishet förutsätter riklig fritid; har man litet att sköta, då kan man bli vis. Inte kan en bli vis som regerar över plogen och stoltserar med oxpiken som lans, som kör sina oxar och upptas av deras arbete och som inte kan tala om annat än kreatur” (38:240). I det följande skildras olika hanterverkare som sme¬den, byggmästaren och krukmakaren, och det he¬ter erkännande: ”Utan dem kan ingen stad grun¬das” (v 32), men det tillägges omedelbart: ”Men till stadens råd blir de inte kallade, och de utmär¬ker sig inte i folkförsamlingen.” Syrak påminner här om Sokrates, som också intresserade sig för hantverkare och själv var bildhuggare, men hela tiden syftade högre.

Ambivalensen

Erfarenhetsvisheten som det här är fråga om har till sin främsta uppgift att lära människan hur hon skall med bästa framgång bemästra denna värld med dess tusentals olika situationer. Här gör Sy¬rak en viktig observation, som ingen vishetslärare före honom gjort eller åtminstone inte utarbetat på samma sätt: mycket i denna tillvaro är ambiva¬lent. Med programmatisk klarhet uttrycks detta så: ”Så skall du betrakta alla den Högstes verk: två och två, det ena svarar mot det andra” (33:15).

Detta exemplifieras på olika områden. I kap 29 finns ett avsnitt om lån och borgen, där det först inskärps att det är den vises plikt att stå till tjänst med sådana saker: ”Den som är barmhärtig låter sin nästa få låna; att räcka en stödjande hand är att hålla buden” (v 1). På ett ganska egendomligt sätt skiftar emellertid perspektivet efter bara någ¬ra versar, och läsaren får intryck av att man till varje pris måste undvika att låna ut pengar. ”Men när skulden skall betalas drar de ut på tiden; de betalar bara med beklagande fraser och skyller på de dåliga tiderna. Är långivaren hård, får han möjligen igen hälften, och det får han ta som en skänk från ovan” (v 5b, 6a). Efter ytterligare någ¬ra versar får vi dock veta, att man trots sådana dystra erfarenheter inte får undandra sig att låna till en betryckt, alltså en som är kvalificerad. Möj¬ligen hade Syrak dåliga erfarenheter av affärslivet i allmänhet: ”En köpman lär knappast undgå att fela, en affärsman kan inte hålla sig ren från synd” (27:29).

På samma sätt är det med rådgivaren. Många är villiga att stå till tjänst med råd, men endast få ger goda råd. Också detta fenomen är ambivalent och den vise måste ha en kritisk blick för att kunna välja råd till sin egen fördel. ”Alla rådgiva¬re prisar sina råd, men somliga ger råd till egen fördel. Akta dig för den som vill ge råd, och ta först reda på vad hans intresse är – han ser ju till sin egen fördel” (37:71). Det är en realistisk och illusionslös människosyn bakom ord som dessa.

Den problematiske läkaren

Allra tydligast blir detta när det gäller läkarens yrke som Syrak ägnar ett halvt kapitel, 38, förvis¬so ett av de märkligaste i hela boken. Upptakten är välvillig gentemot läkaren: ”Visa läkaren akt¬ning för den nytta han gör – även han är ju skapad av Herren.” Vi erinras om en rad i Ilia¬dens elfte sång:

Läkaren aktas i värde ju mer än alla de andra.

I fortsättningen beskriver Syrak hur läkaren har ingång hos konungar och stormän och hur Gud

själv har låtit jorden frambringa läkemedel. Men så är det som om författaren hade kommit på andra tankar, för nu heter det: ”Mitt barn, ta inte för lätt på sjukdom, utan be till Herren, så skall han göra dig frisk” (v 9). Här förs bönen in som den främsta medicinen. ”Men låt också läkaren göra sitt – även han är ju skapad av Herren … Ibland ligger en lycklig utgång i läkarnas händer; så ber de ju också om Herrens hjälp att ge lind¬ring och bot som leder till liv” (v 12ff). Men de avslutande orden i denna text är bistra: ”Den som syndar mot sin skapare må hamna i läkarens händer. ”(5).

Här är ambivalensen fullkomlig, Syrak vet helt enkelt inte vad han skall tycka om läkaren. För att förstå detta måste vi erinra oss medicinens roll i det gamla Israel, det lilla som är känt om den. I Gamla testamentet omtalas aldrig läkarna som ett skrå, men vi har texter som skildrar prästerna som handhavare av vad man kunde kalla för den sakrala medicinen. Tydligast är detta i 2 Mos 13, som kunde kallas för världens äldsta handledning i deramtologisk diagnostik. Här framträder präs¬ten inte som läkare utan som den som har till uppgift att fastställa när ett tillstånd av orenhet har inträtt. Läkare i vår mening omtalas endast i förbigående i Gamla testamentet, och kan möjli¬gen ha betraktats med en viss skepsis, vilket utsa¬gan i 2 Mos 15:26 kan tyda på: ”Jag är Herren, din läkare.” Problemet för Syrak blir då: hur skall läkaren, som arbetar helt utan sakral legitimation och med i princip helt profana medel, kunna till¬delas en plats i Guds skapelseordning? Därför är Syrak så angelägen att betona att också läkaren ber, det tar ju bort åtminstone något av hans profana stämpel.

Erfarenhet och dialog

Rent allmänt kan sägas att mycket av den sympa¬tiska ton som läsaren inte kan undgå att lägga märke till i Syraks bok beror på att författaren medvetet underlåter att uppträda som förkunna¬re. Här proklameras inga gudomliga sanningar som så ofta hos profeterna, här talar en vis och erfaren lärare lågmält om sina erfarenheter av världen, människorna och Gud. Framställnings¬formen är dialogisk och argumentationen flexibel – så är i regel fallet med vishetslitteraturen men sällan är det så tydligt som här. Denna typ av litteratur fyller en stor och viktig funktion genom att lämna råmaterial till en biblisk antropologi. Givetvis är många av utsagorna förankrade i ett gånget samhälle med dess värderingar, som vi re¬dan har sett exempel på. Fler kan anföras: ”Foder, spö och last åt åsnan, åt slaven bröd, tukt och arbete … Ok och piska böjer nacken, och en illa¬sinnad slav skall ha prygel och pina” (33:25ff). För oss är detta inte en gångbar etik, men vi skall lägga märke till fortsättningen: ”Men gå inte för långt med någon, och gör ingenting utan rättslig grund … Har du bara en slav, så behandla honom som en broder” (v 30b, 31 b). I denna inställning till slaven ligger fröet till slaveriets upphävande. Den som i likhet med Syrak (och Paulus i brevet till Filemon) kan omtala slaven som en broder, kan omöjligen omfatta den romerska rättens defi¬nition på en slav som ”en sak som rör sig själv”, res se movens.

Skapelseteologi

Om profetismens nyckelord är frälsningslära så kan vishetslitteraturen sägas vara kännetecknad av skapelsteologi. Det är den av Gud skapade världen med dess inneboende ordningar som står i centrum för vishetslärarnas intresse. Männi¬skans uppgift är att finna sin rätta plats i denna skapelse, att infoga sig i de ordningar som råder i den. Syrak är här inget undantag, och för att åskådliggöra detta griper han ibland tillbaka på gammaltestamentliga skapelseskildringar. Vi får komma ihåg att när denna bok skrevs förelåg i stort sett Gamla testamentet som en färdig skrift¬samling, och även om antalet direkta bibelcitat hos Syrak är litet kan det inte råda något tvivel om att han är väl förtrogen med stora delar av det kanoniska Gamla testamentet och i viss utsträck¬ning arbetar som skriftutläggare.6

Detta blir tydligt om vi jämför det stora avsnittet 16:24-17:12 med den bibeltext som det uppen¬bart utgår från, den prästerliga skapelseberättel¬sen i 1 Mos 1. Innehållet är detsamma, men hur olika är inte framställningarna? I 1 Mos har vi vad som kunde kallas för ett protokoll, som i en rad lapidariska utsagor slår fast de olika gudomliga skapelsakterna. Intresset koncentreras helt till det yttre skeendet, om människans andliga relation till sin Skapare får vi veta nästan inget. Ur stilis¬tisk synpunkt är det nästan orättvist att jämföra denna text med Syraks motsvarighet – vishetslit¬teraturen står ju också för en helt annan genre. Men om vi ser på de övergripande perspektiven blir skillnaden också stor. I Syrak är framställ¬ningen dynamisk och subjektiv, eller som von Rad träffande uttrycker det: ”Mot den rigida oberördheten i utsagorna i Gen 1 kommer här samtidigt också något emotionellt till tals, en av beundrande patos fylld subjektivitet.” På samma gång är det givetvis ett klart och positivt samband mellan de båda texterna, men Syrak har både velat och kunnat säga något mer – inte att undra på, eftersom det mellan honom och den anony¬me författaren till 1 Mos 1 ligger ett par sekler av teologisk reflexion. Israels teologiska gehör hade skärpts under tiden och man ställde nu i viss mån nya frågor. Hela den deuterokanoniska litteratu¬ren – åtminstone Syrak och Visheten – är ett försök att svara på dessa frågor.

Fädernas lov

Till sist några ord om den avslutande delen av Syraks bok, kap 44–50, lovsånger över fäderna. Här är beroendet av redan färdiga bibelböcker eller i varje fall en fast hagiografisk tradition än tydligare. I själva verket kan detta textblock ses som ett gammaltestamentligt biografiskt lexikon i behändigt format. Men det är inte endast fråga om att upprepa vad som redan har sagts i de historiska och profetiska böckerna, också här läg¬ger författaren nya synpunkter på det traderade materialet. Man vandrar genom den bibliska historien som genom salarna i ett glyptotek: man känner igen vilka marmorbysterna skall förestäl¬la, men konstnären har avvunnit förebilderna nya drag.

Men det är inte bara att fråga om att friska upp en historisk kunskap, syftet är också här didaktiskt, vilket framgår av den inledande prologen. Syftet är att ”lovsjunga ärorika män, våra fäder och vårt ursprung” (v 1). Syrak konstaterar att det finns sådana som blivit helt bortglömda. ”Men dessa var män som fått del av Guds nåd och vilkas rättfärdiga verk inte blivit glömda” (v 10). ”Fått del av Guds nåd” – det är poängen, däri är dessa gestalter förebilder för en senare tid. Vi kan jäm¬föra med den liknande men mycket kortare ge¬nomgången av trons hjältar i Hebr 11. I båda fallen bildar den litterära genren de viris iUustri¬bus (”om berömda män”) bakgrunden.

Det är en väldig tidsrymd som kapitlen spänner över, från Henok till översteprästen Simon II. Vissa behandlas mycket utförligt, t.ex. Aron, Jo¬sua, David och Elia, andra mera kortfattat. Märk¬ligt är att Syrak har så litet att säga om profeterna. Jesaja nämns över huvud inte och Jeremia och Hesekiel får endast korta beskrivningar. Närmast egendomlig är notisen om de tolv profeterna: ”Må deras ben skjuta skott ur graven! Ty de ingav Jakob nytt mod och ett fast hopp som blev fol¬kets räddning.” Har Syrak inte lagt märke till den hänsynslösa domsförkunnelsen hos Amos och Mika?

Människan i förbund med Gud är ett estetiskt fenomen som fängslar Syrak (von Rad). Tydligast framträder detta i den storslagna hyllningen till Simon 11, där vi alldeles tydligt har att se författa¬rens ideal av en from människa. Också som beskrivning av en liturgisk situation har den ett stort värde. Ett utdrag förtjänar sin plats (50:5-10)

Hur skön var han inte att se i kretsen av sitt folk,

när han trädde ut ur rummet bakom förhänget;

han var som morgonstjärnan bland molnen,

som fullmånen på festdagarna,

som solen när den lyser på den Högstes tempel,

som regnbågen när den skimrar bland glänsande

moln,

som blommande rosor i vårens tid,

som liljor där källsprång bryter fram,

som skogarna på Libanon en sommardag,

som brinnande rökelse på fyrfatet,

som ett kärl, hamrat av gediget guld

och prytt med alla slags ädla stenar,

som ett olivträd, dignande av frukt,

och som en cypress som når ända upp bland mol¬nen.

Det kan vara lämpligt att låta denna korta ge¬nomgång av några teman i Syraks bok avslutas med denna mäktiga final. I den katolska kyrkan har boken aldrig blivit bortglömd. Det tridentin¬skå konciliet försvarade energiskt de deuteroka¬noniska böckerna mot samtida angrepp, och både mässa och tidegärd innehåller läsningar ur Syrak Det är att hoppas att den nya, utomordentligt välgjorda svenska översättningen åtminstone på sikt kan stimulera intresset för dessa böcker. Inte minst teologins centrering under 1900-talet på det specifikt kristna – på kontinenten i Barths kölvatten, här i Nygrens – har gjort att allmän¬mänskliga erfarenheter har haft svårt att finna plats på det teologiska programmet. Sådana erfa¬renheter finns rikt företrädda i de deuterokanoni¬ska böckerna. Men man finner här också någon gång formuleringar som är teologiskt mycket djärva. En sådan står just i Syraks bok och kan åtminstone vara ett slags judisk motsvarighet till samtida grekisk panteism, samtidigt som mången teolog nog har kunnat instämma i ordens lätta resignation: ”Hur mycket vi än säger är det inte nog, men detta är summan av det sagda: Han är allt” (43:27).

NOTER

1. Signum 1986 nr. 6

2. Den grekiska texten är här visserligen otydlig, men detta tycks vara betydelsen.

3. Litteraturen kring den gammaltestamentliga vishetsföreställ¬ningen är enorm. I regel tas utgångspunkten i jämförelser med andra främreorientaliska texter, särskilt från Egypten och Meso¬potamien. En mera ”teologisk” syn på visheten (med litteratur) finns i S. Terrien, The elusive presence (1978), s 350–389.

4. Se G. von Rad, Weisheit in Israel (1970), s 314 ff, och O. Rickenbacher, Weisheitsperikopen bei Ben sira (1973).

5. Så den grekiska versionen. Den hebreiska texten lyder däremot: ”Den som syndar mot sin skapare beter sig övermodigt mot läkaren.”

6. Se H. Stadelmann, Ben Sira als Schriftgelehrter (1980).