Nils Holgersson 100 år

Lagom till julkommersen 1906 utkom första delen av Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige. Selma Lagerlöf hade inte själv kommit på idén att skriva en geografisk läsebok utan blivit anmodad till det av Sveriges allmänna folkskollärareförening med Fridtjuv Berg och Alfred Dalin i spetsen. Folkskollärarna ansåg att den gamla Folkskolans läsebok från 1890 borde ersättas med en ny, som bättre kunde bilda motvikt mot den grasserande Nick Carter-febern. De billiga, översatta böckerna om detektiven Nick Carter, som publicerades i långa serier, sågs som en fara för det uppväxande släktet. Lärarna var rädda för att de unga skulle fördärvas av detta flöde av våldslitteratur med rafflande titlar som Likplundrarna eller En skräcknatt på Grand Hotell och ville erbjuda goda alternativ i stället. Därför inrättades Barnbiblioteket Saga år 1899 med ambitionen att ge god litteratur till billigt pris åt alla barn, oavsett samhällsklass. De drivande i projektet var folk-skollärarna Fridtjuv Berg och Emil Hammarlund. Det första numret i serien var Svenska folksagor, med illustrationer av Elsa och Natanael Beskow. Nummer två var en bearbetad och förkortad version av Robinson Kruse med illustrationer av Gerda Tirén. Sedan följde Tusen och en natt, Onkel Toms stuga, Jorden runt på 80 dagar, Medeltidssagor, Trojanska kriget och Gullivers resor. (Utgivningen pågick långt in på 1900-talet.) Att ersätta föråldrade skolböcker med nya var en del i fälttåget mot Nick Carter.

Det tog Selma Lagerlöf flera år av hårt arbete att skriva boken om Nils Holgersson. Hon var redan väl förtrogen med somliga landskap: Värmland, Skåne, Dalarna, Gotland, Bohuslän. I början av hösten 1903 reste hon tillsammans med sin goda vän Sophie Elkan till Jönköping, Växjö, Kalmar, Karlskrona och Vadstena. Året därpå reste de norrut, till Malmberget, Kiruna, Gällivare, Torne träsk och samebyn vid Luossajaure. Selma Lagerlöf var betagen av landskapet och skrev i ett brev hem att ”något så präktigt och vilt” hade hon aldrig sett. Folkskol-lärarföreningen hade uppmanat sina medlemmar att skicka in material till författarinnan och hon formligen dränktes i ”präktiga och märkvärdiga eller karakteristiska handlingar” som människor hade utfört. Hon börjar skriva och finner det roligt. ”Arbetet griper mig alltid med samma hänförelse som förr, att sitta och arbeta sig in i ett ämne, som jag nu gör, att leta ut utvägar för att göra det nyttiga konstnärligt, att så småningom se en svårighet efter den andra vika och så förtvivla inför nya, det där är liv, och på livet blir man ju aldrig trött”, skriver hon i brev till Sophie Elkan. Hon stimuleras också av den nya uppgiften att försöka få liv i landskap, inte bara i personer. Givetvis hade hon aldrig flugit. Ändå har hon en förmåga att ge riktiga bilder av landskapet ur fågelperspektiv, ofta med målande liknelser. Skåne liknas till exempel vid ett stort rutigt stycke tyg, Öland vid en fjäril utan vingar, Smålands skogar vid en stor ullig matta och Östergötland vid en vadmalsvåd, prydd med pärlor och ädla stenar.

Målgruppen är 9-åringar, men det dröjde innan hon fick ordentligt grepp om stoffet. Först hade hon tänkt utgå från sagor om jättar och troll. (Litet av det dröjer kvar t.ex. i avsnittet om Västergötland.) En inspirationskälla blev Rudyard Kiplings Djungelboken, som kommit ut 1894. Där är djuren autentiska djur men har samtidigt mänskliga känslor och tankar. Ledargåsen Akka i boken om Nils Holgersson är klok och vis, som en ny majorska på Ekeby. Man kan också notera att Selma Lagerlöf valde en hona som ledare för vildgåsflocken. Barnet som rider på en fågel fanns som motiv i en saga av H.C. Andersen. Rickard Gustafsson hade skrivit en saga om en skånsk pojke som fick följa med på en flyttfågelsfärd genom Sverige. Den historien trycktes i Folkskolans läsebok, 1890, just den läsebok som Nils Holgersson skulle ersätta. Ännu ett incitament har en självbiografisk bakgrund. I novellen ”Grågässen”, 1894, berättar Selma Lagerlöf om en tamgås från Mårbacka som rymde med en vildgåsflock men som blev slaktad vid återkomsten till gården.

Boken om Nils Holgersson skrevs under och strax efter unionskrisen 1905. Det nationella projektet är viktigt. Selma Lagerlöf ansåg att Norge borde få bli en egen nation och trodde att det nationella medvetandet i Sverige skulle stärkas, om vi ”befriades från den pinsamma unionen”. Den svenska patriotismen stod kring förra sekelskiftet högt i kurs, liksom en hög uppskattning av det folkliga och genuina. Skansen grundades 1891. Flaggan kom i allmänt bruk kring sekelskiftet 1900. Heidenstam skrev dikten ”Sverige, Sverige, fosterland”, tonsatt av Stenhammar. Naturen, de särpräglade landskapen och hemmet hyllades (man kan tänka på Fröding, Karlfeldt och Carl Larsson), men man var också imponerad av tekniska och industriella framsteg, manifesterade i Stockholmsutställningen 1897. I boken om Nils Holgersson kan man märka Selma Lagerlöfs höga uppskattning av de tekniska landvinningar-na i skogsbruk, bergshantering och jordbruk. Men hon är snarast före sin tid när hon i slutet av boken låter Akka säga att människorna är ”bra märkvärdiga och duktiga”, men de skulle kunna unna djuren att få ha vissa miljöer i fred. Det är ett ekologiskt perspektiv som inte var vanligt för hundra år sedan.

År 1906 genomfördes den stora stavningsreformen, då hv, fv, dt, f och q ersattes med enkla v, t och k. Selma Lagerlöf gillade inte denna reform men genomförde den trots det i sin läsebok för att boken inte omedelbart skulle bli föråldrad. Detsamma gäller pluralformerna av verben. Hon slopar dem i alla dialoger och monologer men behåller dem i löpande text. Den enda person som får ha kvar pluralformerna av verben i sitt tal är kungen (Oscar II) som på Skansen berättar om Stockholm för den lille gubben Klement Larsson som längtade hem till Hälsingland.

Selma Lagerlöfs ambition var att goda läseböcker skulle åstadkomma en allmänbildning ”så betydande att den nuvarande klasskillnaden betydligt minskades”. Hon lanserade därför idén att den geografiska läseboken skulle följas av en om Sveriges historia och av en om upptäcktsresor och uppfinningar. (Det blev Heidenstam som skrev om Sveriges historia i Svenskarna och deras hövdingar och Sven Hedin som skrev om uppfinningar och upptäcktsresor i Från pol till pol. Ingen av dessa böcker nådde dock tillnärmelsevis samma popularitet som Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige.)

Det visade sig inte vara alldeles enkelt att samarbeta med Folkskol-lärarförbundet och Selma Lagerlöf hade en del duster att utstå. Hon fick till exempel kämpa för titeln. Fridtjuv Berg ville ändra den, eftersom han var rädd för att det fantastiska skulle överbetonas. Hon klargjorde för herrar folkskollärare att hon måste skriva en estetiskt godtagbar berättelse, inte bara sätta ihop redan färdiga historier och sätta svenska på dem, ”det kan vem som helst göra, nästan, utom en stackars konstnär som jag.” Till Sophie Elkan skriver hon att mycket bråk hade kunna undvikas ”om herrarna från början hade rättat sig efter mig. De begriper inte att ett fruntimmer som är inne i yrket är mycket klokare än en karl, som står utanför det, utan de vilja vara så mycket visare även i saker som de inte har reda på i sin egenskap av att vara manspersoner.”

Hon hade hoppats att Bruno Liljefors skulle illustrera boken, men det blev bara en enda illustration av honom, en vildgässtavla. Budet gick till John Bauer, men Selma Lagerlöf fann hans skisser ”gräsliga” och godtog bara två av teckningarna. Resultatet blev att boken illustrerades av murriga svart-vita foton. Först i en utgåva 1931 blev boken illustrerad, av Bertil Lybeck.

Att Nils Holgersson gått sitt segertåg över världen och blivit översatt till mer än 40 språk torde vara allmänt bekant, men i Sverige blev boken till en början mycket omstridd. Selma Lagerlöf får kritik för att biologin inte alltid är korrekt i djurskildringarna. Hon hade anlitat Brehms Djurens liv, som inte alltid visade sig vara helt pålitlig. Till sin goda vän från lärarinnetiden i Landskrona, Elise Malmros, skriver hon litet uppgivet i december 1907: ”Detta är ett allvarligt land, där man tar tungt på saker och ting, och jag har fått hård kritik, som Du vet, för mitt lättsinniga förfarande.” Givetvis ansåg hon själv att fakta skulle vara korrekta, så för den andra delen av boken tog hon ornitologen Gustaf Kolthoff till hjälp.

Från kristet håll fick hon också kritik: Varför går Nils aldrig i kyrkan? Det kunde urholka kristendomsundervisningen i skolan. Radikalerna fann boken alltför konservativ och nationalistisk, på konservativt håll såg man de nya språkformerna och stavningen som onödiga påfund. En del pedagoger tyckte att Nils hade alldeles för roligt, och att det kunde locka barnen att drömma sig bort från skolbänken. Till Sophie Elkan skriver Selma Lagerlöf: ”När du kommer hit och vi får en ledig stund skall du få se allt ovett jag får i landsortstidningar av skollärare. Att de klandrar boken kan jag visst inte undra på, men jag förvånar mig över det gränslösa raseri, som besjälar dem. Boken anklagas för allt mellan himmel och jord. Än är den för svårfattlig, än är den så enkel att den passar bara för sängkammarbarn. Än störtar den religionen och än är den prästens och militärens bästa stöd. Den lär barn att ljuga, att slåss, att ge öknamn. Den duger inte att leka efter. Den förolämpar Carl XI. En tar fram alla korta meningar, som funnos i gamla läseboken, och alla långa, som finnas i min och säger: Se, vilken av de två böckerna är lättast att läsa! Så där går de på i oändlighet.”

En som dömde ut skolboken var Carl David af Wirsén, Svenska Akademiens ständige sekreterare vid den här tiden. Han ansåg att ”sagan där ej gör sagointryck, verklighetsmomenten ej göra intryck av verklighet, utan de båda beståndsdelarna sammanröras på ett grumligt sätt, som ej låter någondera komma till sin rätt.” Han ansåg det vara så demeriterande för Selma Lagerlöf att ha skrivit en bok för barn att han genomdrev att hon inte fick nobelpriset i litteratur 1908, till sin 50-årsdag. Först året därpå blev hon, som bekant, den första kvinnliga nobelpristagaren i litteratur. Skolböcker ansågs inte som litteratur, och Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige införlivades inte i den första utgåvan av Selma Lagerlöfs Samlade skrifter.

Selma Lagerlöf skrev aldrig några fler böcker för barn. Det didaktiska kravet hade känts tungt, och då Dalin återkom år 1909 med en vädjan om en ny skolbok förklarade hon, att hon nu måste växla spår till en vuxenbok. Där behövde hon inte ta några andra hänsyn än de estetiska.

Ekonomiskt blev boken redan från början en stor framgång, så stor att Selma Lagerlöf kunde köpa tillbaka Mårbacka, som ju gått ur släkten ett antal år tidigare. Hon köpte huset och parken, jordbruket kunde hon köpa sedan hon fått nobelpriset, och då kunde hon också ha råd att bygga om huvudbyggnaden till den ståtliga pelarprydda vita herrgårdsbyggnad, som hennes far drömt om men aldrig kunnat genomföra.

Litteratur

Edström, Vivi: Selma Lagerlöf. Livets vågspel, Natur och Kultur 2002.

Nordlund, Anna: Selma Lagerlöfs underbara resa genom den svenska litteraturhistorien 1891–1996, diss. Uppsala 2005.