Orhan Pamuk – en prisvärd författare

En dag läste jag en bok och hela mitt liv förändrades.” Så börjar Orhan Pamuks roman Det nya livet (som kom på turkiska 1994 och översattes till svenska två år senare). Det kan naturligtvis vara så att en bok kan omvandla en människas liv, men Pamuk går ett steg längre och skriver en roman om en hemlighetsfull bok som har den egenskapen att den oåterkalleligen förändrar en människas liv om hon läser den. Kanske fick Pamuks egen roman samma effekt som den bok han skrev om, den blev i alla fall en av de mest lästa i den turkiska litteraturen. Läsaren i Pamuks roman är en student som känner hur boken tycks vara skriven just för honom. Men det besvärliga är att den bara ger honom tecken att tyda i stället för en regelrätt berättelse.

Boken ruvar på sin hemlighet och studenten kan bara närma sig den med sin känsla, sin intuition. Så ger han sig ut på resa tillsammans med en ung kvinna som läst samma magiska bok. Svårigheten är bara att de inte vet vad de söker. Kanske ett annat liv? På sin resa lär de känna olika miljöer och de blir indragna i strider mellan fundamentalister och anhängare av moderniteten. Fundamentalisterna förkastar den förunderliga boken därför att den med sin mångtydighet utmanar deras behov av klarhet och entydighet. Men också för nationalisten blir boken ett hot och en bild av det förnekade. Vad står då den undanglidande boken för? Förslagsvis för frihet från allehanda förtryckande system, en frihet som kan benämnas med olika ord och manifestera sig på olika sätt, till exempel i form av demokrati.

En svår bästsäljare

Liksom den gåtfulla boken i Det nya livet har Orhan Pamuks egna böcker – där striderna mellan tradition och modernitet är det återkommande temat – en tendens att glida undan. De är inte alldeles lättlästa med sina olika berättelsenivåer och andra finurliga och ironiska effekter. Också i romanen Snö (på turkiska 2002, på svenska 2005) som vill vara en mer rättfram berättelse hopar sig förbehållen så att läsaren till slut får samma känsla av att sakna fast mark under fötterna som de andra böckerna kan väcka. Det har sagts att Pamuk på detta sätt vill varna för en alltför stark tillit till berättelser som lätt kan ge upphov till tyranniska ideologier som fundamentalism, nationalism, kommunism. Samtidigt brukar det framhållas att Pamuk är något så ovanligt som en ”svår” bästsäljare. Han är mycket populär i sitt hemland Turkiet och hans läsare runt om i världen blir fler och fler. Hans böcker har översatts till över fyrtio språk och han har fått många fina litterära priser, utöver Nobelpriset. Ofta lägger han in en deckarintrig i sina böcker och det går utmärkt att läsa dem också utan att uppfatta alla de nyanser som finns där att upptäcka för den som är nog tålmodig att läsa och läsa om.

Själv har Pamuk sagt att hans världsvida berömmelse har gjort honom mer medveten om sin turkiskhet. Första gången han såg att ordet turk användes i stället för hans namn blev han lite förargad. Som om nationaliteten eller etniciteten skulle vara det viktigaste. Så skulle man aldrig skriva om exempelvis en fransk eller amerikansk författare. ”Om en engelsk författare skriver om en kärleksaffär så uppfattar man det som mänsklighetens kärleksaffär, men om jag skriver en kärlekshistoria så anses jag bara tala om en turks kärleksrelation”, säger Pamuk.

Kort biografi

Vem är då Orhan Pamuk? Han föddes 1952 i Istanbul. Hans pappa var civilingenjör och det var också hans farfar och farbror. Farfadern lade grunden till familjens förmögenhet och om detta berättar Pamuk i sin första bok Cevdet Bey Ve Ogullari (1982, inte översatt till svenska), en släktkrönika om tre generationer och om övergången från ett traditionellt ottomanskt familjeliv till en mer västerländsk livsstil. Även om familjen Pamuks förmögenhet krympte samman med tiden så var det i en välbärgad sekulariserad medelklassfamilj som Pamuk växte upp. Han ville bli målare men studerade efter studentexamen arkitektur vid Istanbuls tekniska universitet. Det var familjen som ville att han skulle bli ingenjör eller arkitekt. Pamuk var vänstersympatisör men läste hellre verk av Virginia Woolf, Thomas Mann och Marcel Proust än den marxistiska litteraturen. Ända sedan han var barn hade han varit en storkonsument av klassisk fransk, rysk och engelsk litteratur, och efter tre års studier förklarade han plötsligt att han inte tänkte fullfölja utbildningen och att han inte heller ville måla. Han skulle skriva romaner!

Pamuk har berättat att han erhöll fickpengar av sin far tills han var 32 år gammal. Men även om pappan var litterärt intresserad och översatte fransk poesi så ville han att sonen skulle hålla ut och avsluta sina studier vid den där ”dumma” arkitekturskolan (orden är Orhan Pamuks). Föräldrarna menade att konstnärer och intellektuella var dömda i Turkiet eftersom det inte fanns något intresse för vad de hade att bjuda. Dess-utom ansåg de att alla konstnärer var alkoholister. Därför måste Pamuk arbeta mycket hårt för att skriva sin första bok. Han ville inte att folk skulle få anledning att säga att han hade hoppat av sin utbildning för ingenting och att han slösade bort sitt liv. Fyra år tog det för honom att få debutromanen färdig och först tre år senare kom den i tryck. På sitt humoristiska sätt har Pamuk sagt att det var lättare att bli publicerad i England och Amerika och på 35 språk än att få sin första bok utgiven i Turkiet.

1977 tog han ändå examen vid institutet för journalistik vid Istanbuls universitet. Det sägs att han gick denna utbildning för att slippa militärtjänst, ändå kom han inte undan utan fick göra den senare. Efter militärtjänsten 1982 gifte sig Pamuk med en historiker med ryskt påbrå, Aylin Turegen. Deras dotter Rüya föddes 1991. Tio år senare skilde sig paret. Tre år på 1980-talet var Orhan Pamuk gästforskare vid Columbia University i New York City. Då hade han publicerat ytterligare två romaner: Det tysta huset (som kom på turkiska 1983 och på svenska 1998) och den historiska romanen Den vita borgen (på turkiska 1985, på svenska 1992) som blev hans internationella genombrott. I Det tysta huset besöker några medlemmar av en familj sin gamla farmor och diskuterar politik i ett kaotiskt Turkiet på randen till inbördeskrig, året är 1980. Den vita borgen utspelar sig i 1600-talets Istanbul och handlar om en venetianare som sålts som slav till den unge lärde mannen Hodja. När de båda männen berättar sina historier för varandra händer det märkliga att de byter identitet och blir varandras spegelbilder eller dubbelgångare, ett vanligt tema hos Pamuk. Den här romanen har tolkats på olika sätt. Man har sagt att den på ett symboliskt plan visar hur den europeiska romanen har tillfångatagits och ingått förening med den främmande kulturen (precis som slaven i berättelsen ingår förening med Hodja). Men man kan också läsa den som en skildring av hur vårt jag är uppbyggt som berättelser av olika slag och hur personligheten därför är en föränderlig konstruktion. Även om den utspelar sig i en historisk miljö säger den också mycket om vår egen tid. Den berättar om Turkiet men rör sig över de rumsliga gränserna.

Det var alltså med tre romaner bakom sig som Pamuk kom som gästforskare till USA. Förutom forskning skulle han undervisa i turkiska och gå på en skrivarskola, men den mesta tiden tycks han ha tillbringat i ett litet rum ovanpå Columbiabiblioteket med dess ungefär tre miljoner böcker, däribland en samling turkiska verk vars sidor aldrig tidigare öppnats av någon. Inte underligt att denna miljö gjorde Pamuk inspirerad och fick honom att börja skriva Den svarta boken där han på nytt tar upp leken med identiteter och dubbelgångarmotiv. Den här gången söker en jurist efter sin försvunna hustru och hennes halvbror i Istanbuls vimmel, och det är med halvbrodern som juristen så småningom kommer att byta identitet. Här anknyter Pamuk ofta till den österländska mystika traditionen och boken kan läsas ur ett sufiskt perspektiv, det vill säga ur den islamska mystikens perspektiv, ett kontroversiellt ämne i Turkiet där romanen kom att bli livligt debatterad. Här visade Pamuk också att han nu helt brutit med socialrealismen i den turkiska litteraturen. Boken kom på turkiska 1990 och på svenska fem år senare. Den blev också utgångspunkt för en film. Förläggaren Keith Goldsmith som träffade Pamuk under hans tid i USA och såg till att Den vita borgen blev översatt till engelska beskriver honom som en mycket sympatisk figur som kedjerökte, drack kaffe och pratade i raketfart.

Efter tre år i USA återvände Pamuk till Istanbul och där bor han nu, i en lägenhet i det hus som ursprungligen tillhörde familjen. Om denna stad som är så viktig i författarskapet har han skrivit en essäbok Istanbul – minnen av en stad (2003, på svenska 2006). Här väver Pamuk samman återblickar på sin uppväxt med en skildring av stadens litterära och kulturella historia. Ett återkommande ord är hüzün, som ska ge uttryck för den melankoli som han menar utmärker Istanbul och dess invånare. I vår kosmopolitiska värld är det nästan befriande med en människa som blir fast vid en boplats, speciellt när han är så vidsynt och öppen som Pamuk. Någon feg författare är han inte. Tillsammans med två and-ra turkiska författare, Yasar Kemal och Aziz Nesin, var han den förste från ett muslimskt land att fördöma fatwan mot Salman Rushdie. Presidenten i Iran var inte sen att beklaga sig över att landets grannar tog ställning för Rushdie som förolämpat profeten Muhammed. Men Pamuk tog det ganska lugnt. Visserligen var han redan då känd, men inte tillräckligt för att folk skulle känna till hans adress, så varför bli panikslagen?

När Pamuk gjort succé med Det nya livet gick han med på att sälja en kurdisk tidning på gatorna då dess redaktion bombats av vad som allmänt antogs vara regeringsstyrkor. Under nästan hela 1980- och 1990-talen pågick ett civilkrig i östra och sydöstra Turkiet mellan regeringsstyrkor och kurdiska rebeller från det kurdiska arbetarpartiet (PKK). Det var en hemsk stämning och Pamuk tyckte det var helt i sin ordning att försöka hjälpa till, då några vänstermän, liberaler och kurder som inte var ultranationalister försökte stoppa kriget. Detta gjorde att Pamuk blev kallad ”avfälling” på tidningarnas förstasidor och att vissa delar av det turkiska samhället och staten aldrig har förlåtit honom. Men Pamuk lät sig inte avskräckas. Han började skriva stridbara artiklar för tyska tidningar och i slutet av 1990-talet skrev han under ett dokument där man kallade den turkiska regeringens politik när det gällde kurder-na ett stort misstag. När regeringen ville utnämna Pamuk till statskonstnär avböjde han att ta emot denna hederstitel, eftersom han kände att han inte skulle kunna se människor i ansiktet om han tackade ja.

En frispråkig som hoppas på rätt sorts glömska

Pamuk sätter nu sitt hopp till att turkarna ska glömma en del av sin turkiskhet och kurderna en del av sin kurdiskhet och att Europa ska kunna hjälpa till med denna process i fredens tecken. Pamuk har alltså varit djärv i sina uttalanden om mänskliga rättigheter, och anledningen till att han inte åkt i fängelse, som så många andra mer eller mindre politiskt aktiva, är förstås hans internationella ryktbarhet. Visserligen åtalades han efter att ha yttrat i en schweizisk tidning att 30 000 kurder och en miljon armenier dödats i Turkiet, men åtalet väckte stora internationella protester och lades därför ner. I Turkiet känner författarna att de har en uppgift. Även om de kanske helst skulle vilja sitta på sina rum och arbeta så måste de svara då människor frågar dem om sociala och politiska händelser. Det kommer an på dem att försöka få människor att se saker och ting från ett nytt perspektiv. Trots att han inte är någon ”politisk” författare hör Pamuk uppenbarligen till dem som tar sitt sociala och politiska ansvar på allvar.

En av Pamuks främsta romaner heter Mitt namn är röd. Läsaren förflyttas till år 1591 då en sultan som tagit intryck av den västerländska konsten ger några progressiva målare i uppdrag att illustrera en bok om hans regeringstid. Inspirerade av de nya idéerna låter de människans blick utgöra det förhärskande perspektivet i stället för Allahs. Genom att vägra att underkasta sig kommer de oundvikligen att trotsa såväl Allah som religionen. Så står öst mot väst och kampen blir så tillspetsad att två av målarna mördas. På ett effektfullt sätt väver Pamuk här in sin kritik av den religiösa fundamentalismen i konstdiskussionen och han gör det i form av en spännande deckare. Boken kom på turkiska 2000 och översattes två år senare till svenska.

Pamuks senaste roman är Snö. Den utspelar sig på 1990-talet i staden Kars i östra Turkiet. Hit reser huvudpersonen, en poet som levt i exil i Frankfurt. Syftet med resan är att mannen vill komma underfund med sig själv och sitt land. I staden har det brutit ut en våg av självmord bland unga flickor som förbjudits att bära slöja i skolan, då Turkiet är en sekulär republik. Att de muslimska flickorna begår självmord är svårförklarligt, eftersom de därmed begår den yttersta synden enligt Koranen. Också denna gång bygger Pamuk upp en spännande thriller, men här finns också en politisk tendens där den islamska extremismen hamnar i skottgluggen. Poeten fördömer fundamentalismen, men kan ändå inte låta bli att dras till de troende och deras fromma tillit. Samtidigt gestaltas hans nyväckta känslor för den kvinna han var förälskad i som student men som i stället gifte sig med en leninist och sedermera isla-mist. Så pendlar boken mellan ett politiskt drama och en filosofisk och existentiell tematik. Alltmedan snön faller, snön som är bokens ledmotiv och sammanhållande symbol. Liksom snön kan dölja både det ena och det andra kan den också förtydliga och skärpa blicken. Så bäddas samhällets alla lögner, dess terror och korruption in, men de uppenbaras också. Poeten själv får ett nytt sätt att se på tillvaron och snön blir en resonansbotten för hans kärleksdrömmar.

”En dag läste jag en bok och hela mitt liv förändrades.” Den som läser en bok av Pamuk kan få sitt liv förändrat. Ty, för att anknyta till den insikt som Den svarta boken leder fram till: Inget kan vara så förunderligt som livet. Frånsett litteraturen.

Artikelförfattaren är docent i litteraturvetenskap vid Lunds universitet.

Artikeln bygger på ett föredrag som hölls på stadsbiblioteken i Sävsjö, Hultsfred, Eksjö och Nässjö i slutet av november och början av december 2006.