Att värna yttrandefriheten

Årets nobelpristagare Orhan Pamuk visade stort civilkurage, när han som en bland de första från ett muslimskt land fördömde fatwan mot Salman Rushdie för dennes roman Satansverserna. Detta mod saknade som bekant Svenska Akademien, när den med sin dåvarande ständige sekreterare i spetsen hävdade att det inte vore Svenska Akademiens sak att ta ställning i en politisk fråga. Enskilda akademiledamöter kunde däremot givetvis protestera mot fatwan. Kerstin Ekman och Lars Gyllensten tog då konsekvenserna och vägrade att i fortsättningen delta i Svenska Akademiens arbete.

Pamuk stod för övrigt nyligen under åtal för att ha hjälpt till att sälja en kurdisk tidning men åtalet lades ner, förmodligen därför att Pamuk redan blivit en alltför känd författare internationellt, och Turkiet åstundar att bli medlem i EU. Då kan man inte sätta sina författare i fängelse.

Den fråga man kan ställa sig är: finns det någon gräns för yttrandefriheten, och om svaret är ja, var går i så fall den gränsen? En kortfattad historisk exposé är på sin plats.

I äldre tider ansågs det självklart att hela samhället vilade på en gemensam ideologi, som inte skulle ifrågasättas i sina grundvalar. I spåren av reformationstidens hårda ideologiska kamp upprättade den katolska kyrkan år 1559 Index librorum prohibitorum, Förteckning över förbjudna böcker. Detta index kom med tiden att omfatta c:a 4 000 titlar, innan det avskaffades så sent som 1966 i anslutning till Andra Vatikankonciliet. Motsvarande kontroll av åsiktsbildningen skedde även på protestantiskt håll under den lutherska ortodoxiens tid på 1600-talet. Exempelvis måste samtliga akademiska avhandlingar godkännas av teologiska fakultetens professorer för att få tryckas.

Ett sätt att kringgå censur är att skriva allegorier. Man kan exempelvis nämna Olof von Dalins Sagan om hästen, 1740. Formellt handlar texten om hästen Grålle och hur han haft det under sina olika husbönder, men meningen är att alla skall förstå att det egentliga budskapet, undertexten, är att beskriva Sverige och dess vedermödor under olika regenter. Denna genre visade stor livskraft under kommunismens herravälde i de olika östländerna. I det forna Sovjetunionen frodades också samizdat, stencilerade texter som spreds illegalt och framfördes muntligt vid uppläsningar i parker eller på andra platser där man kunde undvika avlyssningsanordningar. Knepen att kringgå censur är många. Påfallande är att många författare i det forna östblocket haft svårt att hitta tillbaka till sitt skrivande efter murens fall och Sovjetunionens sammanbrott.

Under 1700-talet blåste upplysningens liberala vindar över Europa. I Sverige tillkom den första tryckfrihetsförordningen redan år 1766, där bland annat censur förbjöds. Den är i sitt slag den första tryckfrihetsförordningen i världen. Den beskars kraftigt efter Gustav III:s statsvälvning men återställdes i 1810 års tryckfrihetsförordning. 1812 tillkom indragningsmakten, statens rätt att dra in misshagliga skrifter, något som drabbade exempelvis Lars Johan Hiertas Aftonbladet (grundat 1830) ett flertal gånger. Hierta kringgick dock indragningen genom att ideligen på nytt ge ut tidningen med nytt namn och ny ansvarig utgivare.

Ett av de mest kända tryckfrihetsåtalen i Sverige gällde August Strindbergs novellsamling Giftas, 1884, närmare bestämt novellen ”Dygdens lön”. Strindberg blev åtalad för hädelse, eftersom han i novellen raljerade med nattvardens sakrament. Han blev frikänd, men åtalet fick stora konsekvenser. Från att ha varit demokrat och värnat det fattiga folket kantrar han nu över till en närmast intelligensaristokratisk hållning; han blir programmatisk ateist och grips av den största leda vid skönlitteratur som förfalskning av verkligheten. Den enda litteratur som vore möjlig vore självbiografier. Den mest spektakulära förändringen efter Giftas-åtalet är att hans beryktade kvinnohat slår ut i full blom, men aversionen riktar sig endast mot den emanciperade kvinnan, väl att märka.

Ett annat berömt åtal gällde Gustaf Frödings dikt ”En morgondröm” i diktsamlingen Stänk och flikar, 1896. Den blev föremål för sedlighetsåtal. Även Fröding blev frikänd, men åtalet rev upp hans redan förut ömtåliga nervsystem. Ett annat sedlighetsåtal, från modern tid, gällde den norske författaren Agnar Mykles roman Sången om den röda rubinen, från år 1956. Boken drogs in 1957 men frisläpptes året därpå. Fälld blev däremot Ing-Marie Eriksson för sin roman Märit, 1965. Romanen handlar om en utvecklingsstörd flicka i Jämtlands glesbygd och hennes familj. Släkt och grannar kände sig kränkta och utpekade och författaren blev fälld för förtal, något som orsakade en livlig debatt om litteraturens möjligheter och gränser.

Man kan fundera över den tendens som blivit alltmer tydlig: att porträttera kända personer, avlidna eller till och med nu levande. En specialgenre utgör härvidlag författande barns uppgörelser med sina föräldrar. Strindberg är ju ett klassiskt exempel men i modernare tid kan man erinra om Jan Myrdal eller Ingmar Bergman. Exemplen kunde mångfaldigas. Är det etiskt försvarbart att som författare ta heder och ära av sina avlidna släktingar? Ingmar Bergman själv har i år, som bekant, råkat ut för att bli avporträtterad i en roman av Alexander Ahndoril, Regissören, något som enligt uppgift gjort honom ytterst upprörd.

Förtal och förolämpning är något som kan orsaka åtal. Expressens beramade förtal av Mikael Persbrandt och hans fiktiva vård för alkoholism ledde faktiskt till åtal, där dom ännu inte har fallit. Däremot frikändes som bekant pastor Green, eftersom hans förklenande uttalanden om homosexuella ingick i en predikan, och religionsfriheten ansågs väga över diskriminering av de homosexuella.

Yttrandefriheten är en grundsten i det moderna och liberala samhället. I retoriken framställs den inte bara som en nödvändig ingrediens i ett demokratiskt samhälle utan som något okomplicerat gott, något som rentav har ett absolut värde. Det framhävs både beträffande tryckfrihet och konstnärlig frihet. I själva verket har emellertid alltid yttrandefriheten vägts mot andra rättigheter och etiska skyldigheter och hänsyn. På 1800-talet kom den i konflikt med hädelseparagrafen, med sedligheten eller med den politiska makten. Då kunde den på ett okomplicerat sätt framställas som det godas kamp mot övermakten. Så okomplicerat är det dock inte alltid. Under andra världskriget kunde tidningar dras in med motiveringen att rikets säkerhet kunde hotas. Samtidigt som Torgny Segerstedt d.ä. framställs som en förkämpe för yttrandefrihet och mot diktatur, så anser väl de flesta att regeringens ambition att hålla Sverige utanför kriget var en god sak. Yttrandefriheten kunde också begränsas under det kalla kriget av säkerhetsskäl, vilket väl också av de flesta ses som nödvändigt i vissa fall.

Dagens samhälle tycks hävda en total öppenhet. Sfären för vad som anses vara privat inskränks mer och mer. Veckotidningar och kvällstidningar åberopar ofta yttrandefriheten när de får kritik för sina ”avslöjanden” av kändisars och kungligheters privatliv. I denna öppenhetens och globaliseringens tid har yttrandefriheten kolliderat med andra attityder än de liberala och demokratiska. Muhammedkarikatyrerna är ett av de tydligaste exemplen.

I västerlandet är givetvis vår egen kontext utgångspunkten för vår syn på religionsfrihet, tryckfrihet och yttrandefrihet. Yttrandefrihet är förvisso ingen självklarhet i alla länder. Vilka gränser är kulturellt och/eller religiöst betingade, och om det finns sådana gränser, skall man i så fall acceptera dem? Vilka begränsningar och avvägningar kan det vara lämpligt att sätta för yttrandefrihet i jämförelse med andra fri- och rättigheter i globaliseringens tidevarv? En seriös diskussion måste föras om vilka principer som skall råda, exempelvis beträffande hädelse eller intrång på den personliga integriteten. För att ta ett konkret exempel: kan hädelse tillåtas, även om den kränker de troende? Var går gränsen mellan hädelse och seriös religionskritik? Vilka privata förhållanden är det acceptabelt att lyfta fram i strålkastarljuset? Är det relevant för lämplighetsbedömningen av offentliga personer att publicera lagbrott och moraliska tillkortakommanden som de gjort sig skyldiga till, eller är det bara fråga om sensationsjournalistik? Om en narkotikapolis skulle ertappas med att ha sålt narkotika har detta naturligtvis relevans för bedömningen av hans lämplighet i yrket men lika relevant är det kanske inte om han skulle ha några obetalda parkeringsböter. En obetald TV-licens är självfallet mer graverande för en kulturminister eller för en tv-chef än för andra offentliga personer.

Vore det inte på sin plats att journalister och andra skribenter ännu mer än nu vinnlade sig om en viss självcensur? Det borde vara självklart att kontrollera sina källor och att inte förvränga eller vinkla fakta. Det borde vara självklart att visa respekt och tolerans mot andras åsikter, så att en seriös dialog skulle kunna uppstå. Det borde vara självklart att vid publicering ta hänsyn till inte bara vad som kan vara intressant och relevant utan också till vad som faktiskt är sant. Det är god publicistisk sed att ta ansvar för vad man publicerar och inte bara hävda sin rätt till yttrande- och tryckfrihet. Det skulle inte heller behöva vara så att journalister alltid har rätten att formulera frågor och leda diskussionen, på det sätt som skedde till exempel i den senaste valrörelsen.

Avslutningsvis kan man ställa sig ännu en fråga: vem granskar journalisterna?