Amerika, politik och religion

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

År 1861 blev den berömde predikanten och predikarordens återupprättare i Frankrike, Henri-Dominique Lacordaire, kallad till den Franska Akademien för att efterträda Auguste de Tocqueville. Själv kunde författaren till Demokratin i Amerika inte ha valt en lämpligare efterträdare och förespråkare för de ideer som han hade framfört och försvarat ”under kupolen”. Därför blev inte oväntat Lacordaires mottagningstal inför Akademien en hyllning till de Tocqueville och till Amerika, landet som hade inspirerat de s.k. katolska liberalerna, som liksom Lacordaire själv kämpade för att frigöra kyrkan från staten och vice versa. Ecclesia libera in libera patria. ”Amerikanen”, sade Lacordaire i sitt tal, ”hade förfäder som drev sin tro ända till intolerans. Men landet glömde intoleransen och behöll tron. Den europeiske demokraten däremot hade förfäder som inte hade någon tro alls men som predikade tolerans. Men han glömde toleransen och fäste sig enbart vid deras brist på tro. Amerikanen förstår inte människan som saknar eget själsliv och medborgaren utan en offentlig religion. Den europeiske demokraten däremot förstår inte en människa som beder i sitt hjärta och ännu mindre en medborgare som beder inför folket.”

Ingen kan väl betvivla att dessa iakttagelser fortfarande är aktuella. Amerika förblir ett djupt religiöst land, där till skillnad från Europa personliga religiösa övertygelser inte anses oförenliga med allmänna intressen. Att tro på Gud är således lika självklart som att bejaka religiös frihet, och därför åberopar den amerikanska författningen Gud lika naturligt som den garanterar trosfrihet.

Men detta naturliga förhållande mellan kyrka och stat i USA är idag inte lika självklart som under 1800-talet, om man får tro författaren till en ny avhandling i kyrkohistoria vid Lunds universitet: Kjell O U Lejon, Reagan, Religion and Politics; The Revitalization of ”a Nation under God” during the 80s, Lund University Press, 1988.

I sin avhandling kartlägger Lejon den allians som under Reagans mandatperiod har uppstått mellan den politiska högern och The New Religious Right (NRR), en paraplybeteckning för de olika rörelser av konservativa kristna, som under de senaste tio åren har pläderat för ett återvändande till de värderingar som enligt den amerikanska folkmytologin landet är grundat på och som ett skamligt krig samt en rad korrumperade eller obeslutsamma presidenter har kastat en skugga över. Drömmen är att USA återigen skall bli stort, starkt och fromt. Försvaret skall upprustas, ekonomin förstärkas utan hänsyn till samhällets svaga och folket dyrka Gud. Liberalism och tolerans, som enligt de Tocqueville och Lacordaire kännetecknar det ädlaste i det amerikanska samhället, är inte längre rumsrena begrepp hos NRR-anhängarna. Visserligen är ordet liberalism mångtydigt, men även i dess vidaste och mest positiva bemärkelse omges det av stor misstänksamhet i dessa kretsar. Ett annat begrepp som NRR brännmärker är den s.k. sekulära humanismen som enligt NRR hävdar att de ”traditionella, dogmatiska och auktoritativa religionerna, som placerar Guds uppenbarelse över våra behov och erfarenheter, missgynnar människan, samt att humanism har sitt upphov i människan, inte i Gud”. NRR beskyller liberalism och sekulär humanism för en rad politiska och juridiska beslut, samt en rad trender i USA:s samhälle som de anser har lett till Amerikas förfall. Bland dessa räknas Högsta domstolens beslut om abort 1973 samt dess beslut från 1962 och 1963 att förbjuda bön och bibelläsning i offentliga skolor, den höga skilsmässostatistiken, de homosexuellas krav, den ökade knarkhandeln och missbruket, den militära nedrustningen, och en rad utrikespolitiska beslut som har försvagat USA:s anseende utomlands: som till exempel Panamakanalen och Salt 11-avtalen, nederlaget i Vietnamkriget och kommunismens ökade inflytande i världen.

När Reagan ställde upp som kandidat i 1980:s presidentval antog han från början en mycket konservativ profil och därmed vann NRR politiskt stöd. Jerry Falwell, NRRs mest framträdande ledare, kallade Reagan och Bush, ”Guds verktyg för landets återupprättande”. Dock visar Lejon att bland de tre presidentkandidaterna i valet det året var det endast Reagan som förstod till vilken grad de konservativa kristna kunde mobiliseras för att spela en avgörande roll i amerikansk politik. När NRR i augusti 1980 organiserade ett stormöte för USA:s TV-predikanter i Dallas var det till exempel endast Reagan som tackade ja till inbjudan. Carter och Anderson hade därmed försummat en av de mest inflytelserika grupperna i det amerikanska samhället. Tittarsiffror visar att enskilda predikanter i USA kan dra en TV-publik på drygt 17 miljoner dagligen. I början av 80-talet var denna publik USA:s sovande elefant. Numera är den ett rytande lejon som får politikerna att darra.

Men vad händer när USA:s president flörtar med de troende? Till svar på den frågan bjuder Lejon på en rad uppseendeväckande uttalanden som Reagan gjort under sin mandatperiod och som visar hur ambivalent det egentligen är när religionen används i ett pluralistiskt rättssamhälle i politiska syften. Detta gjorde Reagan genom att flitigt citera bibeln i sina tal. Det kanske mest kända och skrämmande exemplet inträffade i februari 1985 då Reagan åberopade Lukas 14:31 för att försvara högre budgetanslag för armén. Efter att ha citerat liknelsen om den förståndige kungen tillade han: ”Jag tror inte att Herren som välsignade detta land mer än alla andra, menar att vi skall förhandla på grund av vår svaghet.”

En sådan användning av bibeln ställer otaliga frågor som bör besvaras, inte minst ur teologisk perspektiv. Tyvärr behandlas inte dessa i avhandlingen. Lejon väljer istället att ge sig i kast med den juridiska debatten kring förhållandena mellan kyrka och stat i Amerika. Han visar att hela debatten egentligen rör sig om sammanstötningen mellan två tolkningsskolor av det första tillägget (first Amendment) till den amerikanska författningen som hindrar kongressen att binda kyrkorna till staten respektive att förbjuda utövande av religion i USA. Dessa två skolor är de s.k. accomodationalists och separationists. Den första gruppen är tillmötesgående gentemot religionen och anser att staten kan och bör främja den så länge inte någon enskild bekännelse favoriseras. Deras meningsmotståndare förespråkar däremot ett strikt skiljande mellan kyrka och stat och menar att lagen respekteras bäst då staten avhåller sig från all kontakt med religiösa grupper. Spänningen mellan dessa två grupper hindrar således en alltför tendentiös tolkning av den amerikanska grundlagen. Dock har denna grannlaga balans kommit i gungning på grund av Reagans medvetna politik att utnämna domare till landets federala domstolars som delar hans uppfattning i dessa frågor. Under sina åtta år som president har Reagan haft tid att utnämna hela 45 procent av det federala domstolsväsendet, inklusive tre nya domare i Högsta domstolen. Reagans inflytande i debatten stat-kyrka kommer därför minst sagt att överleva hans regering.

Det torde vara de fundamentalistiska kyrkorna som, förankrade i och legitimerade av en starkt betonad framgångsteologi, varit mest frestade att sluta en ohelig allians med högerpolitiken i USA. Dock har katolska kyrkan inte helt undkommit anfäktelsen. Man kan åberopa det uppmärksammade uttalandet av New Yorks kardinal O’Connor, som under 1984:s valkampanj offentliggjorde sitt motstånd mot katoliken Geraldine Ferraros kandidatur till vice-presidentposten på grund av hennes partis ställning i abortfrågan. Faktum att antalet genomförda aborter i USA inte har minskat under 80-talet och att inga konkreta åtgärder har vidtagits av Reagan visar att det dyra priset som kyrkan får betala genom att identifiera sig med ett politiskt parti och att se sitt budskap använt och förvrängt av politiker inte ens leder till några blygsamma resultat.

Ämnets natur, bristen på historiskt perspektiv samt avhandlingens uppläggning omöjliggör för Lejon att djupare analysera det intressanta källmaterialet som han för övrigt så skickligt presenterar. Boken är mer journalistisk än vetenskaplig men i det här fallet gynnas läsvärdet, ty förutom att den är skriven i ett lättflytande och nyktert språk är ämnet högst aktuellt, inte minst mot bakgrund av den till synes oändliga debatten om statskyrkan i vårt land.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

År 1861 blev den berömde predikanten och predikarordens återupprättare i Frankrike, Henri-Dominique Lacordaire, kallad till den Franska Akademien för att efterträda Auguste de Tocqueville. Själv kunde författaren till Demokratin i Amerika inte ha valt en lämpligare efterträdare och förespråkare för de ideer som han hade framfört och försvarat ”under kupolen”. Därför blev inte oväntat Lacordaires mottagningstal inför Akademien en hyllning till de Tocqueville och till Amerika, landet som hade inspirerat de s.k. katolska liberalerna, som liksom Lacordaire själv kämpade för att frigöra kyrkan från staten och vice versa. Ecclesia libera in libera patria. ”Amerikanen”, sade Lacordaire i sitt tal, ”hade förfäder som drev sin tro ända till intolerans. Men landet glömde intoleransen och behöll tron. Den europeiske demokraten däremot hade förfäder som inte hade någon tro alls men som predikade tolerans. Men han glömde toleransen och fäste sig enbart vid deras brist på tro. Amerikanen förstår inte människan som saknar eget själsliv och medborgaren utan en offentlig religion. Den europeiske demokraten däremot förstår inte en människa som beder i sitt hjärta och ännu mindre en medborgare som beder inför folket.”

Ingen kan väl betvivla att dessa iakttagelser fortfarande är aktuella. Amerika förblir ett djupt religiöst land, där till skillnad från Europa personliga religiösa övertygelser inte anses oförenliga med allmänna intressen. Att tro på Gud är således lika självklart som att bejaka religiös frihet, och därför åberopar den amerikanska författningen Gud lika naturligt som den garanterar trosfrihet.

Men detta naturliga förhållande mellan kyrka och stat i USA är idag inte lika självklart som under 1800-talet, om man får tro författaren till en ny avhandling i kyrkohistoria vid Lunds universitet: Kjell O U Lejon, Reagan, Religion and Politics; The Revitalization of ”a Nation under God” during the 80s, Lund University Press, 1988.

I sin avhandling kartlägger Lejon den allians som under Reagans mandatperiod har uppstått mellan den politiska högern och The New Religious Right (NRR), en paraplybeteckning för de olika rörelser av konservativa kristna, som under de senaste tio åren har pläderat för ett återvändande till de värderingar som enligt den amerikanska folkmytologin landet är grundat på och som ett skamligt krig samt en rad korrumperade eller obeslutsamma presidenter har kastat en skugga över. Drömmen är att USA återigen skall bli stort, starkt och fromt. Försvaret skall upprustas, ekonomin förstärkas utan hänsyn till samhällets svaga och folket dyrka Gud. Liberalism och tolerans, som enligt de Tocqueville och Lacordaire kännetecknar det ädlaste i det amerikanska samhället, är inte längre rumsrena begrepp hos NRR-anhängarna. Visserligen är ordet liberalism mångtydigt, men även i dess vidaste och mest positiva bemärkelse omges det av stor misstänksamhet i dessa kretsar. Ett annat begrepp som NRR brännmärker är den s.k. sekulära humanismen som enligt NRR hävdar att de ”traditionella, dogmatiska och auktoritativa religionerna, som placerar Guds uppenbarelse över våra behov och erfarenheter, missgynnar människan, samt att humanism har sitt upphov i människan, inte i Gud”. NRR beskyller liberalism och sekulär humanism för en rad politiska och juridiska beslut, samt en rad trender i USA:s samhälle som de anser har lett till Amerikas förfall. Bland dessa räknas Högsta domstolens beslut om abort 1973 samt dess beslut från 1962 och 1963 att förbjuda bön och bibelläsning i offentliga skolor, den höga skilsmässostatistiken, de homosexuellas krav, den ökade knarkhandeln och missbruket, den militära nedrustningen, och en rad utrikespolitiska beslut som har försvagat USA:s anseende utomlands: som till exempel Panamakanalen och Salt 11-avtalen, nederlaget i Vietnamkriget och kommunismens ökade inflytande i världen.

När Reagan ställde upp som kandidat i 1980:s presidentval antog han från början en mycket konservativ profil och därmed vann NRR politiskt stöd. Jerry Falwell, NRRs mest framträdande ledare, kallade Reagan och Bush, ”Guds verktyg för landets återupprättande”. Dock visar Lejon att bland de tre presidentkandidaterna i valet det året var det endast Reagan som förstod till vilken grad de konservativa kristna kunde mobiliseras för att spela en avgörande roll i amerikansk politik. När NRR i augusti 1980 organiserade ett stormöte för USA:s TV-predikanter i Dallas var det till exempel endast Reagan som tackade ja till inbjudan. Carter och Anderson hade därmed försummat en av de mest inflytelserika grupperna i det amerikanska samhället. Tittarsiffror visar att enskilda predikanter i USA kan dra en TV-publik på drygt 17 miljoner dagligen. I början av 80-talet var denna publik USA:s sovande elefant. Numera är den ett rytande lejon som får politikerna att darra.

Men vad händer när USA:s president flörtar med de troende? Till svar på den frågan bjuder Lejon på en rad uppseendeväckande uttalanden som Reagan gjort under sin mandatperiod och som visar hur ambivalent det egentligen är när religionen används i ett pluralistiskt rättssamhälle i politiska syften. Detta gjorde Reagan genom att flitigt citera bibeln i sina tal. Det kanske mest kända och skrämmande exemplet inträffade i februari 1985 då Reagan åberopade Lukas 14:31 för att försvara högre budgetanslag för armén. Efter att ha citerat liknelsen om den förståndige kungen tillade han: ”Jag tror inte att Herren som välsignade detta land mer än alla andra, menar att vi skall förhandla på grund av vår svaghet.”

En sådan användning av bibeln ställer otaliga frågor som bör besvaras, inte minst ur teologisk perspektiv. Tyvärr behandlas inte dessa i avhandlingen. Lejon väljer istället att ge sig i kast med den juridiska debatten kring förhållandena mellan kyrka och stat i Amerika. Han visar att hela debatten egentligen rör sig om sammanstötningen mellan två tolkningsskolor av det första tillägget (first Amendment) till den amerikanska författningen som hindrar kongressen att binda kyrkorna till staten respektive att förbjuda utövande av religion i USA. Dessa två skolor är de s.k. accomodationalists och separationists. Den första gruppen är tillmötesgående gentemot religionen och anser att staten kan och bör främja den så länge inte någon enskild bekännelse favoriseras. Deras meningsmotståndare förespråkar däremot ett strikt skiljande mellan kyrka och stat och menar att lagen respekteras bäst då staten avhåller sig från all kontakt med religiösa grupper. Spänningen mellan dessa två grupper hindrar således en alltför tendentiös tolkning av den amerikanska grundlagen. Dock har denna grannlaga balans kommit i gungning på grund av Reagans medvetna politik att utnämna domare till landets federala domstolars som delar hans uppfattning i dessa frågor. Under sina åtta år som president har Reagan haft tid att utnämna hela 45 procent av det federala domstolsväsendet, inklusive tre nya domare i Högsta domstolen. Reagans inflytande i debatten stat-kyrka kommer därför minst sagt att överleva hans regering.

Det torde vara de fundamentalistiska kyrkorna som, förankrade i och legitimerade av en starkt betonad framgångsteologi, varit mest frestade att sluta en ohelig allians med högerpolitiken i USA. Dock har katolska kyrkan inte helt undkommit anfäktelsen. Man kan åberopa det uppmärksammade uttalandet av New Yorks kardinal O’Connor, som under 1984:s valkampanj offentliggjorde sitt motstånd mot katoliken Geraldine Ferraros kandidatur till vice-presidentposten på grund av hennes partis ställning i abortfrågan. Faktum att antalet genomförda aborter i USA inte har minskat under 80-talet och att inga konkreta åtgärder har vidtagits av Reagan visar att det dyra priset som kyrkan får betala genom att identifiera sig med ett politiskt parti och att se sitt budskap använt och förvrängt av politiker inte ens leder till några blygsamma resultat.

Ämnets natur, bristen på historiskt perspektiv samt avhandlingens uppläggning omöjliggör för Lejon att djupare analysera det intressanta källmaterialet som han för övrigt så skickligt presenterar. Boken är mer journalistisk än vetenskaplig men i det här fallet gynnas läsvärdet, ty förutom att den är skriven i ett lättflytande och nyktert språk är ämnet högst aktuellt, inte minst mot bakgrund av den till synes oändliga debatten om statskyrkan i vårt land.