Nittonhundratalet in memoriam

Tideräkningen må vara godtycklig, men det hjälps inte att man betraktar seklen, åren och dagarna som om de vore personligheter. Sjuttonhundratalet (pudrade peruker, frisinne, upplysning, nyttotänkande) är inte artonhundratalet (barnarbete, vaccin, järnvägar, atlantkablar) och inget av dem liknar nittonhundratalet – ja hur skall man karaktärisera detta sekel, när det nu lämnar oss? Det står oss för nära. Slutomdömet måste vänta ett bra tag. Det liknar en förälder som man inte kan frigöra sig från och som man är helt och hållet en produkt av. Men separationen är oundviklig. Motstridiga och många gånger orättvisa tankar tränger fram hos oss barn, men knappast några tårar av saknad. Allt som seklet har åstadkommit fanns redan antytt hos dess mor, 1800-talet. Mänsklighetens stora språng togs då. Nu blev det bara så mycket mer och starkare av allting.

Vid en nära anförvants frånfälle kan man börja ett samtal, en terapeutisk behandling av oundvikliga fakta som man måste leva med. De ljusa minnena är uppenbara: framstegen på hälsans, den sociala trygghetens, de politiska rättigheternas och jämlikhetens område är evidenta. Världssvälten är avvärjd tills vidare, befolkningstillväxten oroar inte lika mycket längre. Tre fjärdedelar av jordens befolkning kan läsa. Man behöver inte, åtminstone inte i Sverige, bli hunsad av myndighetspersonerna. Alla får rösta. Ingen vettig människa önskar sig hundra år tillbaka i tiden. De som säger att allt var bättre förr brukar ångra sig vid attack av influensa eller hjärtinfarkt.

De mörka sidorna vill emellertid inta främsta platsen. Man önskar det arma 1900-talet frid och förlåtelse för sina outsägliga förbrytelser. Det räcker med tre namn i sammanhanget: Stalin, Hitler, Pol Pot, eller några geografiska begrepp: Armenien, Auschwitz, Kam-bodja, Rwanda. Döden triumferade i industriell skala. Diktatorerna som inte uthärdade tanken på sin egen död sökte lindring genom att döda andra och kunde göra det bekvämt, vid skrivbordet, på behörigt avstånd. Människan hör till den klass av levande varelser som inte drar sig för att döda sina egna, och därför finns inbyggda hämningar. Man uthärdar inte anblicken av offret eller känslan av mjukt kött som gör motstånd. Men tekniken befriar från sådana hinder. Soldaten trycker på en knapp på avstånd och slipper se tusentals brända kroppar.

Ty tekniken är det som faller mest i ögonen under 1900-talet. I dess spår följde skövling av miljön och förfulning av städerna. Brevet som tog veckor befordras nu på se-kunder över jorden. Tiden mellan produktion och kassering har krympt drastiskt. IT-revolutionen är omöjlig att överblicka: vad innebär det att enskilda kan propagera sina idéer utan att gå genom förlagens, redaktionernas och akademiernas censur eller åtminstone filter? Vilka okontrollerbara nätverk tillkommer? Vilka nya censurinstanser tillskapas? Kommer ”samhället” att hotas av ny misstro mellan nya grupperingar? Handikappade och isolerade kan finna nya vänner, men nya möjligheter till manipulation bereds för ondskans makter.

TBC, vanlig lunginflammation, polio, smittkoppor, loppor och löss – under större delen av seklet har dessa mänsklighetens gissel inte utövat sin terror i industrivärlden, om de nu inte eventuellt är på väg tillbaka. Men mikrober och virus har råd att tänka i sekel, vilket aids är en påminnelse om. Kriget mot människan är inte avgjort, det är bara fronter-na som flyttats. Överanvändningen av antibiotika kan bli ett fall på eget grepp för människan, och inget försäkrar oss om att inte stora epidemier i framtiden kan bli en oväntad lösning på befolkningstillväxten. Drömmen om odödlighet på medicinsk väg har kommit ett stycke på väg mot målet, men till det förfärande priset av att döendet blivit en utdragen process, kanske över decennier. Var inte lunginflammationen barmhärtigare än liggsåren på långvården?

Och den inre slummen, har den sanerats? Barnarbete förekommer inte i vår del av världen, men barnen har under seklet blivit en självständig samhällsklass som inte behövs, de är en passiv del av befolkningen som hålls förvarad och förses med kunskaper eller åtminstone datorer under den besvärliga tid då hormonerna gör sig påminda som mest. Genom politiska beslut har man skurit av kontakten med ett tretusenårigt kollektivt minne, i tron att information och kunskapsberedskap, snabbare processorer och bredband kan fylla människans djupare behov. Varje människa kan bara leva ett liv, men det går att dra nytta av otaliga andra liv genom det som heter traditionen, där litteraturen är en viktig del.

Någon kompetens hos de äldre generationerna finns inte att se upp till. Pappa vet mycket mindre om datorer än barnen, som alls inte drömmer om att gå i föräldrarnas fotspår. Tonåringen vet överhuvud inte vad han eller hon skall bli, och vem skulle kunna tala om det? Det är i gänget som normerna bildas. Skolan har på många håll kapitulerat inför orimliga krav, att samtidigt kontrollera massorna och peka på värdekällor, när samhället och föräldrarna har abdikerat. De vuxna vägrar ibland att vara vuxna och ser sin avkomma som bromskloss för karriären. Kvinnornas värdighet respekteras inte, och männen har blivit hjälplösa och får finna sig i att betraktas som potentiella våldsverkare. Kvinna och man har förlorat sin självklara roll.

Hela samhällsmodellen hotar att kollapsa. Det som i början av seklet var nödvändiga och befriande reformer av skatte-, trygghets- och rättvisesystem har under senare decennier blivit en trång och kvävande kostym, som tvingar en del av befolkningen att arbeta livet ur sig medan andra går sysslolösa. En icke försumbar del av samhället lever i armod medan ett litet fåtal förser sig med sanslöst generösa fallskärmsavtal, under hänvisning till konkurrenssituationen. De unga tvingas att genomgå utbildningar som de inte är intresserade av, på grund av den en gång så hedervärda ambitionen att bereda alla lika chanser i livet. Ingen kan längre existera utan att då och då arbeta svart eller ta emot sådana tjänster, vilket tvingar människor att bli lagbrytare mot sin vilja. Kvinnorna utsätts för särskilt orimliga krav, eftersom de skall vara framgångsrika, vackra, smala, vänliga, välklädda, goda kamrater och älskarinnor samt föredömliga föräldrar och förebilder för sina barn, samtidigt som de gärna skall ägna sig åt berikande fritidssysselsättningar, allt under det att de skall vara lika många som männen på höga poster. Alla lider av farten i samhällsutvecklingen, där det i tekniska branscher mycket väl kan hända att den som påbörjat en utbildning finner att den vid slutexamen redan är förlegad.

Befolkningen blir allt äldre, och det föds färre barn. När fyrtiotalisterna avgått med pension under tjugohundratalets första decennium skall de försörjas. Ålderspyramiden måste nödvändigt leda till ökad uppskattning av de äldre. Nu tvingas så gott som alla att på sextiofemårsdagen gå över plankan, vare sig de var utbrända redan vid femtio eller gott kan hålla på till åttio. Som Jerzy Einhorn har framhållit offrar man en enastående kompetensresurs. Folkpensionen var ett verkligt framsteg för mänskligheten. Nu måste systemet snabbt reformeras.

Dumpningen av de gamla på grund av ålder kan uppfattas som en grov diskriminering av folkgrupp. Det finns barnombudsman och ungdomsminister, men det finns ingen ombudsman som påtalar övergreppen mot de äldre enbart i kraft av att de är äldre. Kränkande är också bristen på respekt för de gamlas erfarenheter och visdom. Man betraktar dem enbart ur marknadssynpunkt som en färskvara vars bäst-före-datum för länge sedan har passerat. Visserligen vet de inte lika mycket om informationsteknik, men de vet något om hur man måste gestalta ett liv, de har gjort sina värdefulla misstag, och de borde få bära sina gråa hår ”som en ärekrans”, som den vise Syrak säger.

Inget tycks längre kunna få vara riktigt allvarligt för en generation som har vant sig vid ironisk distans till allt. Till slut orkar ingen leva så. Inte konstigt om totalitära utmaningar kan engagera ungt folk som aldrig blivit tagna på allvar. Att marschera i takt och skrämma folk skänker känslan att betyda något, låt vara rent negativt. Behovet av hängivenhet finns och måste fyllas med positivt innehåll. Någon måste predika de höga ideal som är svåra och som utmanar. Det räc-ker inte med beslutande församlingar som i bästa samförstånd enas om gemensamma nämnare och punktinsatser. Samhället behöver sina profeter. Ropet från öknen måste höras på nytt och vädja till människors längtan att göra det yppersta av sitt korta liv.

Nittonhundratalets slut har ägnat stor uppmärksamhet åt förpackningen. Nu är det dags att bekymra sig om innehållet. Vad gör ett liv meningsfullt och värdigt? Inte vare sig teknik eller elektronik. Dessa är utmärkta som slavar, men människan, personen, skall vara herre över tekniken, över samhället och över sitt eget liv.

Med vad skall de allt bredare och snabbare bredbanden fyllas? Vad gör livet rikare, vad tommare?

Så önskar vi nittonhundratalet evig frid på färden till den sista vilan. Vi vill hedra dess minne genom att tacksamt ta vara på dess förtjänster och lära av dess förfärande fel. Det dystra är att varje generation ofta tycks dömd att upprepa föräldrarnas misstag. Det hoppfulla är att man lika många gånger har tagit rättning av erfarenheten.