av STEN HIDAL
”Linné är blomman i knapphålet på svensk vetenskap, en blomma som inte vissnar, trots att tiden går.” Så lyder första meningen i förordet till denna bok och därmed är också motiveringen till den given. Det finns visserligen en tvåbandig biografi på 900 sidor av Thore M Fries från 1903, men mycket har hänt sedan dess. Nya texter har kommit fram, nya frågor kan ställas till materialet. Just nu rasar en debatt om Linné var rasist eller inte – knappast aktuellt i början av förra seklet.
Författarens kompetens för uppgiften kan ingen betvivla. Gunnar Broberg, professor emeritus i idé- och lärdomshistoria i Lund, disputerade 1975 på en avhandling om Linnés människouppfattning och har sedan dess med en lång rad skrifter fortsatt sin Linnéforskning, även som mångårig ordförande i Linnésällskapet. Han kan utan vidare betecknas som världens främste kännare av Carl von Linné.
Källmaterialet är mycket rikt. I Sverige är väl landskapsresorna de mest kända av Linnés skrifter, men internationellt har Systema naturae betytt mest. I fråga om genrer finns här allt från bastanta volymer med växtbeskrivningar i tusental till dissertationer i häften med ett tiotal sidor. Linné presiderade vid 186 disputationer och skrev själv nästan alla de avhandlingar som då ventilerades enligt tidens sed. I fråga om akademisk undervisning var han konservativ, varnade för universitetens gymnasifiering och försvarade både disputationer och bruket av latin. Själv kunde han inget annat främmande språk än latin och det i en ganska personlig form (”svartbäckslatin”).
Bland dessa avhandlingar eller dissertationer finns många pärlor gömda. Så kan nämnas den första skriften i Sverige om marsvinet eller Johan Justus Naumans De mure indico (1752). Respondenten har själv tecknat en fin bild av ett marsvin. Det gick dock inte så bra för apotekarsonen Nauman från Norrköping. Han uteslöts ur Östgöta nation till följd av alkoholmissbruk och dog drygt trettio år gammal som landstrykare. Det är inte alltid en akademisk examen är en biljett till lyckan.
Framkommer det då en ny bild av Linné i Brobergs bok? Nej, och det var inte heller att vänta. Däremot blir flera sidor belysta på ett sätt som tidigare inte har skett. Detta gäller inte minst Linnés människosyn och hans medicinska verksamhet. Linné var ju professor vid den medicinska fakulteten och sysslandet med växtvärlden var motiverat inte minst av medicinska och ekonomiska intressen. Hans föreläsningar om dietens betydelse uppmärksammas särskilt.
Kan Linné anklagas för rasism? Han talar om varieteter av människan, men därmed är inte förknippat någon värdering, mer än att alla dessa varieteter tillskrivs både negativa och positiva egenskaper. Den varietet som han åtminstone tidvis tycks ha satt högst är Nordamerikas indianer. För en utförligare argumentering kan hänvisas till Brobergs avhandling från 1975.
Eftersom det är en biografi får vi självfallet även följa Linnés liv från början till slutet. Ofta har framställningar av hans liv haft sin tyngdpunkt i de yngre åren såsom mera spännande med Lapplandsresan, sexualsystemet och vistelsen i Nederländerna, men här förläggs tyngdpunkten snarare till den äldre Linné. Det förefaller motiverat. Det är väl känt att Linné inte var den som upptäckte hur växterna förökar sig och hans sexualsystem är endast en examinationstabell. Ofta har den unge Linné anklagats för en väl energisk marknadsföring av sig själv. Broberg framhåller – som det synes med rätta – att den unge Carl Linnaeus snarare hade en stor förmåga att bli sedd, vilket inte är detsamma.
För Signums läsare är kanske frågan om Linné och religionen inte minst intressant. Broberg tar upp den främst i kapitlet ”Guds ryggtavla och fotsteg”. Få naturforskare, ens vid den tiden, har talat så mycket om Gud som Linné gjorde. Samtidigt visade han likgiltighet inför stora delar av kristendomen. Kristus, frälsningen och det eviga livet spelar ingen som helst roll i hans tankevärld, och enligt denna bok kan han ”knappt” kallas kristen. Det torde stämma, men därmed är inte allt sagt.
Problemet tillspetsas när vi konfronteras med den märkliga materialsamling som kallas Nemesis divina, den gudomliga vedergällningen, och som först i vår tid har blivit ordentligt utgiven. Där har Linné under större delen av sin livstid samlat exempel på hur denna regel stämmer: den som illa gör, han illa far. Broberg kallar det för ”en enkel balanslära: lika för lika, tand för tand”. Det kanske är att förenkla det väl mycket. Framför allt är det ett problem att flera anteckningar inte tycks passa in i detta mönster. Hur kan Linnés stora utfall mot den katolska kyrkan vara ett exempel på den gudomliga vedergällningen? Skulle det förklara reformationen?
Brobergs stil är som Linnés egen och har väl påverkats av den: energisk, livfull och målande. Boken är som helhet utomordentligt vackert illustrerad och i trycket ses flera influenser från 1700-talet som bidrar till helhetsbilden. För att låna ett uttryck från Linnés eget författarskap: här har vi att göra med en amoenitas academica, en akademisk skönhet. Läs och njut!
Sten Hidal är professor emeritus i Gamla testamentets exegetik vid Lunds universitet.
Ur Signum nr 7/2020, s. 67–68.