av THOMAS IDERGARD
Kjell O. Lejon, professor i religionsvetenskap vid Linköpings universitet med inriktning på politik och religion i USA, har under det senaste året etablerat sig som en unik röst bland USA-experter i svenska medier. Lejon tycks nämligen inte vägledas av en vilja att primärt delge sina egna politiska uppfattningar utan mer av viljan att förklara det som sker i USA. Denna ambition materialiseras i hans nya bok Från Truman till Trump. Om religionens roll i Vita huset om efterkrigspresidenternas tro och hur denna har kommit till uttryck i främst den politiska retoriken som spegling av ett bestämt tänkesätt, och därmed som en förklaring till utmärkande drag i amerikansk politik och amerikanskt samhällsliv.
Boken inleds med en bakgrundsbeskrivning där Lejon kortfattat men faktaspäckat beskriver innehållet i, och orsakerna till, den kristna trons särställning i det amerikanska samhället och som formativ för den ”civilreligion” som utgör det amerikanska samhällets värdegrund och uttrycks genom exempelvis sättet att ständigt vörda minnet av nationens och republikens tillkomst, grundare, kamper och segrar, i både ritualer och bestämda helgdagar. Från de tidiga europeiska bosättarnas kalvinistiska teologi kommer tanken på ett särskilt gudomligt uppdrag i världen. Från upplysningsidéerna kommer den starka betoningen av religionsfriheten. Den kristna pluralismen har genererat en samfundsneutral officiell teism, som motiverar mänskliga rättigheter och samhällsbygget i stort.
Lejon visar att den starka amerikanska individualismen, till skillnad från den svenska, har sin utgångspunkt i den kristna trons betoning av personlig omvändelse, och fokuserar individens moraliska ansvar för folkets gemensamma och av Gud givna uppgift. Statsmakten ses ur detta perspektiv inte alltid som en given allierad som vill garantera rättigheter, som hos den svenska så kallade statsindividualismen, utan tvärtom som ett potentiellt hot. Allt detta ger, enligt Lejon, amerikansk politik och patriotism en tydligt kristen dimension. Landet har aldrig haft en statskyrka, förbudet mot en sådan är en av de tidiga nationella markörerna. Det finns därför inte något nationellt historiskt minne av ett frigörelsebehov från religiösa påbud. Religionsfriheten är ett skydd av trons individuella, och utifrån det, sociala, värde.
Bokens huvuddel utgörs av tretton biografiska kapitel, ett för varje president under efterkrigstiden, med en bestämd struktur: Lejon tecknar först kort respektive presidents uppväxt- och familjeförhållanden, yrkesliv och väg in i politiken, med den kristna tron och trospraxisen som sammanhållande faktor; det vill säga föräldrarnas och familjens samfundstillhörighet och vanor, presidentens egen praxis och i förekommande fall egna reflektioner om tron. Därefter tecknas en bild av presidenttiden utifrån presidenternas retoriska beskrivningar av politik och utmaningar, av USA:s roll och av världen, i ljuset av presidentens världsbild såsom den färgats av kristen tro. Syftet är inte bara att visa hur presidenterna använt sin egen tro till att uttrycka den amerikanska civilreligionen utan också vad tron har betytt för utformandet av politiken.
Vissa bestämda detaljer återkommer för varje president: främst hur han har utformat sin installationsceremoni. Tyngdpunkten ligger på retorik och ritual, medan kopplingarna till dagspolitiken och de stora frågorna under respektive president är mer översiktliga. Varje avsnitt avslutas med en kort levnadsbeskrivning efter presidentåren. Då Trump ännu är sittande president ägnas en del av avsnittet om honom åt att förklara det stora kristna, både evangelikala och katolska, stödet för honom vid valet 2016 i ljuset av att en del av hans retorik, liksom livsstil med flera skilsmässor och tidigare livsstilsliberala uppfattningar, inte automatiskt för tankarna till djup, traditionell kyrklighet. Stödet bland praktiserande kristna var faktiskt lågt i primärvalskampanjen inför nomineringen, men kom sedan att öka när Trump, väl nominerad, i presidentvalskampanjen gjorde abortmotstånd och löftet att tillsätta konservativa domare i de federala domstolarna till centrala teman.
Tankar om att det återkommande uttrycket ”God bless America” beskriver ett ytligt publikfångeri som vi i det ärliga Europa och Sverige inte ägnar oss åt, kommer snabbt på skam när man läser Lejons bok. Tvärtom slår det läsaren hur impregnerade av kristen tro, och i många fall, såsom det verkar, verkligt troende, USA:s moderna presidenter har varit. Många av dem har inte bara aktivt talat om bön utan också i sina liv praktiserat bön. Läsningen av presidenternas biografier blir en upptäcktsfärd med många nya insikter.
Alla utom Obama, med en mer sekulär bakgrund, är uppvuxna med kristen praktik i familjen; alla utom den ende katoliken Kennedy är från blandade protestantiska, främst lågkyrkliga, miljöer. Alla inklusive Obama har varit tydliga med personliga omvändelseberättelser, inför att de exempelvis låtit döpa sig som vuxna, och med att rekommendera bön som något som öppnar sinnet för Guds högre vilja. Det betyder inte att de själva sedan hela livet har gått i kyrkan på söndagar. Carter, Reagan och Clinton har alla varit aktiva söndagsskollärare. Kennedy är den som haft minst referenser till Gud och tro i sina tal, vilket kan förklaras med att han inte ville bidra till den misstänksamhet som på denna tid ännu fanns mot katoliker på höga offentliga poster.
Alla presidenter har i sina administrationer haft rådgivare med särskilt ansvar för kontakter med kyrkor och religiösa gemenskaper. Clinton, Bush Jr. och Obama har alla som en bärande tanke i socialpolitiken haft stödet för religiösa organisationers sociala arbete, även om Obama kom att hamna på kollisionskurs inte minst med katolska grupper på grund av kravet att den obligatoriska sjukförsäkringen måste stödja preventivmedel och aborter, något som sedan kommit att avskaffas under Trump. Bush Jr. framstår som den president som, bakom terrorbekämpning och Irakkrig som blivit hans arv, hunnit sjösätta flest reformer inom utbildning, socialpolitik, biståndspolitik (hiv-bekämpningen i Afrika) och medicinsk etik (kloning, stamcellsforskning) vilka offentligt och tydligt har motiverats med kristen människosyn och etik.
Lejon visar också att flera av presidenterna har haft egna teologiska reflektioner. Nixon var som ung starkt påverkad av liberalteologiska tankegångar om Jesus som ett moraliskt exempel snarare än frälsare. Carter kom att lämna sin baptistkyrka i protest mot att den inte delade hans politiskt liberala syn på familj och äktenskap. Reagan sticker ut bland de skildrade då han ofta som president inte bara talade om Gud, utan också konkret om Jesus Kristus och inkarnationen, och dess betydelse för oss i vårt sätt att vara medborgare, och han var till och med inblandad i teologiska dispyter. Slutklämmen ”under God” i den amerikanska trohetseden (”one nation under God”) lades till på initiativ av president Eisenhower, och leder i dag till debatt när det utelämnas, som nu senast vid demokraternas partikonvent.
Bokens stora brist är avsaknaden av analyser av hur presidenterna har brottats med kontroversiella politiska frågor i ljuset av sin kristna tro. Lejon koncentrerar sig på retoriken, men det hade varit upplysande med en beskrivning av hur Truman kan ha brottats med sin tro både före och efter atombomberna mot Japan 1945 eller hur Clinton och Obama aktivt resonerade teologiskt i sitt starka och oreserverade stöd för aborter. Egentligen är det bara avsnittet om Trump som innehåller en problematiserande analys.
För den som vill förstå den kristna trons roll i det amerikanska samhällsbygget har Lejon skrivit en kunskapshöjande bok som erbjuder både aha-upplevelser och reflektioner, inte bara om de mångfacetterade sambanden mellan tro, å ena sidan, och politisk preferens och retorik, å den andra, utan också om det på många sätt nedbrytande och orimliga, men ändå utifrån ett politiskt verksamt perspektiv så attraktiva, uppdraget att vara president i USA.
Lejon anklagar uttryckligen den svenska journalistkåren för att vara oförmögen att rapportera om amerikansk politik på ett balanserat sätt. Konkret visar det sig i att demokratiska presidenter ofta framställs mer positivt. Att de demokratiska presidenterna också förespråkar dödsstraff, sänder ut drönare och specialtrupper på dödsuppdrag eller med väpnade styrkor deporterar illegala migranter vid landets södra gräns, nämns sällan. Republikanska presidenter framställs som kristna i den underförstådda meningen konstiga, fanatiska: ”När Clinton citerade Bibeln eller använde ett tydligt religiöst språkbruk var det ingen som skrev eller talade om att han ville kristna hela USA eller skapa en teokrati. Men när Bush Jr. gjorde samma sak beskrevs det som ett problem, ett tecken på en alltför religiös president som var influerad av högerkristna falanger.”
I en avslutande kommentar visar Lejon att skillnaderna minskar mellan hur protestanter och katoliker röstar i de amerikanska valen, medan skillnaderna ökar mellan hur praktiserande kristna röstar i jämförelse med andra grupper. Praktiserande kristna röstar samlat mer republikanskt nu än tidigare, när en del andra grupper allt tydligare röstar demokratiskt. Avgörande är synen på aborter, dödshjälp, familjelagstiftning och identitetspolitik, och hur denna konkretiseras i politik. Kristna politiker som står till vänster borde ställa sig frågan om denna politiska position med nödvändighet tvingar dem att automatiskt anamma sekularistiskt präglade liberala värderingar gällande liv, kön, familj och identitet. Bidrar de inte till att alienera många kristna, som för att vidmakthålla absoluta, klassiska kristna värden känner sig tvingade att stödja en syn på exempelvis ekonomiska och säkerhetspolitiska frågor som de egentligen inte står bakom?
Thomas Idergard är jesuitpater, verksam i S:ta Eugenia församling, Stockholm.
Ur Signum nr 7/2020, s. 64–67.