av ERIK SIDENVALL
Det är många företeelser i den kristna kyrkans historia som politiserats, misstolkats och brukats för att bevisa än det ena, än det andra. Till dessa företeelser hör missionen. Missionärerna har både framställts som troshjältar och som den värsta sortens imperialister, kolonisatörer av tanke och kult. I vår tid ser de flesta på missionen som något som hör det förgångna till. Minnet av vad det mäktiga missionsföretaget en gång betydde bleknar, och på ett kanske inte så förvånande sätt leder glömskan till att stereotyperna och tolkningar utan känsla för nyanser tar överhanden.
Den glömska som breder ut sig – även inom de kristna samfunden – bildar relief till Jonas Jonsons mäktiga skildring av Svenska kyrkans mission, SKM, under de första hundra åren. Det finns tider då det är särskilt viktigt att aktivt minnas. Upplevelserna från dem som själva var del i ett historiskt skeende är flyktig materia som aldrig kan ersättas. Jonson skriver som en representant för en generation som fick uppleva missionens höjdpunkt under 1950- och 1960-talet; men som också i vuxen ålder fick följa hur avkolonialisering och ökad social medvetenhet kom att förändra kyrkorna i såväl nord som syd. Författaren hade själv möjlighet att följa förloppet och var under 1990-talet ordförande i Svenska kyrkans missions styrelse. Men Missionärerna är inte en bok bara uppbyggd kring egna minnen och upplevelser. Författaren vill i boken studera hur de utsända missionärerna ”förkroppsligade sin svenska och lutherska identitet i främmande miljöer och hur de hur de förhöll sig till den globala protestantiska missionsrörelsen”.
Boken består av biografiskt orienterade skildringar av missionsverksamheten. Persongalleriet imponerar och fascinerar. Här får vi möta den lärde kyrkobyggaren Bengt Sundkler, Harald von Sincard som tar en sundowner på sin veranda, den drivkraftiga läkaren Märta Adolfsson och den självutplånande lärarinnan Ida Jonatansson som drömmer om livet i en afrikansk by. Geografiskt följer framställningen missionsföretagets utveckling. Miljöer från Sydindien och Kina glider förbi, men det är Svenska kyrkans missions verksamhet i Afrika som kommer att dominera. Insprängt mellan de biografiska avsnitten får läsaren möjlighet att följa hur såväl missionsteologi som världspolitik förändras under de hundra år som behandlas i boken. Framställningen är skriven med den lätthet som bara föds ur gedigen kunskap.
Jonson skildrar missionärerna ärligt men aldrig obarmhärtigt. Vad som i vår egen samtid framstår som trångsynthet och fördomar göms inte undan, men samtidigt framträder också de klara visionerna, uppoffringarna och försvaret av människors värdighet.
Missionärerna var komplexa och många gånger lite sällsamma. I vår tid lyfter historiker än en gång fram biografin som ett medel för att förstå och teckna bilden av svunna världar. Den klassiska retoriken visar på hur berättelsen om det levda livet är en grund för att övertyga och engagera läsaren. De många biografiska berättelser som ryms i denna bok vittnar om hur effektiv denna strategi är.
Att missionärerna många gånger tvingades till ställningstaganden i frågor som mycket få hade reflekterat över i hemlandet är en av de nyanser som i dag lätt glöms bort. De fick bevittna hur rassegregation bredde ut sig. Hur hantera denna omständighet i ett praktiskt kyrkoliv? När de flesta i hemlandet såg andra religioner som något avlägset som studerades i universitetens lärosalar fick missionärerna möjlighet att på egen hand bilda sig en uppfattning om andra trosriktningar än den egna. När den första aversionen lagt sig, vad kom dessa möten att betyda? Hur kunde olika religioner leva sida vid sida? Missionärerna var inte bara kristna pionjärer på fjärran kontinenter; de kunde också vara tankens föregångare som fick brottas med de frågor det svenska samhället mötte långt senare.
Mot bokens slut reflekterar Jonson kärnfullt över missionsverksamhetens betydelse för att vitalisera livet i Svenska kyrkans församlingar. Engagemang och förnyelse följde i spåren av berättelsen om missionen. Möjligheterna var många för den som själv ville bidra. Minnet av mission kan bli till nostalgi, saknad efter det som en gång var och det som aldrig kan återfås. På ett djupare plan kan minnet av mission tala om kyrkans väsen. Den kyrka som söker sig utanför sig själv, som inte fastnar i sina egna strukturer, som bär på liv. Det visar minnet av missionen.
Erik Sidenvall är adjungerad professor i kyrko- och missionsstudier vid Lunds universitet.
Ur Signum nr 7/2020, s. 62–64.