av JOHAN SUNDEEN
Av titeln på R. R. Renos senaste bok, och av den människogudslika – antikinfluerade – staty som pryder omslaget, kunde man förledas tro att vi har att göra med ett polyteistiskt manifest. Renos framställning är emellertid inte teologisk utan snarare sociologisk, psykologisk och idéhistorisk. Ämnet som den elegant, om också stundom ensidigt, belyser rör fördrivandet av samhällssociala, i överförda bemärkelser förstådda, gudar ur den västerländska kulturgemenskapen. Reno är disputerad inom fältet religiös etik, konvertit och redaktör för tidskriften First Things, som ur ett konservativt och ekumeniskt perspektiv bevakar teologiska, kulturella, samhälleliga och politiska frågor.
De vi-alstrande föreställningar och formationer Reno karakteriserar med begreppet Strong Gods har varit utsatta för en oskadliggörandeprocess. Denna process har bedrivits med sådan systematik, i sådant samförstånd och med sådan uthållighet att samhörighetsform efter samhörighetsform i dag befinner sig i djup kris.
Snarlika analyser har presenterats upprepade gånger alltsedan 1800-talet, men Reno lyckas – inte minst genom sitt nyckelbegrepp och genom att röra sig bortom vänster och höger – fånga och behålla läsarens uppmärksamhet. Till framgångsreceptet hör en blandning av analytiskt djup och polemisk udd. Reno väcker händelsevis inslumrade delar av sin publik till liv genom att oväntat sammanföra gestalter ur 1900-talets kulturella och ideologiska galleri med varandra – till exempel gör han Albert Camus och Milton Friedman till bröder i anden (jag ska inte förta aha-effekten genom att avslöja varför).
Reno definierar Strong Gods som ”objects of means, love and devotion, the sources of passion and loyalties that unite societies” [föremål för möjligheter, kärlek och tillbedjan, ursprungen till lidelser och lojaliteter som förenar gemenskaper]. Till det som gör människan till människa hör hennes tillhörighet till sammanhang. Som en historiskt bildad person är Reno självfallet medveten om att de samhälleliga gudarna inte bara har en plus- utan också en minussida. De totalitära staterna tolkas i den humanistiska forskningen inte sällan som politiska religioner, som har uppstått under sekulariseringsprocessen. Han är emellertid av övertygelsen att det bästa botemedlet mot falska, onda samhällsgudar utgörs av goda diton.
Tre huvudpersoner i Renos framställning är vetenskapsteoretikern Karl Popper, den politiske filosofen Friedrich von Hayek och nationalekonomen Milton Friedman. Enligt Reno har dessa utgjort ett triumvirat som inte bara har verkat mot socialismens faror utan också bidragit till att påskynda samhällsupplösningen. Till författarens retoriska figurer hör ”efterkrigstidens konsensus”. Höger och vänster har väsentligen varit överens. Högerns program var under post-1945-eran ekonomisk frihet, vänsterns social och kulturell. Efter 1968 närmade sig högern vänsterns idéer, efter 1989 tvingades vänstern ta till sig högerns. För båda politiska blocken har kampen mot auktoriteter stått i fokus. Detta har satt djupgående spår i samhällsinstitutioner som familjer, universitet och kyrkor, på samma sätt som det har präglat vår offentliga livsmiljö genom antiestetisk och antihistorisk arkitektur. Katoliken Reno menar att samma nedbrytande krafter varit verksamma i såväl protestantisk som katolsk konfession. Andra Vatikankonciliet framstår som ett typiskt efterkrigsfenomen.
De förfärande erfarenheter som gjordes under nationalsocialismen och marxism-leninismen har enligt Reno paralyserat oss. Vi ser marscherande stormtrupper i ögonvrån så snart behovet av identitetsbärande gemenskaper förs på tal. Detta samhällspsykologiska tillstånd kan också avläsas i patologiseringen av idéer som synes hota det öppna och i alla meningar diversifierade samhället; vår vokabulär är rik på ord som xenofobi, islamofobi och homofobi.
Reno försöker få oss att inse att 2020-talets utmaningar inte är desamma som 1940-talets. Det är inte totalitarismens falska gudar utan avsaknaden av samhälleliga gudar, som är vårt problem. Den samtida hotbilden består av fenomen som tribalisering, skilsmässoepidemi samt historie- och rotlöshet. Vi lider brist på ett effektivt kitt mellan en människa och en annan, på föreställningar och fenomen som gör många till Ett. Vägen framåt finner vi i historien. Det goda samhället har byggts kring gemenskaper som kommit ovanifrån och underifrån, såsom nationen respektive familjen. Både nationen och familjen erbjuder oss det vi enligt Reno saknar allra mest – ett hem.
Den sista fjärdedelen av boken handlar om det möjligheternas fönster som öppnar sig när det gudlösa samhället har segrat ihjäl sig och därmed orsakat sitt eget fall. Historien upphörde inte med 1989 års liberala idéer och kommunismens fall, vilket statsvetaren Francis Fukuyama hade profeterat om i The End of History and The Last Man (1992). Liberalismens tusenårsrike blev i likhet med så många av dess föregångare kortlivat. Reno hämtar argument för de starka gudarnas återkomst inte bara i de kriser som gemenskapernas upplösning har försatt samhället i, hos klassiska sociologer som Émile Durkheim, i populistiska och nationellt inriktade rörelser, utan framför allt bland vanliga människor: Vi vill inte, säger Reno för dessas räkning, leva i ett samhälle som är en abstraktion av otaliga av varandra oberoende jag. Vi längtar efter sammanhangens pånyttfödelse, efter The miracle of a we.
Johan Sundeen är docent i idé- och lärdomshistoria, verksam vid Bibliotekshögskolan i Borås.
Ur Signum nr 7/2020, s. 61–62.