av SVEN HEILO
Ingmar Karlsson behöver kanske ingen närmare presentation för Signums läsare. Vissa av hans tidigare böcker har anmälts. Som före detta ambassadör, generalkonsul, teologie hedersdoktor vid Lunds universitet och filosofie hedersdoktor vid Linnéuniversitetet i Växjö, med ett tjugotal böcker bakom sig, är han väl skickad att ge sig på ett mycket svårt ämne, som just i dessa dagar har en brännande aktualitet.
Denna hans senaste, men förhoppningsvis inte sista, bok är i en klass för sig. Den är i högsta grad dagsaktuell i ett Europa som sedan en längre tid befinner sig i flera svåra konfliktsituationer, varav några har sina rötter i motsättningar flera decennier bakåt i tiden. De gamla före detta öststaterna Ungern och Polen, stora avnämare av de ekonomiska förmåner medlemskapet i EU medfört, har inte uppvisat några tecken på solidaritet med unionen när det uppstått konflikter de upplever som hotfulla i samband med flyktingströmmarna. Där kommer gamla konflikter med osmanerna och islam plötsligt upp i ny gestalt. Storbritannien, som redan av den klart seende Charles de Gaulle två gånger nekades inträde i den europeiska gemenskapen, har blivit en enfant terrible genom att kräva utträde, men med krav på att i en eller annan form ändå åtnjuta de förmåner en tullunion kan erbjuda. Redan kaiser Wilhelm hånade Storbritannien som a nation of shopkeepers, en krämarnation, som enbart såg till sina egna intressen.
För läsare som är väl orienterade i Europas historia erbjuder bokens inledande kapitel kanske inte så mycket nytt, men borde öppna ögonen på dem som under de senaste decennierna åtnjutit den svenska skolans nedbantade historieundervisning. Att på blott 39 sidor kunna göra en historisk resumé av Europas historia, från antiken fram till nutiden, utan att hoppa över något är bara det en imponerande prestation. Här passerar många historiskt kända personer revy i rask följd: Herodotos, Aristoteles, Julius Caesar, Konstantin den store, Isidorus av Sevilla, Karl den store, Ludvig XIV, Edmund Burke, Metternich, Bismarck och Gorbatjov, för att nu bara nämna ett fåtal. Karlsson också gör upp med Harvardprofessorn Samuel Huntingtons teser i Foreign Affairs (1993) om civilisationernas kamp. Denne hävdade att gränsen mellan det latinska och ortodoxa Europa är evig och oföränderlig, ”en hjärnridå mer ogenomtränglig än järnridån”, vilket inte alls stämmer med verkligheten. Karlsson tar kriget i det forna Jugoslavien som exempel.
I kapitlet ”Centraleuropa mellan dröm och verklighet” tar Karlsson upp hur begreppet Centraleuropa växlat över tid. När det tyska kejsardömet formades 1871 försköts Europas centrum österut och omfattade områdena mellan Tyskland och Ryssland med Dubbelmonarkin som fokus. Efter första världskriget och de tre stora imperiernas upplösning återuppstod Polen. Tjeckoslovakien och Jugoslavien bildades, medan Ungern och Österrike blev småstater. Andra världskriget och det efterföljande kalla kriget innebar en uppsplittring och en blockindelning som bestod ända till Berlinmurens fall och kommunismens kollaps.
Enhetstanken är inte ny. Den böhmiske kungen Georg Podiebrad (1420–1471) skickade ett sändebud till Paris med ett förslag om ett europeiskt statsförbund:
Gemensamma europeiska rättsregler och gemensam utrikespolitik.
En gemensam europeisk armé och en gemensam budget.
Ett skiljedomsförfarande för att säkra freden.
Sanktioner mot avtalsbrytare.
En internationell domstol.
Redan Dante Alighieri (1265–1321) hade i sin De Monarchia föreslagit påven rollen som Guds fullmäktige. Karlsson följer upp idéerna om ett enat Europa detaljerat och nämner ett stort antal tänkare som sysselsatt sig med dem. Immanuel Kant (1724–1804) beskriver i sitt verk Zum ewigen Frieden (1795) ett federalt folkförbund, Völkerbund, men inte en enhetlig Völkerstaat. En annan teoretiker var Pierre-Joseph Proudhoun (1809–1865), som förordade en europeisk sammanslutning av federativa statsbildningar.
Karlsson ironiserar över hur olika perspektiven på Europa varit i nutiden i vårt land. De svenska socialdemokraternas europeiska hus ”hade röda rosor i blomsterlådorna”, medan för kommunisterna, miljöpartisterna och stora delar av Centern var det europeiska huset ett betonggetto, befolkat av farliga främlingar som bara väntade på att roffa åt sig de röda stugorna i vårt Idyllien. Tage Erlander på sin tid var en Europaskeptiker och betraktade de europeiska enhetssträvandena som ett ”katolskt” projekt, som Sverige inte skulle delta i.
”Gränsen för mitt språk är gränsen för min värld”, skrev filosofen Ludwig Wittgenstein. Karlsson tar upp den svenska beröringsångesten för Tyskland, trots att landet är vår viktigaste exportmarknad. Svenska politiker (utom de som i all tysthet hade intima kontakter med DDR) talar om att det av historiska skäl bär dem emot att tala tyska, som ju ändå är det största europeiska språket. Skolpolitikernas i Sverige ensidiga satsning på engelska har lett till att svenska ungdomar inte getts möjlighet att fritt kunna arbeta och studera i Europa. Universitetsundervisningen sker ju på de inhemska språken och kurslitteraturen är bara undantagsvis på engelska.
Bokens slutkapitel har som rubrik en fråga: ”Varthän efter Brexit och Covid-19?” Sedan Romfördraget slöts 1957 har det europeiska samarbetet genomlidit många kriser. Romfördragets formuleringar om en allt tätare union mellan Europas folk klingar tommare än på länge och unionen står inför en rad problem. Man kan med fog ställa sig frågan Quo vadis Europa? och Ingmar Karlsson skisserar åtta tänkbara scenarion. Man skulle önska att han, kanske i en kommande bok, ville mera i detalj ge sig i kast med dessa.
Jag kan inte varmt nog rekommendera denna bok. Den borde väcka intresse för Europafrågorna i ett land som alltjämt mentalt tycks vila på minnen från fornstora dar.
Sven Heilo är fil. kand. i historia vid Lunds universitet och översättare.
Ur Signum nr 7/2020, s. 59–61.